"Harry!" ropade Ron när Harry kom in i uppehållsrummet. "Hur gick det?"

"Jodå, jag får göra om provet om jag vill." svarade Harry.

"Då kommer du väl att göra det?"

"Jag vet inte, Professor Lupin sade att han visste att jag var bra i ämnet änd" sade Harry och ryckte på axlarna. "Men jag kommer nog att göra det, bara för att jag tycker att det är ett roligt ämne" fortsatte han och log mot Ron.

Ron betraktade Harry ett ögonblick och stack sedan ner handen i fickan och kände på påsen med siklarna i. Det kändes skönt att ha dem men han ville inte ha dem. Han tog fram påsen ur fickan och gav till Harry.

"Vad är det här?" frågade Harry.

"Det är en delbetalning av lånet" svarade Ron.

Harry öppnade påsen och tog ut 17 siklar.

"Ron, du vet att jag inte vill ha tillbaka pengarna" sade Harry och räckte tillbaka påsen till Ron "Och var har du fått dem ifrån?"

Ron tog inte tillbaka påsen utan skakade bara på huvudet.

"Ja, jag vet men jag vill betala tillbaka. Och jag hittade dem och ingen har gjort anspråk på dem trots att jag satt upp lappar." sade Ron.

Harry tittade lite misstänkt på Ron som såg sig osäkert omkring.

"Är det säkert att du har hittat dem?" frågade Harry misstänksamt.

"Ja jag har inte snott dem om det är det du menar." svarade Ron häftigt.

Harry såg noga på Ron och insåg att han varit orättvis mot honom, han var ju hans vän och borde lita på honom.

"Förlåt mig Ron, det var inte rätt av mig att ifrågasätta var du fått dem."

"Det är lugnt." svarade Ron.

Harry gick upp till sovsalen för att hämta en bok. Ron satt still i fåtöljen och tänkte på vad det var han hade gjort. Hur länge skulle han kunna hålla sin hemlighet hemlig?

"Så länge ingen ser märket så är det lugnt" tänkte han och kände på det. Det var fortfarande lite sårskorpor kvar och huden var därför ojämn.

"Jag får vara sjuk nästa match med så att ingen ser det i omklädningsrummet." Han förstod att han i princip skulle bli lynchad om han inte var med i nästa match men jämfört med hur de skulle reagera på det han hade under huden på armen var det inget. Harry kom tillbaka från sovsalen och Ron drog upp klädnaden över armen igen och började göra läxan i förvandlingskonst.

Det var mitt i natten och han satt upp i sängen och väntade på att Seamus skulle somna om. Först hade han trott att Seamus vaknat av att han hade skrikit men han hade tydligen bara varit på toa. Han granskade under tiden märket under huden på vänster arm. Han mådde illa när han tänkte på det men mådde ännu mer illa när han tänkte på vad som skulle kunna hända om han inte gjorde som han blev tillsagd. Han skulle antagligen dö eller något ännu värre. Samtidigt kände han det som att han svek sina två bästa vänner men nu var det inget att göra åt det, han var redan inne i gruppen. Och han var ju tvungen att göra det här för att hitta Mollys mördare, tänkte han.

Han tänkte tillbaka på drömmen han haft. Han hade drömt om Molly, hon hade varit i köket och diskat, gjort maten och stickat på några av Weasley tröjorna samtidigt medan resten av familjen var i Diagongränden. Hon hade nynnat på sin favoritsång och var glad. Plötsligt hade en lång och smal främling kommit gåendes mot huset och klivit in i köket med trollstaven i högsta hugg.

"Var är din man" sade främlingen med ofattbart bekant röst.

"Han är inte hemma och jag tycker du ska lämna mitt kök meddetsamma!" sade Molly med höjd och irriterad röst.

Plötsligt hade ett grönt ljus kommit från främlingens trollstav och Molly föll ner mot golvet..."

