De satt tysta i den skakande och smällande bussen, alla verkade fundera på samma sak.

Vad hade de fått ut av natten? Ron hade blivit dödligt skadad och fanns ingen bot på Hogwarts skulle han med all sannolikhet dö. De hade befriat Percy Weasley från hans fångenskap men annars hade inte natten gett något. Malfoy bröt tystnaden.

"Jag vet vad ni tänker men jag ville inte att det här skulle hända!"

"Ingen beskyller dig för att ha lurat oss dit för att få oss dödade." sade Harry.

"Det gick helt enkelt inte som vi ville" fortsatte han och lät blicken sorgset falla på Ron och fick syn på pergamenten som stack ut ur hans klädnad. Han tog upp dem och höll dem med triumferande blick.

"Kanske var inte natten så lönlös ändå." sade han.

"Vadå?" frågade alla.

"Vi hittade dem här pergamenten nere i källaren. De beskriver tydligt Voldemorts planer." sade han och log nu.

Malfoy drog upp något ur sin ficka, det var en svart låda.

"Det här snodde jag åt mig från min fars rum. Det är hans hemliga låda där han förvarar viktiga meddelanden och sådant. Vi får titta i den sedan och jämföra" sade han.

Bussen saktade in och stannade tvärt. De var framme utanför ingången till Hogwarts. De bar försiktigt ut båren och lät den sedan sväva upp mot slottet, Percy lät Weatherby sväva vid sidan som innan medan Harry och Hermione gick bredvid Ron. De andra tog hand om kvastarna och de gick alla upp mot slottets port. Innan de kom fram öppnades porten och någon kom springandes mot dem. Harry tittade upp och såg att det var Dumbledore, McGonagall och Snape.

"Vad har ni gjort!" utbrast McGonagall förskräckt och såg på dem med en hård blick.

"Vi vill inte diskutera det här professorn" sade Hermione.

"Hon har rätt, vi måste få in Ron till madam Pomfrey först!" fortsatte Harry.

McGonagall och Snape tittade på Dumbledore som bara nickade och började gå in i slottet för att leda dem till sjukhusflygeln. Under tiden som de tog sig till madam Pomfrey gick Snape och sneglade på dem på ett olycksbådande sätt. Madam Pomfrey blev alldeles till sig när de kom och tog in Ron bakom en skärm och körde ut dem från rummet och smällde igen dörren.
Dumbledore ledde dem sedan till ett närliggande klassrum. Weatherby slängde de på golvet. När alla satt ner ställde Dumbledore, McGonagall och Snape sig framför dem.

"Dumbledore Sir, jag vill..." började Harry.

"Tystnad när rektorn ska tala" röt Snape.

Harry skulle säga något för att svara Snape men Dumbledore avbröt honom.

"Jag vill nu veta precis alla dumheter ni har haft för er!" sade Dumbledore med en för den gamle mannen ovanligt hård röst.

Harry märkte hans besvikelse och ilska i den blick han gav dem alla. Snape gick fram till Harry, tog tag i hans arm och drog ner ärmen på klädnaden.

"Ni kan börja med att förklara märkena ni har på era armar!" sade han och höll upp Harrys arm i luften i ett hårt grepp.

Ingen sade något.

"Kanske det går lättare om jag hämtar lite sanningsserum." sade han i en hotfull röst.

"Jag ska berätta om du släpper min arm!" sade Harry stelt.

Snape höll på att slå till honom men Dumbledore sade enkelt:

"Släpp armen och låt oss höra vad han har att säga!"

Snape släppte armen motvilligt med att slänga ner den i Harrys knä.

"Jo, det var så att vi samlades för att spionera på Voldemort och försöka ta reda på var han gömde sig och vad han skulle göra." sade Harry och de andra höll nickande med.

"Därför startade vi en grupp som utåt skulle se ut som om vi arbetade för Voldemort men i själva verket arbetade för att krossa honom. Märket är en del av förklädnaden!" fortsatte han.

"Skulle mörkrets märke vara en del av en förklädnad, Potter?" frågade Snape ironiskt. "Jag skulle inte tro så!" sade han med mörk röst.

McGonagall stod och stirrade på Harrys arm.

