Innan du börjar läsa, notera att jag inte äger någon av dessa figurer, med
undantag för Aurora Sunrise och Alexander Avery. Alexanders efternamn har
jag lånat från Harry Potter-böckerna, men jag hittade på hans förnamn och
personlighet själv. Dessutom vill jag tillägga att boken som nämns i första
stycket verkligen utgavs det år som marodörerna gick sitt femte år på
Hogwarts. Och nu har jag gjort en sorts extra grej, jag har löst alla mina
problem med de dubbla citattecknen, och numera använder jag enkla
citattecken istället, så kanske WinWord lämnar mig ifred!
Förgiftad gröt och grym hämnd
Det är en vanlig morgon på Hogwarts skola för Häxkonster och Trolldom. I Stora Salen vimlar det av elever, och, speciellt från Gryffindorbordet, hörs det ett väldigt oväsen. Orsaken till oväsendet heter James Potter, en femteårselev med rufsigt svart hår och runda glasögon. Han har återigen förhäxat frukosten (gröten denna gång) så att den smakar vedervärdigt. Just för tillfället blir han utskälld av två av sina marodörvänner. Den tredje, en pojke med bärnstensfärgade ögon och ljusbrunt hår, bryr sig inte om vare sig gröten eller grälet, utan äter sitt ägg och bacon i lugn och ro. Han läser intresserat i ett exemplar av Daily Phophet och dinglar lite frånvarande med benen. Tillslut utbrister Sirius Black, en svarthårig pojke med midnattsblå ögon, också han marodör:
'Remus, vad är det i den där tidningen som är så himla intressant?'
'Va?' säger Remus Lupin aningen förvirrat. Aurora Sunrise, en tjuvlyssnande årskamrat till marodörerna, säger ironiskt på sin tydliga irländska dialekt:
'Sirius undrar bara hur nyheter från den obetydliga omvärlden, eller, för all del, hur någonting kan vara intressantare än förgiftad gröt.'
'Allt är intressantare än gröt', säger Remus och ler. 'Till och med Professor Binns lektioner!'
'Överdriv inte nu, Remmy' säger James och försöker hålla sig allvarlig.
'Men ärligt talat', säger Sirius. 'Vad är det som är så intressant i den där tidningen?'
'Det har kommit ut en ny intressant bok', säger Remus och sänker rösten. 'Den heter Hairy Snout, Human Heart. Skriven av en anonym, eh, varulv.'
Vid det sista ordet är Remus röst inte mer än en viskning. Aurora reser sig från bordet och går ut från Stora Salen.
'Det låter som om det skulle passa dig' säger den fjärde marodören, Peter Pettigrew, också han med låg röst. Just när Peter har avslutat meningen, ringer klockan, och det är dags för femteårseleverna att gå till sin första lektion för dagen, Örtlära.
Under lektionen ska de utfodra någon sort växter med apelsinklyftor, men det är nära att en av växterna slukar Sirius istället. Som tur är Sirius levande när han kommer ut ur växthus nummer två, han är bara på miserabelt humör. De har trettio minuters rast innan dubbeltimmen i Förvandlingskonst, och den tiden får James, Peter och Sirius ägna åt att skriva färdigt sina uppsatser i biblioteket. Remus vägrar låta dem läsa hans färdigskrivna, och utmanar Aurora på ett parti trollkarlsschack. Det tar Remus ungefär femton minuter att besegra henne, eftersom hon spelar så uruselt, och Remus vandrar runt bland hyllorna i hopp om att kunna fördriva lite tid. Vid en hylla märkt 'Avancerade böcker i Försvar mot Svartkonster' hittar han en Slytherinare vid namn Severus Snape. Han är en pojke med gulblek hy och flottigt svart hår, och han avskyr marodörerna nästan lika mycket som de avskyr honom. Han vänder sig om och får se Remus, och han säger med låg, väldigt hånfull röst:
'Men Lupin, vilken trevlig överraskning! Alltid lika trevligt att möta skolans mest fruktansvärda monster. Jag visste inte att varulvar kunde läsa.
'Håll tyst och försvinn härifrån, din äckliga idiot!' säger Remus ganska ilsket. Att han är en varulv är hans svaga punkt, och även om Snape har blivit förbjuden att avslöja det för någon (det är en olyckshändelse att han överhuvudtaget vet om det), slutar han aldrig påpeka och reta Remus med det.
