Isflamma: Tackar så väldigt mycket för din personliga och färgstarka kommentar. Det är alltid mycket roligt att höra av dig och veta att du uppskattar det jag skriver. Jag har visst ingen respekt för din sömn, eh? *flinar* Favvoritlista? *utför en komplicerad indiandans* Wow, tack! Och långt? Det kan aldrig bli för långt. Och; God Jul kanske är för sent, men Gott Nytt År kan jag i alla fall ge dig.
Så till kapitlet:
-------------------------------------------------------------
Elladan satt på sängkanten och studerade sina dinglande fötter. Trots rynkan som ristade sina bekymmer mellan hans ögonbryn spelade ett svagt leende på hans läppar. Tvehågsen kunde han inte bestämma sig för om han skulle vara ledsen eller glad. Djupt inlindad i tankar hade han suttit på det viset en stund, enbart tillfreds med sin hörsel. Den sökte sig genom gemaket och smög sin in i springan till badrumsdörren. Han hade vaknat intill sin bror enbart. En hjärtslitande sekund av panik hade ebbat ut i det fåraktiga lilla leendet han bar när han hörde att deras skyddsling sökt sig till ett avslappnande bad. Ett bad som han dessutom verkade njuta passionerat av. I över en halvtimma hade han i omgångar slutit ögonen och försökt andas med hörseln när den lilla skogsalven nynnade i takt med badets ånga och doftande bubblor.
Drömskt lät den mörkhåriga ungdomen tankarna vandra till förbjuden mark och heliga, heta lundar tills han kunde känna bejakande fingrar röra vid hans hår. Den välkommet verkliga drömbilden matades med en undertryckt lavin av hetta som han inte ens visste att bröstet rymde. Ovillig att låta fantasin glida från honom hängav han sig genom att falla bak i den vävda drömmen.
Hickande av rädsla slog Elladan upp sina ögon och kom osmidigt upp i sittande på nytt. Han hade fallit bak, men ingen drömbild, utan verkliga händer hade fångat honom. Starka och säkra armar hjälpte honom till sittande och drömmen splittrades av ett morgontrött fnitter. Elladan kastade en bitter blick över axeln och mötte de lustfyllda ögonen av sin bror.
"Morgon El. Sitter du och drömmer?"
"Eh..." Elladan hade faktiskt lite svårt att svara på den frågan, men hans tvekan besvarades med ytterligare skratt.
"Förvånar mig inte alls." Med det sänkte Elrohir sina säkra fingrar i Elladans hår på nytt. Det rusande hjärtat saktade av när den välbekanta och lugnande känslan nådde honom.
När Elladans hår glänste som ett lackerat mahognybord gled dörren till badet upp. Legolas var enbart iförd sina byxor av mjukt läder. De nakna fötterna lämnade knappt synbara avtryck över golvet. Den dryadliknande blondinen var i färd med att torka håret.
"Las..." Elladan och Elrohir ville inte förstöra den lugna morgonstämningen, men de kunde heller inte förneka den föregående kvällens dramatik. De blev, trots sina vänliga åsikter, avbrutna. Legolas lyfte en hand och skar av deras välvilja lika direkt som om han hade skrikit åt dem.
Tvillingarna föll i tystnad igen. Oro marmorerade luften tills de små leendena dök upp på nytt. De kunde inte hjälpa det. Legolas rörde sig i kammaren som om de inte var där. Handduken slängade han över en stol. Håret skakades ut och började kammas. Tvillingarna skiljdes åt en halvmeter när den trollbindande varelsen gled in mellan dem, kröp upp i sängen och halade fram en av sina skjortor som legat slängd intill väggen. Den svala huden från skogsalvens nakna armar snuddade dem båda och den brände likt Mandos famntag. Elrohir flinade; det där hade grabben gjort medvetet!