"Severus, titta en gång till på märket." sade hon med häpen röst.

Snape tog åter hårt tag i Harrys arm och granskade märket ytterliggare en gång till och fick sedan samma förvånade blick som Ron fått när han fick reda på sanningen.

I den närmaste timmen berättade dem sedan hur de arbetat för att avslöja Voldemorts gömställe och hur de gjort för att det skulle se så verkligt ut som möjligt.

"Det var därför vi var i Malfoys hus. För att Fudge sagt att han gömde honom där."

Alla tre stod och såg på varandra och begrundade vad de hört. Dumbledore sade tillslut.

"Så ni har åter startat Dumbledores armé? Och lyckats fånga dödsätarna Fudge och Weatherby och befriat Percy Weasley." Han verkade fundera ett tag och suckade sedan.

"Att ni inte har sagt något, av alla dumma saker jag varit med om att elever har gjort är detta en av de mest lysande." sade han med en röst blandad av trötthet och stolthet.

Alla blev förvånade när han sade det, även Snape som verkade ha trott att de skulle få en utskällning.

"Dock måste jag säga att det var dumt av er att utsätta er för den fara som ni gjorde. Det var rena rama turen att ni kom därifrån med bara en skadad, stället kryllade av dödsätare fast just när ni kom var de ute i det andra huset!" fortsatte Dumbledore nu med hårdare ton.

"Men hur visste ni det?" frågade Harry.

"Professor Snape övervakade huset och när han märkte att ni kom dit kom han direkt och varnade mig. Vi var precis på väg dit när Nattbussen stannade här." sade Dumbledore.

De såg alla på Snape som nu stod och såg viktig ut.

"Vill Professor Snape och McGonagall vara vänliga och föra Mr Weatherby till det säkra rummet och underrätta ministern!" sade Dumbledore efter ett tag och de båda lämnade rummet med fången.

Han vände sig sedan till gruppen.

"Jag vill tacka er för ert arbete. Jag vill inte att ni gör mer nu. Lämna det ni hittade i huset här på katedern!" sade han och de fick alla ett förvånat ansiktsuttryck, hur kunde han veta?

Harry och Malfoy gick och lade det de hade på katedern.

"Nu när vi är ensamma vill jag att ni ska veta att jag är stolt över er för ert arbete men jag måste uppmana er att inte göra mer hemliga uppdrag just nu." sade han och log ett mystiskt leende.

"Återvänd till era sovsalar och sov några timmar, förutom Ni fyra" sade han och pekade på Harry, Hermione, Ginny och Percy.

"Ni följer mig till sjukhusflygeln."

Medan de andra återvände till respektive sällskapsrum för att få sig några timmars sömn gick Dumbledore åter till madam Pomfrey. Hon var klar med undersökningen av Ron och han låg nu bakom skärmar och fick inte störas. De satte sig inne på hennes kontor.

"Jag är rädd att jag inte kan göra så mycket för honom just nu!" sade hon.

Harry for upp från stolen.

"Va! Du måste göra något. Han får inte dö!" utbrast han ilsket.

Dumbledore gick och lade en hand på Harrys axlar för att lugna honom.

"Jag vill att du sätter dig ner!" sade han i en något hård ton.

När Harry satt sig ner fortsatte han.

"Som ni berättade förut ligger han nu i en sorts koma. Inget liknande har tidigare hänt men vi kommer att göra allt för att hitta ett sätt att bota honom på!"

"Så du menar att det kanske inte finns något som kan rädda honom?" sade Hermione med darrande röst.

Han suckade.

"Ja, det är vad jag menar. Men nu befinner han sig i en annan värld och innan vi har hittat någon sorts information om vad som kan bota honom råder jag er att ta det lugnt och låta honom vila."

"Nu vill jag att ni återvänder till era sovsalar. Vi underrättar er om vi kommer på något som kan hjälpa Ron, vilket jag hoppas att ni också gör om ni skulle komma på något!"

De gick med tunga steg till Gryffindortornet. Det kändes inte alls lika bra nu som för några timmar sedan när de gav sig av. Harry kunde inte sova utan satte sig i en soffa och började leta i sina böcker efter fakta om hur man botar ett dödsliknande tillstånd.

