Isflamma: Ja, lite bottenlös är du, men är inte det en författares dröm? Här får du ett till kapitel:
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Våren hade gett vika och brett plats för den anstormande sommaren. Solen tronade himlen och dess hov dansade som guldstoft och silverstänk i flodens vatten. En gyllne tiara som cirklade in Elronds domäner. Träden skröt med sina rikedomar; purknande, mörknande blad, fågelsång och en fyllig sav.
Från sin plats på den högt belägna verandan hade de tre unga alverna en förstaklassig utsikt över den gyllne dalen och, först och främst, gästerna som anlände.
"Celeborn." anonserade Elrohir och Legolas följde hans blick. Det var inte svårt att se vem lorden var, även utan hjälp. Celeborn av Lothlorien var höjd till en ljusgrå häst. Drapperad i lager på lager av cremefärgad siden, de mjuka vecken i dressen lämnade plats för andra och i sommarsolen gnistrade kaskader av silverbroderier som täckte varenda centimeter. Om livet hölls dräkten samman av en relikinfattad gördel och de vida ärmarna kantades av vitaste svandun. Det bleka håret hölls undan av invecklade flätor och kröntes av ett diadem, skinande av renaste mithrill.
Med honom red säkert ett trettiotal alver, de flesta klädda i grått. Loriens skogsvaktares färger. Legolas lade upp händerna på räcket för att komma närmare och se ut över församlingen nere på gården. Han registrerade snabbt att även den Gyllnde Skogen föredrog ett snitt som i mångt och mycket påminde och Imladris. De långa, opraktiska överkåporna. De vida ärmarna de översmyckade detaljerna som nästan dränkte fint vävda tyger.
När sällskapet nådde innergården togs de emot av Elrond och hans sällskap. Lorderna av eld och is möttes, för där Celeborns färger skimrade adamant, vitt och silver så brann Elrond med flammornas prakt. Sammeten i kåpan var dövande mörkröd, kanterna ramades av breda bårder tvinnade i guld, späckade med gömda granater. Hans långa hår föll tungt neröver ryggen och fångades vid svanken där gyllne trådar flätade sista biten i ett inecklat mönter. Om hans panna brann ett band av rödaste guld.
"De gör allt de kan för att imponera på varandra. De är värre än småungar!" Legolas väcktes ur sitt stirrande och kastade en blick på Elladan som uppenbarligen inte var imponerad.
Så kastade sig Elrohir på räcket och pekade på nytt; "Haldir och hans bröder!" Legolas glömde Elladan och såg ner igen. Bakom den skimrande lorden red tre högresta avler. Deras hår var blekt som månen och deras vidärmade jackor skimrade grått likt barken på mallorn träd. Var och en av dem bar ett välfyllt koger på ryggen och långbågar av Galadrim slungade över axeln. Den främste av dem bar annorlunda dekorationer längs jackans snitt. Han red högburet mycket nära Celeborn och satte av samtidigt så han skulle kunna komma att stå snett bakom honom hela tiden.
Legolas studerade Haldir med en krigares genomträngande blick. Så närvarande att den uppmärksamme krigaren lyfte sitt renskurna ansikte och utan att söka mötte han Legolas ögon. Tidens gång snubblade och Legolas såg rakt in i ett par kalla, stengrå ögon. Avståndet var obetydligt, alvers syn sträcker sig långt förbi hökens. Huvudväktaren över de heliga skogarna höll ett stelt, men stiligt ansikte. Dragen skärptes och stenen i ögonen fick en farlig glimt när barnet på balkongen inte sänkte den gäckande blå blicken inför hans. Sekunden var förbi när Celeborn bjöds in av Elrond. Haldir slet till sig blicken så hårt att den lämnade osynliga, blödande sår i luften, och följde med sin härskare in i Det Sista Välkomnande Huset.
.*.
"Vad var det där?" Elrohir la upp en hand på Legolas axel. Ynglingen ryckte till och slet efter andan som han tappat.
"Bry dig inte om Haldir" sa Elladan. "Han kan vara sådan. Egentligen är han riktigt kul. Kom nu, du måste få träffa Arwen!"
