"Harry, vad gör du där?" frågade han chockat när han såg vem som gömde sig bakom masken.

Flera runt om i ringen av gruppmedlemmar började skratta. Han såg sig omkring bland gruppmedlemmarna och blev ståendes med öppen mun av ren förvåning. Där stod Hermione, Ginny, bröderna Creevey, Luna Lovegood, Neville och flera andra Gryffindor, Hufflepuff och Ravenclawelever och självklart Malfoy.

"Men, men vad gör ni alla här?" sade han och kände sig förvirrad.

"Samma som du, är på möte" sade Hermione lite roat. Ron vände sig till Harry.

"Vänta lite nu, om du är där. Vem är då den bundne mannen? Jag trodde det var du." sade han och pekade på den bundne mannen.

Malfoy gick bort till den snyftande bundne mannen och drog av huvan. Under fanns ingen mindre än Cornelius Fudge.

"Har ni tillfångatagit trolldomsministern? Är ni inte kloka?" utbrast Ron.

"Före detta trolldomsministern!" sade Ginny med en tillrättavisande ton.

Han såg mot henne utan att förstå vad hon menade. Harry började förklara.

"Han blev avsatt som minister när det visade sig att han jobbade för Lord Voldemort."

"Men jag trodde att den här gruppen gjorde det och när jag såg er trodde jag först att Malfoy hade förhäxat er alla." sade Ron förvånat, han var säker på att Malfoy hade förhäxat alla de andra.

Malfoy skrattade till. Harry gick fram till Ron. "Det är nog på sin plats med lite förklaringar" sade han.

Ron tänkte snabbt. Hans vänner verkade helt klart ha blivit galna eller förtrollade av Malfoy.

"Varför är alla här? Jag trodde jag svek er med att arbeta för dödsätare." sade han och visade sin arm för de andra. Som på beställning drog de andra också upp sina ärmar och visade ett likadant märke. Ron stirrade på de andra och kunde inte tro det han såg.

"Så ni har alla gått över till den andra sidan?" sade han upprört.

"Nej, nej" svarade Harry. "Vi är alla fortfarande emot Voldemort, precis som vi alltid har varit."

"Men ni har ju också mörkrets märke på era armar"

"Titta på ditt märke en gång till", sade Neville, "Det är inte mörkrets märke".

Han tittade på sin arm och han tyckte allt att det såg ut som mörkrets märke. Men så plötsligt när han vred på armen lite framträdde ett annat ansikte i märket på armen, Albus Dumbledore. Han tittade förbluffad upp på Harry som log.

"Men, men varför har ni lurat mig så här?" frågade han helt ställd.

"Av en mycket enkel anledning. Vi är alla emot Voldemort och för att kunna spionera på honom måste det se naturtroget ut och vi startade den här gruppen. Vi kom på idén när du var så bestämd att du skulle betala tillbaka det jag lånade dig. Det blev en bra täckmantel för att få det att se ut som en grupp som stödjer Voldemort. Den här gruppen arbetar mot Voldemort men utåt ser det ut som om vi arbetar för honom, vilket gör att vi kan få bra upplysningar om honom." Sade Harry till Ron.

Han tänkte fort nu. "Men vad gör då han här?" frågade han och pekade på Malfoy.

Harry såg undrande på Malfoy.

"Berätta du" sade Malfoy lugnt till Harry.

"Jo, det är så att Malfoy är vår spion in mot Voldemorts inre grupp, eller var rättare sagt. Han har sagt upp kontakten med sin far och kan inte spionera längre."

"Varför har han sagt upp kontakten med Lucius?" frågade Ron misstänksamt.

"Av den anledningen att jag var trött på att tryckas ner av honom, att inte räcka till eller inte leva upp till min fars förväntningar. Jag var trött på att bli slagen och misshandlad. Alltid skulle jag göra som han ville, bli det han ville. Jag ville inte det längre. Jag vill vara min egen, inte en kopia av honom! Jag vill inte låtsas vara någon jag inte är längre. Jag har dolt mig själv bakom ett skal för att glädja min far men det är det slut med nu." Malfoy hade fått en tår på kinden och snyftade till.

Ron såg nu faktiskt medlidsamt på Malfoy.

"Har han verkligen haft det som han säger?" tänkte han lite misstänksamt men samtidigt lät det faktiskt trovärdigt.

"Malfoy är lojal mot oss och vill inget hellre än att Voldemort ska besegras. Han kom till mig efter sommaren när han blivit misshandlad av sin pappa en gång för mycket och vi hade en pratstund, efter den kom det fram att Malfoy är på vår sida, innerst inne. Vi har förståelse för varandra nu och jag litar på honom." Sade Harry som om han läst Rons tankar. Ron nickade accepterande och förstående.

"Men, allt jag har gjort mot dig!" sade han sedan förskräckt.

