Isflamma Oopsie, tack för påminnelsen flinar. Nej, ärligt, förlåt, jag Hade faktiskt glömt bort denna storyn och tappade bara tråden av någon anledning. Tack så jättemycker för att du trots allt fortfarande känner för att läsa mer. Jag ordnade ihop ett kapitel till dig. Tadaa:
.
.
Legolas gjorde ett förstaklassiskt intryck under kvällen. Med hjälp av Elohras absoluta känsla för takt och politik stod inte Legolas utan formella kläder. Dessutom i Mörkmårdens snitt, han representerade sitt rike som en kungason nyss inbjuden till festen. Ett diskret, men dyrbart diadem vilade mot hans panna. I sina byxor, skjorta och innejacka var han raka motsatsen till Imladris och 'Loriens långkåpade alver. Ändå räckte det men en halv sekunds längre blick för att man utan tvekan skulle se att Legolas inte kom från ett fattigt land. Där lorderna över Imladris och 'Lorien drapperade sig i tyngd så fanns finkänsligheten hos det verkligt kostbara i Mörkmården. Det var inte för intet som Thranduil var allmänt erkänd som den rikaste nu levande alven på Midgård. Diademet han bar, litet eller ej, var uråldrigt och smidet så förfinat att det skulle kunna vara ett verk av Celebrimbor själv (vilket inte skulle vara fullkomligt omöljigt, men man frågade helt enkelt inte en prins om sådant). Den sneddrapperade capen höll mängder av tunnaste mithrilltrådar i det vita silket.
Formellt blev han presenterad av Elrond själv, och med en sådan värd kunde ingen av de besökande alverna rynka på näsan, man förolämpar inte sin värds övriga gäster. Förvåningen kunde dock inte döljas. Den kom som ett gemensamt höjt ögonbryn hos Galadrim alverna.
Elronds söner var sin egen succé i var fest de satte sin fot. Naturligtvis klädda identiskt (På en tillställning var detta ett rent måste, det fanns otroliga chanser som inte fick sölas bort att driva med folk de inte träffade alltför ofta). Färgerna var jordiska och varma. Rött, kastanje guld och brunt. Tydligen kände fler än en igen dem, om inte kända, så var de minst sagt ökanda i alla fall.
Legolas såg noga till att utföra sina konststycken så de även gick förbi tvillingarna. Som djupt intresserad lyssnare satt han intill Erestor som försjunkigt i en gammal politisk anektot med Celeborns skrivare så tröttnade Elladan och Elrohir snabbt på att sitta still. Förbluffat insåg Legolas att han inte ens hade behövt verka intresserad i mer än tre minuter förän han lämnades ensam. Elronds söner måste verkligen äga det sämsta tålamodet, han hade befarat att det skulle ta minst tjugo minuter.
Ursäkten till Celeborn kom och gick smidigare än vad som gick att uppfatta. Få märkte ens ordbytet och Legolas kom nöjd ur den ursäkten. Celeborn hade tillomed lett och förklarat allt med att om man befann sig i samma rum som hans tvillingbarnbarn så fanns det aldrig utrymme för artiga presentationer eller värdighet.
Stora skälvan hade visserligen fått astma innom honom när han ofrivilligt hamnat alltför nära en mindre grupp alvinnor som hämningslöst börjat prata med honom. Inte det att han inte kunde handskass med fina flickor, men det var några punkter som gjorde honom obekväm. För det första visste han inte alls vilka de var, och blandade genast ihop deras namn eftersom de presenterade sig i så tät följd. En mardröm för en representant långt hemmifrån. Inget blev bättre av att han insåg att detta var Arwens nära vänner. Innerligt hoppades han att de inte såg det utåt, men han hade mycket svårt att försöka komma därifrån och samtidigt vara översmickrande mot dem. Av deras fnitter att döma så hade han lyckats bra.
Den kritiska punkten var nådd, för Legolas ville inte vara kvar i vimlet av främmande alver. Det återstod med andra ord Haldir.
Det gick inte alls lika smidigt som med Celeborn. Haldirs stenhårda blick gjorde det mycket svårt att nalkas en ursäkt på ett smidigt och diskret sätt. Tillsut gick det vägen och Legolas bugade sig för att kunna försvinna därifrån så fort som möjligt. Så lätt var det inte, för Haldir hade ännu alltjämt inte lämnat honom med blicken och såg inte ut som om han var påväg att avsluta samtalet. Så tryckte han plötsligt en bägare i fingrarna på den mindre alven. Legolas blinkade till, men Haldir höjde sin andra bägare mot honom. En tigande skål utbringades och eftersom Haldir verkade dricka djupt så gjorde Legolas så också. Det var starkt vin. När han avslutade den fyllde den tigande Galadrim alven genast på på nytt från en kanna. Legolas tvekade.
"Klarar du inte starkt?" Frågan var kort och artig, men Legolas hörde tydligt den utmanande skärpan. De drack igen.
Vid den fjärde bägaren kom Legolas räddning. Elladan och Elrohir! De hade utan tvekan hunnit hälsa på alla närvarande en och två gånger och några gånger extra hos Arwens lilla flickskara innan de insåg att de var en kort. När de fann honom vid Haldir sken de upp och slöt samman med dem. Legolas ifärd med att tömma en bägare gemensamt med Haldir.
Elrohir skrattade och Elladan fyllde själv på deras bägare på nytt. Så lång stund tog det för bröderna att inse att allt inte stod rätt till. De kände samtidigt hur en skir silverklocka rang i deras sinnen, ett tydligt tecken på att de skulle vara hörsamma. Lika förvånade som de blev, lika naturligt var det för dem att genast inse vad det var. Känslan av Legolas, inte bara varandra. Lika snart smakade känslan av skogsalven spänd, nervös och obekväm. Utåt sett såg Legolas avslappnad och säker ut, men bröderna lät sig inte alls luras när deras sinnen slagit larm. Elrohir höjde handen och sänkte bägaren från Legolas läppar när han åter igen tömt dem och flinade mot Haldir:
"Usäkta oss, jag måste hinna presentera Legolas för Fanicia och Gil-Hanilien. Vi ser dig på arenan i morgon Haldir!" sa han, och la bestämt handen i korsryggen på Legolas. Tvillingarna ledde ut Legolas som tacksamt lämnade den stålgrå blicken. Han blev inte alls presenterad för några alvinnor, utan fann sig ensam med bröderna i en korridor, fortfarande med glasbägaren i handen.
"Vad var det där?" Elrohir såg uppfordrande på Legolas.
"Skulle jag också vilja veta." insköt Elladan. Legolas bara blinkade.
"Vad? Gjorde jag något fel? Jag ber om urs..."
"Nej, kände du inte?" vidhöll Elrohir. "Jag kände dig i mitt huvud! Vad du kände."
"Jag också." Elladan var inte sen att vara med. "Det var därför vi följde dig ut. Du ville det desperat, vi kände det!"
Skuggan av en rynka uppstod mellan Legolas ögonbryn, men hans tydligt genomtänkta svar var ett annat än det bröderna väntat sig:
"Om ni är så skickliga på att känna vad jag känner, hur kommer det sig då att ni inte känner er surriga?"
Bröderna stirrade på honom. Länge och väl. Så sträckte Elladan sig fram och tog bägaren ifrån Legolas hand, som inte protesterade. Misstänksamt smakade han på det lilla kvarstående innehållet innan han överlämnade resten åt sin kopia så han kunde göra likadant. Elrohir sänkte glaset från läpparna förbluffat.
"Legolas! Detta är 'Loriskt vildäpplevin, det är ju vaninnesstarkt!" Det bekräftades också av Elladan som hade haft svårt att svälja det lilla han hade fått i sig och grimaserade färgstarkt.
"Oh," svarade en lite frånvarande Mörkmårdsprins "jag visste inte."
Elladan fnissade plötsligt. "Kom, vi går till rummen före den lilla suputen här får för sig att dricka mer av det där."
Legolas hade för ovanlighetens skull inte kommenterat sättet han blev omnämnd, alltför tacksam för att komma bort från festen resten av natten. Väl uppe i kammaren började han genast trassla ur tiaran ur håret.Den hade suttit perfekt, men nu var det rena katastrofen. Kinkig som en femåring gjorde han det bara värre tills Elrohir förbarmade sig över honom och hjälpte till.
