Isflamma- Oh, tack så mycket för att jag är förlåten flinar. Beroendeframkallande? Har jag skrivit en drog? Det är verkligen kul att du blev glad. Din reaktion gör mig glad.
Kapitlet var inte klart för dina fem minuter sedan, men det handlade inte om tre månader denna gången. Här är det:
.
TigerRain- Oops... du överväldigar mig! Vad kul! Ännu en som läser denna storyn, trots att den är på svenska och inte så lite felstavad. Tack! Skall försöka besvara allt du kommenterat (värnar månt om sina fans). El/El/Legolas story? Kanske, vet inte än hur långt det skall gå, men jag liksom du vill ha med de tre vad som än händer.
För lite kommentarer? ler För att skriva på svenska så har jag faktiskt fått en hel del, men ditt tillskott är varmt välkommet, tack. Jag skall verkligen försöka att skriva klart denna storyn och inte glömma bort den. Era kommentarer hjälper mig att minnas det...
evil grin Tja, se på Arwen. Hon är uppvuxen under en av de mäktigaste alverna i Midgård, hon har Galadriel och Celeborn som morföräldrar, minst två stora alvriken prisar henne för hennes oövervinnerliga skönhet och ger henne troligtvis allt hon pekar på. Själv skulle jag inte se det som så konstigt att hon blev en smula bortskämd och övermodig. Misstänker att detta är en personlig liten hämd för att jag inte tyckte om henne i filmen. I boken gör hon sig däremot bra, men då har hon också en mycket mindre roll. Det är väl samma sak med Haldir misstänker jag. Och örfilar? garv Det bara passar sig att ge honom örfilar tror jag. Han Är trots allt en uppstudsig skitunge hur mycket vi än tycker om honom.
Lönndörrar? Åh, de dyker säkert upp igen. Det går inte att gömma någonting sådant för en skogsalv. Prickskytte är de inte heller dåliga på, och här får du Legolas större utmaning:
.......
Legolas spände av sig kogret och räckte det till en alv som av någon anledning dykt upp vid hans sida. Samma alv tog bågen från den unga segraren och flyttade sig bakom honom och drog fram krigarflätorna som omringade hans ansikte. Prinsen reagerade knappt, men så slog det honom att han inte var hemma. Med andan i halsen spann han runt på stället och böjde på nacken för att se efter vem det var. En lång, mörkhårig alv stod och flinade ner mot honom.
"Kapten Legolas, jag visste att du var en mästerskytt, men att du skulle övermästra Haldir själv kunde jag väl aldrig tro."
När Legolas kom över chocken flinade han brett. "Linjorin!"
"Densamma skogsalv."
"Kapten!" Bakom den grattulerande alven dök ytterligare två upp.
"Tindor! Refael!" Legolas gav dem båda en lätt bugning.
"Se, nu är jag inte bara imponerad över ditt prickskytte, utan även ditt minne." Tindor böjde sig ner och la handen på blondinens axel. Han hade inte räknat med att Legolas skulle hålla sådan stenkoll på deras namn, få av dem hade verkligen presenterat sig innan, bara mötts som hastigast ute i vildmarken, men kaptenen för södra gränspatrullen var uppenbarligen väl påläst. Den lilla alven rynkade på näsan och såg tillbaka mot Linjorin.
"Varför berättade ingen för mig om reglerna? Jag framstod som en fullkomlig idiot!" sa han hett. De tre mycket äldre krigare skrattade och skulle börja neka men de avbröts när en ståtlig silverblond alv bröt sig emellan.
"Grattulerar" det sas stramt, iskallt och inte alls uppmuntrande. Legolas sneglade upp under sina täta ögonfransar och mötte Haldirs stenkalla blick. De höll den under långa tigande sekunder. Spänningen fick luften att vibbrera och de tre krigarna tog försiktigt ett steg tillbaka när storstötarna mätte varandra. Haldir började utmaningen och tog ett långsamt steg runt prinsen. Legolas följde rörelsen och tog själv ett steg. Minnet av Glorfindels tidigare ord susade snabbt förbi hans sinne 'Han är en hemsk förlorare och en urusel vinnare'.
Långsamt sträckte Haldir ut handen och Legolas lutade bak överkroppen utan att backa med fötterna. Galadrimalven var mycket längre än honom och snart fick han lugnt tag om Lagolas jackkrage och drog honom till sig. Prinsen fann sina egna ögon låsta i bågskyttens bara några centimeter från varandra. Samtidigt släppte de blicken för någon sekund. Haldir för att snegla bak och inse att hans båda bröder slutit upp bakom honom. Med en nick stannade han dem. Legolas för att se bak till de tre krigarna från Imladris gränser, och med en lätt handrörelse såg även han till att de skulle hålla sig utanför. De såg tillbaka på varandra.
"Vi flyttar oss till ett mer privat ställe, sindar, eller har jag skrämt bort dig." Haldirs väsande besvarades med en nick från skogsalven som knytit sina nävar tills knogarna vitnade. Haldir släppte greppet om jackan, flinade och gav Legolas en gest att gå. Misstänksamt gick han långsamt förbi Haldir, sedan hans två bröder, Rumil och Orophin.
.
