Aurorerna följde dem ut. Thomas släppte inte Christophers hand och det var den yngre brodern mycket glad för. När de kom ut i korridoren ställde sig aurorerna demonstrativt mellan dem, Padma, de andra från Hogwarts och den övriga familjen.

"Trevligt att träffas, Thomas," sade Dumbledore och sträckte fram handen.

Thomas fattade den "Detsamma, professor Dumbledore," svarade han lite osäkert.

Dumbledore log smått. "Det var länge sedan sist, Padma," sade han sedan, "Jag har inte ett dig sedan du slutade på Hogwarts."

" Christopher, kom hit," det var Vincent och han lät mycket uppretad.

Christopher passerade, utan att möta någons blick, aurorerna och gick fram till sin far.

"Vad vill du, far?" frågade han och kände Dumbledores blick bränna i ryggen.

"Ursäkta," sade Vincent till en av aurorerna, "jag behöver växla ett par ord med min son, mellan fyra ögon, är det möjligt att ordna?"

"Givetvis, mr Oakley," svarade den mörkhåriga auroren, han öppnade dörren till ett litet rum med endast ett par stolar som möblering.

"Dröj inte för länge bara, juryn har snart fattat sitt beslut."

Vincent log insmickrande och förde in Christopher i rummet med ett järngrepp om pojkens nacke.

"Borde vi verkligen låta honom göra sådär?" frågade Frank Remus i en viskning.

Remus skakade tyst på huvudet och öppnade munnen för att svara just som Thomas sjönk ned på golvet med ett tjut av smärta. Dumbledore och aurorerna skyndade fram till honom.

"Men vid Merlins skägg," röt Dumbledore "Hämta pojken!"

"Pojken?" sade en auror förvirrat.

" Christopher!"

Alla fyra aurorer såg mycket förvirrade ut men till slut gick en av dem efter Vincent och Christopher.

Hon gav upp ett förskräckt rop och en av männen hastade dit för att hjälpa henne. När de båda kom ut igen bar mannen halvt om halvt på Christopher.

"Vad ska nu det här föreställa, mr Oakley?" frågade den äldste av aurorerna skarpt.

"Endast en välförtjänt bestraffning," svarade Vincent lugnt.

"Jaså, på så vis, bara det..."

Madam Pomfreys ögon smalnade till springor och hon blängde hotfullt på männen, men när aurorerna varken ägnade henne eller Christopher någon vidare uppmärksamhet skyndade hon fram till pojken och hjälpte honom att sätta sig ned på en kall stenbänk. Hon började varsamt undersöka honom.

Den vänstra ansiktshalvan var blå och svullen, läppen var sprucken och hans revben mycket ömma. Handleden var svullen och troligtvis bruten, tårarna strömmade utför hans kinder. "Förlåt, förlåt," viskade han om och om igen.

"Ni kan komma in igen nu," sade Ed som utan att någon hade märkt det hade öppnat dörren till rättssalen igen.

Thomas hade med Padmas hjälp tagit sig på fötter igen, men han stödde sig tungt på henne på vägen tillbaka in. Inte heller Christopher kunde gå själv utan stöttades av Frank och Remus.

När de hade återtagit sina platser tog Sambons till orda, hon såg mycket missnöjd ut.

"Nå, vill juryn vara vänlig att läsa upp sitt beslut?" frågade hon kort.

"Givetvis, Rosie," svarade en äldre man och reste sig upp.

"Rätten finner mr Victor Maximilian Oakley skyldig till utlärning av svartkonst och eftersom han har mottagit tidigare varning döms han härmed till tio år i fängsligtförvar på Azkaban. Mr William Edgar Oakley döms till sex månaders fängsligtförvar på Azkaban på grund av sitt upprepade utövande av svartkonst. Samtliga övriga frikänns på grund av bristfälliga vittnesmål."

"Då är det avklarat," snäste Sambons, "För bort de skyldigt. Ni övriga är fria att gå."