'Försvinn själv, Lupin, så slipper jag ditt sällskap!' säger Snape hånfullt. Remus bestämmer sig för att för en gångs skull följa Snapes råd och gå därifrån. Han går tillbaka till sina vänner, och bestämmer sig för att hjälpa dem lite med uppsatsen. Vad McGonnagal inte vet mår hon inte dåligt av.
Väl på Förvandlingskonsten blir Sirius på (om möjligt) ännu värre humör. Efter förgiftad gröt med smak av rutten kål, vansinniga köttätande växter och att ha slösat bort hela rasten på uppsatsskrivning är en uppsats från förra veckan med betyget 'P' inte särskilt kul. Detta gör att Sirius går lite väl långt när han ska förvandla sin skunk. Snart luktar hela klassrummet vedervärdigt, Professor McGonnagal drar av fem poäng från Gryffindor och Sirius får strafftjänst, eftersom McGonnagal tror att han sprängde skunken med flit. I normala fall hade det varit precis det han hade gjort, men idag var det alltså en olyckshändelse. Fast det tror naturligtvis inte McGonnagal på. Allt detta gör att James vid lunchen beskriver Sirius som ett åskmoln med hatt. Åskmolnet svarar något väldigt snäsigt, och hans marodörvänner ger upp alla försök att prata med honom. Remus börjar prata med Aurora om uppsatser i Trollkonsthistoria, och James bara mal på om Quidditch för vem som än vill lyssna. Peter är alldeles för upptagen med att äta så mycket som möjligt för att hinna säga något mellan tuggorna, utan bara mumlar något instämmande till James då och då. Plötsligt hörs ett rop från Slytherinbordet:
'Potter! Kan du stänga din glappande käft någon gång?' Det är såklart Alexander Avery, oftast kallad Alex, en Slytherinelev som varit väldigt spydig mot alla femteårselever i Gryffindor ända sedan Aurora vägrade gå ut med honom.
'Håll käften, Avery, annars ansvarar jag inte för mina handlingar!' ropar James automatiskt.
'Wow, så rädd jag blir! Lille rare Jamie Potter är ju så faaarlig när han är arg!' hojtar Alex Avery ironiskt. James blir alldeles röd i ansiktet av ilska, eftersom han hatar att blir kallad Jamie. Hade de inte befunnit sig i Stora Salen med alla lärare vid lärarbordet hade James förhäxat Avery omedelbart. Men nu håller han bara tyst, och försöker tänka ut en lämplig hämnd för denna skymf.
Under resten av dagen tänker James fram och tillbaka på vad han kan göra för att hämnas ordentligt. Och efter Trollkonsthistorian (som är idealisk för att tänka ut grejor på) tror han att han har en lösning. En smart plan, men lite riskabel. Han behöver bara finslipa den lite.
'Nej, James, det är väldigt dumdristigt, du kommer att åka fast! Och tänk om trollformeln går i baklås, då blir det du som får se hemska syner hela natten'
'Äsch, Remus, var inte en sån torris, jag kommer att klara det fint. Och jag åker inte fast, jag kan ta min osynlighetsmantel!'
Det är tio minuter efter dagens sista lektion, och James har just berättat för de andra marodörerna (och Aurora, som som vanligt tjuvlyssnar) om sin plan. Remus ser inte särskilt övertygad ut vid tanken på att James tänker utföra planen alldeles själv, och att han tänker använda en svår synvändarförtrollning, som lätt kan gå fel och slå tillbaka mot James. Det råder delade meningar bland dem om det överhuvudtaget är värt ett försök. Sirius tycker att det är en utmärkt idé och att James har stora chanser att lyckas, och Peter är av samma åsikt. Remus menar att det är en befängd idé, att James gör bäst i att strunta i det, och att det är en löjligt svår förbannelse. Aurora, som (oinbjuden) har lagt sig i samtalet, anser att det är meningslöst att diskutera, eftersom James ändå följer sitt eget huvud på gott och ont, vad man än säger till honom. Sirius suckar och säger:
'Jag tror att du får ge dig, Remus. Vi är tre mot en.'
'Vad jag kan se är ni faktiskt fyra mot mig, Aurora räknas också, även om du inte verkar tro det.' Aurora ler strålande mot Remus.