"Rumil! Orophin!" De båda bröderna vände sig om och flinade när Elronds tvillingsöner kom rusande mot dem.
"Dan, Ro!"
De togs glatt emot, men tvillingarna verkade inte ha tid att småprata.
" Har ni sett prins Legolas? Han bara fösvann?" tvillingarna talade i munnen på varandra och galadrimbröderna tvekade. De hann varken säga sanningen eller komma upp med någon lögn förän en mörkhårig alv förekom dem.
"Han gick iväg med kapten Haldir, mina lorder."
Elladan och Elrohir stannade upp och såg närmare på alven som tilltalat dem. Han kom plötsligt ihåg sitt uppförande och bugade för dem: "Linjorin, spårare och kartläsare över Dimmiga bergen, mina lorder." bröderna mindes plötsligt att Legolas nämnt honom.
"Men vad gör Legolas med Haldir?" De var kanske oartiga, men någonting ryckte i deras sinnen, och efter gårdagens händelse var de överkänsliga. Linjorin log snett.
"Jag misstänker att Haldir var lite bitter över tävlingens utgång. De skall väl ha en liten privat uppgörelse." Haldirs bröder flinade, så gjorde även de två alverna bakom Linjorin. Tvillingarna såg däremot bestörta ut.
"Det kan de inte! Jag trodde du kände Legolas, och du bara släpper iväg honom sådär? Haldir kommer slå ihjäl honom!"
Linjorin tog ett steg tillbaka. Refael och Tindor gjorde en bitter min, men lät spåraren vara deras talesman.
"Elrondion, jag menar inte att vara respektlös" sa han "men kapten Legolas är nog kapabel att ta hand om sig själv. Jag är rädd för att ni kanske underskattar honom endel..."
De ruskade på huvudet och Elrohir förklarade upprivet. "Du förstår inte! Även om Legolas skulle kunna utmana honom så får han inte!"
Krigarna från Imladris blinkade förvånat, Rumil och Orophin ruskade på huvudet. Elladan förklarade närmare.
"Legolas får inte lov att försvara sig! Han har fått order från kung Thranduil att inte höja hand eller vapen emot någon innanför Imladris gränser!"
Linjorin såg skeptiskt på Elladan. Sedan gick det upp för honom vad den yngre alven pratade om. "Valar... den förbannade stolta skitungen!" Med de orden vände han på klacken och började springa. Tindor och Refael var inte långt efter.
"Vänta på oss!" Bröderna sprang efter. Skulle de behöva vakta på den där skogsalven dygnet runt? Elrohir bet sig i underläppen, det var trots allt deras plikt att göra det
.
Sju alver rundade apellunden och stannade som en vägg. Trädgårdarna i Vattnadal var kända för sin skönhet. Till hälften inringad av de välansade träden låg en gräsplätt. En rund fontän intill en bänk till vänster om dem, och längre bort följde en stig mellan knoppande rosenbuskar. Mitt på gräsgläntan stod Haldir och Legolas. Den äldre hade gjort sig av med bågen, kogret och den långa jackan. Legolas hade befriat sig ifrån den snäva kortjackan. Ingen kunde riktigt påstå att de slogs, de hade inga vapen inte heller brottades de. Däremot gjorde de utfall mot varandra och var gång dansade den andra undan. Varje steg var väl övertänkt även om rörelserna var snabba. Haldir var en erfaren krigare, en av de bästa och prisad för det. Hans ilska tidigare var utbytt mot en hamoni som de sällan sett hos honom. Den höga rundsparken var en rörelse från en mästare och skulle kunna knäcka nacken av en orch om den träffade rätt. Legolas böjde sig bak, lät foten svepa centimeter från sitt ansikte innan han anföll Halirs oskyddade sida med en liknande spark. Haldir skulle bli träffad ingen tvekan om saken, men Legolas rörelser hade ändrats från snabba och våldsamma till oändligt långsamma och precisa. Haldir hade gott om tid att flytta sig undan. Så gott om tid att han inte ens behövde göra det i panik, utan rörde sig fint och lugnt. Det var inget slagsmål. Det var en dans.
Elrohir rörde vid sin brors arm, men tog inte blicken från blondinerna. Hade han så fått vara åskådare till Luthiens förförelsedans till Morgoth så betvivlade han att det skulle ha varit vackrare. Av tystnaden att döma hos de andra så var de av liknande åsikt.
Stundom var Haldir offensiv och drev spelet hårt, som för att få ner sin motståndare, men var gång Legolas skickligt undvek hans attacker så höll han igen mer inför nästa utfall. Prinsens egna utfall var aldrig ämnade att träffa, de var endast utförda för att följa med i dansen, och Haldir, hur gärna han än velat klå upp ungen, var en alltför passionerad krigare för att inte svepas med. Det hade börjar med ett sparrande där Haldir anföll och Legolas backade undan och slutade i en uråldrig krigsdans.
Åskådarna sjönk ljudlöst ner i gräset, mycket ovilliga att störa dem. De hade troligtvis inte ens insett att de var betittade, för mycket fokus hölls på sina egna och den andres rörelser. Det som innan varit förbluffande snabbt och hotfullt ändrade sakta karaktär. Snart försvann utmaningen helt i rörelserna, och de blev långsamma. Inte mindre skickligt utförda för den sakens skull, eller mindre ansträngande, tvärt om. Det var en konst i sig att komma så nära sin motståndare som möjligt, utan att träffa, så snyggt som möjligt, och ge den andre spelrum nog att undvika med samma grace.
