Christopher stirrade stelt framför sig, veckan hade gått skrämmande snabbt. Han hade just gått ifrån sin lektion i förvandlingskonst för att hinna göra sig i ordning inför rättegången. Han hade i alla fall fått sällskap av Remus när han lämnade lektionen, det hade gjort det hela mycket bättre, trots att McGonagall hade varit mycket vänlig och till och med påpekat för dem när det var dags att gå.
Nu satt han bara stilla på sängen.
"Chris, är du klar?" Det var Frank som stod i dörröppningen. Christopher vred långsamt på huvudet och nickade tyst.
"Hur är det?" frågade Frank deltagande.
"Bra," svarade Christopher med en röst som inte liknade hans egen och reste sig upp.
Frank såg lite orolig ut och gick före nedför trappan. Remus väntade i sällskapsrummet.
"Ska vi gå?" frågade han.
De båda andra nickade.
"Det kommer att gå bra," sade Remus förhoppningsfullt när de gick mot Dumbledores kontor. "Ingen kan tvivla på det som du och din bror berättar."
"Självklart inte," svarade Christopher med en självsäkerhet som han inte alls kände. "Chokladgroda," fortsatte han sedan när de nådde fram till stenfiguren som dolde ingången till Dumbledores kontor.
Snart stod de alla tre inne på kontoret tillsammans med Dumbledore själv och Madam Pomfrey.
"Seså pojkar, var inte rädda, det är ingenting att oroa sig för.
"Vi vet," svarade Christopher genast, trots att han inte menade det.
Dumbledore såg bekymrat på honom men kommenterade det inte. "Vi reser med flampulver," sade han istället "Har ni gjort det förut?"
Alla tre nickade.
"Utmärkt, gå först du, Poppy," log Dumbledore.
Madam Pomfrey tog en handfull flampulver, slängde den på elden och sade med klar röst "Trolldomsministeriet." Innan hon klev in i elden och försvann.
"Din tur, Christopher."
Christopher nickade stelt. "Trolldomsministeriet." han klev in i elden. Väl inne antog han snabbt sin animagusskepnad, det gjorde färden mindre smärtsam. Så fort han såg slutet närma sig återtog han sin normala kroppsform. Han klev ut och började borsta bort sotet från klädnaden.
Snart dök även de andra upp. Dumbledore som kom sist såg konfunderat på Christopher och pojken såg genast bort. Han insåg med en gång att Dumbledore hade upptäckt hans förvandling, men konstigt nog sade han inte ett ljud om det.
"Kom nu så går vi genom trollstavskontrollen, ge dem bara trollstaven och gör som de säger, ni får tillbaka dem med en gång efteråt," sade han istället.
De nickade allihop och följde Dumbledore genom kontrollen. De tog hissen ned så långt det gick men fick sedan fortsätta djupare ned under marken via trapporna. De kom ned i en korridor med skrovliga stenväggar och facklor i hållare. De passerade många tjocka dörrar med järnbeslag. Till slut stannade Dumbledore framför en tung mörk dörr med järnregel och ett tungt lås.
"Gå in nu, Christopher och lycka till," sade Dumbledore allvarligt. "Vi andra är bara vittnen, vi måste vänta tills vi kallas."
Christopher nickade tyst, han öppnade dörren och steg tveksamt in i rättssalen. Han kom in i ett stort mörkt stenrum som endast lystes upp av facklor. Båda sidorna hade många rader med bänkar, men endast på de främsta satt människor. Längst fram i mitten fanns ett antal högryggade stolar, alla med kedjor vid armstöden. Christopher familj satt i dem, men fortfarande fanns många lediga.
"Mr Christopher Oakley, antar jag?" sade en medelålders kvinna i vinröd klädnad. "Var god och sitt ner."
Christopher gick skrämt fram och satte sig ned på den lediga stolen intill Thomas. Hans bror var sig inte alls lik. Han var alldeles vit i ansiktet och skakade som i frossa. Christopher försökte fånga hans blick men Thomas stirrade bara stelt i luften framför sig.
"Jag antar att ni alla har tagit del i anklagelserna," började kvinnan i den vinröda klädnaden, ingen i familjen Oakley svarade, men hon fortsatte. "Mr Vincent Oakley är den första att utredas."
En muskel spändes i Vincents käke, men det var också det enda tecknet på att han hade hört vad som sades.
"Vill du vara vänlig att läsa upp anklagelserna mot honom, Ed."
"Givetvis, mrs Sambons," en ung man, bara ett par år äldre än Thomas harklade sig och läste innan till från en pergamentrulle: "Mr Vincent William Oakley anklagas för följande: Att flertaliga gånger gjort bruk av den förbjudna Cruciatusförbannelsen mot bland annat sina två söner Thomas och Christopher. Samt regelbunden misshandel av tidigare nämnda söner."
"Tack, Ed. Är någonting oklart, mr Oakley?" frågade sambons.
"Nej," svarade Vincent kyligt. Ljudet av sin fars röst fick Christopher att blekna ordentligt, han försökte fånga Thomas' blick för att söka stöd, men misslyckades även denna gång.
"Anser ni er vara skyldig till någon av åtalspunkterna?" frågade Sambons.
"Nej," svarade Vincent ännu en gång.
Sambons gjorde en snabb anteckning. "Då så," sade hon "Läs upp anklagelserna mot Amelia Oakley, Ed."
"Ja, mrs Sambons," svarade Ed och började läsa. "Mrs Amelia Cecil Oakley anklagas för följande: Att regelbundet ha misshandlat sin yngsta son Christopher Oakley."
