"Arwen! Arwen vänta!"

Elladan, tätt följd av sin bror sprang genom korridorerna. Hur en tjej i så mycket kjolar kunde springa så fort var en gåta. Arwens försprång handlade om sekunder, men allt de såg av henne var en glimt av rött och grönt när hon rundade hörnen. När de äntligen han ifatt henne så var hon ifärd med att slå upp de tunga dubbeldörrarna till lord Elronds mer privata gemak och samlingskammare.

Som den födda drottning hon var skred hon in med en rasande värdighet. Vid det centrala bordet satt Elrond och Celeborn i samrådan. Glorfindel var omöjligt bekvämt slängd i en fåtölj med fötterna högt på en annan stol. Även Haldir och hans bröder närvarade och de tre reste sig som på kommando när skönheten stormade in utan att anmäla sig.

Det muntra sällskapet av gamla vänner som möttes på nytt tystnade tvärt och lorderna sänkte bägarna till bordet.

"Arwen, ien nin, säg; vad kan dina bröder ha funnit på under den korta stunden du varit hemma?" Elrond smålog åt sin dotter, hans ögonsten. Hon såg upprörd ut, och då var det hans äldre söner som varit i farten.

Den eldfängda unga damen drog djupt efter andan. Stillade sig när hon inte fann sin far ensam, utan i högt sällskap. Ett tvingat och stramt leende kom till den mörka skönhetens läppar:

"Adar..." Lätt klev hon in i rummet, förbi de resta bröderna från Lórien och rakt fram till bordet. Där slog hon sig ner så kjolarna frasade, och sträckte händerna över bordet. Välpolerade naglar, några små gnistrande ringar, hennes beröring var som en svanmors när hon la dem över sin fars. Elronds ögon gnistrade till och en fars hela ömhet fjättrade hans hjärta, som alltid när han såg på sin enda dotter. "Adar, vad har du hittat på för tokigt när jag varit borta?"

Hon lät som Celebrian, hennes mor. Så kunde hon säga till honom när de inte hade mötts på länge.

"Jag mötte skogsalven tidigare." fortsatte hon. "Det förvånade mig, kära adar. I breven jag fick av dig uppfattade jag det som att han skulle stanna tills hans läkt från sina skador."

Celeborn slöt sina ögon till hälften och sneglade på sitt barnbarn. Haldir och hans bröder gjorde inte en min, men Elrond log: "Det stämmer, ien nin."

"Men han såg fullkomligt frisk ut." avbröt hon "Förlåt mig så mycket adar, jag är ingen helare som du, men han såg verkligen frisk ut. Hur kommer det sig att han är kvar?"

Elrond strök sin dotters kind över bordet. "Kroppsligt är han frisk. Legolas skall stanna hos oss en tid..."

"En tid? Adar, han är från Mörkmården!" Arwen höll tonläget kurtiserande lågt, men upprördheten sken igenom.

"Låt oss inte tala om det nu, kära du."

"Är det verkligen förståndigt att låta honom gå lös i Imladris, adar?"

Elrond rynkade en aning på näsan. "Gå lös? Han är inget djur, Arwen. Dessutom är dina bröder med honom."

Aftonstjärnan släppte sin fars händer och reste sig upp. "Så, det är de?" Hon gjorde en hård och svepande gest emot de uppslagna dörrarna. Hela sällskapet vände sig om. Upp efter ena dörrkarmen stod Elladan. Armarna i kors över bröstet, skuldrorna avslappnat lutade mot trät. Ett lätt allvar behärskade hans unga, men stiliga ansikte. Utan ord höll han oavbrutet scenen under uppsikt. Hans identiska kopia stod två och en halv meter ifrån honom lutat upp efter den andra dörren. Alla närvarande var medvetna om att Elrond hade två söner, men för en utomstående kunde man lika gärna satt upp en spegel. Inte ens deras far såg skillnad på dem när deras humör sjönk några grader.

"Har du satt de där två som fångvaktare för skogsalven? De kan ju knappt ta vara på sig själva. Har du ens tänkt på att det är Orophers eget barnbarn som du låter springa fritt! Jag bor här, jag sover här! Det var ädelt av dig att hjälpa skogsalven, adar, Thranduil står i skuld till dig, men att du låter hans efterbörd ränna omkring i korridorerna?"

