Auroras dagbok 29 November 1975

Kära Dagbok, redan när jag vaknade i morse visste jag att det skulle hända något utöver det vanliga idag. Och det gjorde det. Jag hade närapå ett samtal med Alexander Avery. Men jag kanske ska ta det från början. Jag vaknade fem minuter i halv 7 imorse, och då var jag klarvaken, för en gångs skull. Jag väntade tills jag hade lust att gå upp (efter ungefär 10 minuter), och då steg jag upp och klädde på mig, innan jag gick ner till frukost. Vid Gryffindorbordet satt bara James Potter, vilket förvånade mig. Han är i vanliga fall en riktig sömntuta, och han försöker alltid sova så länge det går. Men idag satt han och åt gröt helt oskyldigt. Jag slog mig ner två platser ifrån honom, och tog en kopp te och en rostad macka. Som vanligt tappade jag aptiten helt när jag väl satt vid bordet, och jag tuggade lite håglöst på mackan. En efter en började eleverna komma in i Stora Salen, och Remus Lupin satte sig bredvid mig, och började läsa i Daily Prophet. Jag smygläste lite i den, men det var inget intressant, så jag återgick till att försöka kränga i mig mitt rostade bröd. Under tiden hade tydligen Sirius Black och Peter Pettigrew smakat på gröten, och jag förstod efter ett tag att gröten smakade rutten kål. Jag upplyste dem om att jag hade varit näst först vid bordet, och att James var den enda som kunde ha gjort det. Detta gjorde att James sparkade mig ganska hårt på smalbenet och att Sirius och Peter började skrika på James. Jag tyckte det var hämnd nog för att han sparkat mig, och brydde mig inte om att förhäxa honom. Remus märkte ingenting, utan bara läste. Jag förstod honom. Av de fyra marodörerna är Remus den som jag tycker bäst om. Han är alltid trevlig mot mig, och snäser inte åt mig när att jag lägger mig i. Jag kan inte hjälpa att jag hör bra, och han verkar förstå det. Jag har sedan länge vetat att Remus är en varulv, jag hörde dem prata om det, men jag har inte nämnt för någon att jag vet. Tänk om Sirius visste det, att jag faktiskt håller inne med en hel del av det jag hör, och att jag bara sprider ut en liten del. Åter till frukostbordet. Efter ett tag lade Sirius märke till Remus intresserade läsning, och frågade honom om den, men Remus hörde inte, så Sirius var tvungen och upprepa det. Det var då jag öppnade min stora trut och sa något ironiskt, och för en gångs skull bad ingen mig att inte lägga mig i. Jag hörde mycket väl resten av deras samtal, även om jag är övertygad om att de inte tror att jag gjorde det. Jag reste mig från bordet några sekunder innan klockan ringde, det var dags att gå till Örtläran.

Örtläran var faktiskt ganska kul. I vanliga fall tycker jag ju att bra lektioner är lektioner där jag får vara ifred och tänka, men idag var det riktigt roligt. Vi skulle mata de vegetariska köttätande växterna (jag vet att alla växter är vegetariska, det jag menar är att växterna är vegetarianer, det var ganska svårt att uttrycka det på ett annat sätt) med apelsinklyftor. Jag fick till min stora förtjusning jobba ensam med en planta, som du säkert vet så är jag inte mycket för sällskapet i den här klassen (det finns undantag, ibland). Jag hamnade ganska bra till i växthuset också, jag fick fri sikt utan att någon kunde studera mig ingående. Och det var tur det, för hade Sirius sett hur mycket jag fnittrade åt honom när en växt höll på att sluka honom, hade han säkert förhäxat mig. Och tro nu inte att jag är elak, det var bara det att han såg så väldigt rolig ut. Speciellt efteråt, då kunde hans ansikte fått söt mjölk att surna, så ilsken så han ut. Jag tror inte på att de växterna är vegetarianer. De skulle inte sluka försöka sluka folk om de vore det. Fast så länge de äter upp Sirius och inte mig, har jag inga planer på att invända.