Det mimliknande skådespelet hade tyvärr ett slut och snart fann sig även tvillingarna påklädda och påväg nerför trapporna i det svindlande huset. Legolas uppträdde alltför samlat, han påminde om Erestor, men hade inte för den sakens skull yttrat ett begripligt ord under hela morgonen. Elrohir högg plötsligt tag i sin brors nacke och stannade honom med ett ryck. Det var tur, annars hade han tumlat rakt in i deras gemensamma 'fånge', för prinsen hade stannat utan synbar anledning. De drog båda efter andan för att göra sina frågor, men Legolas vred på nacken, och över axeln, mellan gardinen av hår, gav han dem båda ett satiriskt leende och en blinkning. Därefter lyfte han handen till en av de kandelabrar som med mycket omsorg fästs vid väggen av uråldriga konstnärer. Det svagaste mekaniska ljud retade deras öron innan de vaknade ur sina drömmar och såg förvånad Legolas förvinna in bakom väggtapeten.
"Eh... vänta!" Elrohir fick luft först, men när de kastade sig efter honom var det Elladan som färgstarkt avslutade de vokabulerade tankarna: "Förbannade skogsalv! Smygande, baksluga, lönndomsaktiga kräk!" Hans ord dränktes av mörkret när den osynliga dörren drog igen bakom hans rygg.
.*.
"Det är någonting som inte står rätt till." Elrond slog fundersamt en liten sked av silver i bordet som om han försökte smida ihop länkarna till trasiga sammanhang.
"Det menar du inte?" Elrond såg upp och mötte Glorfindels skimrande havsgrå ögon. Satt krigaren och drev med honom? Det verkade inte bättre, för hans uråldriga vän flinade mot honom. Lordens fundersamhet ändrade karaktär som en kamelont. Först blev han bitter på sin vän, men när hans egna ord spelades upp på nytt i hans sinne så brast han i skratt.
"Elbereth, vad skulle jag göra utan dig, Glorfindel?"
"Troligtvis glömma bort att äta, klä, tvätta dig och aldrig byta underkläder " Den skälmska alven kastade undan endel av det långa håret, kysst av månens glans och beseglade sina ord med en skål. Elrond bara skakade på huvudet och knuffade undan en bunt papper som han tagit med sig till bordet.
Tankarna avbröts och båda lorderna lyfte blicken i förvåning när ett väggfast skåp fyllt med matkristall gnisslade till. Från springan mellan det mörka trät och den ljusa väggen dök tre mycket bekanta ungdomar upp.
Bröderna mötte sin fars uppgivna blick. De ryckte unisont på axlarna och stumt utpekade de Legolas som förbrytaren i detta sammanhang. Elrond nickade och viftade undan det med handen, väl medveten om vem det var som hittat lönndörren. Det var inte lätt att dölja sådana saker som en skogsalv.
"Sitt... sitt för all del. Ni har väl hjärta nog att dela mitt bord när ni uppenbart kan dela mitt hus på alla möjliga och omöjliga sätt."
Silvian alven sänkte skamset huvudet och Elronds tidigare farhågor matades som ved till en hungrande brasa. Det var inte den lättaste uppgiften att komma på rätt fot med en stött skogsalv. Vattnadals härskare suckade tungt och reste sig. Han tog personligen en kanna från bordet och rundade bordshörnet. Innom kort ställde han ner en mugg framför Legolas. Frågande klarblå ögon såg upp, men Elrond gav honom bara ett leende och ställde ner kannan intill den fyllda muggen och intog på nytt sin plats.
Prinsen klippte ett par gånger med ögonen i förvåning, men tvingades tillslut se efter vad han fått. Mjölk? Han snuddade vid muggen med en tveksam hand, som om koppen var en vild kanin. Varm mjölk.
"Det är gott om du blandar i lite honung i det." Legolas fåg återigen förvånat upp på Elrond, men han kunde inte fånga hans blick. Lorden var försjunken i sina papper. Elladan på hans högra sida flinade och knuffade fram en burk honung.
"Adar har rätt. Ta i lite honung, det är faktiskt gott."
.*.
"Kapten Legolas! Ta emot!" De enda som reflekterade över titeln undgomen tog emot var tvillingarna. De var uppenbarligen de enda som träffat den lilla lintotten bortanför hans ställning.
Ungdomen tog automatiskt emot repet som kastades till honom. De hade gått över det stora övningsfältet bortanför hästhagen. Området var fullt av alver som satte upp provisoriska ställningar. Oprovocerat hade en mörkhårig alv, känd av tvillingarna som en av krigarna i partullerna runt Dimmiga bergen, kastat ett rep mot deras unga skyddsling. Den starka krigaren stod högt upp på en ställning och spände en andra tamp.