Där hade han vaknat, han hade drömt samma sak flera gånger och varje gång hade han skrikit högt av fasa. Han saknade Molly oerhört. Han förstod lite hur Harry kände sig som aldrig hade träffat sin mamma. En sak med drömmen gjorde honom dock förundrad. Rösten från främlingen i drömmen lät så otroligt bekant men han kunde inte komma på vem det var. Han var övertygad om att det var viktigt att komma på vem det var för att kunna utkräva sin hämnd. Hans hämndbegär var så starkt och hans vilja att göra rätt med att betala Harry för de pengar han lånade ut till begravningen var lika stark, att han inte kunde motstå det lockande erbjudandet som Malfoy hade gett. Han hade tänkt som så, att han kunde göra Malfoy´s små löjliga uppdrag och på så sätt få pengar att betala Harry med samtidigt som han genom Malfoy´s kontakter kunde spåra mördaren och utkräva sin hämnd. Först när han var invigd i gruppen hade han insett sitt misstag. Plötsligt brände märket till, inte som förra gången utan mer som en välkomnande gest. Han hade inte känt något på ett par veckor. Han förstod precis, suckade och tittade ut genom draperierna för att vara säker på att alla andra pojkar sov. Han tog på sig klädnaden och gick ut ur sovsalen för att gå till sitt möte medan alla andra sov.

Han var först på plats igen och satte sig bara ner för att vänta. Efter vad som verkade vara en timme men egentligen var fem minuter kom Draco in.

"Bra jobbat med det förra uppdraget" sade han och log mot Ron.

"Tack, det gick bra tyckte jag med." svarade Ron enkelt.

"Är du redo för nästa?"

"Javisst" svarade Ron uttryckslöst.

Draco verkade lyssna efter något men vände sig till Ron och sade: "Du måste fånga en rödhårig katt och föra den hit."

Det kunde inte vara så svårt tänkte Ron, det var bara att fråga Hagrid om han hade en och om han kunde få låna den.

"Det ska vara en som är krumbent" fortsatte Draco.

"Du kan inte mena allvar" sade Ron. "Jag kan inte ta Hermiones katt!"

"Du gör som du vill, vill du att HAN ska ta ett samtal med dig så struntar du i det och då kan du ju inte betala din skuld!" sade Draco.

"Vad vet du om det, jag kanske har ändrat mig och inte vill betala Harry!" sade Ron häftigt.

"Men är det så, lille Ronnieponken?" frågade Malfoy. Han visste allt för väl att Ron ville göra rätt för sig och inte tänkte lyssna på Harry som sade att han inte ville ha tillbaka pengarna, Ron var alldeles för stolt för det och ville inte framstå som en som behövde allmosor.

"Ja, ja. Jag ska göra mitt bästa" sade Ron uppgivet.

"Det är nog bäst det, se till att du har katten imorgon kväll. Då ses vi här igen." Sade Draco innan han lämnade rummet.

Ron lämnade rummet med tungt hjärta. Han visste hur olycklig Hermione skulle bli om hon förlorade Krumben. Men så kom han på vad han sett och hört Hermione och Harry göra. De kramades och pratade lustigt med varandra. Det gjorde honom av någon anledning arg.

"Hon får skylla sig själv!" Tänkte han irriterat. Han började gå tillbaka mot Gryffindortornet när han hörde ett skrapande ljud bakom sig. Han svängde hastigt om men såg ingenting annat än ett draperi som blåste till.

"Äh, bara Peeves." tänkte han och fortsatte gå.

Hela nästa dag försökte han få ett bra tillfälle att fånga Krumben men det tillfället dök aldrig upp. På kvällen var han nästan på dåligt humör för att han inte lyckats fånga honom.

"Kattskrälle" tänkte han.

Flera av de andra i Gryffindor hade undvikit honom sedan lunch då han börjat bete sig argt och irriterat.

"Vad är det med dig, Ron?" frågade Harry.

"Vadå, det är väl inget med mig?" fräste Ron till svar.

"Du beter dig inte som du brukar, du är ... konstig bara." svarade Harry

"Det är inget, jag kom bara att tänka på vad jag skulle göra med mördaren!" sade Ron.