Efter Örtläran hade vi 30 minuters rast innan det var Förvandlingskonst, och eftersom jag inte hade nåt att göra gick jag till biblioteket. Och vilka stötte jag på där, om inte marodörerna. Mitt öde tycks vara sammanlänkat med deras idag, mumlade jag för mig själv. Sirius (som verkligen såg sur ut), James och Peter skrev på sina uppsatser för brinnande livet. Remus, som, precis som jag, alltid är noga med att göra läxorna i god tid, tittade på medan han ritade lite frånvarande på bordet. När han fick syn på mig så undrade han om jag kunde rädda honom från att dö av långtråkighet och spela trollkarlsschack med honom. Eftersom jag är urusel på det, så tänkte jag först tacka nej, men vid närmare eftertanke tänkte jag att det nog inte var så smart att vara skyldig till hans död. Matchen varade i 14 och en halv minut (jag tog tiden) och jag behöver nog inte skriva vem som vann. Efter det bittra nederlaget så ville jag inte vara kvar i biblioteket, så jag gick därifrån.

Jag vandrade runt i korridorerna ett tag, och jag pratade en stund med en vän till mig, Angie Hiller, som tyvärr går i Ravenclaw. Om vi gick i samma elevhem skulle mitt liv på Hogwarts säkert ha varit mycket annorlunda. Men det lönar sig inte att fundera över. Sedan gick jag till Förvandlingskonsten.

Jag hade fått högsta betyg på min uppsats från förra veckan, 'O'. McGonnagal sa att jag var den enda, och då blev jag faktiskt väldigt glad. Det är inte ofta McGonnagal nämner vem som är bäst, så det var ovanligt att hon sa nåt. Jag kunde inte undgå att se att Remus fått 'E'. För en gångs skull var vi inte lika bra, eller han bättre. Medan jag funderade på detta fick vi skunkar som vi skulle förvandla, och nästan genast lyckades Sirius spränga sin. Det var nog inte hans dag idag. Jag vet inte om Sirius sprängde skunken med flit, eller om det var en olyckshändelse, men McGonnagal gav honom strafftjänst, och vi förlorade fem poäng. Det var värt det, efter som Sirius såg så sur ut att det var skrattretande. Vid lunchen snäste Sirius ordentligt åt James, och jag sparkade honom under bordet. Det var faktiskt inte James fel att Sirius haft en så dålig förmiddag. De andra lämnade honom ifred vilket jag tycker var ganska osmart. De är alltid så snälla mot Sirius och låter honom vara arg när han vill. Själv försöker jag faktiskt att inte lägga mig i, men ibland kan jag inte låta bli att säga åt Sirius att sluta vara så otrevlig mot folk. Speciellt mig. Den killen stör mig. Han kör över folk på ett sätt som är irriterande, och James är nästan likadan, förutom att han kan vara sjyst ibland. Men han tror också, precis som Sirius, att han är världens medelpunkt. Och dåliga dagar kan Sirius vara riktigt otrevlig, rent ut sagt elak, som i igår till exempel. De diskuterade om man kunde heta Sean fast man var tjej, och jag la mig i (som vanligt). Jag bara sa att man kunde det, om man stavade det Sian istället, och att det var Walesiskt. Sirius vände sig mot James och sa något om att han faktiskt inte pratade med 'Miss Sunrise' just då, och att han skulle meddela henne när han hade tid att slösa bort tid på henne. Jag kan tillägga att det inte var jag som la den där förväxta fladdermasken i Sirius säng, även om han förtjänade det... Jag undrar verkligen vem det var, men jag antar att jag aldrig får reda på det. Men jag hade inte direkt något att invända. Okej, nu kanske jag är orättvis, han kan vara snäll ibland, och jag inte precis säga att han inte är snygg, men han kan ju vara väldigt otrevlig också. Det kan vara det att han kallar mig plugghäst så ofta som gör att jag inte gillar honom. Och det att han alltid har en elak replik över till mig. Jag önskar att han kunde lämna mig ifred, och jag funderar på att göra nåt åt det. Men har man inga kompisar i samma elevhem som en själv att hitta på nåt kul med så har man inget annat att göra än att plugga. När jag berättade för Angie sa hon att Sirius förmodligen bara är avundsjuk på mina fina betyg, men jag tycker inte att det verkar stämma, eftersom Remus har ungefär lika bra betyg som jag, men Sirius är alltid snäll mot honom. Men nu kom jag ifrån det som hände idag. Det är typsikt mig, så fort man kommer in på ett intressant sidospår gömmer man bort det man skrev om egentligen. Okey, var var jag någonstans nu då? Just det, lunchen. James började prata om Quidditch, Peter kastade sig över maten och Remus pratade med mig. Det gjorde mig glad, men samtidigt visste jag att om Sirius inte hade varit på så miserabelt humör skulle ingen ha brytt sig om mig. Men det spelade ingen roll just då, men så här i efterhand önskar jag att jag sagt att jag faktiskt hade annat att tänka på än uppsatser i Trollkonsthistoria. Fast då kanske han hade blivit sur på mig. Ja, i alla fall så kunde Alexander Avery (mer känd (eller snarare ökänd) som Idioten) inte hålla sin stora trut, utan var tvungen att bråka med James. Jag känner mig lite skyldig för att Avery alltid är så taskig mot alla i min årskurs, eftersom det är mitt fel. Men jag skulle ju hellre gå ut med en rabiessmittad hund än med honom. Jag var ju bara ärlig. Och jag skulle hellre dränka mig i en kittel full med smutsigt diskvatten än gå ut med rabiessmittad hund... Nåja, för att säga som det är så kallade Idioten James för Jamie, och det fick James att gå i taket. Han blev alldeles röd i ansiktet, och jag trodde (och nästan hoppades) att han skulle explodera. Nej, det var elakt skrivet, men det hade gjort lunchen intressantare... James var i alla fall förståndig nog att hålla tyst, jag trodde aldrig att han skulle kunna vara så smart. Alla visar prov på oväntad intelligens någon gång i livet.

