A/N: Tack till alla dom som skrivit kommentarer till mig :) Jag vet att det är få svenskar här och bara dessa få är en stor ära... :) Tack igen och fortsätt gärna att uppmuntra mig.

Jag är lessen för uppehållet jag hafft - det har varit mycket med skolan och 9:ans betyg... därför hoppas jag att ni inte tröttnat på att vänta på mig.

Som vanligt vill jag informera om att det är Rating R på den här berättelsen och det kommer märkas i just det här kapitlet, det innehåller våldtäkt, vulgära ord och misshandel. Därför ber jag kännsliga läsare att antingen hopa över att läsa kapitlet eller helt änkelt låta bli att läsa över huvud taget.

Dessutom som om det inte vore tillräckligt så måste jag erkänna att karaktärerna INTE är mina - de är J.K's... utom Maria såklart - det är min karaktär.

Och sedan är inte låttexten som används min heller - det är Metallicas - "some kind of monster" heter den och liger på st. anger plattan...

Förutom det så önskar jag en trevlig läsning och hoppas på fina kommentarer :)
M.V.H "DarkSign"

Some Kind Of Monster

These are the eyes that can't see me
These are the hands that drop your trust
These are the boot s that kick you around

This is the tongue that speaks on the inside
These are the ears that ring with hate
This is the face that I'll never change
This is the fist that grinds you down
This is the voice of silence no more

--- Lucius POV---

"Nu är jag tillbaka min vän" Lucius kunde endast väsa fram dessa ord, hans känslor gjorde att han nästan förlorade kontrollen.

Han såg på henne, sneglade mot vinflaskan som stod på bordet – halvtom – han kunde inte hjälpa att hans läppar krusades i ett hångrin.

"Ts, ts, ts – har vi druckit upp nästan allt det goda vinet? Och knappt lämnat något åt mig?"

Hon stirrade på honom med uppspärrade rädda ögon, grönblå ögon med gyllen bruna stänk, bara skräcken som låg i hennes ögon gjorde henne attraktiv... hans ögon svepte över hennes kropp igen – han kunde inte hjälpa det, hon var vackrare än någon annan kvinna han haft. Inte ens hans fru som varit en sådan omtalad skönhet kunde möta sig med Maria och hennes oskyldiga uppsyn.

Lucius älskade tanken på oskulder, han älskade att orsaka smärta – det gav honom en njutning högre än något annat – en oskuld var alltid rädd och oerfaren. Lucius ville inte ha en erfaren kvinna, som hade krav eller förväntningar på hur det skulle gå till – han ville vara i befäl och den som hade makten.

'Vilken självbehärskning man får ha... jag skulle bara vilja kasta mig över henne och... NEJ! Inte ännu, PLANEN – tänk på den!' Lucius blick svepte över henne igen... så oskuldsfull, så vacker, så rädd, så hjälplös och nu... nu skulle hon förbli såhär för resten av hennes liv...

Ur sin klädnad plockade han fram en liten grön flaska i skimrande kristall, på den lilla etiketten stod med snirkliga bokstäver: "Semper vigro" (För alltid jungfru).

"Ett glas till kanske?" Frågade Lucius och fyllde hennes vinglas åter igen.

"Nej, inget som kommer från din hand" sade Maria och Lucius kunde inte låta bli att känna sig en aning irriterad, han öppnade korken till den lilla flaskan och hällde ned den klara vätskan i hennes vin.

"Drick!" Väste han och sträckte henne glaset: "NU!"

"Vad hällde du i?" Frågade hon men vägrade ta emot glaset.

"Drick!" Lucius hade omedvetet dragit sin trollstav.

"Nej!"

"Impero!" Lucius flinade när Maria reste sig upp, fattade bägaren och började dricka i stadiga klunkar.

"Se där ja" Viskade Lucius och med en rörelse på trollstaven avslutade han förtrollningen: "duktig flicka"

--- Severus POV---

Severus var trött, han hade varit på möte med Dumbledore tidigare på kvällen, förklarat hur attacken gått till, vilka som blivit skadade/dödade och vad Voldemorts nästa drag skulle bli...

Han hade inte kunnat få undan bilden av Maria ur sitt huvud, han hade sett henne hela dagen. Ståendes där med sitt vackra bruna hår och leende mun, vita jämna tänder och stora grönblå ögon...

Och nu... Malfoy skulle förstöra henne, bräcka henne, tortera, misshandla...

Severus framstötte ett frustrerat ljud, han kunde inte göra något! Inget alls! Fånen Fudge hade sänt ut sina auororer att söka efter henne – de skulle aldrig hitta henne... han måste göra något, men vad?