"Still prinspojk, du trasslar bara till det ännu värre!"
Elladan fann det direkt skrattretande och visade det öppet medans han kastade av sig de formella kläderna tills han bara stod i de enkla, tunna byxorna och en undertunika. Hans bror såg liknande ut och tillsammans hjälpte de Legolas ur hårkatastrofen.
Den minsta av dem hade inte sagt mycket, men när han krängde av sig jackan påväg mot sängen så snubblade han till på sin egen fot. Inte tillräckligt för att ramla, men tillräckligt för att klämma ur sig ett välmående; "Whoopsie!" och fortsätta.
"Hur mycket drack du av det där egentligen, Las?" Elladan plirade mot honom. Ynglingen ryckte på axlarna. "Fem glas."
Elrohir suckade högt och rullade med ögonen, Elladan brast i skratt. Legolas var förnärmad.
"Legolas... du är full!"
"Nej." kom det korta självklara svaret precis innan en stövel hamnade i golvet som han nyss sparkat av sig, sittandes på sängkanten. "Så ovan är jag inte vid rusdrycker att fem glas påvekar mig."
"Jag är själv förvånad över att du fortfarande står." flinade Elrohir. "I fjol lurade jag i Elladan tre glas, och du skulle bara se..."
"Tyst orchpanna!" Elladan lyckades hindra det pinsamma minnet från att återberättas, men Legolas skrattade iallafall. Högt och ärligt. Bröderna log och kom överens om i sitt stilla sinne att Legolas visst var full, och det hade inte ens slagit ut med sin fulla kraft än. Ganska kämpande kom Legolas ur tunikan och bältet, tills han, liksom tvillingarna hade underskjortan och byxorna kvar. Skogsalven var ändå medveten om vilket tillstånd han befann sig i, så han ville egentligen bara lägga sig och sova bort allt. Fumlande fingrade han på de små spännena i den fina underskjortans halslinning. De hade aldrig varit så värst enkla att få upp, men nu var de praktiskt taget omöjliga. Elrohir kom in igen genom lönndörren som de funnit ganska praktiskt, efter att de varit och lämnat några av sina dyrbarare saker i sitt eget rum. En stund stod den yngre brodern och flinade åt skådespelet, men snart förbarnade han sig föe andra gången sedan de kommit från festen.
"Kom här fyllerist, jag skall hjälpa dig." Elrohir klev fram till den hjälplöse krigaren och knuffade bak honom på sängen. Han kravlade efter och satte igång med att spänna upp kragen för honom. Först när han kom till den sista av de fyra så såg han upp på blondinen. Andan fastnade i halsen. Legolas halvlåg tillbakalutad i sängen stödd på händerna för att inte ramla bak på rygg. En rodnad låg över hans kinder, och även om tvillingen visste att det kom sig av alkoholen var det upphetsat. Plötsligt blev han alltför medveten om att han faktiskt var uppkrupen i ynglingens knä. Han tänkte inte utan bara pressade läpparna mot skogsalvens. Berusat fick han gensvar och alltför skickligt gled han genast upp med händerna under Legolas skjorta för att hålla om naken hud. Hett begär och passion exploderade i honom när alven vred sig under honom och tappert besvarade den våldsamma kyssen.
Plötsligt la Elldan en mycket försiktig hand på sin brors axel. Till en början ville inte Elrohir besvara tvillingen, men han hade aldrig kunnat säga emot tidigare så han bröt kyssen och såg upp på sin kopia. Elladans mörka ögon var oroliga. Att se Elladan orolig och bekymrad var ingenting som tillhörde vanligheterna och Elrohir nyktrade genast till. Speciellt när Elladan försiktigt tog till orda.
"El... han är full. Är du säker på att det är rätt?" Elrohir insåg med bestörtning vad han höll på med och drog sig snabbt undan. Legolas tappade balansen utan hjälp och ramlade ner på rygg på sängen. Den passionerade rodnaden hade bara tilltagit , men han låg kvar, flinade och höll handen för ögonen för att stänga ute ljuset från månen som plötsligt kom att lysa honom isvit i ögonen.
Elrohir såg skrämt på sin bror. "Förlåt, jag..." Elladan skakade på huvudet. "Glöm det. Låt oss bara få grabben i säng."
.
Två timmar senare var de vakna igen. Legolas stod på knä vid en fin större skål, mer liknandes en balja inne i badrummet. Elrohir höll moderligt bort hans hår och Elladan stödde, klappade på ryggen och viskade lågt nonsens i öronen på honom. Sant, Legolas hade druckit förr, och Mörkmårdens vin var mycket starkt, men detta kunde knappt ens räknas som vin. Gift med äppelsmak ville han mer benämna det som. Legolas hade ont i revbenen och halsen efter att ha spytt klar vätska, sedan galla. Han var kallsvettig utanpå en febrig kropp som skakade av köld. Tårar kom som en reflex när magen återigen försökte tömma sig på vad den inte hade. Hickande förklarade han:
"F'låt.. jag menade inte.. visste inte att det var så starkt... förlåt."
Elladan hyschade honom, och Elrohir torkade svett och tårar från hans ansikte med en våt trasa. Hade inte skogsalven mått så otroligt dåligt hade de troligtvis skrattat, situationen var hutlös, men som det nu såg ut tyckte de mest synd om honom. Haldir hade medvetet hällt i honom vildäpplevinet! Det skulle han få igen för!
.
Det är knappt värt att nämna vem som vaknade sist kommande morgon. Med ett mycket oalviskt grymtande satte sig blondinen upp i sängen och höll sig om pannan. Om han såg lika hemsk ut som han kände sig så ville han inte visa sig för någon i dag. Så slog det honom vad det var för en dag: Tävlingen, alla besökarna, lekarna och banketten! Panikslaget kastade han av sig lakanet och sprang upp ur sängen. Han visste inte vilken tid det var, vad han hade missat, om han var saknad... Förbannelser, vart var El? Varför hade de inte väckt honom?
Baksmällan slog ner i honom som ett städ tappat från obekvämt hög höjd. Det knackade i huvudet på honom.
Nej, det var dörren som knackade! Panik, tvillingarna brukade aldrig knacka!
"Eh, jag..." Började den lilla alven ropa medans han kastade sig runt efter någonting att sätta på sig, plötsligt medveten om att han bara bar ett par tunna linnebyxor. Dörren öppnades ändå. Legolas panik byttes till lättnad när han såg Glorfindel i dörren.
"Legolas, du är vaken. Jag hade inte väntat mig det." Legolas lyfte förvånat på ögonbrynen och drog handen genom det katastrofala håret. Solen stod högt, han borde ju ha varit vaken för timmar sedan. Glorfindel såg frågan, flinade brett och stängde dörren bakom sig när han gick in.
"Slappna av, Dan och Ro berättade för mig vad som hänt." Legolas tog ofrivilligt ett steg tillbaka och rodnade häftigt. Glorfindel bara skrattade och räckte fram en mugg som han haft med sig. "Klokt av dig att försvinna fort, om du mött honom innan skulle du vetat att Haldir praktiskt taget är imun emot allt starkt. Här, drick detta, det dämpar huvudvärken."
Legolas fick muggen tryckt i händerna och hade ännu inte samlat sig tillräckligt för att kunna svara ordentligt. Det fanns inget behov av det heller, Glorfindel stegade in som om han var en av tvillingarna, såg sig om, hade inte det minsta problem med prinsens oordnade hår eller hans halvklädda person, och slängde sig hemmastadd i en fåtölj.
"Tack vare tvillingarnas skarpsinne var det ingen som saknade dig i morse" han förklarade inte närmare och Legolas frågade inte heller. "Men de bad mig väcka dig nu eftersom... hur var de de sa? '...skulle dränka dem i Elronds prydnads bäck' om du inte väcktes i god tid för att göra dig i ordning till tävlingen."
Legolas skruvade på muggen och fnös irriterat; "Den 'bäcken' är ju inte ens två decimeter djup! Hur får de för sig att jag skulle kunna dränka någon i den?"