Harry tittade granskande på honom. "Jo, det är en sak jag tänkt fråga dig." sade han sakta.

Ron såg på honom utan att säga något.

"Igår kväll lämnade du sovrummet mitt i natten. Var det något särskilt du gjorde då?, du letar väl inte efter mördaren själv på nätterna?"

"Får man inte göra sina naturliga behov bara för att det är natt?" frågade Ron nästan ursinnigt och flera andra elever i rummet vände sig om.

"Ta det inte så, jag var bara lite nyfiken." sade Harry lite ställd över Rons reaktion "Jag märkte inte att du kom tillbaka bara men jag somnade nog".

"Ja, nu vet du, jag uträttade mina behov" sade Ron synbart irriterad på Harry och han sade det utan att ljuga det var ju hans behov han uträttat.

Han började faktiskt tröttna på Harry nu, varför var han så nyfiken för? Kunde inte han strunta i vad andra gjorde den bortskämda ungen! Kunde han inte inrikta sig på Ordern istället. Tänkte han. Plötsligt fick han ett gyllene tillfälle att utföra sitt uppdrag. Hermione släppte ut Krumben för natten och gick sedan och lade sig.

"Jag tar mig en liten promenad och kollar läget." Sade han till Harry och gick snabbt ut.

När den tjocka damen stängt till dörren igen frågade han henne:

"Den röda katten som nyss gick ut, vart gick den?"

"Varför skulle jag bry mig om vart en katt tar vägen?" svarade hon lite stött.

"Inte vet jag, jag bara undrade." sade Ron med oskyldig röst.

"Nåväl, den gick ner i korridoren till höger där borta, sen vet jag inte. Varför undrar du det egentligen?" svarade hon.

"Jag ska bevaka att den inte gör något dumt."

"Som bestraffning för att jag kom sent till förvandlingslektionen" tillade han snabbt när han såg den tjocka damens misstänksamma min.

Han gav sig iväg åt det håll som Krumben gått och hittade honom efter en kvart nere i entréhallen. Han gick försiktigt fram till honom.

"God kväll, Krumben. Ska vi ta en promenad ner till källaren?"

Krumben tittade utan att blinka på Ron och svängde på svansen. Ron tog några steg närmare och tänkte att han snart skulle springa sin väg. Men det gjorde han inte och Ron kunde ta tag i honom. Katten gjorde inget motstånd utan slickade honom bara i ansiktet.

"Du är bra lustig du Krumben." Sade Ron. "Nu går vi ner i källaren."

Han gick ner till mötesrummet där Draco väntade på honom.

"Perfekt, sätt honom i lådan där."

Ron gick bort mot lådan och var beredd på en vild strid för att få ner Krumben i den lilla lådan men han gjorde inget som helst motstånd. Ron tyckte det var underligt.

"Bra utfört arbete" sade Draco och räckte över en påse med mynt till Ron.

"Tackar." sade Ron och bugade sig han kände sig glad.

"Nu har jag en annan uppgift åt dig som du ska genomföra under lång tid"

"okej" svarade Ron

"Du ska bevaka varje steg Harry och Hermione Granger tar, övervaka dem så att dem inte gör något dumt som vanligt. Jag vill veta allt de gör och allt de säger till varandra." sade Malfoy

"Det ska jag nog kunna ordna!" sade Ron entusiastiskt, han ville gärna veta det själv av personliga skäl.

"Bra, dessutom vill jag att du börjar förbereda ett stort svek mot Potter. Du måste börja fundera på ett bra sätt att kunna lura honom att bli tillfångatagen, det är ett tag kvar tills det behöver göras men tänk på hur du ska göra när det väl är dags."

Ron lämnade Malfoy och var riktigt glad, äntligen skulle han göra ett uppdrag där han kunde göra riktig nytta för gruppen och eftersom hans ilska mot Harrys nyfikenhet satt i än kände han sig glad över att kunna visa honom.