"Thomas, kom hit, jag måste prata med dig," sade Padma till Thomas en tidig sommar morgon fem år efter Christophers död.
"Ja, älskade," svarade Thomas med ett fånigt leende, det var nu två år sedan han hade blivit utskriven från S:t Mungos. Han var fortfarande inte frisk, men han ansågs inte längre vara en fara för allmänheten.
"Det fungerar inte mellan oss två längre," fortsatte Padma allvarligt, "Du mår inte bra, jag har inte förtjänat att sitta fast här med en sinnessjuk man."
"Vad menar du, älskade? Allt är bra här, snart kommer Chris tillbaka och då blir allt jätte bra igen."
"Sluta," skrek Padma med tårar i ögonen, "Behåll Markus du, jag vill inte ha honom, han är redan för lik dig och din bror. Men sluta prata om Chris som om han levde. Han är död, Thomas, DÖD!"
Thomas stirrade tomt på Padma och såg inte hur hon gick sin väg med de redan färdigpackade väskorna. Han rörde sig inte alls förrän hans femåriga son Markus kom och drog lite i hans klädnad.
"Pappa, jag ät hungrig, pappa," sade han tyst. Thomas såg ned på den lilla pojken som med sitt ljusbruna, smålockiga hår och mossgröna ögon liknade Christopher på pricken, han nickade tyst och tog sin sons hand. Tillsammans gick de till köket där Thomas snabbt gjorde i ordning ett par smörgåsar åt Markus.
Pojken satt tyst på en pall intill bänken och tuggade på smörgåsarna och drack av mjölken som Thomas hade hällt upp åt honom.
"Pappa, vem är Chris?" frågade han sedan och torkade sig om munnen med ärmen. Padma hade alltid sett till att pojken aldrig fått höra Christophers namn eller veta något om farbrodern, men nu hade Markus hört henne och Thomas säga namnet.
"Det är min bror," svarade Thomas halvkvävt.
"Har du ont i halsen, pappa?" frågade Markus bekymrat och såg på Thomas med allvarliga ögon.
"Nej, Markus, det är ingen fara," svarade Thomas ansträngt.
"Vad bra. Kan inte jag få träffa din bror? Han är ju min farbror då."
"Chris finns inte här längre..."
"Men kan vi inte åka till honom? Om vi skyndar oss hinner vi hem igen innan mamma kommer hem igen. Hon skulle till Patric, sade hon," bad Markus.
"Det går inte..." började Thomas, men sedan log han plötsligt. "Vill du verkligen resa till Chris?" frågade han.
Markus nickade allvarligt.
"Då gör vi det. Oroa dig inte för mamma du, hon ska vara borta länge," log Thomas. "Gå ut på gården, du Markus. Du behöver inte ha någonting med dig. Men jag måste hämta några saker."
Markus nickade och gick lydigt ut på gårdsplanen och väntade där på sin far.
När Thomas kom ut igen var hans mörka hår välkammat och över axeln bar han en liten ryggsäck, i hans ansikte lekte ett brett leende. Han sträckte fram handen mot Markus som genast tog den. De började gå bort över fältet och vidare genom skogen.
"Var bor Chris, pappa?" frågade Markus efter en stund. "Bor han i skogen?"
"Nej, Markus, han bor inte i skogen, men för att komma till honom måste vi gå igenom skogen," svarade Thomas lugnt.
"Okej, tror du att han blir glad över att träffa oss?"
Thomas bet sig i läppen och tvekade en stund "Det måste han göra," viskade han.
Snart tog skogen slut och de stod mitt ute på en äng i skogen.
"Vart ska vi nu, pappa?" frågade Markus.
"Vi stannar här en liten stund. Sätt dig på filten här så att du inte blir sjuk," svarade Thomas och gav en filt som han hade haft i väskan till sin son.
Markus bredde ut den på marken och satte sig ned. Thomas tände på mugglarvis en eld, eftersom han inte längre var i stånd att bruka en trollstav.
"Vill du ha något att dricka?" frågade han sin son när mörkret som länge hängt över skogen äntligen föll.
Markus nickade tyst och tog emot den lilla glasflaskan och dricker upp dess röda innehåll.
En stund senare gnuggade han sig i ögonen och gäspade stort.
"Sov du, min son. Du är trygg här, imorgon får du träffa Chris," sade Thomas milt.
Markus log och nickade innan han kröp ihop på filten med huvudet vilande i sin fars knä. Han somnade nästan genast.
Thomas strök honom över håret och stirrade drömmande in i elden. Han satt vaken hela natten, när den daggvåta gryningen kom reste han sig upp och lyfte varsamt upp Markus i sin famn. Trolldrycken som han hade givit Markus förgående kväll hade försänkt pojken i evig sömn och nu log han åt drömmen han drömde. "Snart är vi framme hos Chris," mumlade han med en röst som inte alls lät sömnig.
Thomas bara log lyckligt och började bära sin son bort mot ängens slut, där en bergssida störtade flera hundra meter nedåt innan den nådde bottnen av en gammal sedan länge uttorkad flodfåra.
Han stannade alldeles in vid kanten.
Sedan tog han, fortfarande med Markus i famnen, ett steg ut i tomma luften.
"Nu kommer vi, Chris," skrek han ut medan luften susade kring dem. Allt slutade med en duns, nästan i samma ögonblick började en gök gala långt borta i söder.