Glorfindel flinade. "Åh, du kommer nog på ett sätt om det är ett måste. Se till att komma i ordning nu och ge dig av ner till de andra." Med de orden reste sig den uråldriga alven upp och öpnnade dörren på nytt. Så stannade han eftertänksamt. "Drick upp det där och utmana inte Haldir på fler dryckestävlingar är du snäll. Han är en hemsk förlorare och en urusel vinnare."
.
"...knappast, Dan! Det är meningslöst förstår jag, ni ser inte."
"Arwen, snälla lyssna, du ger det inte ens en chans..."
"Vad för 'chans' skall jag ge det? Jag bryr mig inte om om han är artig eller trevlig. Inse; han är från Mörkmården. När slöt Mörkmården och Imladris fred helt plötsligt bara för att ni fått en lekkamrat? "
"Arwen, är du verkligen ute efter krig?" Elrohir hade bytt infallsvinkel och talade med orolig och låg stämma. Det fick en annan effekt, som han misstänkte. Deras syster la pannan i veck och skakade på huvudet så några tunga lockar föll fram över hennes axlar.
"Nej, naturligtvis inte, men så är det inte vi som bråkar heller..."
Elladan suckade högt och gned händerna över ansiktet. De skulle aldrig komma någon vart med detta. Åtminstone inte nu. De behövde mer tid och ett mer privat ställe. De tre syskonen befann sig utomhus och det gjorde också många andra. Det var strax före tävlingen och flera hade redan dragit sig mot den provisoriska arenan. Celeborn och Elrond delade en skål, glatt samtalandes om gamla minnen. Tidigare under dagen hade det faktiskt redan tävlats endel. De yngre krigarna hade visat upp vad de gick för i bågskytte. Det hade också visats upp lite svärdskonst, men nu var det snart dags för den sista tävlingen. Egentligen var det inte den folk var ute efter, utan festen efteråt.
Elrohir lyfte en hand för att stilla samtalet innan det tog en ful vändning.
"Här kommer Legolas."
Arwen skulle just till att kommentera varför han inte befann sig med dem redan innan, men lät bli av en blick från Elladan. Surmulet trippade hon iväg åt andra hållet.
Mycket riktigt var det Legolas som kom. Han hade kastat den strikta formella klädseln åt sidan och bar Mörkmårdens klassiska snitt. Flätorna bar han visserligen, både de vid tinningarna och de som låg runt huvudet. Hade han varit prins under gårdagen, så var han kapten idag.
"Godmorgon solstråle!" Elladan och Elrohir flinade unisont mot honom. Det besvarades med en kylig och arg blick.
"Oh, retlig i dag!"
"Hacka på mig i kväll, El, jag är inte på humör." Den söta lilla alven la handen om pannan.
"Ont i huvudet, kära?" Elladan kunde inte låta bli.
"En aning. Glorfindel gav mig någonting, och det hjälpte, men inte helt. Kan ni bara försöka och vara lite snälla en stund? Jag behöver det." Rösten var så ynklig att bröderna genast nyktrade till. Elrohir la en hand på hans axel.
"Förlåt. Kom, tävlingen skall just börja, och sedan blir det en smal sak att rymma från festen om du vill sova mer, för jag misstänker att du inte är så sugen på att dricka vin i kväll igen."
Legolas besvarade inte orden, men grimaserade. Bara tanken på vin gjorde honom illamående.
.
En halvtimma senare satt de tre på en av de bästa platserna. Det var fullt på plats. Alla bänkar var upptagna. Flera familjer hade brett ut fina filtar i gräset där de satt och skrattade åt någon som berättade för dem. Det var bara folktomt åt ett håll och där hade allt plockats bort till förmån för en tavla med uppmålad mitt. Både Celeborn och Elrond hade valt någonting lättare än den påkostade utstyrseln från dagen innan. Lothloriens lord hade valt passande azurblått och vitt guld. Sidenbandet om midjan var smyckad med akvamariner och lapis. Tiaran höll små adamanter. Elrond hade samma färger som sin dotter i plommonlila och purpur. En lång tabard smyckades med granater och ametister.
Ett kort tal hade hållts av dem båda, där de välkomnade dem.
Celeborn gjorde en lätt gest med handen och en kapten ur hans egna män steg fram klädd i 'Loriens grå kappa. En av två domare. De vanliga reglerna. Han bugare sig djupt för de båda lorderna, sedan resten av församlingen och ropade ut:
"Lord Celeborn av Lothloriens förkämpe; kapten Haldir av Lorien!"
Jublet var inte bara öronbedövande, det var också mycket väntat. Haldir klev ut som en kung på arenan. Han slösade med ett gnistrande leende. Bågen redan slängd över axeln samman med kogret. Utan kåpan var han fortfarande klädd i grått och silver i olika nyanser. En långjacka och låga skor. Han såg ut som om han skulle ge sig ut på jakt och var fullkomligt avslappnad. Även alverna från Imladris hejade på honom. Han var en uppskattad alv.
En handrörelse från Elrond och en till krigare steg fram, denna från Elronds patruller, domare nummer två. Han gick igenom samma ritual som den första och ropade ut:
"Lord Elrond av Imladris förkämpe; kapten Legolas av Mörkmården!"
Tystnaden hade inte kunnat vara mer talande. Det var inte i brist på respekt eller i hån, det var av ren förvånig, nära på förfäran. Elladan slängde ut med handen och grep tag om Legolas jacka när han lugnt hade rest sig upp och skulle till att hoppa över det lilla staketet som skiljde deras sittplatser från resten.
"Vad tar du dig till?" hickade den chockade tvillingen fram.
"Ja, tro inte att den var min idé." svarade Legolas sammanbitet för att ingen skulle höra. Väldigt många blickar hade redan vänts mot honom. " Det var faktiskt lord Elrond som bad mig, och det vore väl ganska oartigt att neka när han ger mig en sådan komplimang."
Elrohir hade också kommit på fötter, lika ställd som sin bror. "Så du svarar ja på en sådan sak och gör frivilligt bort dig på grund av artighet?"
Det var tydligen inte rätt sak att säga. Legolas var retlig som det var redan och han ryckte fri armen från Elladans tag. "Och vem säger att jag tänker göra bort mig?"
Med det hoppade han ner på gräset och gick tvärs över arenan under allas häpna uppsyn, tills han nådde de båda lorderna och bugade djupt där han tog till orda högt nog för att höras.
"Lord Celeborn av Caras Galadhon, Lord Elrond av det sköna Imladris, det är en ära för mig att få delta i er vadslagning, tyvärr tycks det som om jag ramlade in i denna dalen genom någon ondskefull kraft, för jag äger varken båge eller pilar, snälla jag ber, berätta inte detta för min kung, för vem har väl hört talas om en skogsalv utan pilbåge?"
Detta muntra tal besvarades med fnissningar från åskådarna och mindre applåder. Speciellt från Vattnadals krigare som var mer än väl medvetna vid detta laget hur Legolas hamnat hos dem. Elrond reste sig och med ännu en liten vink kom genast tre nya alver in på plan bärandes varsin båge och pilar.
"Vad vore jag för tävlande om jag inte försåg min förkämpe med den utrustning han behöver? Välj, och faller ingen av dem er i smaken, så skall jag genast ordna fram nya."
Legolas nickade och skulle just gå fram för att göra sitt val när han tveksamt stannade upp. En alldeles utomordentligt vacker alv hade kommit fram till Elrond och hade synpunkter:
"Adar, är inte detta mot reglerna?"
"Vad, min kära Arwen?" Elrond tog det hela med jämnmod, uppenbarligen alldeles för nöjd med dagen för att finna misstankar i någonting.
"Jag menar, Legolas är inte från Imladris, får han verkligen lov att skjuta för vår sida?"
Elrond log snett och såg mot Celeborn när han svarade: "Undomiel, mitt hjärta, du minns väl alla mina försök, gör du inte? Glorfindel är från Gondolin..."
"Ja, men han har bott hos oss i många år!"
"Betänk den gången jag desperat frågade Rumil om att ställa upp."
