Sindacirwen: Tack, Elohra visade sig bli en bättre karaktär än jag hade förväntat mig. Och Thranduil? *gnuggar händerna* bara lugn, jag har planerat in det mötet också.
Jag är mycket tacksam för erbjudandet om att skicka mina kapitel till dig innan, men jag skriver så sporadiskt att det skulle kännas en aning hämmande. Jag brukar bara slänga upp ett kapitel direkt efter att det är skrivet liksom, men tack i alla fall. Det är mycket roligt att du läser det jag skriver trots allt.
Isflamma: *ler snabbt* Förlåt att det tagit sådan tid. Det var inte fullkomligt min mening att bara tappa tråden på det viset. Batteriet till laptopen dog och med det mina fuskstödord. Du väckte mig en aning med din andra kommentar och jag fick ett styng av skuldkänslor. Lycklig över att du läser det jag skriver och ber om mer så tog jag mig nu i kragen och läste igenom vad jag skrivit så att jag kunde ordna med ett nytt kapitel...
...och här är det:
.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.
"Elrohir.... vad gör du?"
Sömndrucken och iförd en mörkt grön, luxulös nattkåpa stod Vattnadals härskare i dörren till det mindre köket och studerade frågande en av sina söner. Det halva tvillingparet ryckte till och tappade nära nog muggen han lyckats få ner från den höga hyllan.
"Elladan..."
"Så, Elladan, vad gör du?" Elrond började bli aningen orolig för sin son. Han verkade fumlig och nervös. Det var mitt i natten och han tassade runt med nakna fötter på det kalla köksgolvet. Det hörde inte alls till ovanligheterna att någon av hans söner gjorde intrång i köket sent på natten, men då bar de för det mesta ett utryck av skräckblandad förtjusning över sig. Tog vad för godsaker de ville ha och tassade tillbaka igen. Elladan stod med sänkt huvud och fingrade på muggen medans han sökte svar.
Ett fräsande fick fadern att rycka in. Varm mjölk kokade över och brände fast.
"Elladan!" Som en härförare som fann sig belägen i ett bakhåll tog den uråldriga alven kommandot samman med en handduk för att få bort kastrullen från elden.
Mycket vatten, fräsande och milda svordomar senare torkade sig lorden med baksidan av handen över pannan. Elladan hade inte rört sig ur fläcken utan följt händelseförloppet med uppspärrade ögon och ett stadigt tag om muggen.
"Nå, kan min äldste son förklara för mig vad han gör uppe vid denna tiden? I köket? Påväg att bränna ner hela mitt hushåll?" Elronds ord var hårdare än vad han menade, men så hör det till var fars rätt att vredgas över sådana här hopplösa händelser.
"J...jag skulle bara värma mjölk. Jag...tänkte... det gjorde alltid du åt oss när... jag menade inte att bränna det, jag skulle bara... värma mjölk..." Den fumlande förklaringen dog ut till en skamsen viskning och den mörka blicken försvann ner i golvet.
Elrond fick en stöt av samvetskval när han studerade sin äldste son. Han såg så bortkommen ut där han stod i nattskjortan och sökte ord.
"Elladan!" Elrond kom snabbt fram till sin son och slöt honom i en faderlig omfamning. Han kunde känna Elladan släppa ut ett lättat andetag och tappa muggen i golvet. Den gick i hundratals bitar vid deras fötter och den halvvuxna alven ryckte till. Började trampa för att komma ifrån förödelsen.
"Lugn ion nin, sidh..." Elrond grep sitt upprörda barn om axlarna för att stilla honom. Han kunde inte för sitt liv förstå vad som kunnat skaka Elladan till den milda grad. Lätt skrämda ögon sökte en utväg från vad som helst, vart som helst. Utan vidare omsvep lyfte lorden upp Elladan som ett spädbarn och gick stadigt över lerskärvorna. Han satte ner honom på köksbänken och lyfte därefter upp hans haka med försiktiga fingrar.
"Dan... berätta vad som hänt."
Elladan vätte upprepade gånger sina läppar i väntan på att rätt ord skulle komma till honom. När han inte välsignades med ord från ovan gjorde han ett försök att förklara sig: "När... när vi var mindre, när nana lämnat oss och vi saknade henne... då brukade du alltid värma mjölk och ge oss. Det fick mig alltid att somna igen. Jag tänkte..." rösten blev allt mer tveksam "...tänkte att Legolas kanske ville ha..."
