Christopher skakade på huvudet. "Hur skulle det gå till?" frågade han tyst, "Du är den enda som tycker om mig. Hur skulle jag kunna få vänner?"
"Det där är inte sant, Chris," invände Thomas.
"Vem skulle annars tycka om mig?" undrade Christopher, han hade inte långt kvar till tårarna, känslosam som han var.
Thomas satt tyst en liten stund. "Det finns andra utanför godset. Människor som du aldrig har träffat förut och som inte dömer dig på samma sätt som mor och far," svarade han sedan.
"Tror du det?"
"Ja, du är en underbar pojke, Chris," log Thomas "Men visa aldrig, aldrig att du är en animagus, det är olagligt för oss vet du..."
Christopher nickade "Men varför är vi det då?"
"Far har bestämt det, han vill kunna utnyttja att våra skepnader är okända senare."
"Jaså, men om vi vägrar att hjälpa honom då?"
"Det kan vi inte, du vet vad han gör då."
Christopher rös ofrivilligt. Thomas strök honom över ryggen.
"Du behöver inte vara orolig," sade han mjukt, "Du kommer ju att vara utom räckhåll för honom ända fram till jullovet."
"Jag vet," svarade Christopher tyst, "Jag längtar tills imorgon, följer du med till Kings Cross?"
"Självklart, inte skulle jag överge min favoritbror," flinade Thomas. Christopher log, men Thomas såg bekymrat på hans hår.
"Du måste klippa det," konstaterade han.
Christopher nickade, "Kan du hjälpa mig?" bad han, "Det är så svårt med sax."
"Visst, vill du ha det till käkbenet som vanligt?"
Christopher nickade.
"Ska jag räta ut det också?"
"Kan du det?" utbrast Christopher.
"Jag tolkar det som ett ja, självklart kan jag det. Vad tror du om mig egentligen?"