Christopher kom långsamt på fötter, han kunde inte förstå vad som just hade hänt.

"Bristfälliga vittnesmål," mumlade han tyst.

"Far, låt dem inte göra så här. Far!!!" skrek William panikslaget, "Snälla far..."

Men Vincent lyssnade inte på honom, han vände dem alla ryggen och tågade stolt ut ur salen.

"Det kan inte vara sant," utbrast Frank. "Det kan de bara inte!"

"Tyst Frank," mumlade Remus, "Det är illa nog för dem utan att du beklagar dig."

Frank knep hårt ihop läpparna och vände sig bort.

"Kom nu, Chris," sade madam Pomfrey mjukt, "Vi måste få dig tillbaka till Hogwarts så att vi kan plåstra om dig..."

"Stopp där," invände Vincent just som de alla hade lämnat rättssalen.

Dumbledore såg milt förvånat på Vincent. "Ja, mr Oakley?"

" Christopher följer inte med er tillbaka, han lämnar Hogwarts för all framtid idag."

"Det går inte för sig, han har inte avslutat första terminen ens," protesterade Dumbledore.

"Det spelar ingen roll, inga regler har ändrats sedan min farfar Edgar Oakley lämnade skolan, alltså betyder det att Christopher också kan göra det."

"Nej, nu får det vara nog," utbrast Frank " Christopher stannar om han vill och det vill han. Du ska inte få komma i närheten av honom igen. Du kanske vann i rätten, men det var väl bara för att du mutade dem, eller hur?"

Christopher gav ifrån sig ett tyst kvidande orsakat av förutspådd smärta.

Vincent utstrålade ett så pass starkt hat att Frank ryggade bakåt och gömde sig bakom Dumbledore. Madam Pomfrey lade armen om Christopher och Padma kramade hårt Thomas' hand.

Allt slutade med att hela familjen Oakley, med undantag för Willian tillsammans reste hem till godset. Trots att Dumbledore hade talat mycket övertygande kunde han inte ta ifrån Vincent rätten att bestämma över sin son.

" Chris, jag är rädd," viskade Thomas när de satt ensamma i baksätet av en stor bil.

"Jag med... förlåt. Jag borde ha tigit..." svarade Christopher skamset.

"Du ska inte be om förlåtelse, Chris. Det är jag som borde. Jag har önskat mig din styrka att säga ifrån i åratal, men jag har aldrig klarat av det. Om jag hade sagt ifrån tidigare hade det kanske löst sig. Det är inte ditt fel att det gick snett"

Christopher brast i gråt.

"Snälla Chris, gråt inte nu, inte vill du väl att han ska vinna..." bad Thomas och strök mjukt bort ett par tårar från hans kind.

"Jag kan inte hjälpa det, Thomas" snyftade Christopher "Förlåt..."

"Vi klarar det," mumlade Thomas, "Vi klarar det du och jag..."

Plötsligt slets bildörren upp och Christopher slutade gråta i rena förskräckelsen, han hade inte märkt att bilen hade stannat.

"Ut med er," röt Vincent samtidigt som han drog tag i arm och slet ut honom ur bilden. Thomas skyndade sig att lyda. De var framme vid godset. "Gå in, ni två, nu med en gång."

Inte heller nu var någon av Vincents söner sena att lyda sin far.

Vincent och Amelia dröjde kvar en stund på gården.

"Tror du att vi får gå upp?" frågade Thomas osäkert.

"Nej," svarade Christopher tyst "Jag måste stanna här nere."

Thomas stirrade på honom en stund, men sedan vände han bort blicken.

"Jag ville aldrig att det skulle bli såhär, Thomas," sade Christopher.

"Jag vet..." svarade Thomas halvkvävt.

"Gå upp nu. Du borde inte vara här." sade Christopher "Gå upp... Skynda dig."

"Men Chris..."

"Skynda dig, gå upp nu!"

" Chris, jag förstår inte..."