Vid detta så skrattade Celeborn friskt. Rumil, en av Haldirs yngre bröder. Det hade varit en utmaning, men han hade inte kunnat slå sin bror. Den silverblonda alven, fortfarande fnissandes, fortsatte: "Ja, mellonin, det kan väl ingen glömma. Om jag inte missminner mig så har du haft minst fem förkämpar från Lothlorien, så jag ser då inget fel med att prins Legolas representerar dig."
Arwen sänkte huvudet, men log snart igen, erkände sitt fel, nickade ursäktande och backade undan. Legolas tog de sista stegen fram och tog emot första bågen av en alv. Efter det kogret som han vred kort på före han slängde det över axeln och backade tillbaka till sin plats. Elrond lyfte på ett ögonbryn.
"Vill du inte godkänna bågen först, kapten Legolas, och säga vad du tycker?"
Lintotten blinkade till, nickade och gjorde som Elrond föreslog. Han grep tag i vapnet och flexade det, sedan kände han på strängen. Allt mycket snabbt.
"Ett funktionellt vapen, min lord." Skratt hördes från alverna men Haldir var uppenbarligen inte alls imponerad. Leendet hade falnat mycket snart när han såg vem som skulle bli hans motståndare. Ett barn, dessutom en som hade mage att kalla sig kapten. Det kändes pinsamt var han inte längre värdig en motståndare?
Innan han fick lov att utrycka sin harm så blev de sjasade till bortesta sidan av planen. Det var ett mycket stort avstånd mellan dem och tavlan, flera av de som spelat innan hade misslyckats att ens träffa den och nu hade den flyttats ytterligare steg bak. Som förra vinnare fick Haldir välja vem som skulle börja. Han valde sig själv och drog en pil ur kogret medans tystnaden la sig över folk.
"Eh... ursäkta mig, kapten Haldir, men vad är reglerna?"
Haldir tog ner pilen från bågen och stirrade ner på skitungen. Alldeles för klara blå ögon, ett ansikte som fick vem som helst att reagera och han tyckte inte alls om det. Dessutom stod ungen och var uppkäftig. Tack vare alvers utmärkta hörsel var det ju dessutom få som hade missat frågan.
"Träffa bara där jag träffar." Svarade han syrligt och tillbakahållna fniss hördes runt om. Han la återigen upp pilen på strängen, lät den vila länge nog för att säkra målet och hinna ta hänsyn till vinden innan han avlossade den.
Två smällar slog in i tavlan två centimeter från målets mitt. Ett mästerskott med tanke på hur liten mitten var och avståndet. Någonting var fel, han kunde känna det i hela kroppen, dessutom var det ovanligt tyst från folk efter ett sådant skott. Haldir slängde en blick på Legolas. Han stod med dragen båge, benen lätt isär och kisade bort mot målet. Utan leende nickade han nöjt.
Båda domarna var framme vid tavlan och inspekterade en lång stund, vilket inte tillhörde vanligheterna, innan alven från den Gyllne skogen tog till orda.
"Oavgjort! Kapten Legolas pil har slagit in och splittrat kapten Haldirs. En märklig händelse mina vänner, de har träffat exakt lika!"
En susning drog genom folket, men Legolas tog bara ett steg tillbaka och sträckte sig upp efter en ny pil. Haldir snurrade runt och grep honom hårt om handleden.
"Försöker du fuska? Det är jag som börjar!"
Legolas blinkade förvånat ett par gånger, men det hårda greppet och det otrevliga tonläget tänkte han inte finna sig i hur som helst och fräste tillbaka:
"Ni började sist gång! Om ni skall börja alla gångerna så blir det ju inget spel för då kommer ni aldrig ha chansen att träffa eller missa min pil!"
Återigen sorl i publiken och skratt. Detta var underhållande även om Legolas uppenbart försökt fuska. Elladan la ansiktet i händerna och Elrohir bet på naglarna. De misstänkte bara alltför väl att Legolas menade allvar, han Kunde verkligen inte reglerna för vanligt prickskytte.
Haldir fnös, släppte den betydligt kortare alven oimponerat och drog fram sin andra pil. "Jag börjar tävlingen ut. Träffa den röda mitten, skogsalv."
Legolas tappade tålamodet som han försökt behålla. Han hade ont i huvudet, och det var denna alvens fel. "Men nyss sa ni att jag skulle träffa där er pil gjorde, och nu ber ni mig träffa den röda punkten, kan ni bestämma er!"
Haldir som dragit tillbaka strängen och försökte sikta rätt fräste ilsket tillbaka. "Gör bara som jag säger, sindar, och sluta tjafsa!" Med det avlossade han skottet. Denna gången hade han varit beredd och såg den snabba rörelsen i ögonvrån. Utan att ens se efter vart hans egen pil träffade spann han runt till den lilla blondinen och skrek på honom: "Kan du vänta på din tur nästa gång, skogsalv, och sluta upp med att vådaskjuta! Efter mig, inte före eller samtidigt, skjut Efter mig!"
"Jag gjorde det!"
Nu hade lorderna fått nog och båda reste sig samtidigt för att få ner det kommande grälet. De slutade omedelbart, men såg båda arga ut.
"Vad försigår här? Är inte detta ett kamratligt spel? Haldir, förklara er!" Celeborns bittra uppsyn gjorde även publiken allvarlig. De hade roats en hel del av grälets gång, men nu såg det annorlunda ut. Haldir gav Celeborn en låg bugning men innan han hann svara ropade domaren ut:
"Detta är antingen ett skott av trollkonst eller en tillfällighet som man inte skall tro att man får se två gånger i detta livet. Lord Elrond, er förkämpes skott har återigen splittrat kapten Haldirs pil, men ännu en sitter dessutom i målets centrum!"
Celeborn och Haldir glömde bort förklaringarna och såg mot tavlan. Tvillingarna hade rest sig och stirrade mot den som många andra också gjorde. Haldir hade tydligen svårt att hitta orden, men när han gjorde det sa han torrt; "Diskvalificerad, en pil var är det..."
Legolas exploderade. "Ett skott sa de, inte hur många pilar! Hur skall jag både kunna träffa din pil -och- mitten om jag bara har en pil till hands? Det här är ett urlöjligt spel!" Han lät som en tioåring och han rodnade häftigt när han insåg det. Praktiskt taget hela Imladris invånare och många besökare ifrån Lothlorien satt och såg på, inte minst lorderna över nämnda riken. Mumlande bland alver hade fått planen att surra som ett getingbo, men det tystnade mycket snabbt när Elrond höjde handen. Så sneglade han misstänksamt på Legolas, det gjorde resten också.
"Legolas...." lorden sög på orden. "Kan ni göra om det där?"
"Vad min lord?" Den lilla prinsen rodnade fortfarande häftigt efter sitt pinsamma utbrott. Elrond kastade en blick på Celeborn som nickade, så förklarade han sig tydligare.
"Kan du skjuta igen. Två pilar, exakt samma ställen... och långsamt."
Legolas såg skeptisk ut. Drev de med honom? Hade det varit någon annan, vem som helst än mästerhelaren, väktaren till Venya och lord av Imladris så hade den uppretade ungdomen fräst till svar, men nu gjorde han dem till viljes. Utan att släppa Celeborn eller Elrond med blicken drog han oändligt långsamt bak handen till kogret. Legolas söta ansikte såg misstänksamt ut, han visste inte vad de ville ha ut av honom och anade att han hade gjort bort sig, men han kunde för allt i världen inte se vart någonstans. Förutom utbrottet förståss. En parodi på den snabba handling han tidigare utfört så la han, inför allas åsyn, två pilar vid strängen och drog till sig den. Höll den några sekunder och när han släppte lorderna med blicken för att ta sikte var det bara ett hastigt ögonblick. Pilarna for iväg, och innan de hunnit slå i målet hade han redan vänt tillbaka blicken, säker på att de skulle träffa.
"Elrond, gamle vän..." Celeborn sneglade ifrån måltavlan till Legolas och över till Elrond. "Det bär mig emot, men... jag tror faktiskt att ni slagit mig."
Elrond svarade lika lågt och förbluffat, som om han hade lite svårt att själv begripa det, även om segerflinet var brett. "Såå... det innebär att jag vinner tillbaka vad vi ursprungligen satsade?"
Celeborn nickade medans han gick ner från sin plats för att inspektera pilarna närmare. Elrond följde efter. "Jo, min vän, vad var det vi satsade egentligen?"