Elrond sökte i sitt förvirrade barns sinne efter svar, men de stakade orden hade varit ärliga.
"Har någonting hänt? Med Legolas? Du verkar upprörd..."
Elladan skakade på huvudet, men ångrade sig. Så fångade han ett andetag och försökte förklara sig närmare.
"Han hade en mardröm. Han... han sa saker."
"Sa saker?"
"Han... berättade vad som hade hänt. Under striden... med Feremor, med Rhianol. Han sa att han berättat för Amloth och att han förlåtit honom bara sådär. Att... och så fick han den där broschen, trots att Amloth vet vad som hänt. Så drömde han. Ingen dröm om monster eller så, utan en verklig dröm, och den är värre än en vanlig mardröm. Vi kunde inte väcka honom först och så grät han. Ada..." Elladan såg förkrossat upp på Elrond som förbryllat såg på sin nervösa och babblande son. "...ada... kan du... hjälpa mig med mjölken?"
Elrond fick inget sammanhang alls i vad Elladan sa till honom. Vad han däremot kände igen var Elladans uppförande. Det var längesedan han sett det sist. När Celebrian, hans fru och sina barns mor lämnat dem för Valinor. Han strök den nervöse Elladan över kinden och gav honom ett lätt leende.
"Klart jag hjälper dig." Till hans stora lättnad fick han ett helvhjärtat leende från barnet till svar. Genast satte han igång att värma upp mjölk åt honom, och inom några minuter stod tre fyllda muggar på en bricka.
"Vill du att jag skall följa med dig upp?"
Elladan tvekade, sedan skakade han på huvudet medans han gled ner ifrån bänken, noga med vart han satte fötterna för att inte trampa i skärvorna.
"Nay... jag tror... Legolas, han..."
Elrond nickade snabbt. "Jag förstår. Jag menade aldrig att såra Legolas, det förstår du väl, men jag vet att han känner sig förråd."
Elladan nickade, tacksam över att hans far förstod så mycket. Han fick brickan i händerna och försvann ur köket.
Elrond stod kvar och skakade på huvudet. Blicken svepte över förödelsen på golvet, men lät det bero. Det var skakande att se sin självsäkra, självklara son i ett sådant upplösningstillstånd. Helaren i honom talade visserligen emot honom. Legolas hade börjat tala, och han hade vetat redan från början att när detta skulle ske, så skulle det bli hans söner som lyssnade.
Med ett psykiskt huttrande svepte han rocken tätare om sig och begav sig till sina egna kammare.
.*.
"Mjölk?"
Bröderna nickade uppmuntrande. Legolas satt med benen i kors insvept i de duniga lakanen. Axlarna var spända som om maran fortfarande red honom och han var hopkurad som för att undfly henne. Elrohir satt tätt intill och samlade upp skogsalvens kaskad av hår. Med lena fingrar drog han bort slingorna som minglat med det tårdränkta ansiktet. Drog allt till den enkla flätan han tvinnade. Legolas hade slutat gråta, men kinderna sved och brände i en salt rodnad. Han såg skeptiskt ner i muggens vita innehåll.
"Jag kan inte tro att du aldrig druckit mjölk innan, Legolas. Det är gott, prova!" Elladan hade redan ett vitt streck under näsan av mjölken som han själv hällt i sig.
"Jag... mjölk dricker man som spädbarn, men inte såhär." Den stormblå blicken grälade med Elladans ärligt skälmska gnister. Resignerat ryckte han på axlarna och smakade mycket försiktigt. Som om han blivit lurad ryckte han läpparna från muggen.
"Det är varmt!"
"Jag har värmt det. Det behövs inte, men det är godare så. " Elladan mötte sin brors blick. De samlade tillsammans ett äkta leende. Så, Legolas, krigare av femte graden som han kallade sig, hade inte ens druckit mjölk? De visste inte vart de skulle placera honom. Att se vänner dö, att döda och att dagligen bära vapen för sann strid gjorde honom tio gånger så erfaren som de själva. Ändå snubblade de alltför ofta över enkla småsaker som förvandlade den blonda krigaren till en femåring. Detta var en av dessa småsaker.
Kritiskt mätte han tvillingarna med blicken för att se om de drev med honom. De hade båda druckit av det så det var inte giftigt. Med uppbådat mod lyfte han muggen igen och tog flera klunkar av den söta, tunga mjölken.