"Undomiel?" Legolas blinkade till och återfick balansen i tankarna, för Arwen var redan under sin ungdom känd under namnet 'Aftonstjärnan'. Den mörka skönheten av Imladris, barnbarn till 'Morgonstjärnan' av Lothlorien.
"Undomiel, Arwen, vad du vill. Kom du måste möta vår syster!" Elladan viftade bort blondinens ord och greppade hans handled. Utan att hörsamma protester slet han med sig ynglingen innomhus och kastade sig nerför trappor, tätt efter Elrohir som ledde vägen.
En minut senare kastade sig de två ungdomarna in i Salen av Eld, släpandes Legolas efter sig. Tack vare hans fina balans och nätta uppenbarelse höll han sig upprätt under hela färden. Salen var späckad av alver. Från Imladris, från Lothlorien. Förskräckt försökte skogsalven göra sig fri och uppträda med en gnutta mer värdighet än den stökiga entren han tvingats stå ut med. Elladan höll hans hand i ett järngrepp och sicksackade mellan överaskade alver.
I panik mötte Legolas blå ögon ett par av grå sten. Elladan hade fullkomligt utan takt eller ton knuffat den resliga alven åt sidan och blicken av förnärmande fick Legolas ta emot. Haldir! Ingen tid fanns det ursäkter eller förklaringar, plötsligt stod han framför en bländande syn. I famnen på den bländande synen hade Elrohir kastat sig. Celeborn tog flinandes och förstummat emot familjära kyssar på vardera kinden när Elladan bröt sig emellan:
"Celeborn!" Den äldre av tvillingarna hoppade upp och placerade en hastig kyss på lordens kind innan han snubblade över orden: "Vart tog Arwen vägen? "
"Lugn. Arwen gick för att byta om efter resan..." Celeborn fick inte lov att avsluta meningen innan hans barnbarn lämnade honom. Kvar stod en mycket ung alv. Förbluffande ung om han fick säga sin mening. Han var hedrad med Anors ljus i håret och en knoppande skönhet och fick den ärevördiga lorden att lägga huvudet på sned för att se bättre. En bedårande rodnad hettade över barnets kinder och de adamantgnistrande ögonen sänktes till golvet samtidigt som han gav honom en fulländad och behaglig bugning.
Precis innan Legolas fann ord att tilltala lorden med så slet någon tag om hans hand på nytt. Elladan hade återvänt för att hämta honom och panikslaget fann sig prinsen bli brutalt släpad genom den folktäta lokalen på nytt. Ett kvävt pip undslapp honom, men tvillingarna lyssnade inte på det örat. Det var bara sekunder senare som han fann sig springa uppför trappor igen. Rodnaden sved ännu värre om kinderna nu. Vad hade han gjort? Kapten Haldir.... Celeborn av Caras Galadon!
Frusterat la han upp handen för ansiktet och skämdes till djupet av sin själ. Tvillingarna guidade honom väl och alltför snart tumlade de in i ett rum han inte varit i innan.
"Aaaaaaaarrrrhhhh!!!"
Om Legolas trott att han skämdes innan, så dog han i detta ögonblicket. Halsen slog en panikartad knut på hans luftstrupe och mantrat att sluta ögonen lydde inte. Gråtfärdig lyfte han händerna för att värja sig, även om han bara stirrade.
Rummet var inte stort, men överdådigt möblerat. Drapperier i varma, exotiska färger hängde från sängen, framför fönstrena och dörren till badrummet. Möbler av en tyngre typ, polerade tills de glänste, speglar med ramar som mer liknade bladguldstäkta fresker och en matta av mjukaste dun. Silvianalven var blind för det, mitt på golvet i hans synfält stod en ung kvinna och skylde sig med en minimal handduk.