Celeborn blinkade till. "Kan omöjligt minnas, Elrond, det var alltför längesedan."
.
.
Legolas gjorde ett förstaklassiskt intryck under kvällen. Med hjälp av Elohras absoluta känsla för takt och politik stod inte Legolas utan formella kläder. Dessutom i Mörkmårdens snitt, han representerade sitt rike som en kungason nyss inbjuden till festen. Ett diskret, men dyrbart diadem vilade mot hans panna. I sina byxor, skjorta och innejacka var han raka motsatsen till Imladris och 'Loriens långkåpade alver. Ändå räckte det men en halv sekunds längre blick för att man utan tvekan skulle se att Legolas inte kom från ett fattigt land. Där lorderna över Imladris och 'Lorien drapperade sig i tyngd så fanns finkänsligheten hos det verkligt kostbara i Mörkmården. Det var inte för intet som Thranduil var allmänt erkänd som den rikaste nu levande alven på Midgård. Diademet han bar, litet eller ej, var uråldrigt och smidet så förfinat att det skulle kunna vara ett verk av Celebrimbor själv (vilket inte skulle vara fullkomligt omöljigt, men man frågade helt enkelt inte en prins om sådant). Den sneddrapperade capen höll mängder av tunnaste mithrilltrådar i det vita silket.
Formellt blev han presenterad av Elrond själv, och med en sådan värd kunde ingen av de besökande alverna rynka på näsan, man förolämpar inte sin värds övriga gäster. Förvåningen kunde dock inte döljas. Den kom som ett gemensamt höjt ögonbryn hos Galadrim alverna.
Elronds söner var sin egen succé i var fest de satte sin fot. Naturligtvis klädda identiskt (På en tillställning var detta ett rent måste, det fanns otroliga chanser som inte fick sölas bort att driva med folk de inte träffade alltför ofta). Färgerna var jordiska och varma. Rött, kastanje guld och brunt. Tydligen kände fler än en igen dem, om inte kända, så var de minst sagt ökanda i alla fall.
Legolas såg noga till att utföra sina konststycken så de även gick förbi tvillingarna. Som djupt intresserad lyssnare satt han intill Erestor som försjunkigt i en gammal politisk anektot med Celeborns skrivare så tröttnade Elladan och Elrohir snabbt på att sitta still. Förbluffat insåg Legolas att han inte ens hade behövt verka intresserad i mer än tre minuter förän han lämnades ensam. Elronds söner måste verkligen äga det sämsta tålamodet, han hade befarat att det skulle ta minst tjugo minuter.
Ursäkten till Celeborn kom och gick smidigare än vad som gick att uppfatta. Få märkte ens ordbytet och Legolas kom nöjd ur den ursäkten. Celeborn hade tillomed lett och förklarat allt med att om man befann sig i samma rum som hans tvillingbarnbarn så fanns det aldrig utrymme för artiga presentationer eller värdighet.
Stora skälvan hade visserligen fått astma innom honom när han ofrivilligt hamnat alltför nära en mindre grupp alvinnor som hämningslöst börjat prata med honom. Inte det att han inte kunde handskass med fina flickor, men det var några punkter som gjorde honom obekväm. För det första visste han inte alls vilka de var, och blandade genast ihop deras namn eftersom de presenterade sig i så tät följd. En mardröm för en representant långt hemmifrån. Inget blev bättre av att han insåg att detta var Arwens nära vänner. Innerligt hoppades han att de inte såg det utåt, men han hade mycket svårt att försöka komma därifrån och samtidigt vara översmickrande mot dem. Av deras fnitter att döma så hade han lyckats bra.
Den kritiska punkten var nådd, för Legolas ville inte vara kvar i vimlet av främmande alver. Det återstod med andra ord Haldir.
Det gick inte alls lika smidigt som med Celeborn. Haldirs stenhårda blick gjorde det mycket svårt att nalkas en ursäkt på ett smidigt och diskret sätt. Tillsut gick det vägen och Legolas bugade sig för att kunna försvinna därifrån så fort som möjligt. Så lätt var det inte, för Haldir hade ännu alltjämt inte lämnat honom med blicken och såg inte ut som om han var påväg att avsluta samtalet. Så tryckte han plötsligt en bägare i fingrarna på den mindre alven. Legolas blinkade till, men Haldir höjde sin andra bägare mot honom. En tigande skål utbringades och eftersom Haldir verkade dricka djupt så gjorde Legolas så också. Det var starkt vin. När han avslutade den fyllde den tigande Galadrim alven genast på på nytt från en kanna. Legolas tvekade.
"Klarar du inte starkt?" Frågan var kort och artig, men Legolas hörde tydligt den utmanande skärpan. De drack igen.
Vid den fjärde bägaren kom Legolas räddning. Elladan och Elrohir! De hade utan tvekan hunnit hälsa på alla närvarande en och två gånger och några gånger extra hos Arwens lilla flickskara innan de insåg att de var en kort. När de fann honom vid Haldir sken de upp och slöt samman med dem. Legolas ifärd med att tömma en bägare gemensamt med Haldir.
Elrohir skrattade och Elladan fyllde själv på deras bägare på nytt. Så lång stund tog det för bröderna att inse att allt inte stod rätt till. De kände samtidigt hur en skir silverklocka rang i deras sinnen, ett tydligt tecken på att de skulle vara hörsamma. Lika förvånade som de blev, lika naturligt var det för dem att genast inse vad det var. Känslan av Legolas, inte bara varandra. Lika snart smakade känslan av skogsalven spänd, nervös och obekväm. Utåt sett såg Legolas avslappnad och säker ut, men bröderna lät sig inte alls luras när deras sinnen slagit larm. Elrohir höjde handen och sänkte bägaren från Legolas läppar när han åter igen tömt dem och flinade mot Haldir:
"Usäkta oss, jag måste hinna presentera Legolas för Fanicia och Gil-Hanilien. Vi ser dig på arenan i morgon Haldir!" sa han, och la bestämt handen i korsryggen på Legolas. Tvillingarna ledde ut Legolas som tacksamt lämnade den stålgrå blicken. Han blev inte alls presenterad för några alvinnor, utan fann sig ensam med bröderna i en korridor, fortfarande med glasbägaren i handen.
"Vad var det där?" Elrohir såg uppfordrande på Legolas.
"Skulle jag också vilja veta." insköt Elladan. Legolas bara blinkade.
"Vad? Gjorde jag något fel? Jag ber om urs..."
"Nej, kände du inte?" vidhöll Elrohir. "Jag kände dig i mitt huvud! Vad du kände."
"Jag också." Elladan var inte sen att vara med. "Det var därför vi följde dig ut. Du ville det desperat, vi kände det!"
Skuggan av en rynka uppstod mellan Legolas ögonbryn, men hans tydligt genomtänkta svar var ett annat än det bröderna väntat sig:
"Om ni är så skickliga på att känna vad jag känner, hur kommer det sig då att ni inte känner er surriga?"
Bröderna stirrade på honom. Länge och väl. Så sträckte Elladan sig fram och tog bägaren ifrån Legolas hand, som inte protesterade. Misstänksamt smakade han på det lilla kvarstående innehållet innan han överlämnade resten åt sin kopia så han kunde göra likadant. Elrohir sänkte glaset från läpparna förbluffat.
"Legolas! Detta är 'Loriskt vildäpplevin, det är ju vaninnesstarkt!" Det bekräftades också av Elladan som hade haft svårt att svälja det lilla han hade fått i sig och grimaserade färgstarkt.
"Oh," svarade en lite frånvarande Mörkmårdsprins "jag visste inte."
Elladan fnissade plötsligt. "Kom, vi går till rummen före den lilla suputen här får för sig att dricka mer av det där."
Legolas hade för ovanlighetens skull inte kommenterat sättet han blev omnämnd, alltför tacksam för att komma bort från festen resten av natten. Väl uppe i kammaren började han genast trassla ur tiaran ur håret.Den hade suttit perfekt, men nu var det rena katastrofen. Kinkig som en femåring gjorde han det bara värre tills Elrohir förbarmade sig över honom och hjälpte till.
"Still prinspojk, du trasslar bara till det ännu värre!"