Tid och rum har ingen plats i ett sådant spel. Verkligheten är en yta på fem meter gräs i en lund i Imladris, inget annat. Solen hade mer bråttom än de. Odödlighet är kanten på glaset du dricker ur som rymmer världshaven. En sammansvetsad, rundad rörelse, inte utan styrka och makt, men öm som en älskares smekning avslutade allt. Legolas handrygg snuddade Haldirs skjortärm, lätt som en kvällsbris, men lika effektivt som en dolkstöt. Båda frös på plats, tiden stannade som när hjärtat hoppar över ett slag. Sedan brast den som en såpbubbla när Haldir lugnt sa:
"Du förlorade."
Legolas nickade lika sansat precis innan båda släppte facaden och slet efter andan. Först nu syntes det att ansträgningen varit enorm. Legolas böjde sig fram och stödde händerna mot knäna, flämtandes. Haldir la ansiktet i händerna och försökte gnugga sig tillbaka till verkligheten.
"Vi har besök." Legolas återfick endel av andan och vred på huvudet utan att komma upp. Där hade han fått syn på åskådarna. De kom långsamt på fötter. Haldir rätade omedelbart på sig och tog ner händerna från ansiktet. Ansträgningens rodnad låg synlig.
"Rumil! Orophin? Sa jag inte åt er att hålla er utanför?"
"Detsamma som jag sa till er tre?" Legolas naglade fast Linjorin, Refael och Tindor med blicken. Den fick inte alls rätt effekt. De såg inte det minsta skamsna ut, bara förbluffade. Den som svarade var Elrohir, och det var med möda som om han glömt bort hur man använder ord korrekt:
"Vi... jag och El... de sa att ni hade gått och... berättade om att du inte fick lov att försvara dig så vi trodde... eller..."
Legolas blinkade till, sedan exploderade han. "Ni Vad?!" skrek han ut. Haldir såg från tvillingarna till Legolas och fräste:
"Du Vad?!" Legolas hoppade till och mötte Haldirs blick som desorienterat försökte hitta tillbaka till sitt stenhårda kalla jag igen, utan omedelbar framgång. Prinsen bet sig i underläppen och mumlade otydligt.
Haldir skakade på huvudet; "Sluta mumla skogsalv och säg vad de menar!"
Legolas mumlade någonting på nytt så Elladan avbröt. Alltid med ungdomens rättframhet och ärlighet: "Legolas har tagit emot skriftliga order från kung Thranduil att han inte får höja hand eller vapen emot någon innanför Imladris gränser, vad det än må handla om. Han skulle aldrig slagit tillbaka. Och om det blivit slagsmål..." Elladans ord försvann ut i luften under Haldirs bittra blick. Den erfarne krigaren vände sig tillbaka mot Legolas som nu inte bara hade en rodnad av ansträgning utan även en skamsen.
"Du sa ingenting om detta innan, skogsalv. Skall jag bli anklagad för orent spel?"
Legolas humör hettade till och han såg upp. "Det var inte orent! Jag förlorade en rättvis kamp på grund av ouppmärksamhet, det var aldrig meningen att vi skulle vara när varandra, än mindre slå!"
"Men det var meningen i början!"
"Men inte i slutet!"
Haldir hade händerna i sidorna och tornade upp sig över den lilla alven och krökte nacken för att se ner på honom. Legolas stod även han med knutna händer på höften men hade nacken böjt för att se upp istället. Blixtar av is skar sönder sommarluften mellan dem.
"Saes Daro! Sidh..." Linjorin tog ett par steg fram med händerna lyftade i en föronande gest. "Ni menar väl inte att ni skall ryka ihop igen? Det var... Det var, vid Valar, 'Valkyriornas välkomnande till Mandos' som ni utförde! Hur kan ni gräla efter en sådan sak? Om ni inte såg det, så såg jag... "hans röst gick från bestämmande till frågande och tillsut färgades den av en drömmande nyans "det var... förtrollande. Jag har aldrig sett det utföras så... fullkomligt."
Haldir och Legolas hade sett argt på Linjorin när han stegat fram. medans han talade hade de slappnat av fått en nästan chockad känsla i sig. Förutom Linjorin så stod sju anrda alven och bara stirrade på dem. De var imponerade och förförda. Blondinerna sneglade på varandra och fann att de var, om inte mycket, så en smula imponerade av varandra också.
Haldir höll långsamt ut handen mot prinsen, som i sin tur tog en grundig titt på den före han tog den i ett fast handslag.
"Du borde skaffa dig mer styrka i benen, skogsalv." sa Haldir torrt. Legolas log.
"Du borde fatta bågen en centimeter längre ner, galadrim." Haldir log inte. Hans absoluta stolthet var sårad; bågskyttet.
"Du borde ta ut den höga sparken långsammare och längre, silvian."
"Och du borde ha mer tålamod i ett anfall, 'Lorienväktare."
"Du borde lära dig att vänta på din tur." Haldir lät mer irriterad denna gången.