"Severus gamle kompis" Sade han till sig själv: "Du kan inte bespara henne det lidande hon måste gå igenom i natt... men du ska få henne där ifrån"

Han gick genom sina fängelsehålor, in i sin kammare och stirrade på sängen, skulle han kunna sova utan att se henne? De där grönblå ögonen, det där leendet!

'Jag borde kanske ta en drömlös dryck' tänkte han och vände på klacken för att gå ut i det stora lektions rummet igen, där gick han fram till det lilla skåpet som han förvarade redan färdigbryggda drycker.

'Konstigt – låste jag inte här?' mumlade han och kände på låset, dörren öppnade sig med en ljudlig protest.

Där inne tycktes inget saknas, hans blick svepte över de olika hyllorna, allt stod på sin plats... utom... Severus blick föll på den lilla låda där han förvarade speciella trolldrycker med enorm kraft, ofta unika brygder som det endast fanns ett enda exemplar av i världen.

'Om någon av eleverna stulit något ur den där lådan så ska jag personligen slå ihjäl skitungen' tänkte han, men kom snart till insikt: 'De kan inte öppna lådan för den är förseglad med en förbannelse...'

Han skakade på huvudet och tog sin bryggd, låste skåpet och gick till sitt sovrum, han måste ha inbillat sig eller glömt att låsa skåpet sist han tog något ur det...

These are the legs in circles run
This is the beating you'll never know
These are the lips that taste no freedom
This is the feel that's not safe

This is the face you'll never change
This is the god that aren't so pure
This is the god that is not pure
This is the voice of silence no more

--- Marias POV---

'Hjälp, han stirrar på mig!' Maria såg inte på Lucius, hon vågade inte... men HJÄLP hon kunde känna hans blickar, de var som glödande kol mot hennes skinn.

Maria gav ifrån sig ett kvävt skrik då hon kände Lucius händer på sina axlar, innan han hunnit få ett fast grepp om henne lyckades hon slita sig loss och backa iväg. För att inte missbedöma hans steg var hon tvungen att stirra på honom... hans kalla grå ögon som tycktes vilja sluka henne hel, hon svalde och förflyttade sig ännu några steg bort från honom.

"Vill du leka ta fatt vännen?" Frågade han och Maria hörde hur hela hans röst var fylld av ironi.

Hon gav honom inget genmäle, vad skulle det tjäna till? Hon höll andan och väntade – inget hände, Lucius rörde inte en muskel och Maria kände hur spänningen ökade... vad skulle hända? Och så rörde han på sig, lyfte sina läderklädda händer till spännet som höll kappan uppe och knäppte upp det – hans mantel föll till golvet. Maria följde den med blicken, som om den var någon sorts signal började han röra på sig igen – mot henne denna gång.

Maria var livrädd, hon backade ett steg bakåt för varje steg han tog framåt, hon visste att det var meningslöst – fåfängt och naivt, men situationer som denna var hon inte van att handskas med. Och precis som förra gången backade hon med ett slutgiltigt steg in i bokhyllan.

"Det tog stopp där..." Myste Lucius och hans röst lät som droppande honung.

Hans händer kom i kontakt med hennes kropp, Maria andades förskräckt in. Chockad och livrädd kände hon hur hans händer förflyttade sig uppåt från midjan, över hennes bröst och till hakan, där de stannade och kopplade att bestämt grepp.

"Se på mig!" Kommenderade han, Maria vägrade, hon stirrade bestämt ned på sina fötter.

Då han inte fick något svar eller reaktion började Lucius med råstyrka lyfta hennes haka så hennes ögon tvångsmässigt mötte hans.

"Så vacker"

Maria var inte beredd då hans läppar tvångsmässigt mötte hennes, hon försökte kippa efter andan, precis det som Lucius väntat på då hans tunga snabbt och smidigt letade sig in mellan hennes läppar.

Maria kunde inte förneka att hon kysst pojkar förut, men de kyssarna hon fått av pojkarna i hennes egen ålder hade varit fumliga, räddhågsna och en aning slafsiga... inte alls som den här, Lucius tunga cirklade vant runt i hennes mun, retades och lockade. Ändå... Maria var äcklad av honom, hans fingrar och vad hennes kropp gjorde kund man knappast klandra hennes hjärna för – hon bet Lucius.

Smaken av blod fyllde hennes mun och hon hörde med stort nöje hur Lucius drog efter andan i smärta, han bröt kyssen och backade två steg iväg från henne.

"Gör ALDRIG om det där" väste han och med en snabb rörelse träffade hans hand hennes kind, Maria kom ur balans på grund av slagets kraft, föll bakåt mot bokhyllan och kippade efter andan.

"Res dig upp!" viskade han grymt och Maria kunde känna hans trollstav mot sin halls, det svarta trät kändes kyligt och skarpt.