Det var inte alls illa, bara mycket ovant. Hinnan som la sig i munnen var svår att skölja bort, men den smakade inte dåligt. Utan stopp tömde han muggen girigt. Mjölken innehöll en mättande känsla. En som han inte känt på länge. Skrattandes räckte Elrohir fram sin egen mugg som togs emot med en tyst frågan.
"Drick du. Du äter för dåligt. Snart kan både jag och Dan springa ifrån dig om du fortsätter."
"Knappast." men lintotten lät sig inte trugas och tömde den även den andra bägaren. Kroppen var vanvårdat trött och det gick fortfarande ofrivilliga ristningar genom den, men han var alltför spänd för att sova.
Elladan böjde sig fram och tog den tomma muggen ur händerna på honom. Tillsammans med sin egen sträckte han sig över blondinens knä och ställde dem ifrån sig på det lilla bordet intill sängen.
Utan att alls tänka sig för lyfte Legolas en hand och drog porslinslena fingrar över Elladans överläpp. En drömsk rörelse där han avlägsnade mjölken som hamnat i hans ansikte. Elladan stelnade till, till hälften lutad över den eteriska varelsen. Gröna ögon fick en dövande, svart nyans när de förvånat mötte skogsalvens.
Ynglingens blick var om möjligt än mer förvånad än tvillingens och han kom sig inte ens för att dra åt sig handen på nytt. Istället gled han med fingertopparna över de förunderligt mjuka läpparna och lät sig snärjas av sprickan mellan verkligheterna. Som en vårdande sommarsol lades ett lätt tryck på hans rygg och Elrohirs ljumma andning svepte över halsen och nacken som lämnats bar efter att håret flätats bort. Samma tid som förflöt stod också still och snart fann sig den lilla krigaren med läpparna bara någon centimeter från Elladans. Andningen flöt samman med tvillingens. Behärskad av ett förtrollande lugn skar det emot hans rusande hjärta och utan att ha sinnesnärvaro att greppa situationens händelser så lät han fingrarna lämna Elladans läppar nakna.
En skälvning i tidens avbrott gick från ungdomens magparti när frågande, sökande och hettande läppar mötte hans. Så förstiktigt och lätt, ändå så krävande och passionerat.
Världen krympte som sekunden innan man svimmar och Legolas trodde att det var det han höll på att göra när han insåg att han bara hade slutit ögonen. Trycket från Elrohir ökade och den retande kittlingen i nacken besvarades med samlade, fjäderlätta kyssar neröver halsen. Det fick huden att dra ihop sig som om det var kallt, men känslan det gav var hetare än stridslust.
Oerfaret letade Legolas efter ett sätt att besvara den frågande kyssen. Det räckte med den ynkligaste rörelse för att Elladan skulle öka trycket och stryka tungan mot hans läppar. Utan att veta vad som förväntades av honom särade prinsen på läpparna och lät Elladan stjäla han mun och och andning i en älskares kyss.
Det skälvande ljudet som letade sig upp från Legolas strupe var så olikt någonting av det han hört innan att det väckte honom ur trancen. Som en långsam förtrollning stelnade han till och den dräpta tiden hostade till och började snurra igen.
Elladan drog sig undan och lämnade hans heta läppar för ensamhetens kyla. Elrohirs kyssar upphörde, men inte trycket mot hans rygg.
"...förlåt..." Viskningen kom från Elrohir snett bakom honom, som en ordlös andning i hans öra. Elladans mörka blick gick från erotiskt dränkt till mild panik.
Legolas slog ner blicken till sitt knä och svarade, lika lågt som Elrohirs ord, och han förvånades över hur osäker hans egen röst var; "men... jag ville ju... tror jag." Utan att se upp sjöng det svagaste ekot av ett leende på hans läppar som fortfarande bar smaken av Elladan.
Utanför Legolas vetskap mötte bröderna varandras ögon. Frågande, sedan leendes. Elladan la upp en hand på skogsalvens axel och Elrohir flyttade sig en aning. Tillsammans tryckte de ner honom bland lakanen.
"Tror? Sov istället pen-ernil. Sov drömlöst, ingenting kommer att hända dig när vi är här..."
Orden var så beskyddande att Legolas inte kände igen dem. Han hade aldrig hört någon använda det tonläget till honom, men tröttheten övermannade hans skakade person alltför snabbt för att han skulle spinna vidare på tanken. Frivilligt lutade han sig tillbaka och la kinden emot Elorhirs axel. Kämpande höll han sig vaken tills han kände Elladans arm om sitt liv när den äldre hälften av tvillingparet också la sig till rätta. Med det somnade den guldspunna alven hårt och drömlöst.
