Inte långt utanför sällskapsrummet stötte de ihop med professor McGonagall.

"Ursäkta, professor McGonagall, men vi måste få tala med professor Dumbledore," sade Frank.

"Varför, mr Longbottom? Borde inte ni två vara ute istället för att springa omkring här inne?" frågade McGonagall.

"Chris har en viktig sak att prata med professor Dumbledore om," svarade Frank undvikande.

McGonagall såg bekymrad ut. "Hur mår du, mr Oakley? Du är väldigt blek."

"Jag mår bara bra, professor McGonagall", mumlade Christopher.

McGonagall mönstrade dem ingående. "Nåja," sade hon sedan "Dumbledore är nere hos Hagrid, ni kan gå ner dit."

"Tack, professorn," svarade Frank snabbt och drog iväg med Christopher till Hagrids stuga.

"Snälla Frank," bad Christopher när de stod alldeles utanför dörren till Hagrids stuga. "Måste vi göra det här? Vi kan väl bara gå tillbaka..."

"Nej, det här är för ditt eget bästa," svarade Frank och knackade bestämt på dörren.

Det tog inte långt tid innan den väldiga mannen som hade ropat på förstaårselever samma dag som Christopher anlände till skolan öppnade dörren.

"Hej, Frank, va trevligt att du titta förbi... Jag e lite upptagen nu men..." började han

"Vi skulle vilja träffa professor Dumbledore, Hagrid. Professor McGonagall sade att han var här," svarade Frank.

"Jaha... ja, han e ju här så kom in då..."

Hagrid steg åt sidan och släppte in de båda pojkarna, Christopher såg sig oroligt omkring och fick syn på Dumbledore som satt inne vid bordet och smuttade på en stor kopp te.

"Ah... Mr Longbottom och Mr Oakley. Så trevligt att ni ville göra oss sällskap, var det något annat ni ville än bara det...?" han såg på dem genom sina halvmåneformade glasögon med en otydbar blick.

"Det är Christopher som vill prata med dig, sir," svarade Frank.

"På så vis, sätt er ned pojkar, vill ni ha te?"

Christopher såg tveksam ut och skruvade lite på sig, men när Frank bara log och satte sig ned följde Christopher hans exempel.

Hagrid hällde upp varsin jättelik kopp te åt dem.

"Jag hitta inga mindre," ursäktade han sig.

Christopher log lite nervöst och fingrade på koppens öra.

"Nå Mr Oakley, låt höra, avd ville du tala med mig om?" frågade Dumbledore lugnt.

"Nej... det... eh... Det var ingenting..." mumlade Christopher utan att möta hans blick.

"Sluta Chris, berätta samma sak som du berättade för mig, nu," utbrast Frank irriterat.

Dumbledore gav Frank en intresserad blick men återgick sedan till att se på Christopher.

"Hasta inte nu, Mr Longbottom, vi har gott om tid på oss. Det är ingen fara," sade han. "Är du måhända släkt med Vincent Oakley?"

"Ja, det är min far," svarade Christopher tyst.

Dumbledore nickade eftertänksamt. "Om jag inte minns fel är han gift med Amelia Avery, hon var en av mina elever mitt första år som lärare här," fortsatte han sedan. Christopher nickade tyst.

"Och då var väl din farfar William Oakley?" Christopher nickade "Och din farfars far Edgar Oakley?" Christopher nickade igen.

Dumbledore smålog för sig själv "Då gick jag här på skolan tillsammans med din farfars farfar Justin Oakley," sade han förnöjt.

Christopher stirrade på honom och plötsligt gick det upp för honom hur gammal Dumbledore egentligen var, även Frank såg en aning chockad ut.

"Fast det förstås, vi hade aldrig någon särskilt nära kontakt. Han var ju i Slytherin och jag i Gryffindor, men vi hade ju en del lektioner tillsammans, vill jag minnas."

Dumbledore log lite vid minnet. "Han var väl också den sista i din släkt som fullbordade sin tid här på Hogwarts, din farfars far lämnade skolan redan under sitt fjärde år här."

Christopher nickade, han skämdes mer än vanligt för sin familj nu när han satt framför Dumbledore, han förstod inte hur han skulle kunna säga ännu mer nedsättande saker om dem då, var han rädd, att han skulle bli utslängd från skolan. Hans familj hade ju ändå undvikit den så länge.