"Dra upp den!" Bröderna blinkade förvånat till. De hade inte sett dessa två mötas någon gång under den tiden som ynglingen befunnit sig innanför Imladris gränser, så de drog snabbt slutsatsen att de hade mötts i gränspatrullerna. Vad som förvånade dem var det otvugna och självklara sätt som Legolas tog emot repet och spände det. Innan bröderna kom sig för att hjälpa till hade den korta ynglingen på egen hand rätat upp masten, slagit en knut på repet och slungat det tillbaka upp till alven på ställningen. Han mottog ett leende och en tacksam hälsning från honom. Blondinen besvarade med en enkel nick innan han förenades med tvillingarna på nytt.
"Linjorin är en skicklig spårare och jägare. Jag önskar jag hade alver som honom i Mörkmårdens skogar..." Något melankoliskt föll över ynglingen vid omnämnandet av hemtrakten. Bröderna studerade Legolas person när han nickade till en annan alv längre bort. Tveksamheten och barnsligheten hade runnit av deras nyvunna vän och ersatts med någonting de inte var bekanta med. Legolas iklädde sig omedvetet sin kaptensutmärkelse och Imladris krigare behandlade honom därefter. Legolas, prins av Mörkmården, yngsta son till konung Thranduil fanns det däremot inte ett spår av, trots att ryktet måste ha spridit sig som en löpeld efter kronprins Elohras besök.
"Vad är det de förbereder?" Frågan väckte dem ur drömvärlden som de insåg att de alltför ofta gled ner i numera. Elrohir sprack upp i ett gnistrande leende.
"Tävlingen!"
Legolas lyfte på ett välvt ögonbryn. Elladan skrattade och förklarade närmare: "Celeborn av Lorien har fått storhetsvansinne. Ada slog vad med honom en gång och de satte upp en bågskyttetävling. Celeborns tävlande var Haldir, och alla vet att ingen kan slå Haldir i bågskytte!" Elladan fortsatte flina och Legolas log pliktskylldigast. Tvillingarna hade uppenbarligen aldrig mött Hjerim... eller Rhianol. Legolas han inte försjunka i dysterhet över minnet innan Elrohir fortsatte; "Ada förlorade, men vart femte år försöker han ta revanch. Han ställer upp med en ny förkämpe varje gång."
"...och varje gång förlorar han! Men det räknar han med. Det blir festligheter ändå."
"Celeborn o Caras Galadhon av det forna Doriath, Lord av Lothlorien... kommer hit?" Bröderna brast i skratt. Legolas fullkomligt övermannade förstummelse och hänförda ord var så oskyldiga.
"Blås inte upp honom så, lilla prins! Han är kaxig nog var gång Haldir sätter pilen i målets centrum."
Legolas stirrade förstummat på bröderna som talade om den mäktigaste alvhärskaren i dessa tiden med sådan brist på respekt.
"Se inte sådan ut Legolas. Vi känner honom väl, han är ju vår morfar. Eller har du glömt det, så intrasslad i släkthistoria som du verkar vara?"
Blondinen bet sig skamset i underläppen. I all uppståndelsen hade han nästan glömt bort det. Elrohirs ord var alltför sanna. Den ljusa Celebrian, dotter till Lady Galadriel och Lord Celeborn var ju tvillingarnas mor.
"Legolas! Kapten!" Det var bara invanda reflexer som slet honom ur sitt spindelnät av historielektioner och gav honom medvetande nog att ta emot en tung väska som kastats från hög höjd. Tvillingarna svalde sina skratt och tog ett skutt bak, oförberedda på regnande väskor. Legolas såg upp och mötte en skimrande brun blick. Krigaren pekade bort mot nästa alv fyra meter upp. Utan frågor kastade prinsen vidare väskan som skickligt fångades upp.
"Valar skydda er kapten. Det glädjer oss att se er ute under solen på nytt!" Legolas gav dem en låg bugning innan han fortsatte bort mot huset med bröderna. Det var först nu som de sakta började inse hur uppskattad silvianprinsen var bland deras egna mannar. Hur många som kände hans namn. Hur många som mött honom och fullkomligt avgudade kaptenen över deras inofficiella fiendestyrka.