Hon var som en tavla, frambesvärjd ur var alvs hemliga lustcentrum. Som ett S gick den rundade höften över till en smal, följsam midja. Låren var runda men långa. Bröstens kurva var fyllig men uppburen av ungdomens spänst. Huden len som mjölk och även om det dämpade, rödaktiga ljuset var förvillande så syntes det att hennes färger var mörkare än de flestas. Håret var nästan svart, tungt som tvillingarnas och rann ner efter hennes rygg med stora, slingarnde lockar som dröp av vatten ner på mattan. De nakna fötterna stod steksamt på tå och nattälvan tryckte desperat handduken till sig för att dölja så mycket som möjligt av sina sprudlande behag.
SMACK!
Prinsen mottog en örfil som tog kvinnan ur synfältet och ersatte henne med stjärnor. Handen som slagit honom hade varit liten, men ägde en skrämmande styrka som han aldrig trott varit möjlig bakom de rundade lemmarna. Genast uppstod ett skrikande rött handavtryck på kinden. Blondinen kände sitt hjärta slå sönder bröstet på honom när han stammade efter ord med ögonen hårt slutna och ansiktet vänt från henne:
"F...f'låt min lady... jag menade inte..."
Skrattsalvor fyllde rummet och svagt ögonblick trodde prinsen att det var hans egen psyke som knäckts och nu drev honom galen. Nära nog; det var tvillingarna. De drog tag i den handikappade skogsalven och knuffade ut honom ur rummet igen vars dörr slog igen med en öronbedövande duns.
.*.
"Så, det var Arwen. Akta dig, hon har en farlig högerkrok" Elladan flinade blixtrande där han stod lugnt lutad mot väggen intill dörren som nyss slagit igen. Armarna låg i kors och han kunde inte hålle tillbaka skrattet när han såg Legolas hettande kinder och handavtrycket som lyste igenom genansen. Den korta grabben stod bara och flämtade efter andan en lång stund innan han kastade tillbaka håret. Ren och skär ilska marmorerade de söta dragen när han begravde den eldfängda blicken i Elladan.
"Gör Aldrig om det där igen, Dan! Du skämmer ut mig! hur kunde du? Jag skall... " Vreden visste inga gränser och Elladan lyfte händerna i passivt självförsvar.
"Lugn, Las... jag trodde väl inte..." Bakom den rasande prinsen fnissade Elrohir öppet. Istället för Elladan blev det istället den yngre av tvillingarna som tog emot knytnävsslaget i ansiktet. Elrohir tumlade bak, men lyckades hålla sig på fötter.
"Aj, mitt öra! Sikta bättre lilla prins, annars kommer du göra mig döv."
"Du borde veta bättre Ro! " Uppgivet slappnade den upprivna prinsen av och slängde på nytt upp händerna för ansiktet.
"Jag vill aldrig visa mig mer..."
Bröderna bytte blickar med varandra. Legolas verkade fullkomligt förstörd.
Plötsligt öppnades dörren på nytt och en stram, men bestämd röst ropade ut till dem: "Ni kan komma in nu, men jag förväntar mig att ni skall knacka nästa gång!"
Bröderna flinade och kilade in i rummet. Arwen hade fått på sig en klänning med smalt liv och böljande kjol. De röda och gröna färgerna passade henne utmärkt och harmoniserades väl med hennes mörka ögon. Ett snett flin spelade på hennes röda läppar när hon såg upp och ner på sina äldre bröder.
"Vart är den ljusa pojken ni hade med er innan?"
"Las?" De såg sig båda om, men Legolas hade inte följt med dem in igen. Arwen suckade och klämde sig förbi sina båda bröder som stal sig varsin hälsningskyss på hennes kind när hon passerade. "Okänsliga orcher!" Muttrande stannade hon precis innanför dörren. Drog fingrarna genom kaskaden av hår innan hon tog till orda med mjukare röst och talade utan att se ut runt hörnet.
"Ursäkta mitt tidigare uppträdande, ni skrämde mig en aning. Snälla, kom in och låt oss göra ett nytt försök."
Arwen väntade. Tystnaden var tryckande innan den bröts. Försiktigt som en hind dök den unga blondinen upp i dörröppningen igen. Arwen log brett åt de nästan skrämda blå ögonen. Ungdomen bugade sig djupt för henne.
