Författarens ord:

Har bara ett par saker att säga den här gången:

1. Det är lite kännsligt i det här kapitlet men knapast Rated "R" ännu... nästa där emot...

2. Karraktärerna är INTE mina :'( SYYYYND!

3. Låttexten skrivet i kursiv stil är inte min heller, den är Iron Maidens och heter Phantom of the Opera - inte helt olikt mitt kapitell då alltså ;)

Läs och ha en god stund M.V.H "Darka Sign"

Phantom from the opera

I've been looking so long for you
now you won't get away from my grasp.
You've been living so long in hiding
In hiding behind that false mask

And you know and I know that you ain't got long now to last.
Your looks and your feelings are just the remains of your past.

--- Marias POV---

Maria kände suget i magen, världen blev suddig, hon viste varför – hon blev borttransfererad från blå hallen, av den man som skrämde henne mer än något hon kunde tänka på. De starka armarna som hade ett dödsgrepp kring hennes midja var det enda som hindrade Maria från att falla omkull då de med en kraftfull stöt tog mark.

Hon var yr, och för ett tag var världen suddig innan ögonen vande sig och skärpan återvände. Maria såg sig om, de hade landat i ett sovrum. Bekvämt inrett med en stor himmelssäng i mörk ek och med mörkgröna förhängen, där fanns en soffgrupp och ett litet soffbord i samma mörka träslag som sängen. Hela rummet var belamrat med bokhyllor vilka dignade av böcker och andra mer eller mindre behagliga föremål.

Golvet var av svart marmor och väggarna hade mörk panel av lönn eller ek, Maria kunde inte avgöra. Fönstren var stora och hade utsikt mot en enorm gräsmatta och längre bort en enorm svart skog. Gardinerna som var skjutna åt sidan var smaragdgröna och uppknutna med silverfärgade band, taket var bländande vitt och tycktes inte alls passa till det svarta golvet.

På väggarna hängde tavlor, föreställandes bistra män med ljust hår och samma stålgrå blick som Lucius själv, antagligen släkten Malfoy i flera generationer bakåt... Maria ryste – räckte det inte med att ha två par äckligt grå ögon stirrandes på en?

'Ta dig samman' Sade en röst inuti hennes huvud: 'vad tror du att du gör – står här och beskådar hanns sovrum?'

"Vad tror du att du håller på med?" Utbrast hon och slet sig loss från hans armar: "Jag ska se till att min farbror..."

Hotet dog på hennes läppar då hon såg det sadistiska leendet som krusade hans läppar – exakt VARFÖR hade han tagit henne hit? Hon var nästan helt säker på att hon INTE ville ha svar på den frågan... i alla fall inte för ens hon var minst femton mil bort från honom.

"A-a-a... lilla vän – inte den tonen till mig tack" sade han med silkeslen röst och tog ett steg närmre, varpå hon backade.

"Min farbror..." försökte Maria igen men avbröts abrupt då hon kolliderade med en bokhylla.

"Oja... din farbror" viskade Lucius och fångade henne mellan sin bringa och bokhyllan, placerade händerna på var sida om hennes huvud och stirrade in i hennes ögon: "Din farbror har sin egen hälsa att bry sig om – om han nu har någon hälsa kvar att bry sig om"

"Vad menar du?" Frågade hon och stirrade stint på honom – Maria viste mycket väl vad han menade...

Lucius lutade sig framåt, placerade sitt huvud mot Marias nacke, hennes hud knottrades, hon nästan skakade av ren skräck, han andades mot hennes bara skinn och viskade:

"Kanske... kanske – du kommer bli kvar här ett bra tag... om Cornelius dör – vem skulle tänka på vart du tagit vägen?"

Maria kände sig stum – VARFÖR ville han ha henne där? VARFÖR stod han så nära varför... hon drog skarpt efter andan då han sög in hennes skinn i munnen.

'Okej – du var rädd då – NU är du vättskrämd' Tänkte hon och kände hur hjärtat löpte i minst 200.

"Var inte orolig lilla vän" Viskade han och drog sig undan för att studera henne: "Jag måste uträtta ett par ärenden, jag kommer tillbaka, tills dess kan du göra det bekvämt för dig... jag skickar upp Krecher med några förfriskningar"

Han vände sig om och började gå mot mitten av rummet, där snurrade han runt så hon kunde se att hans ansikte nu var täckt av en silverfärgad mask – en dödsätarmask.

"Och förresten vännen – tänk inte ens på att ge dig av – varken genom fönstren eller genom dörren – du kommer att finna att det är lönlöst i alla fall"

Och så var han borta – Maria tillät sig att andas ut.

You're standing in the wings,
There you wait for the curtain to fall
Knowing the terror and holding you have on us all
Yeah, I know that you're gonna scratch me, maim me and maul
You know I'm helpless from your mesmerising cat call

--- Lucius POV---

Efter att ha beordrat Krecher (husalven) att han skulle skicka upp lite frukt och något att dricka till Maria transporterade Lucius sig själv tillbaka till blå hallen.

