Isflamma_ Jag har också varit ganska upptagen det senaste, men jag skall försöka bättra mig. Reviews? Korta eller långa, alla är bra. Jag suger dem som en svamp!

Sorry att det tagit lå lång tid att uppdatera, men här är det

..................................................

Legolas studerade sitt ansikte i spegeln. Det såg inte ut som honom själv. Eller så gjorde det det, han hade bara inte sett på sig själv innan. Han var inget barn, ändå hade han själv aldrig sett en alv som var så ung. Alverna lämnade dessa stränder. Tiderna mörknade på nytt och de förstfödda drog sig mot de grå hamnarna för att söka fristad hellre än att bevärdiga Varda med något så ömtåligt som ett barn. Ett tydligt tecken på hur de alltmer misstrodde marken de gick på.

Legolas tankar försvann i djupet av hans egen spegelbilds ögon.

"Still, du är värre än Elladan."

Elrohirs ord var inte hårda, långt ifrån. Han rätade upp Legolas huvud som lagts på sned. Den blonda alven såg upp från sin egen blick och mötte Elrohirs i spegeln. Han stod bakom honom och kammade igenom det ljusa håret. Aldrig hade han fått hjälp att kamma sitt eget hår om han var fullt kapabel att utföra det själv. Skulle sanningen fram så var det rogivande. Det enda som störde hans avslappnade själ var Elrohirs person. Han stod så nära intill hans rygg att han kunde känna kroppsvärmen från honom genom kläderna. Elronds son var nästan huvudet högre än han själv. Blicken var som en höks. Uppmärksam, sneddad och tydligt markerad i ansiktet. Läpparna var raka liksom näsan. Håret glänste av mörkaste brunt i det svaga skenet från härden och ett fåtal tända ljus i rummet. Det föll, som alltid, tungt ner över ryggen. Hölls ihop av ett band under skulderbladen. Han hade hår nästan till svanken, betydligt längre än hans eget. Medvetna händer gav ifrån sig kammen till sin identiska kopia någon meter ifrån dem innan han drog fingrarna djupt genom det blonda håret. Följde det hela vägen ner för att sedan stryka bort endel slingor från hans ansikte.

Legolas spände sig en aning, det där hade inte varit en nödvändig handling. Legolas blå blick fick något bekymrat över sig när Elrohir lekte med hans hår. Den kortare alven kunde känna noldrors bröstkorg mot skuldran. Det var som en ihärdig solbränna.

"Varför blev du nervös?" Viskningen smekte förbi Legolas öra och han fick stålsätta sig för att förhindra rysningen som byggdes upp. Elrohir hade allt lättare för att känna av den yngre alvens sinnesstämningar. Till Legolas stora förtret.

En lätt ristning på huvudet. Blont hår föll fram på nytt när han, tyst, förnekade att han blivit nervös. Det var lögn, men han hade ingen förklaring till hur hans kropp reagerade.

Elrohir smekte på nytt undan blont hår och följde det röda lilla ärret från ögonbrynet till tinningen, guidad av spegeln.

"Du är vacker."

Legolas stelnade till. Musklerna spände sig som om någon ropat 'orch', inte gett honom en komplimang. Pupillerna drog ihop sig och något panikartat kastades tillbaka från hans spegelbild.

"Nej Legolas. Jag sa inget fel. Slappna av, det finns ingen anledning till att fly." Elrohir rynkade på pannan, men flyttade sig inte. Han förstod sig inte på Legolas reaktion. Han lät därför ena handen vila på ungdomens axel för att lättare känna skiftningarna i stämningen. Med fjäderlätta fingertoppar strök han blondinens ansikte. Följde ögonbrynen och näsan. Strök längs med käklinjen och hakan. Tillslut kände han av läpparna, lätt fuktiga efter att Legolas vätt ner dem i nervositet.

"Vår syster, Arwen, Undomiel, ung eller inte, ses vara den vackraste alven på Midgård. Jag var av samma åsikt, tills jag såg dig, nu är jag inte säker längre. "

Komplimangerna träffade helt fel. Legolas började vrida på sig. Olustig och osäker på hur han skulle hantera den närgågna noldoralven.

"Vad är det för fel, Legolas? Visst måste andra sagt att du är vacker förr..."

Den infångade lilla alven besvarade orden med en nick. Visst hade han fått höra det förr.

