"Hur mår du?" frågade Remus när de gick genom en korridor. Christopher som hade tittat på de rörliga tavlorna på väggarna vände sig genast mot honom igen.

"Bra..." svarade han "Allt känns jätte bra."

Remus nickade lättat. Han stannade framför ett porträtt.

"Det här är Tjocka damen. Det är till henne vi säger lösenordet för att få komma in," förklarade han. Christopher nickade.

"Vad är lösenordet?"

"Lejongap."

Tjocka damen svängde åt sidan och de båda pojkarna kunde gå in genom hålet som uppenbarade sig.

Christopher gick efter Remus genom gången.

"Det här är sällskapsrummet. Det är här vi kan umgås när vi är lediga..."

Christopher såg sig om och log. Inte åt rummet, för det tyckte han inte var märkvärdigt, utan åt Remus' vänlighet och förväntan om att Christopher skulle umgås med andra elever.

"Du, jag är ledsen, men du kommer att bli tvungen att sova ensam i en sovsal..." började Remus. "Vi kanske kan flytta om imorgon eller något men..."

"Det gör ingenting," svarade Christopher snabbt, "jag sover gärna ensam."

"Är det säkert?"

"Det går jätte bra." Christopher tänkte drömmande på ett alldeles eget rum.

Remus andades ut. "Bra, då ska jag bara visa dig dit. Det är sent."

Christopher nickade och följde efter Remus upp för trappan.

Remus visade honom in i ett rum med fyra sängar längs väggarna och ett stort fönster ut mot sjön och skogen.

Christopher stod bara och såg på alltihop.

"Jag går nu, men jag säger till dig innan vi går ned till Stora salen. Vi kan ju alltid gå tillsammans, särskilt nu i början när du inte hittar. Och oroa dig inte för schemat, det får vi imorgon..."

"Tack..."

"God natt, Chris," mumlade Remus innan han försvann ut ur sovsalen.

Christopher såg sig om efter sin koffert, den stod alldeles intill en av sängarna. Han gäspade och tittade på klockan, den var halv två på natten. Christopher tog fram sina nattkläder ur kofferten och började byta om, men innan han tog på nattskjortan kände han försiktigt med handen längs ryggen. Alla sår hade läkt, det enda som fanns kvar var blanka och knöliga ärr. Han hade aldrig haft sår som hade läkt så fort och önskade att han visste hur kvinnan i sjukhus flygeln hade gjort för att läka dem så snabbt. Han anade att han skulle ha nytta av den kunskapen senare.

Christopher gäspade och drog på sig nattskjortan. Han vek noggrant ihop klädnaden, det var en gammal vana, hans far hade alltid kontrollerat att hans kläder låg prydligt över stolen varje kväll. Christopher reste sig upp från sängen och gick fram till fönstret. Han öppnade det och andades in den svala nattluften. Allt var så tyst. Christopher hade inte känt sig så fri på länge. Han kunde knappt vänta till den natt då han äntligen kunde smita ut i sin animagusskepnad.

Sedan kände han sig plötsligt mycket trött igen, han stängde fönstret och såg på en tornuggla som flög förbi. Den påminde honom om det oskrivna brevet till Thomas, men det fick vänta till dagen därpå. Christopher gick tillbaka till sängen och kröp ihop under täcket. Endast en kort stund senare sov han.