Där inne hade tumultet just börjat lägga sig, det var fortfarande ett par av gästerna som kämpade mot dödsätarna, men de var hopplöst i underläge. Det hade dött många betydelsefulla människor den här natten – precis vad som var meningen... alla mugglarna som varit där var döda – självklart. Här och var hördes skrik från de personer som utsattes för cruciatsförbannelsen, mitt i den blå hallen stod Voldemort och vid hanns sida stod några av de mest betydande dödsätarna... Belatrix, Avery, Slingersvans (Peter), Macinar, Nott och... Severus.

Lucius läppar krusades i ett hånflin då han såg hur mycket självkontroll Severus var tvungen att framhäva för att inte kasta sig över honom...

Han gick fram till Voldemort och föll på knä framför honom, lutade sin panna till golvet och väntade på tillåtelse att resa sig. Det gick en stund – Lucius var van, Voldemort väntade alltid i någon minut innan han tillät sina dödsätare att resa sig... i början hade det krävt varje uns av självbesittning som Lucius besatt för att inte skrika, men med tiden...

"Lucius min lömske vän – res dig upp" Väste Voldemorts ormliknande röst.

"Ja min lord" Sade Lucius och reste sig sakta upp för att stirra in i de röda ögonen som tillhörde trollkarlsvärldens mest fruktade man... eller ja, varelse kanske var en bättre beskrivning.

"Vart tog du vägen Lucius?" Frågade Voldemort och hans röst var som en hink isvatten: "Severus berättade att du givit dig av på grund av en flicka... nog vet jag om dina drifter Lucius, men ibland sätter de mitt tålamod på spel"

"Min lord – låt mig förklara – jag..."

"Curcio" väste Voldemort

Lucius kände den välbekanta smärtan som cruciatsförbannelsen innebar, han föll ned på golvet, vred sig som en mask på en krok, smärtan pulserade i hela hans kropp, värre än all annan tortyr som någonsin blivit uppfunnen, dock inte lika blodig som vissa av dem. Han kände hjärtat som slog likt en livrädd fågel i en bur och kände blodet som rusade upp i huvudet. Lucius hade för länge sedan slutat kvida, gråta eller skrika då förbannelsen vred om varje smärtsam punkt i hans kropp... klaga och gråta – det var något småpojkar gjorde.

"Reducio" viskade den mörka lordens röst och smärtan kulminerade, Lucius blev liggande på golvet och han uppfattade Severus skadeglada min.

"Nu Lucius – kan du få förklara" sade Voldemort och Lucius tvingade sig själv upp på fötter.

"Ja min herre" sade Lucius och bugade översvallande: "Jag försvann på grund av en flicka – så mycket är korrekt, men min herre – inte vilken flicka som helst – utan Fudges brorsdotter"

"Jasså minsann" mumlade Voldemort, mer till sig själv än någon annan: "Det tror jag visst någon glömde nämna" Lucius kastade en blick mot Severus och noterade att den svarthåriga mannen skruvade nervöst på sig.

"Flickan är ett halvblod min herre" sade Lucius och flinade det klassiska flinet som tycktes gå i arv inom Malfoy släkten.

"Det kan komma till pass Lucius" sade Voldemort och hans röst lät likt sandpapper: "För ser du, den kompletta clownen Fudge lyckades klara livhanken, han och ett par av hans livvakter"

"Det var min tanke min herre" mumlade Lucius – trotts att det inte alls varit som gisslan han fört bort henne utan på grund av hanns drifter som hans herre så frikostigt kallat det.

"Behåll henne Lucius, bräck henne eller vad du nu finner roande – men döda henne inte – jag kan tänka mig att en liten belöning för dina insatser är på plats"

"Tack min lord – tackar ödmjukast" sade Lucius och bugade ännu en gång.

Det hördes explosioner utanför, alla snurrade de runt, Voldemort skrattade sitt vanliga – hesa och obehagliga skratt, sedan sade han:

"Mitt herrskap – auorerna är i antågande – jag föreslår an kvick transport här ifrån... alla möts upp då det mörka märket kallar igen – tills vidare mitt herrskap" Lord Voldemort försvann med en ljudlig knall... antagligen dög inte ett plopp för honom.

Runt om dem hördes små plopp då dödsätarna försvann, Lucius såg på Severus som stirrade stint och mordiskt på honom, Lucius flinade och bugade sig graciöst:

"Min käre vän – jag skulle gärna stanna och dryfta spörsmål med dig, men jag har en ung blandras hemma i mitt sovrum och jag dör nästan av längtan efter hennes värme"

"Du kommer ångra dig Lucius – du kommer ångra dig djupt" morrade Severus.