"Undomiel, Aftonstjärna. Jag kan inte nog be om ursäkt för mitt oförlåtliga uppträdande. Jag borde inte låtit Elladan och Elrohir storma in så. Jag..." Arwen skrattade. Legolas skamsna rodnad djupnade om möjligt än mer.
"Era ursäkter tas emot, jag är medveten om att det är mina bröders fel. Så, det är ni som är den lilla prinsen av Mörkmården?"
Legolas hade svårt att inte gnissla tänder. Lilla? Ren viljestyrka tryckte tillbaka den harmsna känslan.
"Legolas, min dam."
"Prins Legolas" Arwen sträckte fram sin hand. Drillad av hovliv lyfte Legolas sin egen hand och fångade hennes mycket försiktigt. Så lät han läpparna snudda vid hennes fingrar. "Jag hoppas få se mer av er under festligheterna, prins av Mörkmården."
Med de orden drog hon åt sig handen, nickade åt sina bröder och försvann ut ur rummet. Den vida kjolen dansade om henne och mycket snart var hon försvunnen. Tvillingarna var båda mycket förtjusta i sin syster, men inte ens de missade hennes tonläge. Det hade varit stramt, korthugget och stelt.
Legolas bet sig tveksamt i underläppen och vägrade möta brödernas blick.
"Las... Hon kommer över det. Tjejer, de..."
"Nej..." Elrohir la upp en hand på sin brors axel och tystade honom. "Det hade inte med det att göra."
Elladan såg förvånad ut. För en gångs skull hade han svårt att förstå sin tvilling. Legolas verkade däremot förstå alldeles utmärkt. Till Elladans förvåning gav han bröderna en kort bugning innan han lämnade dem ensamma. De kunde höra de svagaste ljudet av springande steg bort mot deras egna kammare.
"Ro... vad är på gång? Jag följer inte helt med..."
Elrohir skakade på huvudet och mötte sin brors grågröna ögon; "Förstår du inte? Legolas är skogsalv av Mörkmården! Arwen känner honom inte som vi eller som krigarna vid gränsen. Hon ser honom som en fiende till adars rike, inget annat. "
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Våren hade gett vika och brett plats för den anstormande sommaren. Solen tronade himlen och dess hov dansade som guldstoft och silverstänk i flodens vatten. En gyllne tiara som cirklade in Elronds domäner. Träden skröt med sina rikedomar; purknande, mörknande blad, fågelsång och en fyllig sav.
Från sin plats på den högt belägna verandan hade de tre unga alverna en förstaklassig utsikt över den gyllne dalen och, först och främst, gästerna som anlände.
"Celeborn." anonserade Elrohir och Legolas följde hans blick. Det var inte svårt att se vem lorden var, även utan hjälp. Celeborn av Lothlorien var höjd till en ljusgrå häst. Drapperad i lager på lager av cremefärgad siden, de mjuka vecken i dressen lämnade plats för andra och i sommarsolen gnistrade kaskader av silverbroderier som täckte varenda centimeter. Om livet hölls dräkten samman av en relikinfattad gördel och de vida ärmarna kantades av vitaste svandun. Det bleka håret hölls undan av invecklade flätor och kröntes av ett diadem, skinande av renaste mithrill.
Med honom red säkert ett trettiotal alver, de flesta klädda i grått. Loriens skogsvaktares färger. Legolas lade upp händerna på räcket för att komma närmare och se ut över församlingen nere på gården. Han registrerade snabbt att även den Gyllnde Skogen föredrog ett snitt som i mångt och mycket påminde och Imladris. De långa, opraktiska överkåporna. De vida ärmarna de översmyckade detaljerna som nästan dränkte fint vävda tyger.
När sällskapet nådde innergården togs de emot av Elrond och hans sällskap. Lorderna av eld och is möttes, för där Celeborns färger skimrade adamant, vitt och silver så brann Elrond med flammornas prakt. Sammeten i kåpan var dövande mörkröd, kanterna ramades av breda bårder tvinnade i guld, späckade med gömda granater. Hans långa hår föll tungt neröver ryggen och fångades vid svanken där gyllne trådar flätade sista biten i ett inecklat mönter. Om hans panna brann ett band av rödaste guld.