"Och du borde lära dig sikta!" Legolas svarade med samma mynt.
"Du borde lära dig att hålla käften, slyngel!" Haldir skrek och nalkades ungdomen våldsamt.
"Och du borde lära dig ren hyfs!" Legolas följde efter, och innan sekunden slagit hade Haldir fläckt upp honom från marken i ett ordentligt tag om kragen: "Jag skall lära dig hyfs, bastard!" spottade han hotfullt fram i Legolas ansikte.
"Daro!" Skriket var öronbedövande och hade kommit från alla sju åskådarna. Haldir stannade upp och såg ner på Legolas. Prinsen stannade upp och kikade fram mellan fingrarna på 'Lorenalven. Händerna hade han höjt i ren reflex när han utgick ifrån att inte få lov att göra motstånd, veta om att man skall få en höger i ansiktet, och helt enkelt är trött på att gå med blåmärken just där.
Haldir såg plötsligt ner på en mycket ung, skör och otroligt vacker halvvuxen pojke. Han satte långsamt och förvånat ner honom.
"Jag..." började Haldir "var kanske en smula fördomsfull och oartig."
Legolas skakade på huvudet och förklarade; "Jag var nog en aning nonchalant och ouppmärksam."
De skakade hand igen och denna gången höll det längre. Tillät sig mäta varandra innan de släppte taget. Så tog Haldir ett steg bak före han gjorde helt om och gick sansat därifrån.
"Rumil, Orophin, kom med här..." Bröderna nickade åt sällskapet innan de följde efter.
Legolas såg efter dem kort innan han vände sig om mot de resterande. "El, var det nödvändigt att säga det där om brevet?" sa han surt.
Tvillingarna tvekade och mumlande svaret mellan sig. "Tja, jo, det bara blev så..." började Elladan.
"Det bara slank ur först..." fortsatte Elrohir.
"Så borde väl Haldir veta, vad hade hänt om han..."
"...han börjat slåss ordentligt för att han trodde..."
"...att du skulle slå tillbaka och..."
"...och..."
"Stopp! Väldens grundton kommer få sjösjuka om ni låter era sinnen gena och korsa varanrdas så ofta och så snabbt!" avbröt Legolas häftigt och panikartat. Tvillingarna såg förvånade ut.
"Vi gör ofta så, det är inget vi inte är vana vid." sa de samtidigt.
Legolas höll sig om huvudet. "-Jag- är inte van vid det." Med de orden nickade han till de tre krigarna. "Lijorin. Tindor, Refael, tack för er vänskap och närvaro, jag hoppas ni ursäktar om jag inte är med så mycket på festligheterna i kväll, men tre orsaker med samma namn har gett mig migran vid lika många tillfällen denna dagen, så jag skall bara... ta det lugnt nu." Efter det vände han sig om och gick mot det Sista Välkomnande huset.
Tvillingarna gjorde snabba avsked och sprang efter honom. De nådde den tomma entren samtidigt före de gick in.
"Las... vad menar du med det där med tre, ett namn, tre och migrän?" Frågan var sökande, mycket svag och kom från Elrohir. Det verkade som om han och hans bror verkligen försunkigt sig i meningen som ett kompliceras shackdrag. Legolas sneglade mellan dem medans han gick uppför trappan.
"Orsak ett; 'Loreinvildäppel vin. Orsak två; hundratals åskådare till ett spel som jag inte kan reglerna på. Och tre; Någon som ruskar en två centimeter ifrån marken och kallar mig bastard. Samlat namn; Haldir. Tillfällen; i morse, för tre timmar sedan och för fem minuter sedan. Resultat; migrän."
Bröderna nickade nyktert till de orden, men Legolas hade förväntat sig att de skulle skratta. De gick tysta uppför trapporna och när de kom in i Legolas kammare kom frågan som hade spunnit i deras huvuden sedan de fått svaret på den första.
"Dansade ni verkligen i -tre- timmar?"
Legolas ryckte på axlarna och slängde jackan han tagit av sig tidigare under dagen på sängen. "'Valkyriornas välkomnande till Mandos' går inte att räkna i tid."
Detta höll båda tigande med om. Tre timmar hade förflutit i någonting som de uppfattat som två andetag. De förstfödda, alverna var inte alls omedvetna om tid eller var placerade annorlunda i den, de levde lika mycket var minut som människan eller dvärgen och hoppar inte över någon för att slippa åldras. Detta är deras visdom, men också deras fall. Med evigheten i handen frodas kunskap, makt och skicklighet men för ofta också med sig ignorans, blindhet och sorg. Det är den sista som får alver att resa väst över de Grå Hamnarna. Livströtthet grott i för mycket minnen, ilskan och hopplösheten över att inget de ser eller skapar varar för dem livet ut. Känslan av att huset du bor i ruttnar och faller sönder under dig, trots att du har ditt eget rum kliniskt välstädat och stadigt.
"El..." Bröderna slets upp ur den urspårade tankekedjan av Legolas ynkliga stämma. "... ni är ju helarsöner eller vad man nu kallar det. Är det möjligt att veva ihop någonting som tar bort huvudvärk?"
Elladan och Elrohir flinade brett. "Lätt. Ge oss tre minuter."