"Är allt klart, mrs Oakley?"
"Ja," svarade Amelia med endast en svag skälvning på rösten.
"Är ni skyldig till anklagelsen?"
"Nej."
"Då går vi vidare till mr William Oakley, Ed."
"Mr William Edgar Oakley anklagas för följande: Misshandel av den yngre brodern Christopher samt upprepat bruk av svartkonster."
"Förstår ni?"
"Ja," svarade William efter en besvärad harkling.
"Är ni skyldig till någon av anklagelserna?"
"Jag har inte gjort någonting fel."
"Nåväl, Professor Victor Oakley, Ed."
"Professor Victor Maximilian Oakley anklagas för följande: Undervisning i svartkonst trots tidigare varning samt misshandel av kusinsonen Christopher."
"Nå, professor Oakley?"
"Allt är fullkomligt klart, mrs sambons. Men jag är oskyldig till samtliga åtalspunkter," svarade Victor hårt.
"Då så, nu när vi har det avklarat är det dags för det första vittnet. Ms Elizabeth Amanda Oakley, var vänlig att svara på frågorna nu."
Elizabeth nickade tveksamt.
"Har du någonsin sett din far eller din mor slå någon av dina bröder?" frågade Sambons.
Elizabeth skakade på huvudet.
"Har du sett din far använda sig av Cruciatusförbannelsen eller annan förbjuden trollkonst?"
"Nej."
"Tack så mycket. Mr Christopher Markus Oakley, er tur. Svara bara på frågorna nu."
Christopher nickade och svalde hårt.
"Har du blivit slagen av någon av dina föräldrar?"
"Ja, av dem båda," svarade Christopher tyst.
"Hur länge har det pågått och när hände det senast?" frågade Sambons.
"Det har pågått så länge jag kan minnas och senast det hände var morgonen innan jag reste till Hogwarts, den första september."
Sambons gjorde en anteckning innan hon såg på honom igen.
"Har han använt sig av Cruciatusförbannelsen mot dig?"
"Ja."
"Hur många gånger?"
"Inte mer än ett par gånger i månaden."
Sambons gjorde en ny anteckning. "Tack så mycket, Christopher. Mr Thomas Justin Oakley, nu är det er tur."
Thomas nickade stelt.
"Hur mår du?" frågade Sambons bekymrat, "Vill du ha ett glas vatten innan vi börjar?"
"Nej tack, det går bra så här," svarade Thomas.
"Säkert? Nåja, om ni skulle kunna börja med att berätta om vad som hände lördagen den tjugonde september?"
"Givetvis, det var då ni kom och arresterade mina föräldrar."
"Jag menar det som hände innan det...?"
"Vi hade bara ätit frukost innan ni kom, mer var det inte," svarade Thomas.
Sambons bläddrade bland sina papper. "Det här överens stämmer inte med ert tidigare vittnesmål som du gav samma morgon, hur kommer det sig?"
"Jag kan inte minnas något annat vittnesmål än det här..."
"Jag tror att juryn behöver tala enskilt med Thomas, för ut de andra."
Fyra aurorer dök upp för att eskortera familjen ut.
"Snälla, kan inte jag få stanna," bad Christopher plötsligt och han blev själv förvånad över sitt tilltag.
Sambons såg fundersam ut.
"Thomas, har du något emot det?" frågade hon samtidigt som aurorerna förde ut de övriga i familjen.
"Inte alls," svarade Thomas, vars blick hade blivit varm igen och han log mot Christopher. Hans bror log tveksamt tillbaka och tog hans hand, Thomas kramade den.
"Nå, vad hände nu innan vi kom lördagen den tjugonde september?" frågade Sambons milt.
"Att ni var där under fredagen gjorde min... min far rasande och han anklagade mig för att ha kallat dit er. Han... han gjorde mycket... Hela natten, ända tills ni kom tillbaka igen," stammade Thomas.
"Jag är ledsen att behöva ställa den här frågan, men jag måste. Vad gjorde han?"
"V-vad han gjorde? Alla slag, all förnedring och alla...alla förbannelser... Men ingenting var värre än Cruciatusförbannelsen, den kom om och om igen, hela tiden..." mumlade Thomas "precis som Imperius, om och om igen...hela tiden..."
Christopher som hade suttit och tittat på en äldre man i juryn vände sig nu mot Thomas igen och upptäckte då till sin stora förvåning att tårarna strömmade utför Thomas' kinder, det var något han inte hade sett på många långa år.
"Det räcker så Thomas, du behöver inte säga något mer."
"Tack," mumlade Thomas.
"Ta in de andra igen," bad Sambons Ed "Be vittnena att komma in också."
När Ed gick för att hämta de andra kände Christopher hut Thomas' grepp om hans hand hårdnade och när Vincent kom in gjorde det riktigt ont, men Christopher teg och bet ihop.
Sambons bad vart och ett av vittnena att berätta vad de visste. Frank berättade om sina samtal med Christopher och Remus berättade om mötet på tåget där efter tog madam Pomfrey vid och berättade om såren på hans rygg. Dumbledore höll en lång föreläsning om Christopher och hela hans familj. Flickan Padma Avery som var det sista av vittnena presenterades som en nära vän till Thomas, men under tidens gång kom det också fram att hon var Thomas' flickvän och att hon kände till i stort sett allt om familjen och hur Thomas hade haft det.
"Juryn vill diskutera sitt beslut privat, vill de anklagade vara vänliga att lämna salen?"