"De gör allt de kan för att imponera på varandra. De är värre än småungar!" Legolas väcktes ur sitt stirrande och kastade en blick på Elladan som uppenbarligen inte var imponerad.
Så kastade sig Elrohir på räcket och pekade på nytt; "Haldir och hans bröder!" Legolas glömde Elladan och såg ner igen. Bakom den skimrande lorden red tre högresta avler. Deras hår var blekt som månen och deras vidärmade jackor skimrade grått likt barken på mallorn träd. Var och en av dem bar ett välfyllt koger på ryggen och långbågar av Galadrim slungade över axeln. Den främste av dem bar annorlunda dekorationer längs jackans snitt. Han red högburet mycket nära Celeborn och satte av samtidigt så han skulle kunna komma att stå snett bakom honom hela tiden.
Legolas studerade Haldir med en krigares genomträngande blick. Så närvarande att den uppmärksamme krigaren lyfte sitt renskurna ansikte och utan att söka mötte han Legolas ögon. Tidens gång snubblade och Legolas såg rakt in i ett par kalla, stengrå ögon. Avståndet var obetydligt, alvers syn sträcker sig långt förbi hökens. Huvudväktaren över de heliga skogarna höll ett stelt, men stiligt ansikte. Dragen skärptes och stenen i ögonen fick en farlig glimt när barnet på balkongen inte sänkte den gäckande blå blicken inför hans. Sekunden var förbi när Celeborn bjöds in av Elrond. Haldir slet till sig blicken så hårt att den lämnade osynliga, blödande sår i luften, och följde med sin härskare in i Det Sista Välkomnande Huset.
.*.
"Vad var det där?" Elrohir la upp en hand på Legolas axel. Ynglingen ryckte till och slet efter andan som han tappat.
"Bry dig inte om Haldir" sa Elladan. "Han kan vara sådan. Egentligen är han riktigt kul. Kom nu, du måste få träffa Arwen!"
"Undomiel?" Legolas blinkade till och återfick balansen i tankarna, för Arwen var redan under sin ungdom känd under namnet 'Aftonstjärnan'. Den mörka skönheten av Imladris, barnbarn till 'Morgonstjärnan' av Lothlorien.
"Undomiel, Arwen, vad du vill. Kom du måste möta vår syster!" Elladan viftade bort blondinens ord och greppade hans handled. Utan att hörsamma protester slet han med sig ynglingen innomhus och kastade sig nerför trappor, tätt efter Elrohir som ledde vägen.
En minut senare kastade sig de två ungdomarna in i Salen av Eld, släpandes Legolas efter sig. Tack vare hans fina balans och nätta uppenbarelse höll han sig upprätt under hela färden. Salen var späckad av alver. Från Imladris, från Lothlorien. Förskräckt försökte skogsalven göra sig fri och uppträda med en gnutta mer värdighet än den stökiga entren han tvingats stå ut med. Elladan höll hans hand i ett järngrepp och sicksackade mellan överaskade alver.
I panik mötte Legolas blå ögon ett par av grå sten. Elladan hade fullkomligt utan takt eller ton knuffat den resliga alven åt sidan och blicken av förnärmande fick Legolas ta emot. Haldir! Ingen tid fanns det ursäkter eller förklaringar, plötsligt stod han framför en bländande syn. I famnen på den bländande synen hade Elrohir kastat sig. Celeborn tog flinandes och förstummat emot familjära kyssar på vardera kinden när Elladan bröt sig emellan:
"Celeborn!" Den äldre av tvillingarna hoppade upp och placerade en hastig kyss på lordens kind innan han snubblade över orden: "Vart tog Arwen vägen? "
"Lugn. Arwen gick för att byta om efter resan..." Celeborn fick inte lov att avsluta meningen innan hans barnbarn lämnade honom. Kvar stod en mycket ung alv. Förbluffande ung om han fick säga sin mening. Han var hedrad med Anors ljus i håret och en knoppande skönhet och fick den ärevördiga lorden att lägga huvudet på sned för att se bättre. En bedårande rodnad hettade över barnets kinder och de adamantgnistrande ögonen sänktes till golvet samtidigt som han gav honom en fulländad och behaglig bugning.
