Tre timmar senare var de tillbaka i källaren på Malfoys hus och letade alla igenom alla rum för att hitta boken Harry ville ha tag på. Efter vad som verkade vara en evighet kom Luna springande så nervös att hon inte visste vart hon var.

"Jag har hittat den!" utbrast hon när hon fick tag på Harry.

Harry tog emot boken och stirrade på den ett tag innan han öppnade den och började leta mellan sidorna. Han hade precis kommit fram till en sida om "Mimbulus Mimbletonia" när Neville utropade.

"Det där är ju växten jag fick i födelsedagspresent förra året." och pekade på bilden, han hade inte sett texten.

Harry läste vidare och fann det han sökte efter.

"Mimbulus Mimbletonia kan med rätt behandling och beredning väcka den som ligger i en koma orsakad av en förbannelse. Den kan i rätt kombination även återväcka de döda om man skulle lyckas träffa dem i världen efter denna även fast man själv inte är död. Vilka de andra ingredienserna som behövs är, är än så länge okänt"

Efteråt följde en beskrivning av hur man skulle göra elixiret i fråga. Harry stirrade på texten och kände en enorm glädje blossa upp inom sig. Han såg upp på de andra.

"Vi har hittat det vi kom hit för. Låt oss återvända till Hogwarts och meddela Dumbledore." sade han och började gå mot trappan upp från källaren när han hörde ett hånfullt och elakt skratt bakom sig.

Han vände sig sakta om och mot gruppen kom Voldemort och minst tio dödsätare som verkade vara från den inre cirkeln.

"Så ni kommer för att möta ert öde!" väste Voldemort triumferande.

En grön stråle sköt från hans trollstav mot Harry som lyckades hoppa undan och strålen träffade väggen bakom dem istället och efterlämnade ett stort hål. De andra i gruppen svarade genom att kasta olika förbannelser mot Voldemort som undvek dem och de träffade en av dödsätarna istället.

"Dårar." sade han kort innan han fortsatte.

"Låt oss gå ihop Harry. Tillsammans kan vi styra både trollkarlsvärlden och mugglarvärlden för evig tid" sade Voldemort med så inbjudande röst han kunde.

"ALDRIG!" vrålade Harry till svar.

"Då ska ni d" kom Lucius Malfoy fram och sade och riktade sin stav mot gruppen.

Precis när han skulle uttala en förbannelse kom en röd blixt farande bakom Harry och lamslog Mr Malfoy.

"Det tror jag inte att de ska!" mullrade Dumbledores stämma bakom dem.

Harry vände sig om och förutom Dumbledore stod alla ur Ordern och samtliga lärare från Hogwarts och riktade sina trollstavar mot dödsätarna.

"Förinta dem!" vrålade Voldemort åt dödsätarna innan han själv försvann med ett plopp.

Förbannelser flög genom luften och Harry och de andra tryckte sig mot väggen.

"Harry" Dumbledores röst nådde Harry.

"Ta er ut härifrån och ta er tillbaka så fort ni kan!" sade han och såg rakt på Harry.

"Vi kan strida!" ropade Harry tillbaka.

"NEJ! Ni ska återvända till Hogwarts! Det är en direkt order!" sade Dumbledore med sträng röst.

Harry nickade och allihop sprang de genom havet av förbannelser som flög genom luften och de stannade inte fören de var vid sina kvastar som de omedelbart hoppade på och flög iväg tillbaka mot Hogwarts så fort de kunde.

Dumbledore och lärarna kom tillbaka med sammanbitna miner sent under natten och det var verkligen mörkt ute. Flera av dem haltade och flera andra blödde från sår på olika delar av kroppen. Aurorer kom med ett flertal tillfångatagna dödsätare. Dumbledore tog gruppen in i ett klassrum.

"Dumbledore Sir!" började Harry men Dumbledore avbröt honom tvärt.

"Harry, och även ni andra, lyssna noga!"

"Idag gick kriget mot Voldemort in i en ny fas, det var därför ni skulle lämna det stället så fort som möjligt. De vi tillfångatagit kommer att få hårda straff! Ett av Voldemorts gömställen har avslöjats, vilket kan föra oss längre i kampen mot honom." han sade det med en förklarande ton.