"Undomiel, mitt hjärta, jag..." Elrond kom på fötter och försökte resonera mett sitt upprörda barn. Detta hade han inte väntat sig. Han kunde leda en armé med järnhand, styra ett rike och disskutera politik på Erestors grundliga vis, men att handskas med sin annars så milda dotter i upplösningstillstånd hade han svårt för.

"Jag vet att han bara är ett barn, men vem vet vad han kan göra? Vad händer den dagen han skickas tillbaka till de mörka skogarna? Adar, Thranduil kommer dra fördel av hans kunskaper om förhållandena innanför våra gränser. Han är opålitlig, jag såg det i hans ögon!"

Elrond fick nog och lyfte handen. Arwen tystnade omedelbart.

"Det är bra så, Arwen. Varför går du inte ner till Hallen av Eld, banketten och välkomstfest firas hela natten och jag tyckte mig se tre eller fyra damer där nere som länge väntat på din hemkomst, ien nin. Vi talar om detta en annan gång."

Den rasande unga damen slöt ögonen några sekunder. Den ilskna rodnaden sjönk och när hon öppnade ögonen på nytt log och milt och ömt mot sin far: "Förlåt mig, adar. Det var överilade ord, jag vet inte vad som kom över mig. Du vet naturligtvis bäst. Tack för att du är så förstående!" Med det tog hon ett steg fram och la händerna i bordet. Lutade sig över det och placerade en snabb kyss på sin fars kind.

Leendet var milt igen och ursäktande neg hon för Celeborn och skogsvaktarbröderna. Skänkte en nick till Glorfindel och skred ut ur kammaren.

Lätt och eteriskt trots de jordiskt starka färgerna i kläderna gled hon förbi sina orörliga och tigande bröder. Knappt över en viskning, inte ens en andning för dödligas öron skänkte hon tvillingarna ord endast ämnade för deras öron:

"Håll honom borta från mig."

*.*

Elrond suckade och skakade på huvudet. Det sista han behövde var ett syskongräl. Därför såg han upp på sina söner. De hade inte rört sig en millimeter och samma bittra allvar berörde fortfarande deras ansikten.

"El..."

De hörsammade faderns ord, men tillmötesgick inte tonläget. Istället för att gå in i kammaren rätade de på sig och gjorde helt om.

Elrond rynkade på pannan men grubblerierna avbröts av Glorfindel. Han verkade ha varit den enda som med fullkomligt avslappnad person följt händelseförloppet med ett milt intresse. Blondinen slängde ner benen från armstödet, drack upp sitt vin och gick mot de öppna dörrarna.

"Vart tar du vägen, mellon nin?" Elronds tonläge var tveksamt, men han fick ett lugnande flin från sin gamla vän.

"Till mina skyddslingar och elever såklart. Arwen får bli din ensak." Med det var han också försvunnen.

*.*

När den uråldriga blondinen nådde trappans slut ändrade han rörelsemönster. Han hade inte levt livstider gånger två utan att ha lärt sig endel. En sak var tvillingarnas förmåga att känna av folks närvaro. En annan var skogsalvers hörsel. Som en ljus skugga svepte han längs korridoren mot tvillingarnas eller Legolas kammare. På gott avstånd såg han att dörren stod på glänt till skogsalvens rum. Snart nådde även ljud hans tränade öron.

Ett gräl? I så fall så var det inte Legolas som kommit genom dörren senast, han hade haft tankeverksamhet nog att stänga den. Detta var tvillingarnas verk, och det lämnade krigsveteranen en meter från dörren med fullkomlig medvetenhet om vad som sas.

"...aldrig blivit så utskämd! Vad tänkte ni på?"

"Det är meningen att vi skall släpa runt på dig vart vi än går. Vill vi rusa fram till farfar och hälsa på honom så gör vi det, och du skall vackert följa med!"

"Elladan! Jag bryr mig inte om att det är er farfar! Häromkring representerar jag hela Mörkmårdens folk, och ni har just skämt ut mig. Inte bara inför en av de mäktigaste lorderna på Midgård, utan också den legendariska Haldir av Lórien och Undomiel själv!"

"Sidh! Sluta bete dig sådär. Du är värre än Erestor. Vart tror du att du är?"

Grälet hade varit högt redan innan, men nu höjde Legolas tonen ytterligare och det fick Glorfindel att lägga pannan i veck.

"Jag är innanför Imladris gränser, El! Jag är prins över Mörkmården och befinner mig personligen innanför det Sista Välkomnande Husets väggar. Under vård av lord Elrond själv! Er far eller inte, jag är på fientlig mark!"