Precis innan Legolas fann ord att tilltala lorden med så slet någon tag om hans hand på nytt. Elladan hade återvänt för att hämta honom och panikslaget fann sig prinsen bli brutalt släpad genom den folktäta lokalen på nytt. Ett kvävt pip undslapp honom, men tvillingarna lyssnade inte på det örat. Det var bara sekunder senare som han fann sig springa uppför trappor igen. Rodnaden sved ännu värre om kinderna nu. Vad hade han gjort? Kapten Haldir.... Celeborn av Caras Galadon!
Frusterat la han upp handen för ansiktet och skämdes till djupet av sin själ. Tvillingarna guidade honom väl och alltför snart tumlade de in i ett rum han inte varit i innan.
"Aaaaaaaarrrrhhhh!!!"
Om Legolas trott att han skämdes innan, så dog han i detta ögonblicket. Halsen slog en panikartad knut på hans luftstrupe och mantrat att sluta ögonen lydde inte. Gråtfärdig lyfte han händerna för att värja sig, även om han bara stirrade.
Rummet var inte stort, men överdådigt möblerat. Drapperier i varma, exotiska färger hängde från sängen, framför fönstrena och dörren till badrummet. Möbler av en tyngre typ, polerade tills de glänste, speglar med ramar som mer liknade bladguldstäkta fresker och en matta av mjukaste dun. Silvianalven var blind för det, mitt på golvet i hans synfält stod en ung kvinna och skylde sig med en minimal handduk.
Hon var som en tavla, frambesvärjd ur var alvs hemliga lustcentrum. Som ett S gick den rundade höften över till en smal, följsam midja. Låren var runda men långa. Bröstens kurva var fyllig men uppburen av ungdomens spänst. Huden len som mjölk och även om det dämpade, rödaktiga ljuset var förvillande så syntes det att hennes färger var mörkare än de flestas. Håret var nästan svart, tungt som tvillingarnas och rann ner efter hennes rygg med stora, slingarnde lockar som dröp av vatten ner på mattan. De nakna fötterna stod steksamt på tå och nattälvan tryckte desperat handduken till sig för att dölja så mycket som möjligt av sina sprudlande behag.
SMACK!
Prinsen mottog en örfil som tog kvinnan ur synfältet och ersatte henne med stjärnor. Handen som slagit honom hade varit liten, men ägde en skrämmande styrka som han aldrig trott varit möjlig bakom de rundade lemmarna. Genast uppstod ett skrikande rött handavtryck på kinden. Blondinen kände sitt hjärta slå sönder bröstet på honom när han stammade efter ord med ögonen hårt slutna och ansiktet vänt från henne:
"F...f'låt min lady... jag menade inte..."
Skrattsalvor fyllde rummet och svagt ögonblick trodde prinsen att det var hans egen psyke som knäckts och nu drev honom galen. Nära nog; det var tvillingarna. De drog tag i den handikappade skogsalven och knuffade ut honom ur rummet igen vars dörr slog igen med en öronbedövande duns.
.*.
"Så, det var Arwen. Akta dig, hon har en farlig högerkrok" Elladan flinade blixtrande där han stod lugnt lutad mot väggen intill dörren som nyss slagit igen. Armarna låg i kors och han kunde inte hålle tillbaka skrattet när han såg Legolas hettande kinder och handavtrycket som lyste igenom genansen. Den korta grabben stod bara och flämtade efter andan en lång stund innan han kastade tillbaka håret. Ren och skär ilska marmorerade de söta dragen när han begravde den eldfängda blicken i Elladan.
"Gör Aldrig om det där igen, Dan! Du skämmer ut mig! hur kunde du? Jag skall... " Vreden visste inga gränser och Elladan lyfte händerna i passivt självförsvar.