"Så vad är fel? Är det så att just jag inte får säga det? Jag tänker inte flyga på dig som den där alven i stallet."

Legolas ryckte till vid omnämnandet av den tidigare händelsen. Elrohir studerade honom ingående. Det gjorde visserligen Elladan också, men han syntes inte i spegeln.

"Varför så skärrad? Har sådant hänt förut?" Elrohir verkade ha planerat sin fråga, bara inte haft tillfälle att ställa den innan. Legolas förstummades några sekunder innan han svarade ärligt.

"Hm... ja, men inte till den graden. Aldrig så..."

"Så?"

"Så... " Legolas svar sjönk till den svagaste viskningen. Det kändes inte lika personligt, inte lika intimt att se på Elrohir genom spegelbilden. Som om han lyckades lägga ett sken av avstånd mellan dem. Därför höll han blicken stadigt, förtollat, fast vid de mörkt gröngrå ögonen. "Aldrig så våldsamt. Så nära."

"Du fick inte lov att försvara dig."

"Nej, jag vet."

"Har du behövt det innan."

"Ja...nej. Jag menar..."

Elrohirs lilla ordlek där han förvillade den unga alven byttes ut till ett bekymrat allvar. "Ingen skall göra så mot din vilja."

"Jag vet."

"Vet du?"

"Elohra... han sa... sa till mig innan jag gick med i gränspatrullen att jag..."

"...att du..."

"...aldrig skulle låta någon röra vid mig utan att jag önskade det. Att det skulle finnas de som skulle försöka. Jag förstod inte vad han menade innan..."

Elrohirs bekymrade min försvann inte, bara djupnade: "Ja..."

"Ja... innan jag var med om det. Jag förstår inte hur endel kan vara så...angelägna."

Elrohir log snett åt ordvalet. 'Angelägna', det var milt utryckt. "Förstår du inte? Legolas, jag säger inte att du är vacker för att du helt enkelt faller mig i smaken. Jag säger det för att det är sanning. Den som inte kan se det är blind. Se på dig själv, se noga och jag förstår varför din bror varnade dig; du kan inte förneka att du är hänförande, bländande."

Den lilla Sindaralven såg så ställd ut, så oskylldig, ung och ovetande, att Elrohir inte visste om han skulle börja fnittra eller bli orolig. Återigen drog han med fingrarna över hans ansikte. Följde linjerna, den smäckra halsen och konturerna neröver bröstet genom den tunna skjortan.

Legolas rös. Den var inte rätt ord, men det är så nära man kan komma. Svidande hetta som inte lämnade sår eller märken efter sig. Huden reagerade omedelbart och drog, begärande, ihop sig.

Så drog Elrohir bort sina händer från Legolas bröstkorg. Lämnade efter sig en oförstående längtan. " Och din bror har rätt. Ingen skall röra vid dig utan att du önskar det..."

Denna gången sänkte den blonda alven blicken från spegelbilden till skorna, som om han skulle finna ett vidare svar där. Det gjorde han inte. Skorna var lika intetsägande denna gången som sist gång han sökt stöd och svar från dem. Förbannade svikare!

Hopplöst flackade blicken lågt efter någonting som kunde befria honom från besvärliga tankar och fann tillslut Elladan till vänster om sig. Han höll uppenbarligen allt under strikt uppsyn. Lungt slängd på pallen framför spegelbordet.

Den blå blicken fann en liten ask på bordet. Skogsalven sträckte ut handen mot Elladan som, utan minsta frågan, räckte fram gåvan Legolas mottagit av Amloth. När han fick den lilla asken i handen insåg ynglingen hur enkelt tvillingarna sög upp hans tankar på nytt. Behagligt och obehagligt på samma gång.

Vad som helst för att lägga tankarna på någonting annat så fumlade fingrarna försiktigt med asken tills han fick upp den. Elrohir hade inte lämnat sin plats, och Legolas hade inte heller dragit sig undan.

Det var ett smycke. De blå ögonen vidgades, färgen lämnade hans ansikte och händerna blev kalla. Tvillingarnas muskler drog ihop sig för den lilla alven reagerade som en skadeskjuten fågel när han tog upp en brosch ur asken.

Blondinens fingrar började skaka och världen krympte omkring honom när han kunde läsa, finaste inristade bokstäver på tengwar; 'min bror' innanför broschens gröna ädelstenar.

