Christopher stirrade chockat på Amanda. Han förstod inte var det var med henne, hon ändrade sig totalt från ena stunden till den andra.
"Jag tror att vi två behöver talas vid i enrum," sade frank allvarligt.
Christopher ryckte till och tog ett halvt steg bakåt. Men sedan nickade han tveksamt. Det skulle vara hemskt om de andra såg på medan Frank slog ned honom, då var det bättre att få det gjort i enrum.
"Vi kan gå upp till min sovsal, jag sover ju ensam där..." mumlade han.
"Bra," svarade frank, "Tar du hand om min syster så länge, Lily?"
Lily nickade.
Christopher gick före upp till sovsalen Frank följde med bara ett par steg efter. När båda hade kommit in i sovsalen stängde Christopher dörren och såg på Frank. Han i sin tur stod tyst och tittade runt i rummet.
Christopher skruvade på sig och såg osäkert på honom, han hade träffat Frank ett par gånger under veckan och tyckte att han var både trevlig och ansvarsfull. Men nu var Christopher riktigt rädd för honom. Han bara väntade på att Frank antingen skulle börja skrika på eller slå honom. Han undrade vad Frank väntade på. När Frank till slut lutade ryggen mot väggen och studerade sina händer stod Christopher inte ut längre.
"Snälla stå inte bara där," bad han.
Frank såg förvånat upp. "Vad menar du?" frågade han.
"Stå inte bara där och dra ut på det. Om du nu ska slå mig kan du väl göra det på en gång," viskade Christopher.
"Om jag nu skulle göra vad?" utbrast Frank.
"Det var väl därför du ville gå hit upp. För att din lillasyster inte skulle se när du slog mig? Sluta dra ut på det nu."
Frank bara stirrade på honom.
"Frank, snälla sätt igång nu, jag vill ha det avklarat."
Frank öppnade munnen för att säga något, men fick bara fram ett halvkvävt läte och stängde den igen.
"Vad väntar du på egentligen? Kan du inte sluta förödmjuka mig?"
Frank såg alldeles ställd ut. "Varför?" fick han till slut fram. "Varför skulle jag någonsin slå dig? Man slår inte sina medmänniskor."
"Men... du är ju arg på mig. Jag gjorde din syster illa," mumlade Christopher.
"Herre Gud, hur kan du ens tro att jag skulle kunna slå dig? Jag ville bara prata med dig enskilt för att min syster inte skulle bli ledsen för att det verkade som om jag inte brydde mig. Hon är inte riktigt som hon ska i huvudet och det gör att hon inte vet vad som är rätt och fel. Hon har en sned verklighetsuppfattning och hennes största nöje är att få andra att bli arga på varandra..."
Christopher såg alldeles förvirrad ut. "Så du tänker inte slå mig?"
"Nej, absolut inte. Jag skulle aldrig komma på idén," utbrast Frank. "Alla vet att våld inte löser någonting."
Christopher var nära att börja gråta, allt hade varit lättare om Frank bara hade slagit honom, då hade allt varit överstökat nu. Men istället började han tala om saker som fick Christopher att tänka på sin familj. Dessutom skulle han ligga i skuld till Frank nu.
"Vad är det, Chris?" frågade Frank bekymrat, han såg oroligt på Christopher.
"Ingenting," viskade Christopher tyst.
Frank lade handen på hans axel för att trösta, men då brast allt inom Christopher och för andra gången den förmiddagen började han gråta.
"Du, hur är det?" frågade Frank, "Har något hänt?"
Christopher skakade bara på huvudet och vände bort ansiktet för att dölja tårarna.
"Om du vill prata så lyssnar jag gärna, jag berättar inte för någon om du inte vill," erbjöd Frank sig.
Christopher visste inte vad han skulle göra, men sedan började orden plötsligt forsa ur honom. Han kunde inte sluta förrän han hade berättat allt, inte bara om sin familj utan allt vad han tyckte och tänkte om allt. Sedan när han hade fått ur sig allt så tystnade han. Frank bara såg på honom, först med förvåning och sedan med oro. Han försökte finna ord men lyckades inte och såg därför bara tyst en stund på den yngre pojken.
"Har du berättat det här för någon av lärarna eller någon annan vuxen?" frågade han sedan långsamt.
Christopher skakade på huvudet "Du är den allra första som vet," mumlade han och torkade skamset bort tårarna från sina kinder.
"Jag önskar att jag visste vad jag borde säga och göra, men det vet jag inte," suckade Frank.
"Det finns ingenting du kan göra," svarade Christopher tyst "Thomas har ju redan försökt med allt..."
"Men du kan ju absolut inte resa tillbaka dit... Du borde nog tala med professor Dumbledore om det..."
"Jag kan inte prata med honom, jag borde inte ens ha pratat med dig..." Christophers röst svek honom.
"Såja, lugna dig nu, det var helt rätt att berätta." Frank funderade en stund, sedan såg han mycket beslutsam ut. "Du ska prata med professor Dumbledore, följ med nu."
Christopher försökte protestera, men när Frank tog tag i hans arm och drog iväg med honom hade han ingenting att säga till om.
Ungdomarna som väntade nere i sällskapsrummet såg undrande på dem när Frank snabbt drog Christopher förbi dem. Men ingen av dem följde efter när de fortsatte ut ur Gryffindors sällskapsrum iväg bort genom korridorerna.