"Jag är i alla fall glad att du är här," sade Dumbledore plötsligt, som om han hade läst Christophers tankar "Det är inte ofta familjer som en gång tagit avstånd från Hogwarts börjar skicka dit sina barn igen."

Christopher stirrade ned i bordet, Dumbledore visste tydligen ingenting, det förvånade Christopher. Han trodde att Vincent skulle vara mycket tydlig på den punkten när han talade med Dumbledore om att få in Christopher på skolan. För han var säker på att hans far ville göra det klart för Dumbledore att Christopher endast var ett undantag inom familjen, men det hade han tydligen inte sagt.

"Du Frank, jag har fått ett par nifflare nu i veckan jag har inte titta te dom idag, vill du följa me?" frågade Hagrid efter en stund. Frank kastade en bekymrad blick på Christopher, men sedan nickade han. "Jag följer gärna med," svarade han glättigt.

Christopher såg oroligt efter dem när de försvann ut från stugan, nu var han tvungen att prata med Dumbledore.

Han svalde och sneglade lite på Dumbledore som lugnt satt och såg på honom genom sina halvmåneformade glasögon.

Christopher skruvade lite på sig.

"Du var i sjukhus flygeln redan din första dag här," började Dumbledore långsamt "Poppy sade att din rygg var alldeles söndersliten, kan du förklara för mig vad som hade hänt?"

"Det... Jag..." började Christopher osäkert, men sedan kom han inte längre. Han kände att han skulle börja gråta när som helst om han sade någonting mer.

Dumbledore satt bara tyst och väntade.

Christopher klarade inte av att möta hans blick så han tog upp tekoppen, som hittills hade stått orörd och tog en försiktig klunk, men när han skulle ställa ned den igen darrade hans hand så mycket att han tappade den. Den studsade mot bordskanten, slog i golvet och sprack i, vad Christopher tyckte var, tusen bitar.

I en ren reflex slog Christopher armarna om huvudet för att skydda ansiktet från slag. "Det var inte meningen," pep han panikslaget.

Dumbledore såg på honom med mild förvåning en liten stund innan han drog fram sin trollstav, Christopher stirrade förskräckt på den i en springa mellan armarna. Dumbledore riktade trollstaven mycket lugnt mot koppen och sade "Reparo". Några sekunder senare var koppen hel igen och Dumbledore böjde sig ned och tog upp den.

Christopher såg lite osäker ut när han sänkte armarna.

"Varför gjorde du sådär?" frågade Dumbledore "Vad trodde du att jag skulle göra när du tappade koppen?"

Christopher förstod att han inte skulle komma undan, nu när han hade avslöjat sig. "Samma sak som far brukar göra..." mumlade han.

"Och vad brukar din far göra?" frågade Dumbledore milt.

"Slå mig..."

"Var det han som hade vanställt din rygg på det där sättet?"

Christopher nickade tyst. "Men han är värre mot Thomas, min bror, han använder... han använder Crucio på honom..."

I samma ögonblick som Christopher hade sagt det förstod han att det var något han borde ha hållit tyst om.

Dumbledores ögon sköt formligen blixtar och han såg fullkomligt rasande ut.

"Har han någonsin använts sig av den mot dig?" frågade han sammanbitet.

Christopher lyckades få fram ett tyst: "ja".

"Hur länge har detta pågått?" frågade Dumbledore hårt.

"Så länge jag kan minnas, men han har aldrig rört de andra... bara Thomas och mig, vad jag kan minnas i alla fall..."

"Hur många syskon har du, hur gamla är de?"

"Thomas, han är tjugo och William, han är arton... och så Elizabeth, hon är tio år," svarade Christopher tyst.

"Din mor, då? Gör Vincent något mot henne? Eller gör hon något mot er?"

"Han rör henne aldrig... Nja, hon slår aldrig hårt..."

Dumbledore såg mycket bekymrad ut, han kastade en blick ut genom fönstret och suckade. "De kommer tillbaka nu, kom till mitt kontor ikväll, jag behöver lite tid att tänka över det här på," sade han sedan.

Christopher nickade tyst.