Jag är mycket tacksam för erbjudandet om att skicka mina kapitel till dig innan, men jag skriver så sporadiskt att det skulle kännas en aning hämmande. Jag brukar bara slänga upp ett kapitel direkt efter att det är skrivet liksom, men tack i alla fall. Det är mycket roligt att du läser det jag skriver trots allt.
Isflamma: *ler snabbt* Förlåt att det tagit sådan tid. Det var inte fullkomligt min mening att bara tappa tråden på det viset. Batteriet till laptopen dog och med det mina fuskstödord. Du väckte mig en aning med din andra kommentar och jag fick ett styng av skuldkänslor. Lycklig över att du läser det jag skriver och ber om mer så tog jag mig nu i kragen och läste igenom vad jag skrivit så att jag kunde ordna med ett nytt kapitel...
...och här är det:
.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.
"Elrohir.... vad gör du?"
Sömndrucken och iförd en mörkt grön, luxulös nattkåpa stod Vattnadals härskare i dörren till det mindre köket och studerade frågande en av sina söner. Det halva tvillingparet ryckte till och tappade nära nog muggen han lyckats få ner från den höga hyllan.
"Elladan..."
"Så, Elladan, vad gör du?" Elrond började bli aningen orolig för sin son. Han verkade fumlig och nervös. Det var mitt i natten och han tassade runt med nakna fötter på det kalla köksgolvet. Det hörde inte alls till ovanligheterna att någon av hans söner gjorde intrång i köket sent på natten, men då bar de för det mesta ett utryck av skräckblandad förtjusning över sig. Tog vad för godsaker de ville ha och tassade tillbaka igen. Elladan stod med sänkt huvud och fingrade på muggen medans han sökte svar.
Ett fräsande fick fadern att rycka in. Varm mjölk kokade över och brände fast.
"Elladan!" Som en härförare som fann sig belägen i ett bakhåll tog den uråldriga alven kommandot samman med en handduk för att få bort kastrullen från elden.
Mycket vatten, fräsande och milda svordomar senare torkade sig lorden med baksidan av handen över pannan. Elladan hade inte rört sig ur fläcken utan följt händelseförloppet med uppspärrade ögon och ett stadigt tag om muggen.
"Nå, kan min äldste son förklara för mig vad han gör uppe vid denna tiden? I köket? Påväg att bränna ner hela mitt hushåll?" Elronds ord var hårdare än vad han menade, men så hör det till var fars rätt att vredgas över sådana här hopplösa händelser.
"J...jag skulle bara värma mjölk. Jag...tänkte... det gjorde alltid du åt oss när... jag menade inte att bränna det, jag skulle bara... värma mjölk..." Den fumlande förklaringen dog ut till en skamsen viskning och den mörka blicken försvann ner i golvet.
Elrond fick en stöt av samvetskval när han studerade sin äldste son. Han såg så bortkommen ut där han stod i nattskjortan och sökte ord.
"Elladan!" Elrond kom snabbt fram till sin son och slöt honom i en faderlig omfamning. Han kunde känna Elladan släppa ut ett lättat andetag och tappa muggen i golvet. Den gick i hundratals bitar vid deras fötter och den halvvuxna alven ryckte till. Började trampa för att komma ifrån förödelsen.
"Lugn ion nin, sidh..." Elrond grep sitt upprörda barn om axlarna för att stilla honom. Han kunde inte för sitt liv förstå vad som kunnat skaka Elladan till den milda grad. Lätt skrämda ögon sökte en utväg från vad som helst, vart som helst. Utan vidare omsvep lyfte lorden upp Elladan som ett spädbarn och gick stadigt över lerskärvorna. Han satte ner honom på köksbänken och lyfte därefter upp hans haka med försiktiga fingrar.
"Dan... berätta vad som hänt."
Elladan vätte upprepade gånger sina läppar i väntan på att rätt ord skulle komma till honom. När han inte välsignades med ord från ovan gjorde han ett försök att förklara sig: "När... när vi var mindre, när nana lämnat oss och vi saknade henne... då brukade du alltid värma mjölk och ge oss. Det fick mig alltid att somna igen. Jag tänkte..." rösten blev allt mer tveksam "...tänkte att Legolas kanske ville ha..."
Elrond sökte i sitt förvirrade barns sinne efter svar, men de stakade orden hade varit ärliga.
