~James synvinkel~

Kylan skar i honom som vassa knivar, och han huttrade när han slöt manteln tätare om sig. Han stod utanför Hogwarts port och väntade på att Lily skulle komma. Hans vän Remus hade känt medlidande för James när han berättade om vad som hänt i fängelse hålorna, när han helt tappade fattningen och lade benen på ryggen och flydde. Sirius hade skrattat så mycket att McGonagall trodde att någon kastat en kittlings besvärjelse på honom och hade försökt skicka ner honom till sjukhusflygeln vilket bara fått honom att skratta ännu mer. Peter hade stått för sig själv, som vanligt oförmögen att välja sida.

James hade alvarligt tvivlat på att Lily fortfarande ville gå på träffen, och han hade såklart försökt att hålla sig undan från henne sedan det som hände i fängelse hålorna. Remus och Sirius, samt Peter, som för en gångs skull kunde känna sig säker i sitt beslut, eftersom det inte fanns en motpart, hade försökt para ihop dem hela veckan, vilket placerat honom i obekväma situationer. Han hade en gnagande misstanke att de planerade att försöka göra någonting under själva träffen också, trots att de lovat att hålla sig utanför Hogsmeade.

"Jag lovar och svär på min marodör heder att jag inte kommer gå ut genom Hogwarts grindar idag." hade Sirius sagt, men James hade lagt märke till en glimt i ögat som han visste allt för väl vad den betydde.

Sirius planerade något som han kallade bus, men som de som inte kände honom skulle kalla ren jävlighet. Men å andra sidan höll han alltid vad han lovade, och det var inte småpotatis att lova någonting på sin marodör heder. Dessutom kunde James inte förstå hur Sirius skulle kunna göra någonting från Hogwarts.

Sirius och Remus hade betett sig underligt på sista tiden, och de hade noga undanhållit det från honom, vad det än var. Dessutom hade Sirius bett James att lämmna Remus ifred, och det fanns en del kyla mellan dem. Var det nåt bråk om en flick vän?

Han skrattade lite tyst för sig själv. De andra hade aldrig lyckats hålla någonting hemligt för honom särskillt länge, för han var expert på att få folk att säga saker de inte borde säga eller egentligen inte ville säga, och han var också bra på att lista ut saker, någonting som gjort att han visste en hel del hemligheter som de andra inte visste, men också hamnat i mer trubbel än de andra. Bland annat hade han letat reda på en hel del av Hogwarts hemliga gångar. Han hade visat några för de andra, men vissa, som den som ledde till köket, höll han för sigsjälv. Han skrattade igen.

"Vad står du och skrattar åt, Potter?" frågade en hånfull röst bakom honom, och han flängde runt för att stå öga mot öga med sin värsta fiende, en Slytherin elev ur samma urskurs som honom. Severus Snape.

"Tja, vad sägs om din onormalt stora näsa eller ditt flottiga hår?" gav han igen. Snapes så kallade vänner steg fram. Det bredaxlade och obotligt dumma Macnaire, och den bleka men listiga Lucius Malfoy.

"Ta tillbaka det Potter, annars blir det bara... otrevligheter." sade Malfoy hotande.

"För mig eller dig? Dina hot skrämmer inte mig, Malfoy." sa James lungt och sände dem en isig blick.

"De borde de kanske göra." sade Malfoy hotande, och James såg någonting hemlighetsfullt lysa i ögonen. Han ville inte veta vad de skulle kunna tänkas planera nu.

"Nej, men ser man på. Skaffar du nya vännner över elevhems gränserna nu, Mr. Malfoy?" hördes en lugn stämma bakom vid sidan av dem, och alla fyra vände samtidigt blickarna mot den resliga trollkarlen med de blå ögonen. Hans skägg och hår var näst intill kritvitt, men på vissa ställen kunde man fortfarande se bruna slingor, men någonting hos mannen fick en att tro att åldern inte påverkade honom. Han utstrålade styrka och makt, trots den höga åldern, och han höll sig fortfarande rak i ryggen. De månformade glasögonen tydde på att han såg dåligt, men det var inte heller på grund av åldern. Han hade, precis som James, varit närsynt från födseln. Albus Dumbledore, Hogwarts rektor.

Lucius Malfoy fick ett inställsamt leende. "Vi bara pratade på vänskaplig nivå, rektorn. Vi ville bara fråga vad han skulle göra på Hogsmeade helgen."

"Det tror jag säkert." sa Dumbledore, och lät som han menade det. "James här ska på träff. Var har ni era damer?"

James kände hur rodnaden började växa, men han tryckte ner den. Han ville inte bete sig som en liten pojke, och dessutom verkade de tre Slytherinarna mycket förlägna. "Vi, äh... De, äh..." mummlade Snape osammnhängande. "Vem skall Potter gå ut med?" frågade han istället.

"Lily Evans." svarade James, och Snape tittade på honom.