"Vad tror du att vi kommer göra? Halshugga dig?"

"Nej, men mitt uppträdande är avgörande för en kommande möjlig fred och allians mellan våra riken." Några lådor slogs igen och saker hamnade på golvet undertiden som prinsen fräste ut sin ilska. "Jag begär inte att ni skall hjälpa mig. Ni har ingen anledning alls till att ta hand om mig på det sättet ni gör. Jag hittar omtanke där jag förväntade mig att hitta hat. Jag möter vänlighet där jag trodde det skulle vara arrogans. Hela min värld har rasat omkull, jag vet inte vad som är rätt och fel längre. Skall jag resa mig när lord Elrond kommer in vid frukost? Skall jag sitta ner? Skall jag nia Glorfindel?" Ytterligare en låda slog igen så hårt att det skar i öronen på Glorfindel som inte behövde anstränga sig alls för att höra. "Skall jag tacka för uppassning? Neka hjälp eller ta emot den? Göra mig mer hörd, eller mindre? Skall jag möta Imladris invånare som en fånge, prins eller kapten? Hela tiden gör ni mig påmind om skillnaden mellan våra riken, men istället för att förstå den begär ni bara att jag skall göra rätt! Vad som är rätt för er. Ni förutsätter att jag skall kunna de enklaste seder som man bara kan ta för självklart om man är född med dem, men behandlar mig som ett minderårigt barn så fort jag tappar bort mig eller faller tillbaka på gamla vanor."

"Tror du att det är mycket enklare för oss? Du beter sig fullkomligt obegripligt ibland. Det är du som är främling här! Du kan inte begära att alla skall ändra på sig för att du ensam inte begriper!"

"Jag försöker, El!"

"Det märks inte!"

Glorfindel fick för första gången lov att anstränga hörseln. Efter det sista hade det blivit dödstyst. Så hörde han Legolas stämma smeka precis innom hörhåll:

"F'låt..."

"För vad?" Vem det än var av bröderna så var det sagt hårt, stramt och kallt.

"För..." svarade skogsalven svagt och tveksamt. "att jag inte är tillräcklig. Speciellt för att jag inte behagade er fagra syster. För jag jag kommit in i er vardag och rört upp den... För att jag inte behandlat er med tillbörlig respekt."

"Respekt? Legolas! Vi är bara...."

"Ni är..." skrek plötsligt den upprörda prinsen "de förstfödda, äldsta sönerna av lord Elrond Peredhil av Imladris, tvillingbror till Elros, kung av Numenor, son till fagra Elwing, dotter till Dior, son till Beren och Luthien! Ni är söner till Celebrian, enda dotter av lady Galadriel dotter till Finarfin, i sin tur halvbror till Feanor, skapare av Silmarillerna!, son till Finwe, härskare över Noldor! Barnbarn till Celeborn, Teleporno, prins av Doriath, lord av Lothlorien, son av Galadhon, son av Elmo, yngre bror till Elwe, ledare av Teleri och Kung av Doriath. Arvingar av Vattnadal och äldre bröder till Aftonstjärnan! "

Tystnaden lägrade någon sekund innan tvillingarna talade i munnen på varandra med ett hopplöst tonläge: "...och den där ramsan av namn kan du utantill?"

"Det är vår historia, El! Vårt arv!"

"Det är svunnen tid! De..." plötsligt skar ett hyschande ljud genom brödernas förklaringar. Det var lågt, men penetrerande och tvillingarna slutade omedelbart tala. Legolas väsande var en varning och togs direkt på fullaste allvar.

"Vi är inte ensamma längre..." viskade skogsalven och utanför dörren suckade Glorfindel ljudlöst. Han gav upp, rätade på sig och klev fram i dörrposten.

"Lord Glorfindel!" Lorden blinkade till, han hade trott att Legolas varning hade förberett dem på att någon skulle komma in, men så var uppenbart inte fallet. Hans skyddslingar och Elronds söner stod i mitten av rummet och snurrade runt när de fick syn på honom. Legolas, som i förvåning ropat ut hans namn var mest chockad av dem. Iklädd enbart enkelt sittande benkläden hade han uppenbarligen varit i färd med att byta om. Kläder låg slängda på golvet och hans hår var utsläppt efter hans rygg. Med en plötslig och våldsam rodnad slet ungdomen åt sig närmsta skjorta och höll den framför sig nästan som Arwen gjort tidigare.