"Har någonting hänt? Med Legolas? Du verkar upprörd..."
Elladan skakade på huvudet, men ångrade sig. Så fångade han ett andetag och försökte förklara sig närmare.
"Han hade en mardröm. Han... han sa saker."
"Sa saker?"
"Han... berättade vad som hade hänt. Under striden... med Feremor, med Rhianol. Han sa att han berättat för Amloth och att han förlåtit honom bara sådär. Att... och så fick han den där broschen, trots att Amloth vet vad som hänt. Så drömde han. Ingen dröm om monster eller så, utan en verklig dröm, och den är värre än en vanlig mardröm. Vi kunde inte väcka honom först och så grät han. Ada..." Elladan såg förkrossat upp på Elrond som förbryllat såg på sin nervösa och babblande son. "...ada... kan du... hjälpa mig med mjölken?"
Elrond fick inget sammanhang alls i vad Elladan sa till honom. Vad han däremot kände igen var Elladans uppförande. Det var längesedan han sett det sist. När Celebrian, hans fru och sina barns mor lämnat dem för Valinor. Han strök den nervöse Elladan över kinden och gav honom ett lätt leende.
"Klart jag hjälper dig." Till hans stora lättnad fick han ett helvhjärtat leende från barnet till svar. Genast satte han igång att värma upp mjölk åt honom, och inom några minuter stod tre fyllda muggar på en bricka.
"Vill du att jag skall följa med dig upp?"
Elladan tvekade, sedan skakade han på huvudet medans han gled ner ifrån bänken, noga med vart han satte fötterna för att inte trampa i skärvorna.
"Nay... jag tror... Legolas, han..."
Elrond nickade snabbt. "Jag förstår. Jag menade aldrig att såra Legolas, det förstår du väl, men jag vet att han känner sig förråd."
Elladan nickade, tacksam över att hans far förstod så mycket. Han fick brickan i händerna och försvann ur köket.
Elrond stod kvar och skakade på huvudet. Blicken svepte över förödelsen på golvet, men lät det bero. Det var skakande att se sin självsäkra, självklara son i ett sådant upplösningstillstånd. Helaren i honom talade visserligen emot honom. Legolas hade börjat tala, och han hade vetat redan från början att när detta skulle ske, så skulle det bli hans söner som lyssnade.
Med ett psykiskt huttrande svepte han rocken tätare om sig och begav sig till sina egna kammare.
.*.
"Mjölk?"
Bröderna nickade uppmuntrande. Legolas satt med benen i kors insvept i de duniga lakanen. Axlarna var spända som om maran fortfarande red honom och han var hopkurad som för att undfly henne. Elrohir satt tätt intill och samlade upp skogsalvens kaskad av hår. Med lena fingrar drog han bort slingorna som minglat med det tårdränkta ansiktet. Drog allt till den enkla flätan han tvinnade. Legolas hade slutat gråta, men kinderna sved och brände i en salt rodnad. Han såg skeptiskt ner i muggens vita innehåll.
"Jag kan inte tro att du aldrig druckit mjölk innan, Legolas. Det är gott, prova!" Elladan hade redan ett vitt streck under näsan av mjölken som han själv hällt i sig.
"Jag... mjölk dricker man som spädbarn, men inte såhär." Den stormblå blicken grälade med Elladans ärligt skälmska gnister. Resignerat ryckte han på axlarna och smakade mycket försiktigt. Som om han blivit lurad ryckte han läpparna från muggen.
"Det är varmt!"
"Jag har värmt det. Det behövs inte, men det är godare så. " Elladan mötte sin brors blick. De samlade tillsammans ett äkta leende. Så, Legolas, krigare av femte graden som han kallade sig, hade inte ens druckit mjölk? De visste inte vart de skulle placera honom. Att se vänner dö, att döda och att dagligen bära vapen för sann strid gjorde honom tio gånger så erfaren som de själva. Ändå snubblade de alltför ofta över enkla småsaker som förvandlade den blonda krigaren till en femåring. Detta var en av dessa småsaker.
Kritiskt mätte han tvillingarna med blicken för att se om de drev med honom. De hade båda druckit av det så det var inte giftigt. Med uppbådat mod lyfte han muggen igen och tog flera klunkar av den söta, tunga mjölken.
Det var inte alls illa, bara mycket ovant. Hinnan som la sig i munnen var svår att skölja bort, men den smakade inte dåligt. Utan stopp tömde han muggen girigt. Mjölken innehöll en mättande känsla. En som han inte känt på länge. Skrattandes räckte Elrohir fram sin egen mugg som togs emot med en tyst frågan.