.*.
"Legolas. Kan jag få ett ord med dig." Trion stannade till när de passerade en av de mångtaliga verandorna. Elrond, iförd en, för ovanlighetens skull, champagnefärgad kåpa, skimrande som guldstänkt pärlemor. Legolas kastade en hastig blick på bröderna och Elrond förstod snabbt hans tankar.
"Bara en sekund, inga formaliteter." Med det tog den respektingivande alven två steg bak från räcket. Prinsen nickade och rörde sig snabbt. Utan att ta sats hoppade han vigt och högt. Lät ena handen snudda vid det höga räcket innan han landade på verandan intill lorden. En kort bugning gick inte att undvika, Legolas syn på informellt såg aningen annorlunda ut än noldors.
Elrond backade på nytt och Legolas var inte sen att fånga trådarna av en medveten mystik i Elronds ögonvrå. Därför gled han med honom lika lätt som en dansare tills de kom på flera meters avstånd från tvillingbröderna. De kunde bara se på medans ord bytte ägare och hemlighetsmakeri planerades.
"Min lord... vill ni verkligen..." Legolas glömde sig för ett ögonblick. Ungdomen höjde rösten och såg frågande på mästerhelaren.
Bröderna bytte blick med varandra. De kunde inte gissa sig till vad som viskades, men de misstänkte skarpt att Elrond, deras far, på alla vis försökte återupprätta något slags förtroende med ungdomen. Legolas strikta fantasi sträckte sig nog inte så långt, men Elladan och Elrohir kände sin far väl, han var svag för spirande ungdom, och liksom de själva hade han fäst sig vid den egensinniga, artiga och utelämnade prinsen av Mörkmården.
"Tror du att du klarar det?" Elrond tog ett steg bak och bröt den spöklika ordväxlingen.
"Skulle ni frågat om ni tvivlade, min lord?"
"Nej." Elrond log mångtydigt och viftade med handen i en avskedande gest. Den snärtiga ungdomen bugade djupare för Elrond denna gången och tog ett par steg från honom. Sekunden efter stod han återigen på gräset intill bröderna som studerade honom med uppfodrande blickar.
"Fråga inte." Blont hår dansade om hans söta ansikte när han uppgivet skakade på huvudet, och de lät bli. Tillfredställda med skuggan av leende som trots allt infann sig på grabbens läppar.
Så till kapitlet:
-------------------------------------------------------------
Elladan satt på sängkanten och studerade sina dinglande fötter. Trots rynkan som ristade sina bekymmer mellan hans ögonbryn spelade ett svagt leende på hans läppar. Tvehågsen kunde han inte bestämma sig för om han skulle vara ledsen eller glad. Djupt inlindad i tankar hade han suttit på det viset en stund, enbart tillfreds med sin hörsel. Den sökte sig genom gemaket och smög sin in i springan till badrumsdörren. Han hade vaknat intill sin bror enbart. En hjärtslitande sekund av panik hade ebbat ut i det fåraktiga lilla leendet han bar när han hörde att deras skyddsling sökt sig till ett avslappnande bad. Ett bad som han dessutom verkade njuta passionerat av. I över en halvtimma hade han i omgångar slutit ögonen och försökt andas med hörseln när den lilla skogsalven nynnade i takt med badets ånga och doftande bubblor.
Drömskt lät den mörkhåriga ungdomen tankarna vandra till förbjuden mark och heliga, heta lundar tills han kunde känna bejakande fingrar röra vid hans hår. Den välkommet verkliga drömbilden matades med en undertryckt lavin av hetta som han inte ens visste att bröstet rymde. Ovillig att låta fantasin glida från honom hängav han sig genom att falla bak i den vävda drömmen.
Hickande av rädsla slog Elladan upp sina ögon och kom osmidigt upp i sittande på nytt. Han hade fallit bak, men ingen drömbild, utan verkliga händer hade fångat honom. Starka och säkra armar hjälpte honom till sittande och drömmen splittrades av ett morgontrött fnitter. Elladan kastade en bitter blick över axeln och mötte de lustfyllda ögonen av sin bror.
"Morgon El. Sitter du och drömmer?"
"Eh..." Elladan hade faktiskt lite svårt att svara på den frågan, men hans tvekan besvarades med ytterligare skratt.