Under resten av dagen såg James väldigt fundersam ut, och jag tog det som ett dåligt tecken. För varenda gång han ser fundersam ut så har han något på gång. Och det brukar alltid vara en vansinnig plan. Han är alldeles för hämndlysten, om du frågar mig. Men varför skulle du? Jag vet, det där var kanske inget jag borde säga, eftersom Hämndlystand är mitt mellannamn, efter Sarkastisk. Aurora 'Roe' Eos Sarkastisk Hämndlystnad Sunrise, det är jag, det. Jag minns en gång, då James och Sirius försökte smyga ner till köket och stjäla mat, och det slutade med att de skurade fängelsehålorna. De åkte nämligen fast för Filch. De är inte så smarta alla gånger, även om de tror det själva. Fast jag minns en gång då det gick extra bra med en plan. Det var under Trolldryckskonsten, och hämndaktionen var så klart riktad mot Snivelly Snape. James kastade en hårfärgningsförtrollning på Snape, medan Sirius sprängde Snapes kittel. Hans hår blev någon sorts smutsgulgrön färg (det var meningen att det skulle bli klargult, råkade jag höra senare), och den färgen satt i en vecka. Sedan bleknade den till grågrönt. Den färgen satt kvar i ytterligare fyra dagar (okey, jag höll räkningen). Men idag hade jag ingen aning om vad han höll på med. Hade jag vetat det hade jag aldrig sagt att det var han som förgiftade gröten i morse, för det var en genial idé. Även om jag inte gillade den från första början.