"Drick du. Du äter för dåligt. Snart kan både jag och Dan springa ifrån dig om du fortsätter."
"Knappast." men lintotten lät sig inte trugas och tömde den även den andra bägaren. Kroppen var vanvårdat trött och det gick fortfarande ofrivilliga ristningar genom den, men han var alltför spänd för att sova.
Elladan böjde sig fram och tog den tomma muggen ur händerna på honom. Tillsammans med sin egen sträckte han sig över blondinens knä och ställde dem ifrån sig på det lilla bordet intill sängen.
Utan att alls tänka sig för lyfte Legolas en hand och drog porslinslena fingrar över Elladans överläpp. En drömsk rörelse där han avlägsnade mjölken som hamnat i hans ansikte. Elladan stelnade till, till hälften lutad över den eteriska varelsen. Gröna ögon fick en dövande, svart nyans när de förvånat mötte skogsalvens.
Ynglingens blick var om möjligt än mer förvånad än tvillingens och han kom sig inte ens för att dra åt sig handen på nytt. Istället gled han med fingertopparna över de förunderligt mjuka läpparna och lät sig snärjas av sprickan mellan verkligheterna. Som en vårdande sommarsol lades ett lätt tryck på hans rygg och Elrohirs ljumma andning svepte över halsen och nacken som lämnats bar efter att håret flätats bort. Samma tid som förflöt stod också still och snart fann sig den lilla krigaren med läpparna bara någon centimeter från Elladans. Andningen flöt samman med tvillingens. Behärskad av ett förtrollande lugn skar det emot hans rusande hjärta och utan att ha sinnesnärvaro att greppa situationens händelser så lät han fingrarna lämna Elladans läppar nakna.
En skälvning i tidens avbrott gick från ungdomens magparti när frågande, sökande och hettande läppar mötte hans. Så förstiktigt och lätt, ändå så krävande och passionerat.
Världen krympte som sekunden innan man svimmar och Legolas trodde att det var det han höll på att göra när han insåg att han bara hade slutit ögonen. Trycket från Elrohir ökade och den retande kittlingen i nacken besvarades med samlade, fjäderlätta kyssar neröver halsen. Det fick huden att dra ihop sig som om det var kallt, men känslan det gav var hetare än stridslust.
Oerfaret letade Legolas efter ett sätt att besvara den frågande kyssen. Det räckte med den ynkligaste rörelse för att Elladan skulle öka trycket och stryka tungan mot hans läppar. Utan att veta vad som förväntades av honom särade prinsen på läpparna och lät Elladan stjäla han mun och och andning i en älskares kyss.
Det skälvande ljudet som letade sig upp från Legolas strupe var så olikt någonting av det han hört innan att det väckte honom ur trancen. Som en långsam förtrollning stelnade han till och den dräpta tiden hostade till och började snurra igen.
Elladan drog sig undan och lämnade hans heta läppar för ensamhetens kyla. Elrohirs kyssar upphörde, men inte trycket mot hans rygg.
"...förlåt..." Viskningen kom från Elrohir snett bakom honom, som en ordlös andning i hans öra. Elladans mörka blick gick från erotiskt dränkt till mild panik.
Legolas slog ner blicken till sitt knä och svarade, lika lågt som Elrohirs ord, och han förvånades över hur osäker hans egen röst var; "men... jag ville ju... tror jag." Utan att se upp sjöng det svagaste ekot av ett leende på hans läppar som fortfarande bar smaken av Elladan.
Utanför Legolas vetskap mötte bröderna varandras ögon. Frågande, sedan leendes. Elladan la upp en hand på skogsalvens axel och Elrohir flyttade sig en aning. Tillsammans tryckte de ner honom bland lakanen.
"Tror? Sov istället pen-ernil. Sov drömlöst, ingenting kommer att hända dig när vi är här..."
Orden var så beskyddande att Legolas inte kände igen dem. Han hade aldrig hört någon använda det tonläget till honom, men tröttheten övermannade hans skakade person alltför snabbt för att han skulle spinna vidare på tanken. Frivilligt lutade han sig tillbaka och la kinden emot Elorhirs axel. Kämpande höll han sig vaken tills han kände Elladans arm om sitt liv när den äldre hälften av tvillingparet också la sig till rätta. Med det somnade den guldspunna alven hårt och drömlöst.