"Men vid Merlins skägg, gå upp nu. Jag har lyssnat på dina råd hela mitt liv, kan du inte lyssna på mitt en enda gång? Gå upp. Du får inte komma ner igen förrän allt är ofarligt!"

Thomas stirrade på honom en stund, men sedan lydde han sin bror. Han gav honom n uppmuntrande klapp på axeln innan han försvann upp för trappan.

I samma ögonblick som Thomas stängde dörren till rummet kom Vincent in. Amelia och Elizabeth var fortfarande kvar utanför.

"Vad i helvete fick dig att blanda in trolldomsministeriet?" röt Vincent.

"Du och allt du har gjort mot mig och Thomas alla dessa år," svarade Christopher trotsigt.

Vincent gav sin son ett hårt slag i det redan svullna ansiktet och Christophers näsa sprang i blod, men trots det log Christopher.

"Det där hjälper inte längre, far," sade han, "Du skrämmer mig inte längre."

"Crucio," väste Vincent och riktade trollstaven mor sin yngste son.

Christopher föll ihop på golvet, kroppen spändes i en båge och han ryckte i våldsamma kramper. Han kände hur vitglödgade knivar genomborrade hans kropp och varje ben i hans kropp brann som eld. Han skrek högre än han någonsin gjort och hans huvud verkade vara på väg att sprängas i tusen bitar.

Han önskade att smärtan skulle försvinna, det var den enda tanken han lyckades hålla klar i sitt plågade huvud.

Plötsligt lättade smärtan, även om den inte försvann helt. Som i en dimma såg han på sin far.

"Ångrar du dig nu?" frågade Vincent lent "Ångrar du att du sände din bror och min kusin till Azkaban nu?"

Christopher såg på honom med rent hat i blicken och hävde sig upp på fötter "Nej," svarade han med klar röst "Jag ångrar ingenting, jag är bara ledsen att inte du också blev dömd!"

Vincent slog honom till golvet med ett enda mäktigt slag, sedan sparkade han Christopher i revbenen så hårt att pojken tappade luften och rullade över på mage, nästa spark träffade i andra sidan och nästa i bakhuvudet.

"Crucio!"

Christopher skrek som en besatt.

" Du får inte komma ner igen förrän allt är ofarligt! Du får inte komma ner igen förrän allt är ofarligt!" Christophers ord ekade i öronen på Thomas och blandades upp av de vansinniga skriken från nedervåningen. Thomas torkade utan verkning bort tårarna från sina kinder. Innerst inne visste han att han inte kunde hjälpa sin bror och att lillebrodern hade gjort helt rätt i att skicka iväg honom. Men Thomas höll nu på att bryta ihop, han klarade inte av att höra skriken från sin lillebror som torterades längre, han reste sig upp för att gå ned. Men då gick det upp ett ljus för honom. Han kunde inte byta plats med sin bror och han kunde inte heller rå på Vincent själv. "Professor Dumbledore," andades han och letade snabbt fram flampulvret som han sedan länge haft gömt på rummet, men trollstaven tände han en brasa och kastade pulvret på elden. "Professor Dumbledores kontor, Hogwarts," sade han och steg in i elden.

"Det... Chris... far... Ni måste komma!" utbrast han så fort han fick syn på Padma och Dumbledore. "Skynda!

Till slut lättade smärtan lite och Christopher rullade över på sidan.

Han andades häftigt, det kändes som om han just hade varit på bottnen av sjön utanför Hogwarts och brottats med jätte bläckfisken och bara några sekunder för sent nått ytan igen.

Smärtan var fortfarande stark, nästan som under själva förbannelsen. Han svalde och fuktade läpparna som var alldeles sönderbitna.

"Chris, kan du höra mig?" frågade Thomas oroligt. Först då upptäckte Christopher Thomas som varsamt lyfte upp hans huvud i sitt knä.

Christopher rörde på läpparna men han kunde inte få fram ett enda ljud. Han började hosta så att hela kroppen riste och ett svagt kvidande passerade hans läppar.