Elladan fann det direkt skrattretande och visade det öppet medans han kastade av sig de formella kläderna tills han bara stod i de enkla, tunna byxorna och en undertunika. Hans bror såg liknande ut och tillsammans hjälpte de Legolas ur hårkatastrofen.
Den minsta av dem hade inte sagt mycket, men när han krängde av sig jackan påväg mot sängen så snubblade han till på sin egen fot. Inte tillräckligt för att ramla, men tillräckligt för att klämma ur sig ett välmående; "Whoopsie!" och fortsätta.
"Hur mycket drack du av det där egentligen, Las?" Elladan plirade mot honom. Ynglingen ryckte på axlarna. "Fem glas."
Elrohir suckade högt och rullade med ögonen, Elladan brast i skratt. Legolas var förnärmad.
"Legolas... du är full!"
"Nej." kom det korta självklara svaret precis innan en stövel hamnade i golvet som han nyss sparkat av sig, sittandes på sängkanten. "Så ovan är jag inte vid rusdrycker att fem glas påvekar mig."
"Jag är själv förvånad över att du fortfarande står." flinade Elrohir. "I fjol lurade jag i Elladan tre glas, och du skulle bara se..."
"Tyst orchpanna!" Elladan lyckades hindra det pinsamma minnet från att återberättas, men Legolas skrattade iallafall. Högt och ärligt. Bröderna log och kom överens om i sitt stilla sinne att Legolas visst var full, och det hade inte ens slagit ut med sin fulla kraft än. Ganska kämpande kom Legolas ur tunikan och bältet, tills han, liksom tvillingarna hade underskjortan och byxorna kvar. Skogsalven var ändå medveten om vilket tillstånd han befann sig i, så han ville egentligen bara lägga sig och sova bort allt. Fumlande fingrade han på de små spännena i den fina underskjortans halslinning. De hade aldrig varit så värst enkla att få upp, men nu var de praktiskt taget omöjliga. Elrohir kom in igen genom lönndörren som de funnit ganska praktiskt, efter att de varit och lämnat några av sina dyrbarare saker i sitt eget rum. En stund stod den yngre brodern och flinade åt skådespelet, men snart förbarnade han sig föe andra gången sedan de kommit från festen.
"Kom här fyllerist, jag skall hjälpa dig." Elrohir klev fram till den hjälplöse krigaren och knuffade bak honom på sängen. Han kravlade efter och satte igång med att spänna upp kragen för honom. Först när han kom till den sista av de fyra så såg han upp på blondinen. Andan fastnade i halsen. Legolas halvlåg tillbakalutad i sängen stödd på händerna för att inte ramla bak på rygg. En rodnad låg över hans kinder, och även om tvillingen visste att det kom sig av alkoholen var det upphetsat. Plötsligt blev han alltför medveten om att han faktiskt var uppkrupen i ynglingens knä. Han tänkte inte utan bara pressade läpparna mot skogsalvens. Berusat fick han gensvar och alltför skickligt gled han genast upp med händerna under Legolas skjorta för att hålla om naken hud. Hett begär och passion exploderade i honom när alven vred sig under honom och tappert besvarade den våldsamma kyssen.
Plötsligt la Elldan en mycket försiktig hand på sin brors axel. Till en början ville inte Elrohir besvara tvillingen, men han hade aldrig kunnat säga emot tidigare så han bröt kyssen och såg upp på sin kopia. Elladans mörka ögon var oroliga. Att se Elladan orolig och bekymrad var ingenting som tillhörde vanligheterna och Elrohir nyktrade genast till. Speciellt när Elladan försiktigt tog till orda.
"El... han är full. Är du säker på att det är rätt?" Elrohir insåg med bestörtning vad han höll på med och drog sig snabbt undan. Legolas tappade balansen utan hjälp och ramlade ner på rygg på sängen. Den passionerade rodnaden hade bara tilltagit , men han låg kvar, flinade och höll handen för ögonen för att stänga ute ljuset från månen som plötsligt kom att lysa honom isvit i ögonen.
Elrohir såg skrämt på sin bror. "Förlåt, jag..." Elladan skakade på huvudet. "Glöm det. Låt oss bara få grabben i säng."
.
Två timmar senare var de vakna igen. Legolas stod på knä vid en fin större skål, mer liknandes en balja inne i badrummet. Elrohir höll moderligt bort hans hår och Elladan stödde, klappade på ryggen och viskade lågt nonsens i öronen på honom. Sant, Legolas hade druckit förr, och Mörkmårdens vin var mycket starkt, men detta kunde knappt ens räknas som vin. Gift med äppelsmak ville han mer benämna det som. Legolas hade ont i revbenen och halsen efter att ha spytt klar vätska, sedan galla. Han var kallsvettig utanpå en febrig kropp som skakade av köld. Tårar kom som en reflex när magen återigen försökte tömma sig på vad den inte hade. Hickande förklarade han:
"F'låt.. jag menade inte.. visste inte att det var så starkt... förlåt."
Elladan hyschade honom, och Elrohir torkade svett och tårar från hans ansikte med en våt trasa. Hade inte skogsalven mått så otroligt dåligt hade de troligtvis skrattat, situationen var hutlös, men som det nu såg ut tyckte de mest synd om honom. Haldir hade medvetet hällt i honom vildäpplevinet! Det skulle han få igen för!
.
Det är knappt värt att nämna vem som vaknade sist kommande morgon. Med ett mycket oalviskt grymtande satte sig blondinen upp i sängen och höll sig om pannan. Om han såg lika hemsk ut som han kände sig så ville han inte visa sig för någon i dag. Så slog det honom vad det var för en dag: Tävlingen, alla besökarna, lekarna och banketten! Panikslaget kastade han av sig lakanet och sprang upp ur sängen. Han visste inte vilken tid det var, vad han hade missat, om han var saknad... Förbannelser, vart var El? Varför hade de inte väckt honom?
Baksmällan slog ner i honom som ett städ tappat från obekvämt hög höjd. Det knackade i huvudet på honom.
Nej, det var dörren som knackade! Panik, tvillingarna brukade aldrig knacka!
"Eh, jag..." Började den lilla alven ropa medans han kastade sig runt efter någonting att sätta på sig, plötsligt medveten om att han bara bar ett par tunna linnebyxor. Dörren öppnades ändå. Legolas panik byttes till lättnad när han såg Glorfindel i dörren.
"Legolas, du är vaken. Jag hade inte väntat mig det." Legolas lyfte förvånat på ögonbrynen och drog handen genom det katastrofala håret. Solen stod högt, han borde ju ha varit vaken för timmar sedan. Glorfindel såg frågan, flinade brett och stängde dörren bakom sig när han gick in.
"Slappna av, Dan och Ro berättade för mig vad som hänt." Legolas tog ofrivilligt ett steg tillbaka och rodnade häftigt. Glorfindel bara skrattade och räckte fram en mugg som han haft med sig. "Klokt av dig att försvinna fort, om du mött honom innan skulle du vetat att Haldir praktiskt taget är imun emot allt starkt. Här, drick detta, det dämpar huvudvärken."
Legolas fick muggen tryckt i händerna och hade ännu inte samlat sig tillräckligt för att kunna svara ordentligt. Det fanns inget behov av det heller, Glorfindel stegade in som om han var en av tvillingarna, såg sig om, hade inte det minsta problem med prinsens oordnade hår eller hans halvklädda person, och slängde sig hemmastadd i en fåtölj.
"Tack vare tvillingarnas skarpsinne var det ingen som saknade dig i morse" han förklarade inte närmare och Legolas frågade inte heller. "Men de bad mig väcka dig nu eftersom... hur var de de sa? '...skulle dränka dem i Elronds prydnads bäck' om du inte väcktes i god tid för att göra dig i ordning till tävlingen."
Legolas skruvade på muggen och fnös irriterat; "Den 'bäcken' är ju inte ens två decimeter djup! Hur får de för sig att jag skulle kunna dränka någon i den?"
Glorfindel flinade. "Åh, du kommer nog på ett sätt om det är ett måste. Se till att komma i ordning nu och ge dig av ner till de andra." Med de orden reste sig den uråldriga alven upp och öpnnade dörren på nytt. Så stannade han eftertänksamt. "Drick upp det där och utmana inte Haldir på fler dryckestävlingar är du snäll. Han är en hemsk förlorare och en urusel vinnare."