'Förlåt Ro, jag menade inte så. Förresten är det desto större anledning till att Remus ska ge sig, vi är fyra gånger så många som tycker att det är värt ett försök!'
'Okej då. Ge mig en av pajerna som du köpte i Hogsmeade, så ska jag inte skvallra.'
'Utpressning' muttrar James, men han flinar när han räcker en pumpapaj till Remus.
'När sa jag att jag tyckte att det var värt ett försök?' undrar Aurora och flinar. 'Det har jag aldrig sagt...'
'Men du sa aldrig att du inte tyckte det heller!' säger James.
'Det menade jag inte heller. Jag tror faktiskt att det kan fungera.'
'Lyssna på Miss Optimist!' säger James och skrattar.
'När tänker du sätta din plan i verket?' undrar Peter nyfiket. James tänker en kort stund och svarar sedan:
'Ikväll efter middagen tror jag blir bäst. Jag tror jag vet exakt hur jag ska göra, men då behöver jag lite hjälp av Aurora.
När James har ätit upp sin mat den kvällen går han upp till sovsalen, medan resten av marodörerna och Aurora stannar kvar i Stora Salen, och Aurora räknar tyst till sexhundrasjuttiofyra innan hon reser sig och går bort till Slytherinbordet. Hon stannar vid Alex Averys plats, tar ett djupt andetag och säger:
'Hej Alex! Kan jag få prata med dig? Mellan fyra ögon?' Aurora ler ett menande leende och tittar bedjande på honom. Avery tittar förvirrat på henne i några sekunder innan han ler ett självsäkert och triumferande leende tillbaka.
'Visst, självklart. Nu?' Aurora nickar och går ut genom Stora Salen tillsammans med honom. Hon stannar vid statyn av Dårfinken Doris och vänder sig mot Avery.
'Du kommer nu få ditt livs chock.' James hoppar fram från sitt gömställe bakom statyn, riktar sin trollstav mot honom och skriker:
'Terrevisionio!' Avery ser ut som om han har sitt ett förskräckligt monster (det har han förmodligen också, eftersom trollformeln framkallar de hemskaste syner i två dygn), och springer skrikande därifrån. Aurora och James tittar på varandra i ett par sekunder, innan de brister ut i gapskratt, och Sirius, Remus och Peter, som dyker upp bakom hörnet, stämmer in. Medan stackars Alex Avery rusar runt i slottet, jagad av ett hemskt monster som påminner misstänkt mycket om James Potter.
Slut
Förgiftad gröt och grym hämnd
Det är en vanlig morgon på Hogwarts skola för Häxkonster och Trolldom. I Stora Salen vimlar det av elever, och, speciellt från Gryffindorbordet, hörs det ett väldigt oväsen. Orsaken till oväsendet heter James Potter, en femteårselev med rufsigt svart hår och runda glasögon. Han har återigen förhäxat frukosten (gröten denna gång) så att den smakar vedervärdigt. Just för tillfället blir han utskälld av två av sina marodörvänner. Den tredje, en pojke med bärnstensfärgade ögon och ljusbrunt hår, bryr sig inte om vare sig gröten eller grälet, utan äter sitt ägg och bacon i lugn och ro. Han läser intresserat i ett exemplar av Daily Phophet och dinglar lite frånvarande med benen. Tillslut utbrister Sirius Black, en svarthårig pojke med midnattsblå ögon, också han marodör:
'Remus, vad är det i den där tidningen som är så himla intressant?'
'Va?' säger Remus Lupin aningen förvirrat. Aurora Sunrise, en tjuvlyssnande årskamrat till marodörerna, säger ironiskt på sin tydliga irländska dialekt:
'Sirius undrar bara hur nyheter från den obetydliga omvärlden, eller, för all del, hur någonting kan vara intressantare än förgiftad gröt.'
'Allt är intressantare än gröt', säger Remus och ler. 'Till och med Professor Binns lektioner!'
'Överdriv inte nu, Remmy' säger James och försöker hålla sig allvarlig.
'Men ärligt talat', säger Sirius. 'Vad är det som är så intressant i den där tidningen?'
'Det har kommit ut en ny intressant bok', säger Remus och sänker rösten. 'Den heter Hairy Snout, Human Heart. Skriven av en anonym, eh, varulv.'
