Christopher halvsprang genom korridorerna. På vägen råkade han springa in i flera elever, bland annat en liten förstaårselev som han råkade knuffa omkull. Men han stannade inte utan fortsatte springa hela vägen till Tjocka damen och förolämpat svängde åt sidan när han halvkvävt viskade fram sitt: "Lejongap."

Han rusade upp till sovsalen och kastade sig på sin säng. Där brast han ut i en häftig gråt som skakade hela hans kropp.

Han kunde inte ens tänka, han kände sig alldeles panikslagen samtidigt som han var rädd men ändå lättad.

När gråten till slut avtog kände han sig hemsk, det gjorde han nästan alltid när han hade gråtit. Han var ju snart femton år. Dessutom kände han sig så oren och var fylld av skuldkänslor, precis som alltid.

Han hade ju lovat Thomas att inte berätta att han var animagus för någon. Thomas brev hade bara gjort saken värre, Christopher förstod ju att hans bror ljög. Allt kunde inte vara bra, inte efter det som hade hänt och att han dessutom anklagade sig själv för att inte fått Christopher från huset, det var ännu värre.

Christopher vågade inte svara på brevet för om Vincent fick tag i en uggla till kunde det förvärra situationen för Thomas bra mycket mer.

Christopher gömde brevet under madrassen, han försökte samla sig och andas lugnt. Han visste att Thomas inte skulle vilja att han tänkte på det sättet. Just nu hade Christopher kunnat ge vad som helst för att få tala i lugn och ro med sin bror. Han slöt ögonen och försökte att inte tänka på någonting alls.

"Chris?" sade en osäker röst.

Christopher snodde runt och stirrade skrämt rakt på James.

"Vad vill du?" frågade han minst lika osäkert som James.

"Jo...ehh...Lily vill prata med dig..."

"Lily Evans?"

James nickade.

Christopher såg tveksam ut "Vad vill hon mig?" frågade han tyst.

"Kan du inte bara göra det för min skull?" bad James.

Christopher funderade en liten stund till, men sedan nickade han och följde med James nedför trappan till sällskapsrummet.

Lily stod mitt i rummet med händerna i sidorna och en mycket sammanbiten min. Vid hennes sida stod en blek oansenlig flicka som var flera år yngre.

" Christopher Oakley, vad håller du på med? Att du vågar," sade Lily med knivskarp röst.

Christopher såg osäker ut, han förstod inte vad han hade gjort för fel.

Lilys ögon sköt blixtar.

Om det var Sirius eller James hade jag kanske kunnat förstå det, men jag trodde bättre om dig. Inte ens de skulle bråka med en oskyldig liten förstaårselev!"

"Men snälla Lily, kan du inte säga vad jag har gjort?" frågade Christopher, han kände sig redan nu mycket obehaglig till mods.

"Vad du har gjort?! Erkänner du det inte ens?! Tror du att du bara kan knuffa omkull folk, ignorera dem och så ska inte de bry sig om det?!"

"Men...vad pratar du om?"

Lily föste fram den bleka flickan. Christopher såg på henne och upptäckte plötsligt att hennes ögon var alldeles rödgråtna, hon verkade till och med vara rädd för honom. Armen var lindad med ett stort bandage, det var förstaårseleven som han hade råkat knuffa omkull när han sprang genom en av korridorerna.

"Jag är ledsen... jag trodde inte...var det jag som...?" mumlade Christopher.

"Nej, och det ska du vara mycket glad för. Armen var skadad redan innan, men du gjorde det inte bättre direkt," snäste Lily, men hon hade lugnat sig lite nu.

"Jag är verkligen jätte ledsen. Det var inte alls meningen..." Christopher försökte minnas vad flickan hette. För han var säker på att han visste det.

"Hon heter Amanda, Amanda Longbottom," sade Lily kyligt.

"Just det... Amanda... Franks lillasyster eller hur?"

Amanda nickade. "Han slutar här nu i sommar..." mumlade hon.

Christopher såg lite förvirrad ut, han förstod inte varför hon sade det. Men han nickade för det var ju sant. Han gick i sjunde årskursen, alltså skulle han sluta till våren.

"Gjorde du dig mycket illa?" frågade han sedan lite ångerfullt.

Amanda skakade tyst på huvudet. "Bara lite..." mumlade hon.

Christopher visste inte vad han skulle göra. Alla fyra marodörerna och Lily tittade hela tiden på honom och Amanda.

"Amanda, någon sade att du hade blivit skadad, hur är det med armen?" det var Frank som hade kommit in i sällskapsrummet, han såg väldigt orolig ut och märkte knappt de andra som stod kring hans syster. "Vad var det som hände egentligen?"

"Det var han," svarade Amanda och pekade anklagande på Christopher "Han knuffade omkull mig mitt i korridoren, jag gjorde illa min arm igen." Hennes underläpp började darra. Frank lade armen om hennes axlar och såg på Christopher med smala ögon.