.
"...knappast, Dan! Det är meningslöst förstår jag, ni ser inte."
"Arwen, snälla lyssna, du ger det inte ens en chans..."
"Vad för 'chans' skall jag ge det? Jag bryr mig inte om om han är artig eller trevlig. Inse; han är från Mörkmården. När slöt Mörkmården och Imladris fred helt plötsligt bara för att ni fått en lekkamrat? "
"Arwen, är du verkligen ute efter krig?" Elrohir hade bytt infallsvinkel och talade med orolig och låg stämma. Det fick en annan effekt, som han misstänkte. Deras syster la pannan i veck och skakade på huvudet så några tunga lockar föll fram över hennes axlar.
"Nej, naturligtvis inte, men så är det inte vi som bråkar heller..."
Elladan suckade högt och gned händerna över ansiktet. De skulle aldrig komma någon vart med detta. Åtminstone inte nu. De behövde mer tid och ett mer privat ställe. De tre syskonen befann sig utomhus och det gjorde också många andra. Det var strax före tävlingen och flera hade redan dragit sig mot den provisoriska arenan. Celeborn och Elrond delade en skål, glatt samtalandes om gamla minnen. Tidigare under dagen hade det faktiskt redan tävlats endel. De yngre krigarna hade visat upp vad de gick för i bågskytte. Det hade också visats upp lite svärdskonst, men nu var det snart dags för den sista tävlingen. Egentligen var det inte den folk var ute efter, utan festen efteråt.
Elrohir lyfte en hand för att stilla samtalet innan det tog en ful vändning.
"Här kommer Legolas."
Arwen skulle just till att kommentera varför han inte befann sig med dem redan innan, men lät bli av en blick från Elladan. Surmulet trippade hon iväg åt andra hållet.
Mycket riktigt var det Legolas som kom. Han hade kastat den strikta formella klädseln åt sidan och bar Mörkmårdens klassiska snitt. Flätorna bar han visserligen, både de vid tinningarna och de som låg runt huvudet. Hade han varit prins under gårdagen, så var han kapten idag.
"Godmorgon solstråle!" Elladan och Elrohir flinade unisont mot honom. Det besvarades med en kylig och arg blick.
"Oh, retlig i dag!"
"Hacka på mig i kväll, El, jag är inte på humör." Den söta lilla alven la handen om pannan.
"Ont i huvudet, kära?" Elladan kunde inte låta bli.
"En aning. Glorfindel gav mig någonting, och det hjälpte, men inte helt. Kan ni bara försöka och vara lite snälla en stund? Jag behöver det." Rösten var så ynklig att bröderna genast nyktrade till. Elrohir la en hand på hans axel.
"Förlåt. Kom, tävlingen skall just börja, och sedan blir det en smal sak att rymma från festen om du vill sova mer, för jag misstänker att du inte är så sugen på att dricka vin i kväll igen."
Legolas besvarade inte orden, men grimaserade. Bara tanken på vin gjorde honom illamående.
.
En halvtimma senare satt de tre på en av de bästa platserna. Det var fullt på plats. Alla bänkar var upptagna. Flera familjer hade brett ut fina filtar i gräset där de satt och skrattade åt någon som berättade för dem. Det var bara folktomt åt ett håll och där hade allt plockats bort till förmån för en tavla med uppmålad mitt. Både Celeborn och Elrond hade valt någonting lättare än den påkostade utstyrseln från dagen innan. Lothloriens lord hade valt passande azurblått och vitt guld. Sidenbandet om midjan var smyckad med akvamariner och lapis. Tiaran höll små adamanter. Elrond hade samma färger som sin dotter i plommonlila och purpur. En lång tabard smyckades med granater och ametister.
Ett kort tal hade hållts av dem båda, där de välkomnade dem.
Celeborn gjorde en lätt gest med handen och en kapten ur hans egna män steg fram klädd i 'Loriens grå kappa. En av två domare. De vanliga reglerna. Han bugare sig djupt för de båda lorderna, sedan resten av församlingen och ropade ut:
"Lord Celeborn av Lothloriens förkämpe; kapten Haldir av Lorien!"
Jublet var inte bara öronbedövande, det var också mycket väntat. Haldir klev ut som en kung på arenan. Han slösade med ett gnistrande leende. Bågen redan slängd över axeln samman med kogret. Utan kåpan var han fortfarande klädd i grått och silver i olika nyanser. En långjacka och låga skor. Han såg ut som om han skulle ge sig ut på jakt och var fullkomligt avslappnad. Även alverna från Imladris hejade på honom. Han var en uppskattad alv.
En handrörelse från Elrond och en till krigare steg fram, denna från Elronds patruller, domare nummer två. Han gick igenom samma ritual som den första och ropade ut:
"Lord Elrond av Imladris förkämpe; kapten Legolas av Mörkmården!"
Tystnaden hade inte kunnat vara mer talande. Det var inte i brist på respekt eller i hån, det var av ren förvånig, nära på förfäran. Elladan slängde ut med handen och grep tag om Legolas jacka när han lugnt hade rest sig upp och skulle till att hoppa över det lilla staketet som skiljde deras sittplatser från resten.
"Vad tar du dig till?" hickade den chockade tvillingen fram.
"Ja, tro inte att den var min idé." svarade Legolas sammanbitet för att ingen skulle höra. Väldigt många blickar hade redan vänts mot honom. " Det var faktiskt lord Elrond som bad mig, och det vore väl ganska oartigt att neka när han ger mig en sådan komplimang."
Elrohir hade också kommit på fötter, lika ställd som sin bror. "Så du svarar ja på en sådan sak och gör frivilligt bort dig på grund av artighet?"
Det var tydligen inte rätt sak att säga. Legolas var retlig som det var redan och han ryckte fri armen från Elladans tag. "Och vem säger att jag tänker göra bort mig?"
Med det hoppade han ner på gräset och gick tvärs över arenan under allas häpna uppsyn, tills han nådde de båda lorderna och bugade djupt där han tog till orda högt nog för att höras.
"Lord Celeborn av Caras Galadhon, Lord Elrond av det sköna Imladris, det är en ära för mig att få delta i er vadslagning, tyvärr tycks det som om jag ramlade in i denna dalen genom någon ondskefull kraft, för jag äger varken båge eller pilar, snälla jag ber, berätta inte detta för min kung, för vem har väl hört talas om en skogsalv utan pilbåge?"
Detta muntra tal besvarades med fnissningar från åskådarna och mindre applåder. Speciellt från Vattnadals krigare som var mer än väl medvetna vid detta laget hur Legolas hamnat hos dem. Elrond reste sig och med ännu en liten vink kom genast tre nya alver in på plan bärandes varsin båge och pilar.
"Vad vore jag för tävlande om jag inte försåg min förkämpe med den utrustning han behöver? Välj, och faller ingen av dem er i smaken, så skall jag genast ordna fram nya."
Legolas nickade och skulle just gå fram för att göra sitt val när han tveksamt stannade upp. En alldeles utomordentligt vacker alv hade kommit fram till Elrond och hade synpunkter:
"Adar, är inte detta mot reglerna?"
"Vad, min kära Arwen?" Elrond tog det hela med jämnmod, uppenbarligen alldeles för nöjd med dagen för att finna misstankar i någonting.
"Jag menar, Legolas är inte från Imladris, får han verkligen lov att skjuta för vår sida?"
Elrond log snett och såg mot Celeborn när han svarade: "Undomiel, mitt hjärta, du minns väl alla mina försök, gör du inte? Glorfindel är från Gondolin..."
"Ja, men han har bott hos oss i många år!"
"Betänk den gången jag desperat frågade Rumil om att ställa upp."
Vid detta så skrattade Celeborn friskt. Rumil, en av Haldirs yngre bröder. Det hade varit en utmaning, men han hade inte kunnat slå sin bror. Den silverblonda alven, fortfarande fnissandes, fortsatte: "Ja, mellonin, det kan väl ingen glömma. Om jag inte missminner mig så har du haft minst fem förkämpar från Lothlorien, så jag ser då inget fel med att prins Legolas representerar dig."