Vid det sista ordet är Remus röst inte mer än en viskning. Aurora reser sig från bordet och går ut från Stora Salen.
'Det låter som om det skulle passa dig' säger den fjärde marodören, Peter Pettigrew, också han med låg röst. Just när Peter har avslutat meningen, ringer klockan, och det är dags för femteårseleverna att gå till sin första lektion för dagen, Örtlära.
Under lektionen ska de utfodra någon sort växter med apelsinklyftor, men det är nära att en av växterna slukar Sirius istället. Som tur är Sirius levande när han kommer ut ur växthus nummer två, han är bara på miserabelt humör. De har trettio minuters rast innan dubbeltimmen i Förvandlingskonst, och den tiden får James, Peter och Sirius ägna åt att skriva färdigt sina uppsatser i biblioteket. Remus vägrar låta dem läsa hans färdigskrivna, och utmanar Aurora på ett parti trollkarlsschack. Det tar Remus ungefär femton minuter att besegra henne, eftersom hon spelar så uruselt, och Remus vandrar runt bland hyllorna i hopp om att kunna fördriva lite tid. Vid en hylla märkt 'Avancerade böcker i Försvar mot Svartkonster' hittar han en Slytherinare vid namn Severus Snape. Han är en pojke med gulblek hy och flottigt svart hår, och han avskyr marodörerna nästan lika mycket som de avskyr honom. Han vänder sig om och får se Remus, och han säger med låg, väldigt hånfull röst:
'Men Lupin, vilken trevlig överraskning! Alltid lika trevligt att möta skolans mest fruktansvärda monster. Jag visste inte att varulvar kunde läsa.
'Håll tyst och försvinn härifrån, din äckliga idiot!' säger Remus ganska ilsket. Att han är en varulv är hans svaga punkt, och även om Snape har blivit förbjuden att avslöja det för någon (det är en olyckshändelse att han överhuvudtaget vet om det), slutar han aldrig påpeka och reta Remus med det.
'Försvinn själv, Lupin, så slipper jag ditt sällskap!' säger Snape hånfullt. Remus bestämmer sig för att för en gångs skull följa Snapes råd och gå därifrån. Han går tillbaka till sina vänner, och bestämmer sig för att hjälpa dem lite med uppsatsen. Vad McGonnagal inte vet mår hon inte dåligt av.
Väl på Förvandlingskonsten blir Sirius på (om möjligt) ännu värre humör. Efter förgiftad gröt med smak av rutten kål, vansinniga köttätande växter och att ha slösat bort hela rasten på uppsatsskrivning är en uppsats från förra veckan med betyget 'P' inte särskilt kul. Detta gör att Sirius går lite väl långt när han ska förvandla sin skunk. Snart luktar hela klassrummet vedervärdigt, Professor McGonnagal drar av fem poäng från Gryffindor och Sirius får strafftjänst, eftersom McGonnagal tror att han sprängde skunken med flit. I normala fall hade det varit precis det han hade gjort, men idag var det alltså en olyckshändelse. Fast det tror naturligtvis inte McGonnagal på. Allt detta gör att James vid lunchen beskriver Sirius som ett åskmoln med hatt. Åskmolnet svarar något väldigt snäsigt, och hans marodörvänner ger upp alla försök att prata med honom. Remus börjar prata med Aurora om uppsatser i Trollkonsthistoria, och James bara mal på om Quidditch för vem som än vill lyssna. Peter är alldeles för upptagen med att äta så mycket som möjligt för att hinna säga något mellan tuggorna, utan bara mumlar något instämmande till James då och då. Plötsligt hörs ett rop från Slytherinbordet:
'Potter! Kan du stänga din glappande käft någon gång?' Det är såklart Alexander Avery, oftast kallad Alex, en Slytherinelev som varit väldigt spydig mot alla femteårselever i Gryffindor ända sedan Aurora vägrade gå ut med honom.
'Håll käften, Avery, annars ansvarar jag inte för mina handlingar!' ropar James automatiskt.
'Wow, så rädd jag blir! Lille rare Jamie Potter är ju så faaarlig när han är arg!' hojtar Alex Avery ironiskt. James blir alldeles röd i ansiktet av ilska, eftersom han hatar att blir kallad Jamie. Hade de inte befunnit sig i Stora Salen med alla lärare vid lärarbordet hade James förhäxat Avery omedelbart. Men nu håller han bara tyst, och försöker tänka ut en lämplig hämnd för denna skymf.