Thomas slöt ögonen för ett ögonblick, han ville inte se blodet som vällde fram ur munnen på hans lillebror.

"Tom..." lyckades Christopher få fram "Tom, det gör ont..."

"Det går över, Chris, vi ska ta hand om dig... Du blir snart bra... Professor Dumbledore ska ta hit trolldomsministeriet, nu kan inte far komma undan. Du får börja på Hogwarts igen, det är bra, inte sant?"

Christopher log lite och nickade. "Du får...du får inte...får inte låta honom vinna..."

"Aldrig, Chris, vi hjälps åt. Han kan aldrig besegra oss igen..."

"Tacka...tacka professor Dumbledore...han har hjälpt så mycket..."

"Vad menar du, Chris? Du kan göra det själv..."

Christopher log lite "Du vet Thomas..." mumlade han med sorgsen blick och tog ett sista rosslande andetag.

"Chris? Chris?!" utropade Thomas, sedan gav han upp ett tjut av sorg och pressade Christophers döda kropp mot sig.

"Du får inte dö, du får inte dö ifrån mig," grät han. "Du kan inte dö..."

"Thomas, Thomas lugna dig," sade Dumbledore försiktigt. "Du kan inte väcka honom till liv igen. Det Vincent gjorde dömde din bror till döden..."

"Nej! Han är bara ett barn... så liten..."

"Thomas, kom hit Thomas," sade Padma mjukt "Du kunde inte hjälpa det, kom hit nu."

Thomas reste sig plågat och såg på sin bror med smärta i blicken. Padma gick fram till honom och omfamnade honom milt. "Bara för att han är död behöver du inte glömma honom. Han kommer att leva genom vår son. Chris hade inte velat att du bara begravde dig i sorgen. Då låter du ju er far vinna. Se på mig Thomas."

Thomas mötte plågat hennes blick. "Om några månader kommer vår son att födas, låt honom inte leva med en far som inte gör annat än att sörja sin bror, lova mig det."

"Jag lovar Padma..." svarade Thomas tyst. "Vår son ska få den barndom som Chris aldrig fick...och...och han ska överleva sitt femtonde år..."

"Tack, Thomas."

Dagen därpå begravdes Christopher. Thomas var förkrossad på grav stenen hade han skrivit:

"Här vilar Christopher Markus Oakley, mördad av sin egen far. Nu har jordens enda ljus slocknat."

Inte ens Padma kunde få honom att ändra texten på den kritvita gravstenen.

När alla andra hade lämnat graven sjönk han på knä intill den.

"Jag ska döpa min son efter dig," sade han genom tårarna. "Han ska få allt du inte fick, jag önskar bara att han hade fått möta dig... Det finns ingen finare människa. Jag borde ha dött i ditt ställe, förlåt mig..."

"Thomas käre, snälla kom," mumlade Padma förskrämt. "Var snäll och kom... Käre..."

Thomas reste sig upp och sträckte på sig. En vansinnig glimt hade dykt upp i hans ögon.

Han log ett snett leende "Chris, du är tillbaka," log han och såg på en punkt bakom graven "Jag trodde verkligen att du var död... Nu går vi hem igen. Far kommer inte skada oss igen, han kommer aldrig ut från Azkaban igen..."

Padma brast i gråt. "Snälla Thomas..." bad hon, men Thomas såg henne inte.

Han såg endast sin bror, en drömfigur som bara han kunde se.

Dumbledore, som hade stått bara en bit bort, kom fram till dem igen.

"Padma," sade han försiktigt, "Vi måste ta honom till S:t Mungos. Han har blivit galen. Han måste ha stått närmare Chris än vi trodde."

Padma nickade hulkande. "Han... Han pratade alltid om sin bror...men jag trodde aldrig..."

"Såja, såja, lilla vän. De kanske kan hjälpa till på Mungos, annars kan vi bara hoppas på att tidens lopp får honom att tillfriskna..."