Arwen sänkte huvudet, men log snart igen, erkände sitt fel, nickade ursäktande och backade undan. Legolas tog de sista stegen fram och tog emot första bågen av en alv. Efter det kogret som han vred kort på före han slängde det över axeln och backade tillbaka till sin plats. Elrond lyfte på ett ögonbryn.
"Vill du inte godkänna bågen först, kapten Legolas, och säga vad du tycker?"
Lintotten blinkade till, nickade och gjorde som Elrond föreslog. Han grep tag i vapnet och flexade det, sedan kände han på strängen. Allt mycket snabbt.
"Ett funktionellt vapen, min lord." Skratt hördes från alverna men Haldir var uppenbarligen inte alls imponerad. Leendet hade falnat mycket snart när han såg vem som skulle bli hans motståndare. Ett barn, dessutom en som hade mage att kalla sig kapten. Det kändes pinsamt var han inte längre värdig en motståndare?
Innan han fick lov att utrycka sin harm så blev de sjasade till bortesta sidan av planen. Det var ett mycket stort avstånd mellan dem och tavlan, flera av de som spelat innan hade misslyckats att ens träffa den och nu hade den flyttats ytterligare steg bak. Som förra vinnare fick Haldir välja vem som skulle börja. Han valde sig själv och drog en pil ur kogret medans tystnaden la sig över folk.
"Eh... ursäkta mig, kapten Haldir, men vad är reglerna?"
Haldir tog ner pilen från bågen och stirrade ner på skitungen. Alldeles för klara blå ögon, ett ansikte som fick vem som helst att reagera och han tyckte inte alls om det. Dessutom stod ungen och var uppkäftig. Tack vare alvers utmärkta hörsel var det ju dessutom få som hade missat frågan.
"Träffa bara där jag träffar." Svarade han syrligt och tillbakahållna fniss hördes runt om. Han la återigen upp pilen på strängen, lät den vila länge nog för att säkra målet och hinna ta hänsyn till vinden innan han avlossade den.
Två smällar slog in i tavlan två centimeter från målets mitt. Ett mästerskott med tanke på hur liten mitten var och avståndet. Någonting var fel, han kunde känna det i hela kroppen, dessutom var det ovanligt tyst från folk efter ett sådant skott. Haldir slängde en blick på Legolas. Han stod med dragen båge, benen lätt isär och kisade bort mot målet. Utan leende nickade han nöjt.
Båda domarna var framme vid tavlan och inspekterade en lång stund, vilket inte tillhörde vanligheterna, innan alven från den Gyllne skogen tog till orda.
"Oavgjort! Kapten Legolas pil har slagit in och splittrat kapten Haldirs. En märklig händelse mina vänner, de har träffat exakt lika!"
En susning drog genom folket, men Legolas tog bara ett steg tillbaka och sträckte sig upp efter en ny pil. Haldir snurrade runt och grep honom hårt om handleden.
"Försöker du fuska? Det är jag som börjar!"
Legolas blinkade förvånat ett par gånger, men det hårda greppet och det otrevliga tonläget tänkte han inte finna sig i hur som helst och fräste tillbaka:
"Ni började sist gång! Om ni skall börja alla gångerna så blir det ju inget spel för då kommer ni aldrig ha chansen att träffa eller missa min pil!"
Återigen sorl i publiken och skratt. Detta var underhållande även om Legolas uppenbart försökt fuska. Elladan la ansiktet i händerna och Elrohir bet på naglarna. De misstänkte bara alltför väl att Legolas menade allvar, han Kunde verkligen inte reglerna för vanligt prickskytte.
Haldir fnös, släppte den betydligt kortare alven oimponerat och drog fram sin andra pil. "Jag börjar tävlingen ut. Träffa den röda mitten, skogsalv."
Legolas tappade tålamodet som han försökt behålla. Han hade ont i huvudet, och det var denna alvens fel. "Men nyss sa ni att jag skulle träffa där er pil gjorde, och nu ber ni mig träffa den röda punkten, kan ni bestämma er!"
Haldir som dragit tillbaka strängen och försökte sikta rätt fräste ilsket tillbaka. "Gör bara som jag säger, sindar, och sluta tjafsa!" Med det avlossade han skottet. Denna gången hade han varit beredd och såg den snabba rörelsen i ögonvrån. Utan att ens se efter vart hans egen pil träffade spann han runt till den lilla blondinen och skrek på honom: "Kan du vänta på din tur nästa gång, skogsalv, och sluta upp med att vådaskjuta! Efter mig, inte före eller samtidigt, skjut Efter mig!"
"Jag gjorde det!"
Nu hade lorderna fått nog och båda reste sig samtidigt för att få ner det kommande grälet. De slutade omedelbart, men såg båda arga ut.
"Vad försigår här? Är inte detta ett kamratligt spel? Haldir, förklara er!" Celeborns bittra uppsyn gjorde även publiken allvarlig. De hade roats en hel del av grälets gång, men nu såg det annorlunda ut. Haldir gav Celeborn en låg bugning men innan han hann svara ropade domaren ut:
"Detta är antingen ett skott av trollkonst eller en tillfällighet som man inte skall tro att man får se två gånger i detta livet. Lord Elrond, er förkämpes skott har återigen splittrat kapten Haldirs pil, men ännu en sitter dessutom i målets centrum!"
Celeborn och Haldir glömde bort förklaringarna och såg mot tavlan. Tvillingarna hade rest sig och stirrade mot den som många andra också gjorde. Haldir hade tydligen svårt att hitta orden, men när han gjorde det sa han torrt; "Diskvalificerad, en pil var är det..."
Legolas exploderade. "Ett skott sa de, inte hur många pilar! Hur skall jag både kunna träffa din pil -och- mitten om jag bara har en pil till hands? Det här är ett urlöjligt spel!" Han lät som en tioåring och han rodnade häftigt när han insåg det. Praktiskt taget hela Imladris invånare och många besökare ifrån Lothlorien satt och såg på, inte minst lorderna över nämnda riken. Mumlande bland alver hade fått planen att surra som ett getingbo, men det tystnade mycket snabbt när Elrond höjde handen. Så sneglade han misstänksamt på Legolas, det gjorde resten också.
"Legolas...." lorden sög på orden. "Kan ni göra om det där?"
"Vad min lord?" Den lilla prinsen rodnade fortfarande häftigt efter sitt pinsamma utbrott. Elrond kastade en blick på Celeborn som nickade, så förklarade han sig tydligare.
"Kan du skjuta igen. Två pilar, exakt samma ställen... och långsamt."
Legolas såg skeptisk ut. Drev de med honom? Hade det varit någon annan, vem som helst än mästerhelaren, väktaren till Venya och lord av Imladris så hade den uppretade ungdomen fräst till svar, men nu gjorde han dem till viljes. Utan att släppa Celeborn eller Elrond med blicken drog han oändligt långsamt bak handen till kogret. Legolas söta ansikte såg misstänksamt ut, han visste inte vad de ville ha ut av honom och anade att han hade gjort bort sig, men han kunde för allt i världen inte se vart någonstans. Förutom utbrottet förståss. En parodi på den snabba handling han tidigare utfört så la han, inför allas åsyn, två pilar vid strängen och drog till sig den. Höll den några sekunder och när han släppte lorderna med blicken för att ta sikte var det bara ett hastigt ögonblick. Pilarna for iväg, och innan de hunnit slå i målet hade han redan vänt tillbaka blicken, säker på att de skulle träffa.
"Elrond, gamle vän..." Celeborn sneglade ifrån måltavlan till Legolas och över till Elrond. "Det bär mig emot, men... jag tror faktiskt att ni slagit mig."
Elrond svarade lika lågt och förbluffat, som om han hade lite svårt att själv begripa det, även om segerflinet var brett. "Såå... det innebär att jag vinner tillbaka vad vi ursprungligen satsade?"
Celeborn nickade medans han gick ner från sin plats för att inspektera pilarna närmare. Elrond följde efter. "Jo, min vän, vad var det vi satsade egentligen?"
Celeborn blinkade till. "Kan omöjligt minnas, Elrond, det var alltför längesedan."