"Upp med er nu, pojkar!" sade Amelia Oakley och slog upp dörren till sina söners rum. De satte sig alla upp i sängarna för att visa att de var vakna.

"Christopher, du packade väl inte igår? Varför frågar jag egentligen, självklart gjorde du inte det. Du tänker aldrig själv. Thomas du får hjälpa honom, sedan kommer ni ned och äter frukost allihop, men våga inte väcka er syster," fortsatte hon.

William lämnade genast rummet och följde med henne ned, men Thomas och Christopher började genast skynda fram och tillbaka i rummet för att packa ihop Christophers saker i den stora kofferten.

"Gå ned och ät nu, Chris, jag packar resten," sade Thomas efter en stund.

"Tack, Tom, jag skyndar mig..." svarade Christopher och sprang iväg ned för trappan. Han snappade åt sig en smörgås från bordet och drack ett glas pumpajuice. Precis när han var klar fick han syn på sin far.

"Gå och byt om, Christopher," sade Vincent, "Så där kan du inte se ut. Du måste ha mugglarkläder."

"Förlåt," mumlade Christopher "Jag ska byta med en gång."

Han skyndade upp på övervåningen igen.

"Har du glömt något?" frågade Thomas.

Christopher nickade. "Jag måste ju ha mugglarkläder på mig när vi ska till King Cross," svarade han.

"Just det... Skynda dig, kläderna finns i garderoben."

Christopher nickade och skyndade iväg mot garderoben längst in i rummet. Han tog fram ett par gamla jeans som Thomas hade haft tidigare och en svart tröja med en rörlig bild av Musse Pigg på bröstet.

"Är allt färdigpackat?" frågade han sedan sin bror. Thomas nickade.

"Är min amulett med?" undrade Christopher och tog sig om halsen.

"Nej, den borde du nog inte ha..." svarade Thomas tveksamt.

"Jo, jag måste ha den, jag kan inte leva utan den," invände Christopher.

"Jaja," suckade Thomas, han gick fram till bokhyllan och tog ned ett slitet träskrin från den.

"Får jag ta med skrinet också?" bad Christopher.

"Javisst, jag gjorde dem båda åt dig, inte sant," svarade Thomas. Christopher öppnade genast skrinet och tog fram en halskedja med en metallplatta som sprakade i alla världens färger. Han fäste den runt halsen och log mot sin bror.

Thomas tog skrinet och lade ned det i kofferten innan han stängde locket.

"Är du säker på att du inte vill låna min uggla?" frågade han sedan.

Christopher nickade. "Du vet ju hur arg far skulle bli, dessutom har jag läst att man kan låna ugglor där om man behöver..." svarade han.

"Jo, det är sant," medgav Thomas "Men vad blir han inte arg för?"

"Du har rätt," suckade Christopher trött. "Vad är klockan?"

"Halv åtta, vi måste snart åka."

"Hur tar vi oss dit?"

"Far har ordnat en, vad heter det nu igen, han har ordnat en bil," svarade Thomas leende.

"En bil?!"

Thomas nickade. "Gå ned nu och visa att du är klar så tar jag hand om kofferten."

"Tack," mumlade Christopher och skyndade nedför trappan.

Hans far väntade på honom alldeles vid trappans fot.

"Vad har du på dig?" röt han, så fort Christopher hade kommit ned.

"Mugglarkläder," svarade Christopher osäkert.

"Det där är inga mugglarkläder, Christopher," svarade Vincent argt.

"Det är det visst det," envisades hans son. "Jag har sett mugglare i precis likadana kläder som de här."

"Tig, pojke!"

"Nej, det är sant. Jag tänker ha det här på mig, för mugglare har kläder som de här."

Vincent höjde handen och gav sin son en örfil. Christopher tog ett skrämt steg bakåt.

"Hör du inte vad jag säger," morrade Vincent "Det där är inte mugglarkläder."

"Det är det visst det. Det är en vanlig tröja och vanliga byxor..." mumlade Christopher.

"Din dåraktiga unge," snäste Vincent och gav honom ett slag i ansiktet, Christopher for bakåt rakt in i trappan. Han kände redan nu hur ögat började svullna. "Mugglarna har inte uppfunnit rörliga tryck ännu. Och vad är det för skräp du har om halsen?"

"Jag har inget skräp om halsen," svarade Christopher argt, för amuletten var av stor betydelse för honom. Det var hans käraste ägodel, Thomas hade gjort den när Christopher hade varit tio år.

"Säger jag att det är skräp så är det skräp, förstått?" röt Vincent och slet upp sin son igen.

"Det är inte skräp," vidhöll Christopher.