Legolas ömkade sig och kröp ihop på sängen. "Inte tre, jag får huvudvärk av tre."
Kapitlet var inte klart för dina fem minuter sedan, men det handlade inte om tre månader denna gången. Här är det:
.
TigerRain- Oops... du överväldigar mig! Vad kul! Ännu en som läser denna storyn, trots att den är på svenska och inte så lite felstavad. Tack! Skall försöka besvara allt du kommenterat (värnar månt om sina fans). El/El/Legolas story? Kanske, vet inte än hur långt det skall gå, men jag liksom du vill ha med de tre vad som än händer.
För lite kommentarer? ler För att skriva på svenska så har jag faktiskt fått en hel del, men ditt tillskott är varmt välkommet, tack. Jag skall verkligen försöka att skriva klart denna storyn och inte glömma bort den. Era kommentarer hjälper mig att minnas det...
evil grin Tja, se på Arwen. Hon är uppvuxen under en av de mäktigaste alverna i Midgård, hon har Galadriel och Celeborn som morföräldrar, minst två stora alvriken prisar henne för hennes oövervinnerliga skönhet och ger henne troligtvis allt hon pekar på. Själv skulle jag inte se det som så konstigt att hon blev en smula bortskämd och övermodig. Misstänker att detta är en personlig liten hämd för att jag inte tyckte om henne i filmen. I boken gör hon sig däremot bra, men då har hon också en mycket mindre roll. Det är väl samma sak med Haldir misstänker jag. Och örfilar? garv Det bara passar sig att ge honom örfilar tror jag. Han Är trots allt en uppstudsig skitunge hur mycket vi än tycker om honom.
Lönndörrar? Åh, de dyker säkert upp igen. Det går inte att gömma någonting sådant för en skogsalv. Prickskytte är de inte heller dåliga på, och här får du Legolas större utmaning:
.......
Legolas spände av sig kogret och räckte det till en alv som av någon anledning dykt upp vid hans sida. Samma alv tog bågen från den unga segraren och flyttade sig bakom honom och drog fram krigarflätorna som omringade hans ansikte. Prinsen reagerade knappt, men så slog det honom att han inte var hemma. Med andan i halsen spann han runt på stället och böjde på nacken för att se efter vem det var. En lång, mörkhårig alv stod och flinade ner mot honom.
"Kapten Legolas, jag visste att du var en mästerskytt, men att du skulle övermästra Haldir själv kunde jag väl aldrig tro."
När Legolas kom över chocken flinade han brett. "Linjorin!"
"Densamma skogsalv."
"Kapten!" Bakom den grattulerande alven dök ytterligare två upp.
"Tindor! Refael!" Legolas gav dem båda en lätt bugning.
"Se, nu är jag inte bara imponerad över ditt prickskytte, utan även ditt minne." Tindor böjde sig ner och la handen på blondinens axel. Han hade inte räknat med att Legolas skulle hålla sådan stenkoll på deras namn, få av dem hade verkligen presenterat sig innan, bara mötts som hastigast ute i vildmarken, men kaptenen för södra gränspatrullen var uppenbarligen väl påläst. Den lilla alven rynkade på näsan och såg tillbaka mot Linjorin.
"Varför berättade ingen för mig om reglerna? Jag framstod som en fullkomlig idiot!" sa han hett. De tre mycket äldre krigare skrattade och skulle börja neka men de avbröts när en ståtlig silverblond alv bröt sig emellan.
"Grattulerar" det sas stramt, iskallt och inte alls uppmuntrande. Legolas sneglade upp under sina täta ögonfransar och mötte Haldirs stenkalla blick. De höll den under långa tigande sekunder. Spänningen fick luften att vibbrera och de tre krigarna tog försiktigt ett steg tillbaka när storstötarna mätte varandra. Haldir började utmaningen och tog ett långsamt steg runt prinsen. Legolas följde rörelsen och tog själv ett steg. Minnet av Glorfindels tidigare ord susade snabbt förbi hans sinne 'Han är en hemsk förlorare och en urusel vinnare'.
Långsamt sträckte Haldir ut handen och Legolas lutade bak överkroppen utan att backa med fötterna. Galadrimalven var mycket längre än honom och snart fick han lugnt tag om Lagolas jackkrage och drog honom till sig. Prinsen fann sina egna ögon låsta i bågskyttens bara några centimeter från varandra. Samtidigt släppte de blicken för någon sekund. Haldir för att snegla bak och inse att hans båda bröder slutit upp bakom honom. Med en nick stannade han dem. Legolas för att se bak till de tre krigarna från Imladris gränser, och med en lätt handrörelse såg även han till att de skulle hålla sig utanför. De såg tillbaka på varandra.
"Vi flyttar oss till ett mer privat ställe, sindar, eller har jag skrämt bort dig." Haldirs väsande besvarades med en nick från skogsalven som knytit sina nävar tills knogarna vitnade. Haldir släppte greppet om jackan, flinade och gav Legolas en gest att gå. Misstänksamt gick han långsamt förbi Haldir, sedan hans två bröder, Rumil och Orophin.
.
"Rumil! Orophin!" De båda bröderna vände sig om och flinade när Elronds tvillingsöner kom rusande mot dem.
"Dan, Ro!"
