"Chris?"

Christopher satte sig käpprakt upp i sängen "Det var inte jag!" utbrast han "Inte med flit i alla fall."

" Chris, det är ju jag, Remus. Vad pratar du om?" svarade Remus.

"Förlåt," mumlade Christopher förläget och rodnade "Jag drömde bara..."

Remus nickade. "Vi får inte äta ännu, det är för tidigt, men jag tänkte att du kanske ville skicka ditt brev nu... Det du nämnde på tåget..."

Christopher nickade genast. "Jag ska bara skriva det, men det går snabbt, vänta lite bara" sade han.

Remus väntade medan han plockade fram det han behövde, sedan började Christopher skriva:

"Thomas, vad gjorde han med dig? Hur mår du? Jag gjorde som du sade och mina sår är redan läkta, tänk om far visste om det. Jag tycker redan om professor Dumbledore och skolan. Jag är säker på att allt kommer bli bra, så du behöver inte oroa dig för mig.

Vänliga hälsningar

Chris

PS. Berätta inte förfar om ugglan, han slår bara ihjäl dig. Om han nu inte redan har gjort det. Förlåt för att jag bara övergav dig, så har du aldrig gjort mot mig DS."

Remus läste över hans axel, även om han inte låtsades om det eller sade något så märkte Christopher det.

"Är du klar nu?" frågade Remus när Christopher började plocka undan bläcket.

Christopher nickade.

"Bra, då går vi till uggletornet nu," sade Remus "Jag väntar i sällskapsrummet medan du byter om."

Christopher band fast brevet kring benet på en stor tornuggla, han var nästan säker på att det var samma som han hade sett under natten. Han släppte ut ugglan genom fönstret, den flaxade med vingarna ett par gånger innan den seglade iväg ut över skogen.

Christopher såg på Remus, "Ska vi äta nu?" frågade han.

Remus nickade

"Först äter vi, sedan sätter lektionerna igång," svarade han.

Christopher sjönk utmattat ned på sin säng, äntligen var det fredag eftermiddag. De hade fått många läxor under veckan, men Christopher ämnade inte att göra någon av dem nu. Han skulle ut nu, till varje pris. Det var något han hade längtat efter hela veckan. Det var inte det att han hade något emot vare sig Hogwarts eller lärarna, men han kände ingen samhörighet med de andra eleverna. De kunde vara hur glada som helst eller prata hur mycket som helst men det hjälpte inte.

Christopher kände sig alltid annorlunda eller utanför, kanske var det för att han bar på så många heligheter, kanske var det för han var ny. Men redan under veckan hade han i alla fall blivit kallad Ensamvargen, de kunde inte ana hur väl namnet passade just honom.

Han umgicks däremot en hel del med "marodörerna" vilket ville säga: James, Sirius, Remus och Peter.

Han älskade deras ljusa syn på livet, deras eviga skämt och deras förmåga att veta när det var dags att sluta ställa frågor.

Men det fanns ytterligare två personer med i bilden; Lily Evans och Severus Snape.

Christopher förstod sig inte på någon av dem.

Lily verkade älska att skälla ut Sirius och James för vad det än gjorde och James gjorde allt för att reta henne. Severus var annorlunda, han var marodörernas privata hackkyckling, Christopher tyckte riktigt synd om honom. Visst var han en otäck liten fjäskare, men James och Sirius behandlade honom verkligen illa.

Christopher suckade. Nu hade han inte tid att tänka på det längre. Han flinade brett, nu skulle han ut.

Han lyckades ta sig ut från slottet obemärkt, han smet snabbt in i skogen, som han nu hade fått veta var Förbjudna skogen, men det brydde han sig inte om. Han antog snabbt sin animagusskepnad och satte av i lugn trav med nosen högt i luften för att andas in den härliga skogs doften.