Elrohirs snabba reflexer, känslan han fångade upp i luften och Legolas sätt att glömma bort att andas gjorde att den längre alven tog ett tag om grabbens axlar och på så sätt förhindrade ynglingen från att falla till knä där han stod. Broschen var nära att skramla i golvet, men paralyseringen var inte förlamande nog för att stjäla reaktionsförmågan att sluta fingrarna om reliken i tid.

När det magiskt, hysteriska ögonblicket var över slet sig den unga alven från Elrohir.

"Legolas... " Tvillingarna reagerade unisont, men den unga alven höll upp en hand för att hindra dem. Broschen hamnade återigen i sin ask. Den lade han i sin tur ner på nattduksbordet. Där blev han stående med huvudet sänkt och knutna händer på vardera sida om det öppnade paketet.

Utan ljud slöt bröderna upp på var sin sida om ynglingen som, hur hopplös han än kunde vara, hade stulit deras fulla uppmärksamhet natt som dag.

"Smycket... det är inte mitt..." Legolas ord kom svagt, knappt över en viskning. "... det är Rhianols. Han fick det av Amloth den dagen han gick med i gränspatrullen. "

Elladans hand hamnade varsamt på Legolas axel. "En vacker gåva..."

Legolas fnös och skjöt ifrån sig asken. "Jag är inte Amloths bror!"

Tvillingarna blev aningen förvånade över Legolas lilla utbrott, men höll sig lugna. "Var inte Feremor som en far för dig?"

Ordens spets var menade att lena som balsam, men Legolas kände det som gift. "Det var han... men... jag -kan- inte vara Amloths bror!"

.*.

'Legolas! Spring!'

Om han haft en chans att springa så tog han den inte.

'Las! Upp i träden, de är för många!'

De var för många. Träden sjöng lockelsen som bara skogens skuggvarelser kan åstakoma . De hade bett om samma sak länge nu. Ändå lystrade han inte till dem.

'Det är en order, Legolas!'

Sen när bröt han mot direkt order?

Sedan det gällde andras liv.

Ilberath föll. Föll? Ordet var så hånande fult valt, äcklande, för det förklarade ingenting om vad som hände. Det enda som kunde återge sanningen var bilderna som ett minne menat att leva för evigt nitat fast framför hans ögon.

Ilberath. Han var lång, mörk i färgerna och så... levande. Han svor att dö för honom en gång. Hade han gjort det? Ingen kunde överleva det gapande såret som skurit upp hans bröstkorg. Ingen kunde leva när blodet strömmade ur halsen och bröstet på det viset.

'Legolas! Bakom dig!'

"Legolas! Legolas, vakna!"

Ilberath trasiga lik föll på nytt. Föll igen och hans hår blev ljusare. Föll igen och han blev längre. Föll på nytt med något av svart metall rakt genom magen. Det såg overkligt ut. Föll igen. Denna gången såg ansiktet tillbaka på honom. Det var Feremor. Stapplade och föll igen.

"Legolas! Snälla vakna!"'

Stapplade och föll. Smutsiga, blodstänkta händer höll förvånat om spjutet som kom ut ur hans magparti. Slet sönder kött, muskler och lungor utifrån och in. Feremors ansikte, och han föll igen.

"Elrohir, hämta ada! Jag kan inte väcka honom!"

Stålgrå ögon fulla med tårar. Rhianols ansikte ägde mycket av sin brors eteriska, gracila väsen. Vackert att se på, gränsandes in på förbjuden frukt. Inte fullt så mycket som Amloths, Rhianol var en krigare nu, mer än vad Legolas själv var. Ändå lyste panik och tårar i hans ögon. Förvåning och rädsla när blicken flackade mellan Legolas och alven som låg vid hans fötter.

"Försök El, jag kan inte bara lämna honom. Snälla, få honom att vakna."

Allt oväsen. Allt skrik. Marken som skalv i protest. Trädens plötsliga sorg och smärta. Det vårfriska gräsets iskalla små tårar. Kylan i dimman som aldrig nådde dem. Här fanns bara hetta, och här fanns bara död. Orchers och alvers blod såg och luktade så annorlunda. Hur kunde det då vara lika brännande, skållande hett att få på huden?

Det var inget slag, det var en slakt. En massaker och det enda som kylde ner smältugnen var hettan av hans egen vrede. Den slet i musklerna mer än ansträgningen. Rhianols förlorade blick skänke lava till blodet som inte ens hans brutna båge kunnat ge.