De togs glatt emot, men tvillingarna verkade inte ha tid att småprata.
" Har ni sett prins Legolas? Han bara fösvann?" tvillingarna talade i munnen på varandra och galadrimbröderna tvekade. De hann varken säga sanningen eller komma upp med någon lögn förän en mörkhårig alv förekom dem.
"Han gick iväg med kapten Haldir, mina lorder."
Elladan och Elrohir stannade upp och såg närmare på alven som tilltalat dem. Han kom plötsligt ihåg sitt uppförande och bugade för dem: "Linjorin, spårare och kartläsare över Dimmiga bergen, mina lorder." bröderna mindes plötsligt att Legolas nämnt honom.
"Men vad gör Legolas med Haldir?" De var kanske oartiga, men någonting ryckte i deras sinnen, och efter gårdagens händelse var de överkänsliga. Linjorin log snett.
"Jag misstänker att Haldir var lite bitter över tävlingens utgång. De skall väl ha en liten privat uppgörelse." Haldirs bröder flinade, så gjorde även de två alverna bakom Linjorin. Tvillingarna såg däremot bestörta ut.
"Det kan de inte! Jag trodde du kände Legolas, och du bara släpper iväg honom sådär? Haldir kommer slå ihjäl honom!"
Linjorin tog ett steg tillbaka. Refael och Tindor gjorde en bitter min, men lät spåraren vara deras talesman.
"Elrondion, jag menar inte att vara respektlös" sa han "men kapten Legolas är nog kapabel att ta hand om sig själv. Jag är rädd för att ni kanske underskattar honom endel..."
De ruskade på huvudet och Elrohir förklarade upprivet. "Du förstår inte! Även om Legolas skulle kunna utmana honom så får han inte!"
Krigarna från Imladris blinkade förvånat, Rumil och Orophin ruskade på huvudet. Elladan förklarade närmare.
"Legolas får inte lov att försvara sig! Han har fått order från kung Thranduil att inte höja hand eller vapen emot någon innanför Imladris gränser!"
Linjorin såg skeptiskt på Elladan. Sedan gick det upp för honom vad den yngre alven pratade om. "Valar... den förbannade stolta skitungen!" Med de orden vände han på klacken och började springa. Tindor och Refael var inte långt efter.
"Vänta på oss!" Bröderna sprang efter. Skulle de behöva vakta på den där skogsalven dygnet runt? Elrohir bet sig i underläppen, det var trots allt deras plikt att göra det
.
Sju alver rundade apellunden och stannade som en vägg. Trädgårdarna i Vattnadal var kända för sin skönhet. Till hälften inringad av de välansade träden låg en gräsplätt. En rund fontän intill en bänk till vänster om dem, och längre bort följde en stig mellan knoppande rosenbuskar. Mitt på gräsgläntan stod Haldir och Legolas. Den äldre hade gjort sig av med bågen, kogret och den långa jackan. Legolas hade befriat sig ifrån den snäva kortjackan. Ingen kunde riktigt påstå att de slogs, de hade inga vapen inte heller brottades de. Däremot gjorde de utfall mot varandra och var gång dansade den andra undan. Varje steg var väl övertänkt även om rörelserna var snabba. Haldir var en erfaren krigare, en av de bästa och prisad för det. Hans ilska tidigare var utbytt mot en hamoni som de sällan sett hos honom. Den höga rundsparken var en rörelse från en mästare och skulle kunna knäcka nacken av en orch om den träffade rätt. Legolas böjde sig bak, lät foten svepa centimeter från sitt ansikte innan han anföll Halirs oskyddade sida med en liknande spark. Haldir skulle bli träffad ingen tvekan om saken, men Legolas rörelser hade ändrats från snabba och våldsamma till oändligt långsamma och precisa. Haldir hade gott om tid att flytta sig undan. Så gott om tid att han inte ens behövde göra det i panik, utan rörde sig fint och lugnt. Det var inget slagsmål. Det var en dans.
Elrohir rörde vid sin brors arm, men tog inte blicken från blondinerna. Hade han så fått vara åskådare till Luthiens förförelsedans till Morgoth så betvivlade han att det skulle ha varit vackrare. Av tystnaden att döma hos de andra så var de av liknande åsikt.
Stundom var Haldir offensiv och drev spelet hårt, som för att få ner sin motståndare, men var gång Legolas skickligt undvek hans attacker så höll han igen mer inför nästa utfall. Prinsens egna utfall var aldrig ämnade att träffa, de var endast utförda för att följa med i dansen, och Haldir, hur gärna han än velat klå upp ungen, var en alltför passionerad krigare för att inte svepas med. Det hade börjar med ett sparrande där Haldir anföll och Legolas backade undan och slutade i en uråldrig krigsdans.
Åskådarna sjönk ljudlöst ner i gräset, mycket ovilliga att störa dem. De hade troligtvis inte ens insett att de var betittade, för mycket fokus hölls på sina egna och den andres rörelser. Det som innan varit förbluffande snabbt och hotfullt ändrade sakta karaktär. Snart försvann utmaningen helt i rörelserna, och de blev långsamma. Inte mindre skickligt utförda för den sakens skull, eller mindre ansträngande, tvärt om. Det var en konst i sig att komma så nära sin motståndare som möjligt, utan att träffa, så snyggt som möjligt, och ge den andre spelrum nog att undvika med samma grace.
