"Det är fullmåne i helgen," sade Peter plötsligt.

Remus ryckte till, precis som om någon hade slagit honom, sedan nickade han tyst. "Jo, det stämmer," mumlade han.

Fullmåne, tänkte Christopher, vad kunde det vara för speciellt med fullmånen? Det enda han visste om fullmånar var att William tyckte om att flyga i dess ljus.

Själv hade han bara varit ute i fullmånens ljus en enda gång och då hade han varit livrädd. Hans far hade blivit fullkomligt rasande, mycket värre än vanligt och när han hade slagit sin yngste som halvtfördärvad så hade han kastade ut honom ur huset och låtit honom stanna där hela natten. Inte ens Thomas hade lyckats smita ut den natten för att hjälpa honom då faderns vrede hade nått även honom.

Det hade hänt innan Christopher hade blivit animagus, han kom på sig själv med att undra om det skulle ha varit annorlunda då Han funderade en liten stund och bestämde sig sedan för att ge sig av ut i skogen den natten då det var fullmåne. Då skulle han dessutom få vara alldeles ensam. Han log lite för sig själv och kände sig inte alls lika fientligt inställd mot de två andra pojkarna längre.

"Vilket elevhem går ni i?" frågade han nyfiket.

"Gryffindor," svarade Peter stolt, "Det är det bästa elevhemmet."

"Jaså, jag hoppas att jag också hamnar där... jag läste om alla elevhemmen innan jag reste," sade Christopher "Är det sant att man kan låna ugglor förresten, jag behöver skicka en till min bror?"

"Det är sant, det finns ett uggletorn. Om du hamnar i Gryffindor så kan jag visa dig ikväll," svarade Remus.

"Tack..."

"Vad ska du skriva till din bror? Har du fler syskon?" frågade Peter nyfiket.

"Jag måste fråga honom om någonting hände efter det att jag hade åkt. Jag har två bröder och en syster," svarade Christopher kort.

"Vad skulle kunna hända på så kort tid?"

"Jag har en anledning att undra, okej?" fräste Christopher.

Peter nickade skrämt.

Christopher var mycket irriterad. Varför kunde de bara inte låta allt vara? De behövde inte veta allt om honom, framför allt inte det. Vad skulle de då tro om honom? En sak var säker i alla fall, om någon visste så skulle det inte vara en bra start på Hogwarts för honom. Han förstod redan nu att han skulle bli tvungen att ljuga en hel del.

"Är vi inte framme snart?" frågade han irriterat.

"Nej, det är flera timmar kvar," svarade Remus.

Christopher suckade djupt och stirrade ut genom fönstret igen. Han funderade på att gå till en annan kupé men kom fram till att det förmodligen var lika trångt överallt och han orkade inte med fler frågor. Han lutade sig tungt mot sätet, men var nära att skrika högt av smärta. Han kunde känna hur flera av såren på hans rygg började blöda igen. Han svor tyst och kastade en snabb blick på de andra två för att se om de hade märkt något, även om de nu hade det så visade de det inte med en endaste min.

Efter en stund plockade Remus fram en bok och började läsa. Peter somnade med huvudet lutat mot sätet och snarkade till ibland.

När det började skymma kom en prefekt in i deras kupé för att påminna dem om att byta till klädnader. Remus och Peter plockade genast fram sina klädnader och bytte om. Men Christopher satt kvar, han hade precis hittat ett läge där sätet inte skavde mot hans sår.

"Du vet väl att vi måste vara ombytta innan vi kommer fram?" frågade Remus.

Christopher blängde irriterat på honom, men sedan rotade han fram klädnaden och började byta om. Men så fort han lyckades få av sig tröjan flämtade både Remus och Peter till.

"Vad är det?" frågade Christopher snäsigt.

"Vad har du gjort på ryggen?" utbrast Remus, "Det blöder ju."

Christopher kände efter på ryggen, bandaget hade blivit kladdigt av blod.

"Christopher, vad har hänt?"

