Dagen efter Hogsmeade-utflykten var en söndag. Julian vandrade planlöst genom korridorerna på tredje våningen och försökte undvika dyngbomber, osynliga snubbeltrådar och självhäftande golvplattor. Det var alltid likadant - alla slösade enorma summor på skämtartiklar från Zonko's så fort de var i Hogsmeade, och sedan var slottet osäkert i några dagar. Och så var det godiset. Lilyanna Merlin och Castor Ffoulkes, Julians två bästa vänner, hade ätit ett skumt smakprov på Godisbaronen, och låg inne på sjukavdelningen medan Madam Pomfrey försökte hitta en förtrollning mot röken som sprutade ur deras öron och förmörkade hela rummet så fort de skrattade. Julian gick därför ensam. Vid tavlan av Uric den Underlige fick Juliet tag på honom, och som han trodde hade hon en hälsning från föräldrarna. Julian lyssnade inte ens, och lät noggrant bli att se åt påsen med mynt systern hade fått.

- Du har också en, sade hon medan Julian försökte ignorera henne, om du kommer och hämtar den, säger pappa.

- Trevligt, sade Julian frånvarande.

- Och mamma sa att jag skulle ge dig den här...

Juliet höll upp ett tygbylte som Julian inte kunde låta bli att ta emot. När han vecklade upp det såg han att det var en mantel, tjock, mjuk, svart och lagom lång. I slutet av sommarlovet hade Julian grälat med sin far, och sedan dess hade han inte fått några nya kläder, ingenting. Eftersom han skjutit i höjden ordentligt den hösten hade alla kläder blivit korta i ärmar och ben.

- Hon säger att du inte ska behöva frysa, vad pappa än säger. Julian, hon saknar dig.

Systerns röst hade blivit vänlig, och Julian fick en klump i halsen.

- Snälla, kan du inte försöka försonas med pappa?

Julian skakade på huvudet, sedan vände han tvärt och började springa genom korridoren med den nya manteln fladdrande bakom sig.
Som vanligt hamnade han i tavelgalleriet. Efter att ha vänt sidor och lämnat några nya böcker satte han sig framför tavlan med bäcken och de blå blommorna. Helene var inte där - det var inte ovanligt. Hon kunde vandra långt bort längs bäcken eller in i skogen - hon hade en hel värld inne i tavlan.
Julian hade nästan somnat på det kalla stengolvet när han hörde Helenes röst.

- Julian! Är du här? Jag var och tvättade håret...

- Mm... mumlade Julian och gnuggade sig i ögonen.

Helene skrattade och ruskade på huvudet så vatten stänkte åt alla håll. Ett kort ögonblick tyckte Julian att han hade fått en droppe på kinden, men det var ju omöjligt. Tavlor var tavlor. Inget annat.

- Han har alltså varit borta ända sedan…började Mr Hartwell.

- … onsdags förmiddag, fyllde Dumbledore i. Han var närvarande vid lektionen i Trollformler. Några elever har rapporterat att de sett honom i uppehållsrummet någon timme innan lunch. Jag upprepar, Mr Hartwell, vet ni något över huvudtaget som kunnat få honom att vilja lämna oss?

- Ingenting, sade Mr Hartwell snabbt.

- Julian, varför är du aldrig med oss längre?

Castor lade handen över texten Julian höll på att läsa.

- Ja, tycker du inte om oss längre? frågade Lilyanna med låtsad ledsen röst.

Julian mumlade något. Castor ryckte på axlarna och gick. Lilyanna fnös, och vände sig tillbaka till sitt eget skolarbete. Julian bet ihop tänderna, och försökte ignorera känslan av missmod som spred sig från magen och ut i resten av kroppen. Hans vänner började tröttna på honom… men han visste inte vad han skulle göra. Visst ville han vara med dem, men han kunde inte ge upp... andra saker.

Varenda rast, varje ledig stund, satt Julian i tavelgalleriet. Den tjocka manteln till trots frös han ofta, och det kalla stengolvet fick benen att stelna. Julian brydde sig inte om det. Han vände sidor åt tavlorna, hämtade och lämnade böcker och gjorde sina läxor sittande med benen i kors framför Helenes tavla.

Tavlor var bara tavlor, inget annat.

Färg på duk.

Helene…