Tid och rum har ingen plats i ett sådant spel. Verkligheten är en yta på fem meter gräs i en lund i Imladris, inget annat. Solen hade mer bråttom än de. Odödlighet är kanten på glaset du dricker ur som rymmer världshaven. En sammansvetsad, rundad rörelse, inte utan styrka och makt, men öm som en älskares smekning avslutade allt. Legolas handrygg snuddade Haldirs skjortärm, lätt som en kvällsbris, men lika effektivt som en dolkstöt. Båda frös på plats, tiden stannade som när hjärtat hoppar över ett slag. Sedan brast den som en såpbubbla när Haldir lugnt sa:
"Du förlorade."
Legolas nickade lika sansat precis innan båda släppte facaden och slet efter andan. Först nu syntes det att ansträgningen varit enorm. Legolas böjde sig fram och stödde händerna mot knäna, flämtandes. Haldir la ansiktet i händerna och försökte gnugga sig tillbaka till verkligheten.
"Vi har besök." Legolas återfick endel av andan och vred på huvudet utan att komma upp. Där hade han fått syn på åskådarna. De kom långsamt på fötter. Haldir rätade omedelbart på sig och tog ner händerna från ansiktet. Ansträgningens rodnad låg synlig.
"Rumil! Orophin? Sa jag inte åt er att hålla er utanför?"
"Detsamma som jag sa till er tre?" Legolas naglade fast Linjorin, Refael och Tindor med blicken. Den fick inte alls rätt effekt. De såg inte det minsta skamsna ut, bara förbluffade. Den som svarade var Elrohir, och det var med möda som om han glömt bort hur man använder ord korrekt:
"Vi... jag och El... de sa att ni hade gått och... berättade om att du inte fick lov att försvara dig så vi trodde... eller..."
Legolas blinkade till, sedan exploderade han. "Ni Vad?!" skrek han ut. Haldir såg från tvillingarna till Legolas och fräste:
"Du Vad?!" Legolas hoppade till och mötte Haldirs blick som desorienterat försökte hitta tillbaka till sitt stenhårda kalla jag igen, utan omedelbar framgång. Prinsen bet sig i underläppen och mumlade otydligt.
Haldir skakade på huvudet; "Sluta mumla skogsalv och säg vad de menar!"
Legolas mumlade någonting på nytt så Elladan avbröt. Alltid med ungdomens rättframhet och ärlighet: "Legolas har tagit emot skriftliga order från kung Thranduil att han inte får höja hand eller vapen emot någon innanför Imladris gränser, vad det än må handla om. Han skulle aldrig slagit tillbaka. Och om det blivit slagsmål..." Elladans ord försvann ut i luften under Haldirs bittra blick. Den erfarne krigaren vände sig tillbaka mot Legolas som nu inte bara hade en rodnad av ansträgning utan även en skamsen.
"Du sa ingenting om detta innan, skogsalv. Skall jag bli anklagad för orent spel?"
Legolas humör hettade till och han såg upp. "Det var inte orent! Jag förlorade en rättvis kamp på grund av ouppmärksamhet, det var aldrig meningen att vi skulle vara när varandra, än mindre slå!"
"Men det var meningen i början!"
"Men inte i slutet!"
Haldir hade händerna i sidorna och tornade upp sig över den lilla alven och krökte nacken för att se ner på honom. Legolas stod även han med knutna händer på höften men hade nacken böjt för att se upp istället. Blixtar av is skar sönder sommarluften mellan dem.
"Saes Daro! Sidh..." Linjorin tog ett par steg fram med händerna lyftade i en föronande gest. "Ni menar väl inte att ni skall ryka ihop igen? Det var... Det var, vid Valar, 'Valkyriornas välkomnande till Mandos' som ni utförde! Hur kan ni gräla efter en sådan sak? Om ni inte såg det, så såg jag... "hans röst gick från bestämmande till frågande och tillsut färgades den av en drömmande nyans "det var... förtrollande. Jag har aldrig sett det utföras så... fullkomligt."
Haldir och Legolas hade sett argt på Linjorin när han stegat fram. medans han talade hade de slappnat av fått en nästan chockad känsla i sig. Förutom Linjorin så stod sju anrda alven och bara stirrade på dem. De var imponerade och förförda. Blondinerna sneglade på varandra och fann att de var, om inte mycket, så en smula imponerade av varandra också.
Haldir höll långsamt ut handen mot prinsen, som i sin tur tog en grundig titt på den före han tog den i ett fast handslag.
"Du borde skaffa dig mer styrka i benen, skogsalv." sa Haldir torrt. Legolas log.
"Du borde fatta bågen en centimeter längre ner, galadrim." Haldir log inte. Hans absoluta stolthet var sårad; bågskyttet.
"Du borde ta ut den höga sparken långsammare och längre, silvian."
"Och du borde ha mer tålamod i ett anfall, 'Lorienväktare."
"Du borde lära dig att vänta på din tur." Haldir lät mer irriterad denna gången.
"Och du borde lära dig sikta!" Legolas svarade med samma mynt.