Det hade gått en vecka och Harry satt i Gryffindors uppehållsrummet och var som ett stort åskmoln, han hade inte hittat någon information om hur de skulle kunna bota Ron. De flesta undvek honom. Den enda som faktiskt vågade komma i närheten av honom var Hermione som trots hans sinnesstämning inte svek från hans sida. I en vecka hade alla från gruppen gått och mått dåligt men Harry verkade ha tagit det som hänt extra hårt.

"Kom igen Harry, vill du inte gå och hälsa på Hagrid?" frågade Hermione samtidigt som hon kramade om honom.

"Nej" svarade han kort.

"Det som hände har hänt, det hjälper inte Ron att du sitter och surar." sade Hermione på sitt tillrättavisande sätt men ändå på ett mjukt sätt.

Harry slet sig loss från Hermione och fäste blicken på henne.

"Förstår du inte?" sade han och fortsatte snart.

"Hade vi inte startat gruppen och lurat med Ron på det sätt som vi gjorde skulle han inte ligga halvdöd nu!"

Hermione tog hans hand och såg djupt in i hans ögon.

"Du får inte anklaga dig själv för vad som hände. Det var den där Weatherbys fel!"

Harry lade plötsligt ner huvudet i Hermiones knä och kunde inte hindra tårarna.

"Jag vill bara inte att han ska dö! Det räcker med Mrs Weasley och Sirius." snyftade han fram.

Hermione lyfte upp hans huvud och såg rakt på honom.

"Vi ska inte låta Ron dö och vi ska låta Voldemort betala för allt ont han gjort men för Rons skull måste vi vara starka nu. Jag tror att han känner av det och ju starkare vi är desto bättre kommer han att må." sade Hermione med lugn röst.

Deras ansikten kom närmare varandra och deras tårar blötte ner deras klädnader medan de omfamnade varandra. Ginny och Neville som suttit och tittat på dem vände bort sina huvuden med generade ansikten.

Varje dag besökte de Ron som varken blev bättre eller sämre för tillfället. Ingen hade lyckats komma på något som skulle kunna bota honom. Dumbledore hade gått igenom uppgifterna som de hade hittat när de var i Malfoys hus och Arthur Weasley hade rensat ministeriet från alla som det på något sätt framkom i pergamenten att de arbetade för Voldemort. De hade under förhör gjorda av Snape, Lupin och Moody erkänt och därför litade de på informationen de funnit. Det var det enda positiva just nu. Lektionerna pågick som vanligt i övrigt med den skillnad att Harry satt tillsammans med Hermione istället för med Ron. Malfoy fortsatte att vara elak och stöddig när han var tillsammans med de andra från Slytherin men i bakgrunden arbetade han febrilt med att finna botemedlet åt Ron. Det enda som skilde Malfoy nu från då var att han delvis börjat stöta bort Crabbe och Goyle.

En dag när Harry satt i biblioteket kom han helt plötsligt ihåg en boktitel han sett när de letade igenom källaren på Malfoys hus. "Magiska växter och deras för allmänheten okända verkningar."

Han reste sig direkt och började leta igenom biblioteket om den titeln fanns där. Efter en timme frågade han biblioteksföreståndarinnan och fick reda på att den titeln inte fanns i biblioteket här i alla fall. Han återvände istället till sällskapsrummet för att hitta Hermione men hon syntes inte till någonstans. Han gjorde då en sak som han i princip lovat Dumbledore att inte göra. Han tog upp sin trollstav och satte den mot märket på armen och uttalade formeln som innebar samling. En halvtimme senare var hela gruppen samlad i rummet i källaren. Harry såg noga på dem.

"Är ni beredda att återvända till Malfoys hus?" frågade han.

Ingen svarade.

"Jag tror att det finns ett svar på hur man kan bota Ron där!" sade han.

"De som inte vill behöver inte följa med men jag tänker åka dit och hämta det som jag tror kommer att rädda livet på Ron." sade han och tog tag i sin kvast som han hade tagit med sig.

Alla hade skinit upp i ett triumferande leende och Neville sade.

"Självklart följer jag med!" och försvann ut för att hämta en kvast.