Sirius som aldrig hade sett en livslevande varg på nära håll tog några steg mot den och vädrade i luften. Han gläfste lite som hälsning. Vargen reste sig upp och viftade glatt på svansen. Men den såg lite misstänksamt på Remus, som ju var det enda ovanliga djuret. Men sedan tänkte Remus efter lite. Om vargen levde i Förbjudna skogen borde den ha sett fler varulvar än både hundar och kronhjortar. Remus cirklade kring vargen, den stod helt stilla och fann sig lugnt i det. Remus gav ifrån sig en förvånad fnysning när han fick syn på vargens rygg, från den vänstra skuldran och ned över ryggen löpte ett kritvitt streck.

Remus fångade Sirius uppmärksamhet och visade mot strecket. Den svarta hunden lufsade oförskräckt fram och nosade lite på strecket. Vargen reste borst och ryggade ett par steg bakåt.

James sänkte genast hornen för att kunna försvara sig mot ett anfall från vargen, även Remus och Sirius gjorde sig beredda för att klara av en attack från vargen. Men den verkade bara bli nervös på ett konstigt vis. Den gnällde lite och travade iväg från dem så snabbt den förmådde. Sirius ville följa efter, men Remus hindrade honom. Istället följde de Remus tillbaka till Spökande stugan och återvände sedan, i mänskligskepnad, till sina sängar i sovsalen.

När Christopher vaknade nästa morgon var han långt ifrån utvilad. Det tog honom en stund att förstå att det var lördag och att han inte hade några lektioner att gå på. Han gäspade och gnuggade sömnen ur ögonen innan han bytte om och gick ned till Stora salen för att äta frukost.

Det var ganska tomt i salen, Bara några elever var fortfarande kvar, bland dem marodörerna som gäspande satt vid Gryffindorbordet och åt. Christopher satte sig hos dem och började långsamt äta. Han märkte att Remus kastade frågande blickar på honom, men han kunde inte förstå varför.

Han såg upp mot taket, varför visste han inte, men det var då han såg hur Thomas uggla kom flygande, den landade mjukt på bordet bredvid honom. Han stirrade förstummat på den. Att han nästan hade glömt sin bror. Under den gångna veckan hade han knappt ägnat sin bror en tanke men nu kom äntligen svaret på hans brev.

Han darrade lite på handen när han lossade brevet från den lilla mörka ugglans ben. Han vecklade ut pergamentet och började läsa:

"Chris, förlåt mig. Jag har inte kunnat svara, far har varit på mig hela tiden. Men det är ingen fara allt är bra här hemma, oroa dig inte för det du. Se bara till att ha det roligt på Hogwarts. Det är jätte bra att såren har läkt, det måste vara ett mirakel. Om..."

Christopher stannade upp och försökte tyda vad det stod under en stor bläckplump, men han lyckades inte.

"Du vet att jag aldrig skulle vara så dum att jag berättade för far. Tyvärr råkade han få tag i ugglan före mig, men det urartade ändå inte.

Du behöver inte be mig om ursäkt, det är alldeles fel. Det är jag som har gjort orätt, jag borde sett till att du slapp härifrån mycket tidigare än vad jag har gjort.

Vänliga hälsningar

Thomas"

Christopher såg upp från brevet. Remus såg lite skyldig ut och Christopher förstod att han än en gång hade läst över axeln på honom, men ingen av de andra verkade ha märkt något. Han stoppade snabbt undan brevet och åt upp en brödbit innan han skyndade därifrån. Han kände deras undrande blickar som brände i ryggen på honom hela vägen ut.

"Vad var det med honom?" frågade James "Sade vi något dumt?"

Remus skakade bara på huvudet och stirrade ned i sin tomma tallrik, han blev allt säkrare på sin sak. Men ännu var han inte redo att dela sina funderingar med sina vänner. Han var tvungen att prata med Christopher först. Han reste sig upp och skyndade ut ur Stora salen. Om han hade tur skulle han få tag i Christopher innan de andra följde efter och innan Christopher försvann.