Hermione var otröstlig där hon satt i soffan i kråkboet. Harry satt bredvid och höll om henne och försökte trösta henne. Hon hade inte sett Krumben på en vecka och inte ens Hagrid som hjälpt till att leta hade kunnat hitta honom. De flesta var överens om att något hänt. De fick fira julen i Kråkboet utan honom.

Ron satt i en fåtölj mitt emot Hermione och såg bedrövad ut.

"Men det var ju bara en katt." sade han för att försöka få henne att tänka på något annat och ryckte på axlarna.

"HUR KAN DU SÄGA SÅ!" tjöt Hermione och begravde sedan ansiktet mot klädnaden på Harrys axel.

"Vad?" sade Ron och slog undrande ut med armarna.

"Du vet nog vad hon menar" sade Harry lugnt samtidigt som han klappade Hermione på axeln.

Ron tittade dumt på Harry vilket gjorde att Harry blev irriterad.

"Kommer du inte ihåg vilken hjälp han var när han hjälpte oss att avslöja Slingersvans och att Sirius var oskyldig. Dessutom betyder han något särskilt för Hermione." sade han argt men utan att höja rösten för mycket.

Ron tittade nerslaget ner i golvet och hans ansikte fick en något röd ton. Han kände sig skyldig för att hon blivit så ledsen igen eftersom han köpt en bok om magiska katter i julklapp åt henne. Han visste att det var ett misstag redan innan han köpte den men Malfoy hade bestämt det istället för en flaska parfym som han tänkt sig.

"Förlåt mig Hermione" sade han lite förläget "Jag köper en ny present åt dig."

"Nej det behövs inte. Det är okej, det var en mycket fin julklapp. Jag kom bara att tänka på Krumben" sade hon snyftande och lade återigen ner huvudet mot Harrys axel.

Jullovet var annars ingen höjdare, den gick mest i sorgens tecken istället för glädjens. De var alla tillsammans i kråkboet. Harry, Hermione, Ron, Fred, George, Ginny och Mr. Weasley som hade tagit sig tid att komma hem trots att han hade mycket att göra med sitt jobb. Alla saknade de Mrs. Weasley och hennes stickade tröjor de alltid fick i julklapp och Harry saknade hennes pajer och kakor. Samtidigt som Krumben hade försvunnit spårlöst så var det ingen som var särskilt glad. Det enda som gladde dem var att de var tillsammans.

Ron satt och såg hur lycklig Hermione verkade vara i Harrys sällskap och när de höll om varandra. Det gjorde förvånansvärt ont i bröstet när han såg det och han kände en konstig klump i halsen, det här var inget han ville rapportera till Malfoy när han kom tillbaka till skolan.

"Okej jag ska låta er hållas, låt inte mig störa er." sade Ron och reste sig upp och gick iväg.

De såg efter honom med förvånade miner.

"Vad är det med dig Ron?" frågade Harry "Du beter dig så lustigt".

"Vadå, det är inget med mig" Sade han irriterat.

"Du går omkring som om du förlorat en duell mot Crabbe" fortsatte Harry.

"Är det så lustigt så som ni två håller på då? Jag trodde vi kom bra överens Hermione, jag trodde vi hade något!" sade han surt.

Hermione skrattade plötsligt till.

"Var det bara det? Nu är du faktiskt barnslig!" Sade hon och såg rakt på honom.

"Inte alls!" svarade Ron surt och vände sig om. "Men jag ska lämna er ifred, låt inte mig hindra era kyssar."

Harry stirrade på sin vän som verkade ha tappat förståndet, han började säga något men Hermione hann före.

"Det skulle inte fungera mellan oss ändå Ron" sade Hermione med en lätt road ton. "Vi är släkt!"

Ron stannade tvärt och vände sig om stirrade på Harry och Hermione, de andra i rummet vände sig också mot dem.

"Vi är vad?" frågade han förvirrad.

"Vi är släkt, din mamma var en avlägsen släkting till min pappa" sade Hermione.

Ron bara stirrade.

"Men vi har inga mugglarsläktingar." sade han.

Harry tänkte efter en stund innan han kom ihåg vad han hört för länge sedan.

"Jo det har ni, du sade det när vi träffades första gången på tåget till Hogwarts. Din mamma hade en syssling som var revisor, trodde du men att ni aldrig pratade om honom." sade han.

"Ja, det stämmer det" inflikade Mr. Weasley. "Men inte är han tandläkare?"

"Nej, han var revisor men blev tandläkare istället, han tröttnade på revisorsjobbet och han ville hellre "trolla" bort hålen i människors tänder" sade Hermione och skrattade till.

"Men, men. När du kysste mig förra året innan quidditch matchen?" fick Ron fram.

"Har du aldrig hört talas om en vänskaplig kyss?" frågade Hermione.

Ron bara stirrade på Hermione och kände sig båda glad och förvirrad.

"Visste du om det?" frågade han sedan vänd till Harry.

"Ja, Hermione berättade det för någon vecka sedan men hon ville inte att jag skulle säga något." svarade Harry och log.

"Har ni, jag menar. Har ni..." började Ron men Harry fattade vad han ville veta.

"Ja, vi har träffats som mer än vänner någon månad nu."

"Så ni är ett par?" kom George fram och frågade.

"Så skulle man kunna säga" sade Harry och ryckte på axlarna.

"Jag kan inte tro det" sade Mr. Weasley "Det här var verkligen roligt!"

Ron gick och ställde sig framför Harry och Hermione med ett skuldmedvetet ansikte.

"Jag är ledsen om jag varit lite sur och tvär mot er två, jag kunde ju inte veta." Han blev röd om öronen. "Jag menar, alla blir väl lite svartsjuka ibland."

"Så det är därför du har betett dig så lustigt under hösten" sade Harry och skrattade.

"Kom hit med dig din tok!" sade Hermione och drog ner honom i soffan och alla tre omfamnade varandra i en jättekram.