"Det är lugnt, jag har följt dig genom dina uppdrag och märkt dina tankar så jag vet att du aldrig skulle svika mig egentligen!" sade Harry och log mot Ron som med de orden blev alldeles varm.

"Men varför har ni inte sagt något om gruppen till mig tidigare?"

"Det var tvunget att se troget ut. När vi lurade med dig som vi gjorde så såg det ut som om vi arbetade för Voldemort. På samma sätt skulle det ha sett mycket underligt ut om jag varit med, därför spelade jag Voldemort eller en av hans närmaste män. Märket vi har är till för att höja förklädnadens verklighet" sade Harry.

Han kunde inte tro det, mitt framför näsan hade hans vänner lurat honom att han arbetade för dödsätare och höll på att bli en själv. Men han blev otroligt glad när han insåg att så inte var fallet och att han inte skadat Harry eller Hermione på riktigt.

"Vad är det vi gör, förutom att spionera på Voldemort och lura vänner?" frågade han alla.

"Vi spionerar som sagt på Voldemort. Dels för att Malfoy ville bryta med sin far och ge igen för allt han gjort och jag för att jag vill döda Voldemort! Det var därför vi har frågat ut den före detta ministern. För att hitta Voldemort.", sade Harry, "Dessutom har du själv sagt en av anledningarna när du gick med!"

Ron såg på Harry och försökte komma på vad han menade utan att lyckas.

"Du vill ju hämnas Mollys mördare. Vi letar efter den med, för din skull!" sade Harry med glöd.

Ron såg med stora ögon på dem alla. "Tack" fick han fram men fortsatte en stund senare.

"Så ni har vetat om allt jag har gjort?" frågade han sedan.

"Inte riktigt allt, vi överlät arbetet med att få in dig i gruppen på Malfoy, så att det skulle se ännu mer riktigt ut." sade Hermione. "Men vi har följt dig på mycket och sett om du skulle göra det fullt ut."

"Och jag måste säga att du gjorde ett bra jobb!" sade Malfoy med ett leende.

Plötsligt började Ron skratta.

"Jag kan inte tro det. Ni är bara för konstiga allihop, jag skulle kunna kasta förbannelser på er allihop". Alla skrattade med Ron, de verkade lättade att han tagit allt så bra.

"Nu måste vi återgå till vårt arbete" sade Harry när de skrattat färdigt, "Vi måste ta reda på vad han menade för plats, det blir allas uppdrag att göra det".

"Dessutom måste vi låtsas som ingenting, bara vi vet sanningen om gruppen, de andra i Slytherin tror att jag lurat två Weasleys att bli springpojkar åt dödsätare!" sade Malfoy. Alla höll med om den saken.

"Nu ska väl jag gå och överlämna Mr Fudge här till Dumbledore. Ni som vill följer med!" sade Harry och tittade på de andra innan han började gå för att prata med Dumbledore. Ron, Ginny, Hermione och Neville följde med medan de andra återvände till respektive uppehållsrum.

"Men, hur?" frågade Dumbledore med ett förvånat ansiktsuttryck.

"Vi råkade träffa på honom bara" sade Harry och han försökte låta så övertygande han kunde och Dumbledore verkade tro honom eller han låtsades tro honom i alla fall.

"Länge har vi nu sökt efter honom och så fångar ni honom." sade han och lät nästan besviken. "Insåg ni inte att ni utsatte er för fara?"

"Det var inget, den här är väl ingenting jämfört med hans herre!" sade Ron.

Dumbledore såg på dem alla där de stod på hans kontor och nyss hade överlämnat Mr Fudge.

"Jag skickar efter någon från ministeriet som tar han dom honom och som säkerligen vill ställa några frågor. Ert arbete är slutfört, jag råder er att gå och lägga er igen." sade Dumbledore till dem alla med ett besynnerligt leende.

De lämnade stilla rektorns kontor och begav sig tillbaka mot tornet. Ron hade tankarna på vad som hänt de senaste timmarna. För tre timmar sedan var han på väg att förråda sin bäste vän och överlämna honom till dödsätare och själv bli en. Nu var han med i en grupp som under förklädnad arbetade för att hitta och förgöra Voldemort en gång för alla. Han kände sig faktiskt fortfarande förvirrad men ändå glad för att han nu visste att han inte hade förrått sin bäste vän. Väl tillbaka i sovsalen lade han sig men kunde inte somna.

"Harry?" sade han försiktigt

"ja" svarade Harry från sin säng.

"Är det säkert att det inte gör något, allt som jag har gjort mot dig menar jag?" frågade han nervöst.

"Ja, det gör absolut inget. Du gjorde precis som vi planerat att du skulle göra. Sov nu din lättlurade förrädare!" sade Harry med ett illa dolt skratt.

Han blev faktiskt lugnare och somnade snart med ett leende på läpparna