Hon bet sin läpp, reste sig stapplande upp, tvingade sig själv att stirra honom i ögonen, inuti huvudet hörde hon en panikslagen röst som skrek: 'Gråt inte! GRÅT INTE!'

"Och nu..." Lucius röst dog bort samtidigt som trollstavsspetsen rörde sig över hennes axlar, till det enkla blixtlåset som höll hennes klänning uppe: "Kan du antingen vara en duktig flicka... eller få det mycket obehagligare än det kunde ha blivit"

Hon slöt sina ögon, kände trollstavens kalla spets mot nacken och Lucius varma andedräkt mot ansiktet, han mumlade något och med en skarp inandning insåg hon att klänningen försvunnit.

"Sådär ja... duktig flicka..."

This is the test of flesh and soul
This is the trap that smells so good
This is the flood that drains these eyes
These are the looks that chill to the bone

These are the fears that swing over head
These are the weights that hold you down
This is the end that will never end
This is the voice of silence no more

We the people
Are we the people?
Some kind of monster
The monster lives

Hon kände hans varma andedräkt mot halsen, hans läppar som bet, slickade och kysste sin väg över axlarna och kinderna. Han backade så ett steg bort från henne, ställde sig att betrakta henne med ett grymt flin på läpparna, Maria lyckades slita sin högra arm fri och den slog hon allt vad hon orkade i Lucius ansikte. Men mannen bara skrattade åt henne, han lutade sitt huvud framåt en andra gång och placerade sin mun mot hennes halls och när han fick en rysning till svar skrattade han hest och sade:

"När en dödsätare väl funnit sitt byte är det ingen som kan slita det ifrån honom" han lät sin tunga spela över hennes hals: "och Maria, det är dig jag vill ha, endast dig"

"Det är inte småsaker du ber om Lucius" viskade Maria tyst och försökte slingra sig åter igen.

Lucius skrattade, denna gång ett mjukt skratt, hans hand gled längs hennes hals och sedan över hennes axel. Mara stod stilla och bara stirrade rakt ut i mörkret, i hennes huvud var det en len röst som viskade:

'Ge dig till honom, låt honom ta dig så får du vara ifred sedan'

Maria blev fruktansvärt arg på den rösten, vadå 'ge mig?' Frågade hon sig själv: 'jag tänker inte ge mig till någon!'

Lucius händer var nu framme vid spännet till hennes bh, han viskade ett par ord och spännet gick upp, Marias bh föll till golvet och gjorde hennes klänning sällskap.

Då blev det för mycket för henne, hon grät och med en sista styrkeansträngning kastade hon sig undan från hans händer... hon sprang, men kom inte ens halvvägs till dörren för ens Lucius högra hand slöt sig kring hennes vänstra handled.

Han snurrade henne runt så hon stod mitt emot honom, hans grå ögon tycktes lysa upp hennes ansikte och hon såg hans speciella flin träda fram i ansiktet.

"Är du rädd?" Frågade han löjeväckande.

Maria ryste, hon viste vad hon hade att vänta och det skrämde henne så mycket att hon inte kunde återkalla ett ögonblick som hon varit räddare, först då började det gå upp för Lucius vad hon tänkte på, han skrattade rått och flyttade sina händer till hennes midja, sedan väste han med hes röst:

"Jasså, är lilla fröken jungfru - minsann? Ännu en skrattattack kom över honom och sedan sade han: "Och jag som trodde att den snuskiga lilla trolldomsministern fått dig på rygg både en och två gånger"

Maria kände sig stum – hur kunde någon (till och med Lucius) anspela på något så vidrigt? Att hennes farbror och hon skulle ha... Maria kunde inte ens tänka tanken – den fick henne att må illa, föd ur hennes vrede lyckades hon spotta ut

"Tala inte så om Cornelius, han skulle aldrig... VI skulle ALDRIG! Din... din sjuka – perversa – äckliga... FUCK YOU!"

"Kära någon då, vilken vokabulär vi använder oss av" Sade Lucius och skrattade sitt kalla skratt: "Och ja, 'Fuck' är precis vad jag tänker göra"

Maria stirrade stumt på honom och genom något mirakel lyckades hon förbli tyst och inte gråta, Lucius skrattade mjukt samtidigt som hans händer rörde sig över hennes bara överdel, han stannade upp vid ansiktet och sedan började han tala igen:

"Tänk att du ska ha en sådan tilldragande personlighet, tänk att du faktiskt lyckats fånga två dödsätare, mig inkluderat då..."

"Försöker du vara lustig?" Fick Maria fram.