"Du borde lära dig att hålla käften, slyngel!" Haldir skrek och nalkades ungdomen våldsamt.
"Och du borde lära dig ren hyfs!" Legolas följde efter, och innan sekunden slagit hade Haldir fläckt upp honom från marken i ett ordentligt tag om kragen: "Jag skall lära dig hyfs, bastard!" spottade han hotfullt fram i Legolas ansikte.
"Daro!" Skriket var öronbedövande och hade kommit från alla sju åskådarna. Haldir stannade upp och såg ner på Legolas. Prinsen stannade upp och kikade fram mellan fingrarna på 'Lorenalven. Händerna hade han höjt i ren reflex när han utgick ifrån att inte få lov att göra motstånd, veta om att man skall få en höger i ansiktet, och helt enkelt är trött på att gå med blåmärken just där.
Haldir såg plötsligt ner på en mycket ung, skör och otroligt vacker halvvuxen pojke. Han satte långsamt och förvånat ner honom.
"Jag..." började Haldir "var kanske en smula fördomsfull och oartig."
Legolas skakade på huvudet och förklarade; "Jag var nog en aning nonchalant och ouppmärksam."
De skakade hand igen och denna gången höll det längre. Tillät sig mäta varandra innan de släppte taget. Så tog Haldir ett steg bak före han gjorde helt om och gick sansat därifrån.
"Rumil, Orophin, kom med här..." Bröderna nickade åt sällskapet innan de följde efter.
Legolas såg efter dem kort innan han vände sig om mot de resterande. "El, var det nödvändigt att säga det där om brevet?" sa han surt.
Tvillingarna tvekade och mumlande svaret mellan sig. "Tja, jo, det bara blev så..." började Elladan.
"Det bara slank ur först..." fortsatte Elrohir.
"Så borde väl Haldir veta, vad hade hänt om han..."
"...han börjat slåss ordentligt för att han trodde..."
"...att du skulle slå tillbaka och..."
"...och..."
"Stopp! Väldens grundton kommer få sjösjuka om ni låter era sinnen gena och korsa varanrdas så ofta och så snabbt!" avbröt Legolas häftigt och panikartat. Tvillingarna såg förvånade ut.
"Vi gör ofta så, det är inget vi inte är vana vid." sa de samtidigt.
Legolas höll sig om huvudet. "-Jag- är inte van vid det." Med de orden nickade han till de tre krigarna. "Lijorin. Tindor, Refael, tack för er vänskap och närvaro, jag hoppas ni ursäktar om jag inte är med så mycket på festligheterna i kväll, men tre orsaker med samma namn har gett mig migran vid lika många tillfällen denna dagen, så jag skall bara... ta det lugnt nu." Efter det vände han sig om och gick mot det Sista Välkomnande huset.
Tvillingarna gjorde snabba avsked och sprang efter honom. De nådde den tomma entren samtidigt före de gick in.
"Las... vad menar du med det där med tre, ett namn, tre och migrän?" Frågan var sökande, mycket svag och kom från Elrohir. Det verkade som om han och hans bror verkligen försunkigt sig i meningen som ett kompliceras shackdrag. Legolas sneglade mellan dem medans han gick uppför trappan.
"Orsak ett; 'Loreinvildäppel vin. Orsak två; hundratals åskådare till ett spel som jag inte kan reglerna på. Och tre; Någon som ruskar en två centimeter ifrån marken och kallar mig bastard. Samlat namn; Haldir. Tillfällen; i morse, för tre timmar sedan och för fem minuter sedan. Resultat; migrän."
Bröderna nickade nyktert till de orden, men Legolas hade förväntat sig att de skulle skratta. De gick tysta uppför trapporna och när de kom in i Legolas kammare kom frågan som hade spunnit i deras huvuden sedan de fått svaret på den första.
"Dansade ni verkligen i -tre- timmar?"
Legolas ryckte på axlarna och slängde jackan han tagit av sig tidigare under dagen på sängen. "'Valkyriornas välkomnande till Mandos' går inte att räkna i tid."
Detta höll båda tigande med om. Tre timmar hade förflutit i någonting som de uppfattat som två andetag. De förstfödda, alverna var inte alls omedvetna om tid eller var placerade annorlunda i den, de levde lika mycket var minut som människan eller dvärgen och hoppar inte över någon för att slippa åldras. Detta är deras visdom, men också deras fall. Med evigheten i handen frodas kunskap, makt och skicklighet men för ofta också med sig ignorans, blindhet och sorg. Det är den sista som får alver att resa väst över de Grå Hamnarna. Livströtthet grott i för mycket minnen, ilskan och hopplösheten över att inget de ser eller skapar varar för dem livet ut. Känslan av att huset du bor i ruttnar och faller sönder under dig, trots att du har ditt eget rum kliniskt välstädat och stadigt.
"El..." Bröderna slets upp ur den urspårade tankekedjan av Legolas ynkliga stämma. "... ni är ju helarsöner eller vad man nu kallar det. Är det möjligt att veva ihop någonting som tar bort huvudvärk?"
Elladan och Elrohir flinade brett. "Lätt. Ge oss tre minuter."
Legolas ömkade sig och kröp ihop på sängen. "Inte tre, jag får huvudvärk av tre."