Hans beteende förvånade Glorfindel, men uppenbart inte tvillingarna. Deffensivt tog den yngre blondinen ett steg tillbaka men stannade som en staty när Glorfindel höjde handen.

"Varför skyr ni mig, Thranduilion?"

Legolas öppnade munnen för att svara, men inga ord lämnade hans läppar. Hans eget beteende förvånade honom själv.

"Sträck på dig, kapten. Är du inte en krigare?" Glorfindel ändrade taktik och fick genast en reaktion. Legolas sträckte på ryggen och samlade sina söta ansiktsdrag. Skjortan höll han löst med ena handen för bröstet, men det var halvhjärtat. Bröderna tog unisont ett steg tillbaka med skuggan av ett snett leende på sina läppar. Glorfindel stod dem så otroligt nära att de utan tvekan utelämnade Legolas åt honom.

Krigslorden gick rakt in i rummet och stannade någon meter framför Legolas.

"Säg mig, kapten, vad är det för fel på denna kroppen som gör att du måste skyla den? Jag är inte lord Elrond eller lady Arwen, jag är själv kapten för gränspatrullerna. Beter du dig som en blyg jungfru i närvaro av dina mannar också?"

Rodnaden kom oombedd tillbaka till Legolas kinder. Denna gången mixad med lätt harm, men Glorfindels ord besvarades korrekt. Det lilla irrblosset släppte skjortan till golvet och mötte lordens ögon utan att svikta. "Nej, kapten, vi har inte råd med sådana barnsligheter när vi ligger ute."

Glorfindel la huvudet på sned och bröt den allvarliga ungdomens blick. Utan minsta genans lät han den gråblå blicken ta in hela synen av skogsalven. Tvillingarna kunde känna i luften att deras lilla skyddsling inget hellre ville än att skruva på sig under den ingående syningen, men inget av dessa tankar syntes utåt. Stolt och avslappnat lät han sig bli betittat uppifrån och ner. De nakna fötterna, lågt sittande byxor i Mörkmårdens kända snitt; praktiskt och hållbart men aldrig utan den fina skärningen och väl genomtänkta snörningar. Legolas höft var smal som hans midja. Trots att han var ung breddades axlarna och bröstet.

"Vänd på dig. Låt mig se vad du blivit." Glorfindels tonläge rörde gamla minnen hos prinsen. Feremor... Det upprörda sinnet slappnade av, men lämnade efter sig stynget av skuld. Hur lätt gav han inte Glorfindel Feremors identitet.

Självsäkert vred alven på sig. Samlade upp det soldränkta håret och drog fram det över axeln. Glorfindel följde med intresse ynglingens rörelser och sedan de tydliga musklerna över skuldrorna och axlarna.

När Glorfindel la en hand på Legolas axel möttes han bara av lugn, och inte den tillbakahållna ryckningen han befarat. Säkra och skolade fingrar begravde sig i huden när han kände på muskelfästena. Först över axlarna, sedan neröver ryggen. Legolas protesterade inte med en min, tvärt om vred han sig lätt och smidigt när lorden gick över till hans armar och snart stod de öga mot öga igen.

"Förutom att du borde slappna av och äta mer, kapten, så ser jag inget fel med denna kroppen. Tvärt om, du är en skicklig bågskytt och kommer i sinom tid bli en av Mörkmårdens skickligaste krigare, om du inte redan är det."

Legolas nickade till svar, det fanns ingenting som förnekade de orden.

Lorden tog ett steg tillbaka. "Klä dig. I kväll kommer sällskapet vilja se prins Legolas, Thranduilion. Ni behöver inte stanna länge, låt er presenteras. Återupprätta din heder och rätta till de missförstådda första mötena med Celeborn och Haldir. Dra dig sedan tillbaka när det passar dig. "

Prinsen nickade igen. Utan ord höll han fram handen och slog ihop den med Glorfindels i en krigares hälsning. Lorden höll fast greppet en extra stund och gav honom varnande råd: "Visa din mest tillmötesgående och harmoniska sida för lady Arwen, kapten, men nalkas henne aldrig på egen hand. Tilltala henne när du blir tilltalad."

Legolas tryckte Glorfindels arm ytterligare en gång i ett stumt tack och bevis för att han tagit till sig råden. Han var i törstande behov av dem.

De bröt sig loss och den mytomspunne balrog slaktaren blinkade flinandes åt tvillingarna innan han lämnade kammaren, noga med att stänga dörren efter sig.