"O nejd" sade Lucius och han såg hungrigt på henne: "Min kära broder Severus har fått upp både ett och två ögon för dig – hade inte jag tagit mig an dig så hade han nog gjort det... och jag tror du ska vara glad att det blev jag – trotts allt är jag MYCKET trevligare till utseendet"

"Trevligare till... utseendet? Trevl... du ÄCKLAR mig! Du är pervers, snedvriden, ondskefull... och PATETISK! Du måste våldta för att få en kvinna i säng! Jag spottar på dig din... din..."

Maria tycktes plötsligt uppfatta vad hon just hävt ur sig, hon tystnade abrupt och stirrade skräckslaget på mannen framför henne. Lucius såg på henne med tomma ögon, sedan log han förbindligt och gav henne en rungande örfil.

Maria föll omkull på golvet och som hon efter ett antal andra sådana tillfällen vant sig att göra så skyddade hon ansiktet med händerna. Lucius sträckte fram en hand och tog ett fast grepp om hennes hår och med hjälp av det tvingade han henne på fötterna igen. Han lutade sig framåt mot henne så deras näsor bara var ett par millimeter ifrån varandra, han viskade:

"Jag är allt annat än patetisk – vilket du kommer märka – ack alldeles för snart"

Hans mun slog emot hennes med en enorm kraft, han bet hennes läppar och genom rent tvång tvingade hans tunga sig in emellan hennes läppar en andra gång. Maria vågade inte bita honom igen, men hon var tvungen att göra något... något.

Än en gång handlade hon mest på instinkt, med full kraft sköt hon sitt knä uppåt så det träffade hennes plågoande på ett väldigt obehagligt ställe. Lucius framstötte ett kvävt skrik, släppte sitt fasta grepp om henne och föll ihop på golvet.

'Shit! Shit!' Tänkte hon panikslaget och snurrade runt mot dörren: 'Han kommer döda mig! Shit, va jag tvungen att... att göra det där?'

Maria nådde dörren, viste inte hur hon lyckats med det, men som det syntes så fick hon ett fast grepp om dörrhandtaget, ett kraftfullt ryck och dörren öppnades. Hon stirrade stumt framför sig – bakom dörren fanns inget, bara en kompakt vägg av solid sten.

'Nu dör jag – NU DÖR JAG!' Ropade en hysterisk röst i hennes huvud.

Hon slängde ett ögonkast åt Lucius, han vred sig fortfarande på golvet, med ett par snabba steg var hon framme vid fönstret, fick fatt i handtaget och skulle just öppna fönstret när någon gallskrek:

"CURCIO!"

Smärta, ren smärta... Maria föll ihop på golvet, vred sig som en mask på en krok, gallskrek för de plågor som ansatte henne. Det var som glödande stål, iskallt vatten, skärande knivar, blixtrande smärta i hela kroppen, fötterna, huvudet – över allt.

Det slutade abrupt, hon svävade iväg i mörker, det var en underbar känsla, ljuvligt varm och kall på samma gång, hon ville inte lämna mörkret, men ett hårt slag i ansiktet väckte henne till sanns.

This is the cloud that swallows trust
This is the black that uncolors us
This is the face that you hide from
This is the mask that comes undone
I'm in us,
I'm in us

"Man... gör... aldrig... något... sådant... mot... en... Malfoy!" Väste Lucius röst, Maria såg hans ansikte framför sitt eget, det var suddigt men återtog snart i skärpa.

"Jag hade tänkt vara aningen mild när det kom till kritan – men du har tagit den lusten ur mig" Viskade han nära hennes öra, hans varma andedräkt stack mot hennes nedkylda hud, ett pekfinger strök undan håret som ringlat sig över hennes kinder.

Plötslig smärta i sidan fick Maria att förstå att han nyligen sparkat henne, hon andades smärtsamt in och önskade:

'Låt inget bli brutet, låt honom inte bryta något'

Misshandeln fortsatte, hon kunde faktiskt inte minnas hur många gånger han slagit henne, sparkat eller kysst henne hårdhänt. Hon grät – vist grät hon, tårarna tycktes aldrig vilja ta slut och hennes största problem var att det gjorde det hela så mycket roligare för honom.

Hon var nästan medvetslös då han lyfte henne från golvet – nästan försiktigt och lade ned henne i den stora sängen. Hans kläder tycktes försvinna bort, hon noterade med någon sorts likgiltig skräckfylld tanke att han var stor och att det skulle göra ont...

Med en hård stöt var han inne – Maria skrek – och sedan... endast mörker, hon svävade fritt bort igen, bort, bort, bort... hade hon tur skulle hon aldrig vakna mer.

These are the eyes that can't see me
these are the hands that drop your trust
these are the boot s that kick you around

This is the tongue that speaks on the inside
These are the ears that ring with hate
This is the face that I'll never change
This is the fist that grinds you down
This is the voice of silence no more

Slut igen... -hmpf- sån't man får stå ut med... aja - ska försöka uppdatera snart... häng kvar är ni snälla :)