Under resten av dagen tänker James fram och tillbaka på vad han kan göra för att hämnas ordentligt. Och efter Trollkonsthistorian (som är idealisk för att tänka ut grejor på) tror han att han har en lösning. En smart plan, men lite riskabel. Han behöver bara finslipa den lite.
'Nej, James, det är väldigt dumdristigt, du kommer att åka fast! Och tänk om trollformeln går i baklås, då blir det du som får se hemska syner hela natten'
'Äsch, Remus, var inte en sån torris, jag kommer att klara det fint. Och jag åker inte fast, jag kan ta min osynlighetsmantel!'
Det är tio minuter efter dagens sista lektion, och James har just berättat för de andra marodörerna (och Aurora, som som vanligt tjuvlyssnar) om sin plan. Remus ser inte särskilt övertygad ut vid tanken på att James tänker utföra planen alldeles själv, och att han tänker använda en svår synvändarförtrollning, som lätt kan gå fel och slå tillbaka mot James. Det råder delade meningar bland dem om det överhuvudtaget är värt ett försök. Sirius tycker att det är en utmärkt idé och att James har stora chanser att lyckas, och Peter är av samma åsikt. Remus menar att det är en befängd idé, att James gör bäst i att strunta i det, och att det är en löjligt svår förbannelse. Aurora, som (oinbjuden) har lagt sig i samtalet, anser att det är meningslöst att diskutera, eftersom James ändå följer sitt eget huvud på gott och ont, vad man än säger till honom. Sirius suckar och säger:
'Jag tror att du får ge dig, Remus. Vi är tre mot en.'
'Vad jag kan se är ni faktiskt fyra mot mig, Aurora räknas också, även om du inte verkar tro det.' Aurora ler strålande mot Remus.
'Förlåt Ro, jag menade inte så. Förresten är det desto större anledning till att Remus ska ge sig, vi är fyra gånger så många som tycker att det är värt ett försök!'
'Okej då. Ge mig en av pajerna som du köpte i Hogsmeade, så ska jag inte skvallra.'
'Utpressning' muttrar James, men han flinar när han räcker en pumpapaj till Remus.
'När sa jag att jag tyckte att det var värt ett försök?' undrar Aurora och flinar. 'Det har jag aldrig sagt...'
'Men du sa aldrig att du inte tyckte det heller!' säger James.
'Det menade jag inte heller. Jag tror faktiskt att det kan fungera.'
'Lyssna på Miss Optimist!' säger James och skrattar.
'När tänker du sätta din plan i verket?' undrar Peter nyfiket. James tänker en kort stund och svarar sedan:
'Ikväll efter middagen tror jag blir bäst. Jag tror jag vet exakt hur jag ska göra, men då behöver jag lite hjälp av Aurora.
När James har ätit upp sin mat den kvällen går han upp till sovsalen, medan resten av marodörerna och Aurora stannar kvar i Stora Salen, och Aurora räknar tyst till sexhundrasjuttiofyra innan hon reser sig och går bort till Slytherinbordet. Hon stannar vid Alex Averys plats, tar ett djupt andetag och säger:
'Hej Alex! Kan jag få prata med dig? Mellan fyra ögon?' Aurora ler ett menande leende och tittar bedjande på honom. Avery tittar förvirrat på henne i några sekunder innan han ler ett självsäkert och triumferande leende tillbaka.
'Visst, självklart. Nu?' Aurora nickar och går ut genom Stora Salen tillsammans med honom. Hon stannar vid statyn av Dårfinken Doris och vänder sig mot Avery.
'Du kommer nu få ditt livs chock.' James hoppar fram från sitt gömställe bakom statyn, riktar sin trollstav mot honom och skriker:
'Terrevisionio!' Avery ser ut som om han har sitt ett förskräckligt monster (det har han förmodligen också, eftersom trollformeln framkallar de hemskaste syner i två dygn), och springer skrikande därifrån. Aurora och James tittar på varandra i ett par sekunder, innan de brister ut i gapskratt, och Sirius, Remus och Peter, som dyker upp bakom hörnet, stämmer in. Medan stackars Alex Avery rusar runt i slottet, jagad av ett hemskt monster som påminner misstänkt mycket om James Potter.
Slut