"Kalla mig inte Christopher, jag heter bara Chris," svarade Christopher.

"Men vad har hänt, din rygg är alldeles blodig?"

"Du har inte något med det att göra," snäste Christopher samtidigt som han tvekade inför om han skulle ta på sig klädnaden eller inte. Den skulle bli blodig.

"Chris," sade Remus långsamt. "Även om du inte vill berätta vad som har hänt så är det allvarligt. Vill du inte låta mig se om det lite jag kanske kan hjälpa..."

Christopher tvekade, men han förstod att han bara skulle göra det värre genom att vägra. Därför nickade han och satte sig ned med ryggen mot Remus.

Remus fick fram ett par trasor, bandage och vatten. Christopher orkade inte fråga varifrån. Han tvingade sig själv att bita ihop medan Remus lindade av det gamla bandaget. Men smärtan tvingade upp tårar i ögonen på honom. Peter såg intresserat på dem, Christopher ville skrika åt honom att sluta, men då skulle han också börja gråta, för Remus hade börjat tvätta av ryggen med det svalna vattnet och trasan färgades snabbt röd av blodet. Till sist strök Remus på en tjock salva över såren och lindade ryggen med det nya bandaget. "Gå till sjukhus flygeln så fort du kan," bad Remus.

Christopher nickade och drog snabbt på sig klädnaden. Precis när han var klar kom James och Sirius in i kupén. Båda hade bytt om och såg mycket nöjda ut.

De såg undrande på Remus som hastigt stoppade undan de blodiga bandagen.

Sirius lutade sig mot väggen och såg frågande ut, James satte sig bredvid Christopher.

"Och jag som trodde att det var vi två som var vår årskurs bråkmakare," sade han skämtsamt.

"Det är ni," svarade Remus. "Det är inget tvivel om den saken."

"Jaja," suckade James, "Vad är det som har hänt, då?"

"Du måste inte veta allt, James" svarade Remus kyligt.

"Jo, det behöver jag nog. Annars kan jag ju berätta för förste ordningsmannen om de förskräckliga och blodiga bandagen i vagn nummer fem."

"Håll mun, James," fräste Remus.

James stirrade på honom och Sirius hade fått ett vaksamt uttryck i ögonen. Christopher förstod att de alla tre skulle börja bråka på riktigt om han inte ingrep nu.

"Blodet var mitt, okej?" sade han irriterat, "Mer behöver ni inte veta."

Både Sirius och James stirrade förvånat på honom. "Äsch," sade James "Kan du inte bara berätta?"

"Nej!" svarade Christopher, han for upp och intog av en ren reflex försvarsställning.

"Lugna dig nu," utbrast Sirius, "Vi ska inte ha några bråk här nu..."

Christopher såg misstänksamt från den ena till den andra. Men ingen verkade vilja slå honom för hans plötsliga trots.

"Jag vill bara inte prata om det..." mumlade han och satte sig ned igen.

"Visst, då respekterar vi det," svarade Sirius med en hård blick på James.

"Tack..." sade Christopher tyst.

Det blev tyst en stund.

"Du Remus," sade Sirius plötsligt.

Remus såg upp.

"Vi har löst det under sommarlovet, James och jag. Vi kan vara klara redan nu i helgen."

Remus sken upp. "Äntligen, som jag har väntat. Sommaren har varit hemsk..."

Sirius log "Jag kan knappt vänta jag heller..."

Christopher såg undrande på dem, han förstod inte alls. Men han ville inte fråga, han hade ju vägrat att berätta.

Plötsligt stannade tåget. De var framme vid Hogwarts.

James och Sirius skyndade genast iväg. Remus och Peter hjälpte varandra och Christopher med koffertarna. När de kom ut såg Christopher sig förvirrat omkring. En väldig ung man ropade på förstaårselever och Christopher visste inte alls vad han skulle göra. Men Remus drog tag i honom. "Följ med här, det går snabbare. Dessutom så kan du komma till sjukhus flygeln snabbare såhär," sade han.

Christopher nickade och följde med honom och Peter.