Han berättade för de andra (och för mig, fast jag var inte inbjuden att delta i deras sammankomst) om sin plan. Han skulle använda en förskräcklig synvändarförtrollning på Avery. Av marodörerna var Remus den enda som protesterade, och jag sa att jag inte tyckte att det var lönt att diskutera, eftersom James ändå allid gör som han vill. Sirius sa till Remus att de var tre mot en, och Remus påpekade att jag också räkandes, även om Sirius inte tyckte det. Då blev jag så himla glad att jag inte kunde hålla tillbaka ett strålande leende. Tänk, va, att han påpekade att jag också var en vars röst räknades, trots att jag var emot honom! Och det blev bara bättre, för Sirius bad om ursäkt och sa att han inte menade så. Dessutom förkortade han mitt namn till Roe, vilket han bara gör när han är på gott humör och inte sur på mig, eller när han har bråttom och inte orkar säga Aurora. Vilket gräsligt namn jag har egentligen. Efter en gammal saga, och så Törnrosa av alla tänkbara! Fast det verkar inte så dumt det där med att få sova i hundra år. Fast i sådana fall måste jag ju bli väckt av en prins som kysser mig. Och prinsar finns det ont om här. Alla mina i min familj har råkat illa ut med namnen, vi har ganska fåniga namn allihopa. I alla fall, för att återgå till James plan, så gav Remus med sig mot utpressning (en pumpapaj. Jag förstår inte hur han kan äta nåt sådant, men han verkar gilla dem.). Sedan kröp det ju fram att James behövde min hjälp. Jag skulle locka ut Avery ur Stora Salen. Jag 'skulle vilja ha ett privat samtal' med honom. (Usch!) och sedan skulle James ta över. Först tänkte jag vägra, fast jag visste att de skulle bli sura på mig. Jag bryr mig inte om de är sura på mig, för jag är ju van. Men sedan kom jag på att det var ett perfekt sätt att hämnas på Idioten, efter det han sa till mig när jag vägrade går ut med honom. Så jag gick med på det. Och det var värt det, du skulle bara ha sett deras glada miner, det kändes bra att för en gångs skull fanns det några som inte var sura på mig alls, utan istället var glada åt något jag sagt. Vi finslipade alla detaljer (okey, James, gick igenom det som kunde gå fel, och Sirius, kom med nödlösningar, medan jag bara satt och lyssnade och kände mig onyttig) , och sedan gick vi ner till middagen.

När James hade ätit upp sin mat gick han ut ur Stora Salen, medan vi andra stannade kvar, och jag räknade tyst till sexhundrasjuttiofyra innan jag reste mig och gick bort till Slytherinbordet. Jag stannade vid Alex Averys plats, tog ett djupt andetag och undrade om han hade lust att prata med mig i ett par minuter mellan fyra ögon. Jag försökte le, men det blev väl mest en grimas. Egentligen hade jag lust att kräkas. Som tur är hade Sirius och Remus spritt ut att det hela var en hämnd mot Avery, och att jag inte skulle prata med honom frivilligt om jag inte också ville hämnas. Så jag slipper att någon tror att jag gillar Idioten. I alla fall så lockade jag med mig honom (Hjälp vad jobbigt det var att konversera med honom!) till statyn av Dårfinken Doris, där James väntade. Jag sa orden vi hade kommit överens om, James och jag, ('Du kommer nu att få ditt livs chock.'). James hoppade fram bakom statyn och kastade förbannelsen över Avery. Den fungerade uppenbarligen, trots Remus farhågor, för Avery sprang skrikande iväg. Jag mötte James blick och vi började skratta båda två. Och Sirius, Remus och Peter, som gömt sig bakom ett hörn, stämde in. Jag vet inte vad som hände med idioten, och ärligt talat bryr jag mig inte. Men idag var det en bra dag. Ingen blev sur på mig utan att förlåta mig, jag hämnades på Avery och hoppas fortfarande att Remus och alla andra en dag ska acceptera mig för den jag är.