"Förvånar mig inte alls." Med det sänkte Elrohir sina säkra fingrar i Elladans hår på nytt. Det rusande hjärtat saktade av när den välbekanta och lugnande känslan nådde honom.
När Elladans hår glänste som ett lackerat mahognybord gled dörren till badet upp. Legolas var enbart iförd sina byxor av mjukt läder. De nakna fötterna lämnade knappt synbara avtryck över golvet. Den dryadliknande blondinen var i färd med att torka håret.
"Las..." Elladan och Elrohir ville inte förstöra den lugna morgonstämningen, men de kunde heller inte förneka den föregående kvällens dramatik. De blev, trots sina vänliga åsikter, avbrutna. Legolas lyfte en hand och skar av deras välvilja lika direkt som om han hade skrikit åt dem.
Tvillingarna föll i tystnad igen. Oro marmorerade luften tills de små leendena dök upp på nytt. De kunde inte hjälpa det. Legolas rörde sig i kammaren som om de inte var där. Handduken slängade han över en stol. Håret skakades ut och började kammas. Tvillingarna skiljdes åt en halvmeter när den trollbindande varelsen gled in mellan dem, kröp upp i sängen och halade fram en av sina skjortor som legat slängd intill väggen. Den svala huden från skogsalvens nakna armar snuddade dem båda och den brände likt Mandos famntag. Elrohir flinade; det där hade grabben gjort medvetet!
Det mimliknande skådespelet hade tyvärr ett slut och snart fann sig även tvillingarna påklädda och påväg nerför trapporna i det svindlande huset. Legolas uppträdde alltför samlat, han påminde om Erestor, men hade inte för den sakens skull yttrat ett begripligt ord under hela morgonen. Elrohir högg plötsligt tag i sin brors nacke och stannade honom med ett ryck. Det var tur, annars hade han tumlat rakt in i deras gemensamma 'fånge', för prinsen hade stannat utan synbar anledning. De drog båda efter andan för att göra sina frågor, men Legolas vred på nacken, och över axeln, mellan gardinen av hår, gav han dem båda ett satiriskt leende och en blinkning. Därefter lyfte han handen till en av de kandelabrar som med mycket omsorg fästs vid väggen av uråldriga konstnärer. Det svagaste mekaniska ljud retade deras öron innan de vaknade ur sina drömmar och såg förvånad Legolas förvinna in bakom väggtapeten.
"Eh... vänta!" Elrohir fick luft först, men när de kastade sig efter honom var det Elladan som färgstarkt avslutade de vokabulerade tankarna: "Förbannade skogsalv! Smygande, baksluga, lönndomsaktiga kräk!" Hans ord dränktes av mörkret när den osynliga dörren drog igen bakom hans rygg.
.*.
"Det är någonting som inte står rätt till." Elrond slog fundersamt en liten sked av silver i bordet som om han försökte smida ihop länkarna till trasiga sammanhang.
"Det menar du inte?" Elrond såg upp och mötte Glorfindels skimrande havsgrå ögon. Satt krigaren och drev med honom? Det verkade inte bättre, för hans uråldriga vän flinade mot honom. Lordens fundersamhet ändrade karaktär som en kamelont. Först blev han bitter på sin vän, men när hans egna ord spelades upp på nytt i hans sinne så brast han i skratt.
"Elbereth, vad skulle jag göra utan dig, Glorfindel?"
"Troligtvis glömma bort att äta, klä, tvätta dig och aldrig byta underkläder " Den skälmska alven kastade undan endel av det långa håret, kysst av månens glans och beseglade sina ord med en skål. Elrond bara skakade på huvudet och knuffade undan en bunt papper som han tagit med sig till bordet.
Tankarna avbröts och båda lorderna lyfte blicken i förvåning när ett väggfast skåp fyllt med matkristall gnisslade till. Från springan mellan det mörka trät och den ljusa väggen dök tre mycket bekanta ungdomar upp.
Bröderna mötte sin fars uppgivna blick. De ryckte unisont på axlarna och stumt utpekade de Legolas som förbrytaren i detta sammanhang. Elrond nickade och viftade undan det med handen, väl medveten om vem det var som hittat lönndörren. Det var inte lätt att dölja sådana saker som en skogsalv.