"Nu, varför återvände ni dit?" frågade han med hård röst.

Harry tog fram boken han tagit med sig och gav till Dumbledore.

"Jo, vi har hittat det som kan bota Ron!" sade han.

Dumbledore tog emot boken och såg förvånat ner på sidan som Harry slagit upp. När han läst igenom vad som stod, sade han bara kort.

"Så ni har hittat botemedlet nu." Han såg upp på dem och man såg verkligen att han var trött och sargad. Harry hade aldrig sett honom se så gammal ut.

"Harry, Hermione och Ginny, Kom med mig till mitt kontor, jag har en sak jag vill prata med er om där!" sade han med en underlig röst och vände sig om och gick före till sitt kontor.

Han öppnade ögonen för en kort stund. Smärtorna höll på att göra honom galen. Varje muskel sved och ömmade. Samtidigt kändes det som att han var utsatt för ett flertal Cruciatusförbannelser och huvudet kändes som att det höll på att sprängas. Han hostade upp en blandning av slem och blod i hinken vid sidan av sängen, det gjorde han varje gång han vaknade till som han hade gjort till och från under de senaste två dagarna. Han ville så gärna att allt bara skulle försvinna, att han skulle slippa ha denna smärta jämt och ständigt. De enda gånger han slapp den var när han märkte att någon gav honom något medel som antagligen var en sorts medicin men den hjälpte bara en kort stund innan smärtorna återkom. Han ville skrika av smärta men han orkade inte och dessutom verkade det som att han blivit stum, han fick inte fram ett ljud hur mycket han än försökte. Även när han var bortdomnad och medvetslös kände han smärtan och varje minut såg han det gröna stickande ljuset i ögonen.

Han slog igen ögonen igen och drog en djup suck.
Plötsligt såg han en stor korridor som han själv stod i. Han vandrade bortåt i den och kom fram till en stor dörr, det verkade strömma ut ljus från den andra sidan. Han vände sig om och såg åt andra hållet, där fanns sjukhusflygeln på Hogwarts. Han vände sig mot dörren och öppnade den. Han blev förbluffad över vad han såg. Det var en enorm sal han hade kommit in i. Det var mycket ljust och han blev glad och varm av det. Han vandrade runt ett tag och fick syn på två personer som han kände igen. Han sprang mot dem, han kände en enorm värme komma in i kroppen och smärtan försvann, han kände sig glad. En linje drogs upp framför honom och gjorde att han inte kunde komma längre s han stannade till. Han hörde en röst inne i huvudet.

"Beakta ditt val noga, det går inte att ändra. Stanna kvar och lev med allt som tillhör det eller gå vidare och se dem aldrig mer."

Han såg ut genom dörren och korridoren och såg längtansfullt mot allt som kunde hända där, samtidigt såg han mot sin mamma som stod på andra sidan linjen. Han återvände till sjuksängen och alla smärtor återkom. Han kände sig ändå glad, för mitt i smärtan kände han sina vänners kärlek och deras osvikliga vänskap. Han tänkte på allt kul han gjort under livet med sina bästa vänner och ett leende spred sig över ansiktet. Allt han gjort passerade framför ögonen. Hur dem besegrat ett troll, spelat ett enormt parti schack, flugit en magisk bil, vunnit quidditchpokalen, räddat Sirius, sett på världsmästerskapen i quidditch och allt annat de gjort tillsammans flöt förbi ögonen som en film och han kunde inte hålla tillbaka tårarna som kom. Han såg sina vänner passera som ett minne framför ögonen en sista gång och slog sedan igen ögonlocken. De sista smärtorna lämnade hans kropp och han skulle aldrig mer känna dem.

Det var en riktigt mörk natt och inne på rektorns kontor på Hogwarts skrek en pojke med ett ärr i pannan rakt ut, en flicka med tjockt burrigt brunt hår begravde gråtande ansiktet i sin elevhemsföreståndares klädnad och en flicka med rött hår grät otröstligt...

Här slutar "En mörk Natt", Jag hoppas att den varit till nöje för er som läst den och jag tackar för de kommentarer som kommit under resans gång. Tack än en gång för visat intresse.