Rhianol blödde. Det gjorde han själv också, men det var en annan sak. Det var inte samma sorts blod.

"Pen-neth, snälla lyssna på mig, snälla vakna..."

Vakna? Rhianols skälvande läppar, klarröda av blod hade inte format de orden. Oljudet runt honom var alltför starkt för att vara ivägen. Hysteri, skrik. Metall mot metall skar ostämt genom naturen.

"Vakna!"

'...aldrig mer, Las.'

"Snälla, Legolas..."

'Snälla, Las...kan inte mer...'

"För vår skull..."

'...för min skull...'

Legolas såg ner. Rhianol var inte kortare än honom -han stod på knä. Höll sin egen dolk mot sin fosterbrors hals.

'...för min skull..'

"Sluta Legolas. Vad du än säger var det inte ditt fel!"

'Inte ditt fel, gör det bara!'

Legolas såg sin egen hand skälva. Skaka så att den svidande dolken i hans grepp gjorde märken på Rhianols hals. Han såg genom dimma. Såg genom rök. Tårar skulle vara klara, ärliga och av kristall. Detta var beskt och sött, som bränt kött, skämt kött.

"Vakna! Du måste göra det själv!"

'...kan inte göra det själv..."

Var detta hans bror i allt utom blod? Rhianols bön rann ur munnen på honom som blodet från hans armar.

'...kan inte själv. Hjälp mig!'

Rhianol höll fram armarna. En gest att sträcka fram händerna. De fanns inte där. Overkligheten slog en slägga i Legolas strupe. Inga händer, bara blod. Han hade inga händer. Rhianol - han hade varit en av de skickligaste bågskyttarna som existerat, kanske den bästa. Hans fingrar skulle vara stadiga, hans händer skulle krama bågen och smeka pilars fjädrar. Ingenting. Det tog bara slut där de skulle ta vid.

"Nej..."

En alltför verklig viskning. Det kändes som om han skrek. Kanske gjorde han det, för svedan i halsen protesterade.

Ilska-

"Valar, det struntar vi i!"

'Valar, vad är detta för en krigare?! Jag ber dig!'

"Vi ber dig, Legolas..."

'Jag ber dig Legolas...'

"Vakna nu..."

'Döda mig nu...'

"'...vakna mig...'"

Legolas skrek.

Världen var inte verkligare än han mindes den. Det gjorde ont. Slogs han fortfarande?

"Legolas, lugna ner dig! Vakna, ernil, vakna..."

Orcher höll ett grepp om honom.

"Lugn Legolas... vara vakna så skall allt..."

Feremors ögon höll ett grepp om honom.

"Hysch, Legolas, daro."

Rhianols avhuggna händer höll ett grepp om honom.

"Saes, pen-ernil, hysch..."

Elladan och Elrohir höll ett grepp om honom.

"Saes, daro pen-neth. Hysch Las...."

.*.

Legolas skakade. Inte av köld, han var brännhet. Ansiktet sved. Det var inte de sår han mindes, utan sältan av hans egna tårar. Kroppen kändes använd, misshandlad och trasig. Skriken hade dött till en hickande gråt mot Elrohirs bröst. Han kände inte igen sig egen förstörda och låga röst:

"Jag gjorde det. Jag dödade honom. Orcherna dödade inte Rhianol, det var jag som gjorde det..."

Bröderna såg upp på varandra. De gröna ögonen var nästan nattgrå, identiskt fyllda av hjälplös förskräckelse.

"Han...han... han bad mig. Jag ku..."

"Hysch Legolas. Lugna dig. Andas!"

Elladans krävande, men försiktiga begäran försökte åtlydas. Skälvande svaldes luft ner. Lungorna skrek efter den och tackade den blonda lilla alven med yrsel. Äckel och yrsel fick honom att hosta, som om han skulle kunna få upp Rhianols liv igen.

Det gick inte. Om minnet av Feremors död eller Rhianols handlösa armar var tydliga minnen som låg som en blodröd hinna på insidan av ögonlocken, så tog de sådan plats att de närmsta timmarna inte fick plats. Vad han sa, om han alls fick luft nog att säga vad han tänkte, om han svarade Elladan och Elrohirs ömma frågor eller om han bara försvann i svart medvetslöshet och tvillingarna hört nog av vad han skulle kunna ha yttrat tidigare, så var detta saker som aldrig fastnade i hans minne.