"Sitt... sitt för all del. Ni har väl hjärta nog att dela mitt bord när ni uppenbart kan dela mitt hus på alla möjliga och omöjliga sätt."
Silvian alven sänkte skamset huvudet och Elronds tidigare farhågor matades som ved till en hungrande brasa. Det var inte den lättaste uppgiften att komma på rätt fot med en stött skogsalv. Vattnadals härskare suckade tungt och reste sig. Han tog personligen en kanna från bordet och rundade bordshörnet. Innom kort ställde han ner en mugg framför Legolas. Frågande klarblå ögon såg upp, men Elrond gav honom bara ett leende och ställde ner kannan intill den fyllda muggen och intog på nytt sin plats.
Prinsen klippte ett par gånger med ögonen i förvåning, men tvingades tillslut se efter vad han fått. Mjölk? Han snuddade vid muggen med en tveksam hand, som om koppen var en vild kanin. Varm mjölk.
"Det är gott om du blandar i lite honung i det." Legolas fåg återigen förvånat upp på Elrond, men han kunde inte fånga hans blick. Lorden var försjunken i sina papper. Elladan på hans högra sida flinade och knuffade fram en burk honung.
"Adar har rätt. Ta i lite honung, det är faktiskt gott."
.*.
"Kapten Legolas! Ta emot!" De enda som reflekterade över titeln undgomen tog emot var tvillingarna. De var uppenbarligen de enda som träffat den lilla lintotten bortanför hans ställning.
Ungdomen tog automatiskt emot repet som kastades till honom. De hade gått över det stora övningsfältet bortanför hästhagen. Området var fullt av alver som satte upp provisoriska ställningar. Oprovocerat hade en mörkhårig alv, känd av tvillingarna som en av krigarna i partullerna runt Dimmiga bergen, kastat ett rep mot deras unga skyddsling. Den starka krigaren stod högt upp på en ställning och spände en andra tamp.
"Dra upp den!" Bröderna blinkade förvånat till. De hade inte sett dessa två mötas någon gång under den tiden som ynglingen befunnit sig innanför Imladris gränser, så de drog snabbt slutsatsen att de hade mötts i gränspatrullerna. Vad som förvånade dem var det otvugna och självklara sätt som Legolas tog emot repet och spände det. Innan bröderna kom sig för att hjälpa till hade den korta ynglingen på egen hand rätat upp masten, slagit en knut på repet och slungat det tillbaka upp till alven på ställningen. Han mottog ett leende och en tacksam hälsning från honom. Blondinen besvarade med en enkel nick innan han förenades med tvillingarna på nytt.
"Linjorin är en skicklig spårare och jägare. Jag önskar jag hade alver som honom i Mörkmårdens skogar..." Något melankoliskt föll över ynglingen vid omnämnandet av hemtrakten. Bröderna studerade Legolas person när han nickade till en annan alv längre bort. Tveksamheten och barnsligheten hade runnit av deras nyvunna vän och ersatts med någonting de inte var bekanta med. Legolas iklädde sig omedvetet sin kaptensutmärkelse och Imladris krigare behandlade honom därefter. Legolas, prins av Mörkmården, yngsta son till konung Thranduil fanns det däremot inte ett spår av, trots att ryktet måste ha spridit sig som en löpeld efter kronprins Elohras besök.
"Vad är det de förbereder?" Frågan väckte dem ur drömvärlden som de insåg att de alltför ofta gled ner i numera. Elrohir sprack upp i ett gnistrande leende.
"Tävlingen!"
Legolas lyfte på ett välvt ögonbryn. Elladan skrattade och förklarade närmare: "Celeborn av Lorien har fått storhetsvansinne. Ada slog vad med honom en gång och de satte upp en bågskyttetävling. Celeborns tävlande var Haldir, och alla vet att ingen kan slå Haldir i bågskytte!" Elladan fortsatte flina och Legolas log pliktskylldigast. Tvillingarna hade uppenbarligen aldrig mött Hjerim... eller Rhianol. Legolas han inte försjunka i dysterhet över minnet innan Elrohir fortsatte; "Ada förlorade, men vart femte år försöker han ta revanch. Han ställer upp med en ny förkämpe varje gång."