Åt detta kunde Lucius endast skratta, han virade sin svarta mantel dramatiskt kring sig och försvann sedan med att plopp. Lucius kunde nog aldrig lista ut hur Voldemort bar sig åt för att få fram en knall som lät likt åska... nog hade det varit en bättre avslutning än ett plopp... (trotts allt är Lucius Malfoy en ganska fåfäng människa)

--- Marias POV---

Maria satte sig ned på sängen, hon lutade sitt huvud i sina darrande händer, gud hon var rädd, vättskrämd. Hon hade börjat inse varför hon var här... gud, mannen tänkte, han tänkte...

'Tag dig samman' viskade en röst i hennes huvud: 'Det är inte säkert att han kommer att göra dig något' Den rösten knuffades bryskt åt sidan av en annan röst vilken, i panik viskade: 'Han kommer att våldta dig, slå dig och misshandla dig – DÖDA dig!'

"Mamma – Pappa!" utropade hon och skakade då gråten omfamnade henne... men de var döda, påminde hon sig själv grymt – de kan inte hjälpa dig!

"Cornelius!" Utropade hon och försökte föreställa sig hur hennes farbror, följd av auororer bröt upp dörren för att rädda henne – men på något vis stämde inte den bilden...

För sin inre syn såg hon ett par svarta ögon, skymda av svart mjukt hår, vit hud och en smått krokig näsa, hon kunde nästan känna den svarta klädnaden och den friska doften av örter som omgav mannen som hennes tankar vandrade till...

"Severus Snape?" Prövade hon att viska... det kändes så rätt att uttala hans namn så... speciellt nu när hon inte hade någon annan.

'Idiot!' Bannade hon sig själv: 'VARFÖR skulle han vilja hjälpa dig? Varför skulle han ens bry sig om vad som händer med dig'

'För att han är en god människa' genmälde en tun röst längst bak i huvudet: 'för att han är en god människa'

'Du är allt bra naiv Maria – vet du det?' fräste den negativa rösten inom henne: 'du känner inte ens mannen för guds skull!'

"Åh håll käften båda två!" Utropade Maria högt för att slippa höra de båda rösterna käbbla med varandra.

"Vad ska jag göra?" Snyftade hon och skakade åter av tårar.

Hon hörde inte det mjuka klickandet då dörren öppnades, eller de lätta små fotstegen mot marmorgolvet, hon reagerade inte förens en pipig röst harklade sig.

"Eh... miss?" Maria skrek till och hoppade högt upp från sängen, framför henne stod en tun, eländig varelse.

Husalven framför henne var iklädd ett solkigt och smutsigt örngott, fullt av fettfläckar och annat otrevligt. Öronen var stora och ögonen lika så, de liknade två nötbruna klot i det bleka och otäckt misshandlade ansiktet.

I ena handen bar den arma varelsen på en silverbricka som var fylld med frukt, allt från vindruvor till jordgubbar och andra mer exotiska frukter så som ananas och vattenmelons skivor. I den andra hade den en flaska med rött vin och ett vinglas i kristall.

"Krecher är så ledsen miss... Krecher menade inte att skrämmas" Stammade alfen och skakade i hela kroppen.

"Det gör inget" Sade Maria – glad att få sällskap och någon att tala med.

"Vart ska Krecher ställa förfriskningarna miss?" Frågade alfen.

"Ställ dem på bordet" Mumlade Maria och gestikulerade bort mot soffbordet, alfen skyndade sig att göra detta, sedan skyndade han sig att backa bort mot dörren.

"Vill du ha lite?" Frågade Maria och nickade mot frukten.

"S-s-ska Krecher ha? F-f-frågar miss om Krecher vill ha?" Alfen bröt ut i ett stortjut och stora tårar föll ned från dess kinder.

"Såja, såja" Sade Maria förskräckt: "Förlåt, jag menade inte..."

"FÖRLÅT?!?" Utbrast den arma alven – han ryckte upp dörren och kastade sig ut från rummet – Maria bara gapade – vad hade hon gjort?

Hon suckade och såg bort mot frukten och vinet... vin... hon hade aldrig druckit alkohol förut, utom cider då såklart, och en å annan honungsöl... men nu behövde hon faktiskt något för sina nerver...

Keep your distance, walk away, don't take his bait
Don't you stray, don't fade away
Watch your step, he's out to get you, come what may
Don't you stray, from the narrow way

Halva vinflaskan hade hon druckit upp, något som i hög grad påverkade henne... hon hade alltid undrat hur det kändes att vara full... nu visste hon – lugnt och inte fullt lika spänt.
Hon skulle just börja slappna av då det ödesdigra ljudet av en anländande trollkarl fick henne att vakna till och obarmhärtigt ryckas ur sitt "lulliga" tillstånd...

"Nu är jag tillbaka min vän" väste Lucius kalla röst...

I'm running and hiding in my dreams you're always there
You're the Phantom of the Opera,
you're the devil, you're just out to scare
You damaged my mind and my soul it just floats through the air
Haunt me, you taunt me, you torture me back at your lair

SLUT --- IGEN! Aaaa... Nästa kapitell kommer snart - så fort jag hinner...