Vincent gav honom ett flertal hårda slag i ansiktet. Christopher började snörvla, men än så länge lyckades han hålla tillbaka tårarna.

"Far?! Vad gör du?" utropade Thomas från trappans topp.

"Tyst, Thomas," snäste Vincent. "Gå upp på ditt rum!"

"Nej, du kan inte slå Christopher sådär, det får du bara inte."

"Thomas, jag varnar dig bara en gång."

Thomas tvekade lite inför hotet. Christopher kunde inte längre hindra tårarna, nu skulle han orsaka problem också för Thomas. Hans bror lyckades på något sätt förstå det, han bet sig i läppen och tvekade ännu en stund.

Vincent började lossa sitt bälte ur fållorna.

"Nej, far!" utbrast Thomas förskräckt, "Det där är grymt..."

Vincent höjde sin trollstav och riktade den mot sin äldsta son, Thomas slungades bakåt av en enorm kraft.

"Sluta far, gör inte så mot honom..." grät Christopher. "Det är mig du är arg på, inte på honom..."

Vincent slog honom över ansiktet med baksidan av handen och läppen sprack.

"Ta av dig den där hemska tröjan, nu med en gång!"

Christopher drog den över huvudet, för han ville inte riskera ännu mer stryk.

"Det där förfärliga halsbandet också, du är väl ingen häxjänta?"

"Det är inget halsband, det är en amulett," snyftade Christopher "Och jag tänker inte ta av den, det kommer jag aldrig att göra!"

Hans far knuffade honom så att han föll framlänges över trappan. Sedan började han piska sin sons rygg med bältet.

Christopher jämrade sig högt och försökte slippa undan från de hemska slagen. Men han lyckades inte. Thomas, som tydligen hade förlorat medvetandet hade vaknat till liv igen och kom snavande ned för trappan.

"Sluta far," ropade han "Chris har inte förtjänat det där, sluta!"

"Du håller tyst, eller vill du också ha stryk?"

"Slå mig då," svarade Thomas trotsigt.

"Så du ska sätta dig upp mot mig?!" gormade Vincent, "Du ska nog få se på andra bullar."

Thomas såg lite osäker ut men gjorde sig beredd på att försvara sig mot fadern. Men istället för att göra något mot Thomas riktade han trollstaven mot sin yngste son och kastade honom tvärs igenom rummet. Christophers rygg var alldeles rödstrimmig och på flera ställen hade huden spruckit. Snett ned över ryggen från vänster axel löpte ett extra brett sår. Vincent gick fram mot pojken och fortsatte prygla Christopher, varje slag träffade nu i det största såret.

Thomas hade blivit så chockad att han inte längre kunde röra sig. Han bara stirrade på sin far och sin yngste bror. "Sluta," viskade han maktlöst "Snälla far, sluta..."

Efter en god stund slutade också Vincent, men då var bältets läder kladdigt av blod. Han slet amuletten av Christopher.

"Thomas," sade han sedan. "Se till att han får på sig en vettig tröja och kom ned med honom igen inom fem minuter. Vi måste ge oss av med en gång. Dig tar jag hand om när vi kommer hem igen."

Thomas rusade fram till sin bror som nätt och jämt var vid medvetande. Han lyckades ta Christopher upp för trappan och in på deras rum, men där sjönk Christopher ihop i en hög på golvet. Thomas tvättade snabbt, men ändå varsamt av hans rygg med vatten och lindade den med ett provisoriskt bandage.

"Låt någon titta på det där när du kommer fram, lova mig det," sade Thomas.

Christopher nickade kraftlöst. Thomas rev fram en mörkröd tröja ur garderoben och hjälpte att försiktigt trä den över huvudet.

"Nu går vi," mumlade han "Hur känner du dig? Kan du gå själv?"

Christopher nickade sammanbitet och stödde sig tungt på trappräcket när de gick ned. En stor svart bil väntade utan för huset. Vincent sade inte ett ord till sina sönder utan lastade bara in kofferten och satte sig i förarsätet.

De båda bröderna satte sig tysta där bak och sedan började resan mot King Cross. De nådde stationen klockan fem minuter i nio.

Vincent väntade i bilden medan Thomas följde sin bror till perrongen. De sade inte ett enda ord på vägen. Både Christopher och Thomas märkte att många stirrade på Christophers blåa öga och spruckna läpp, men de orkade inte bry sig om det. De lyckades hitta en tom kupé på tåget och Thomas hjälpte Christopher med kofferten.

"Allt kommer att gå bra nu," sade Thomas tyst innan han lämnade tåget.

Christopher svarade inte, han var alldeles för utmattad. Han satt bara tyst och såg efter sin bror.

"Ursäkta, är det upptaget här? Vi brukar alltid sitta här."