"...och varje gång förlorar han! Men det räknar han med. Det blir festligheter ändå."
"Celeborn o Caras Galadhon av det forna Doriath, Lord av Lothlorien... kommer hit?" Bröderna brast i skratt. Legolas fullkomligt övermannade förstummelse och hänförda ord var så oskyldiga.
"Blås inte upp honom så, lilla prins! Han är kaxig nog var gång Haldir sätter pilen i målets centrum."
Legolas stirrade förstummat på bröderna som talade om den mäktigaste alvhärskaren i dessa tiden med sådan brist på respekt.
"Se inte sådan ut Legolas. Vi känner honom väl, han är ju vår morfar. Eller har du glömt det, så intrasslad i släkthistoria som du verkar vara?"
Blondinen bet sig skamset i underläppen. I all uppståndelsen hade han nästan glömt bort det. Elrohirs ord var alltför sanna. Den ljusa Celebrian, dotter till Lady Galadriel och Lord Celeborn var ju tvillingarnas mor.
"Legolas! Kapten!" Det var bara invanda reflexer som slet honom ur sitt spindelnät av historielektioner och gav honom medvetande nog att ta emot en tung väska som kastats från hög höjd. Tvillingarna svalde sina skratt och tog ett skutt bak, oförberedda på regnande väskor. Legolas såg upp och mötte en skimrande brun blick. Krigaren pekade bort mot nästa alv fyra meter upp. Utan frågor kastade prinsen vidare väskan som skickligt fångades upp.
"Valar skydda er kapten. Det glädjer oss att se er ute under solen på nytt!" Legolas gav dem en låg bugning innan han fortsatte bort mot huset med bröderna. Det var först nu som de sakta började inse hur uppskattad silvianprinsen var bland deras egna mannar. Hur många som kände hans namn. Hur många som mött honom och fullkomligt avgudade kaptenen över deras inofficiella fiendestyrka.
.*.
"Legolas. Kan jag få ett ord med dig." Trion stannade till när de passerade en av de mångtaliga verandorna. Elrond, iförd en, för ovanlighetens skull, champagnefärgad kåpa, skimrande som guldstänkt pärlemor. Legolas kastade en hastig blick på bröderna och Elrond förstod snabbt hans tankar.
"Bara en sekund, inga formaliteter." Med det tog den respektingivande alven två steg bak från räcket. Prinsen nickade och rörde sig snabbt. Utan att ta sats hoppade han vigt och högt. Lät ena handen snudda vid det höga räcket innan han landade på verandan intill lorden. En kort bugning gick inte att undvika, Legolas syn på informellt såg aningen annorlunda ut än noldors.
Elrond backade på nytt och Legolas var inte sen att fånga trådarna av en medveten mystik i Elronds ögonvrå. Därför gled han med honom lika lätt som en dansare tills de kom på flera meters avstånd från tvillingbröderna. De kunde bara se på medans ord bytte ägare och hemlighetsmakeri planerades.
"Min lord... vill ni verkligen..." Legolas glömde sig för ett ögonblick. Ungdomen höjde rösten och såg frågande på mästerhelaren.
Bröderna bytte blick med varandra. De kunde inte gissa sig till vad som viskades, men de misstänkte skarpt att Elrond, deras far, på alla vis försökte återupprätta något slags förtroende med ungdomen. Legolas strikta fantasi sträckte sig nog inte så långt, men Elladan och Elrohir kände sin far väl, han var svag för spirande ungdom, och liksom de själva hade han fäst sig vid den egensinniga, artiga och utelämnade prinsen av Mörkmården.
"Tror du att du klarar det?" Elrond tog ett steg bak och bröt den spöklika ordväxlingen.
"Skulle ni frågat om ni tvivlade, min lord?"
"Nej." Elrond log mångtydigt och viftade med handen i en avskedande gest. Den snärtiga ungdomen bugade djupare för Elrond denna gången och tog ett par steg från honom. Sekunden efter stod han återigen på gräset intill bröderna som studerade honom med uppfodrande blickar.
"Fråga inte." Blont hår dansade om hans söta ansikte när han uppgivet skakade på huvudet, och de lät bli. Tillfredställda med skuggan av leende som trots allt infann sig på grabbens läppar.