"Lugn, Las... jag trodde väl inte..." Bakom den rasande prinsen fnissade Elrohir öppet. Istället för Elladan blev det istället den yngre av tvillingarna som tog emot knytnävsslaget i ansiktet. Elrohir tumlade bak, men lyckades hålla sig på fötter.
"Aj, mitt öra! Sikta bättre lilla prins, annars kommer du göra mig döv."
"Du borde veta bättre Ro! " Uppgivet slappnade den upprivna prinsen av och slängde på nytt upp händerna för ansiktet.
"Jag vill aldrig visa mig mer..."
Bröderna bytte blickar med varandra. Legolas verkade fullkomligt förstörd.
Plötsligt öppnades dörren på nytt och en stram, men bestämd röst ropade ut till dem: "Ni kan komma in nu, men jag förväntar mig att ni skall knacka nästa gång!"
Bröderna flinade och kilade in i rummet. Arwen hade fått på sig en klänning med smalt liv och böljande kjol. De röda och gröna färgerna passade henne utmärkt och harmoniserades väl med hennes mörka ögon. Ett snett flin spelade på hennes röda läppar när hon såg upp och ner på sina äldre bröder.
"Vart är den ljusa pojken ni hade med er innan?"
"Las?" De såg sig båda om, men Legolas hade inte följt med dem in igen. Arwen suckade och klämde sig förbi sina båda bröder som stal sig varsin hälsningskyss på hennes kind när hon passerade. "Okänsliga orcher!" Muttrande stannade hon precis innanför dörren. Drog fingrarna genom kaskaden av hår innan hon tog till orda med mjukare röst och talade utan att se ut runt hörnet.
"Ursäkta mitt tidigare uppträdande, ni skrämde mig en aning. Snälla, kom in och låt oss göra ett nytt försök."
Arwen väntade. Tystnaden var tryckande innan den bröts. Försiktigt som en hind dök den unga blondinen upp i dörröppningen igen. Arwen log brett åt de nästan skrämda blå ögonen. Ungdomen bugade sig djupt för henne.
"Undomiel, Aftonstjärna. Jag kan inte nog be om ursäkt för mitt oförlåtliga uppträdande. Jag borde inte låtit Elladan och Elrohir storma in så. Jag..." Arwen skrattade. Legolas skamsna rodnad djupnade om möjligt än mer.
"Era ursäkter tas emot, jag är medveten om att det är mina bröders fel. Så, det är ni som är den lilla prinsen av Mörkmården?"
Legolas hade svårt att inte gnissla tänder. Lilla? Ren viljestyrka tryckte tillbaka den harmsna känslan.
"Legolas, min dam."
"Prins Legolas" Arwen sträckte fram sin hand. Drillad av hovliv lyfte Legolas sin egen hand och fångade hennes mycket försiktigt. Så lät han läpparna snudda vid hennes fingrar. "Jag hoppas få se mer av er under festligheterna, prins av Mörkmården."
Med de orden drog hon åt sig handen, nickade åt sina bröder och försvann ut ur rummet. Den vida kjolen dansade om henne och mycket snart var hon försvunnen. Tvillingarna var båda mycket förtjusta i sin syster, men inte ens de missade hennes tonläge. Det hade varit stramt, korthugget och stelt.
Legolas bet sig tveksamt i underläppen och vägrade möta brödernas blick.
"Las... Hon kommer över det. Tjejer, de..."
"Nej..." Elrohir la upp en hand på sin brors axel och tystade honom. "Det hade inte med det att göra."
Elladan såg förvånad ut. För en gångs skull hade han svårt att förstå sin tvilling. Legolas verkade däremot förstå alldeles utmärkt. Till Elladans förvåning gav han bröderna en kort bugning innan han lämnade dem ensamma. De kunde höra de svagaste ljudet av springande steg bort mot deras egna kammare.
"Ro... vad är på gång? Jag följer inte helt med..."
Elrohir skakade på huvudet och mötte sin brors grågröna ögon; "Förstår du inte? Legolas är skogsalv av Mörkmården! Arwen känner honom inte som vi eller som krigarna vid gränsen. Hon ser honom som en fiende till adars rike, inget annat. "