"Vem?" frågade han, och James hörde att han lät smått avundsjuk. James hade redan insett att ingen tjej vid sitt sinnes fulla bruk ville vara tillsammans med Snape, inte ens om hon kom från Slytherin. Snape var nämnligen jävligare än till och med de andra Slytherinarna. Han skulle inte tveka en sekund att mata en drake med sin mormor, om det på något sätt hjälpte honom att nå sina mål. Det är inte en egenskap som ens tjejer från Slytherin värdesätter.

Plötlsigt öppnades porten, och Lily klev ut. James suckade lättat. "Hon." sa han och nickade mot Lily som såg sig omkring och letade efter honom. När hon fick syn på honom fick hon en bekymmrad rynka i pannan, och hon stegade fram mot dem.

Hon bar en vintermantel svept om sig, och under den såg James en röd klänning som matchade hennes hår, och hennes gröna ögon lös som ädelstenar. Hon såg strålande och vacker ut, trots rynkan i pannan. Trollstaven hade hon i ett bälte som syntes runt midjan när vinden blåste undan manteln. Det började snöa lite lätt.

"Vad har hänt?" frågade hon.

"Jag kunde väl tro det." muttrade Snape så lågt att bara James kunde höra det. "Undrade just hur lång tid det skulle ta för dig att inse att smutsskallen var upp över öronen i dig. Och din dåliga smak som besvarar kärleken förvånar mig int..."

"Vad muttrar du om, Mr Snape?" avbröt Dumbledore vänligt, men det fanns ändå någonting varnande i rösten.

"Ingenting, rektorn." svarade han tyst, men med ett elakt flin mot James.

"Och vad gäller som har hänt, så har de bara samtalat i "vänskaplig ton", som Mr. Malfoy kallade det. Du behöver inte vara orolig för att han skulle ha gjort någonting olovligt. Men det är inte jätte konstigt att du trodde det." tillade han med en blinkning mot James.

James och Lily såg varandra i ögonen, och log lite osäkert. Det här kändes så främmande för James, och antagligen för Lily också, och det faktum att James försökt undvika henne hela veckan gjorde inte saken bättre. Han hade varit rädd för att hon skulle säga att hon ångrade sig, och inte ville gå på träff med honom, något som Remus försäkrade inte var fallet.

Remus hade haft flickvänner sedan han gick sitt tredje år, något som han var ensam om på hela Hogwarts manliga befolkning, och visste på så sätt redan en hel del om hur tjejer fungerade. Sirius hade försökt med förhållanden, men det blev bara oseriöst och slutade lika snabbt som det börjat. Därför var inga råd från honom att lita på, men han gav heller inga. Peter blev vettskrämd såfort det kom tjejer i närheten, och hade en gång erkännt att han varit kär i McGonagall under sitt första år.

Detta hade fått Sirius att skratta som vanligt, James att dunka honom i ryggen på vänskapligt vis, och Remus att trösta honom och förklara att det inte var så konstigt. Remus sätt att säga det på hade nästan tagit kål på Sirius, som inte kunde andas av allt skrattande. James tyckte att det var väldigt omoget gjort av Sirius, vilket han också sade till honom. Det fick Sirius att rulla ur sängen av skratt, och när hans huvud väl kikade upp över kanten av sängen igen så rullade tårar av skratt ner för hans kind.

"Du... Det... McGonagall!" Hade han sluddrat osammanhängande, varpå han försvunnit bakom sängen igen.

Peter hade varit så röd i ansiktet att James misstänkte att man skulle kunnat steka ägg i pannan på honom om man hade lust att försöka.

De flesta tjejer tyckte nog att Peter var ganska söt på sitt sätt, men hans tendens att helt tappa talförmågan när tjejer var i närheten gjorde det svårt för dem att lära känna honom. James hade med Remus hjälp försökt reklamföra Peter i skymundan i hopp om att någon skulle få upp ögonen för honom. De var ju trots allt Peters vänner, även om han var smått patetisk ibland. Sirius hade viljat vara med, men Remus hade förklarat för honom att de skulle hjälpa Peter, inte göra narr av honom.

Sirius hade tagit illa upp, och James hade skällt och gapat på Remus om vad det var för stil att säga sånt till en kompis, men innerst inne visste han att det Sirius sa inte skulle tas på allvar, och att det bara skulle bli värre om han sade något positivt om Peter, om han ens visste vad ordet positivt betydde. Plötsligt insåg James att de var ensamma. Slytherinarna hade gett sig av mot grindarna med huvudet tätt ihop som om de planerade någonting, och Dumbledore hade obemärkligt försvunnit. Lily stod och tittade på honom och såg eftertänksam ut. När hon såg att James tittade på henne verkade hon rycka till och återvända till verkligheten.

"Ska vi gå?" frågade han osäkert. Hon nickade bara, och de började vandra ner mot portarna över gräset som hade ett grovmaskigt nät av snöflingor. Att det skulle vara så svårt. James var rädd att de inte skulle kunna prata på hela kvällen, men när de kom fram till grinden tog Lily tag i problemet.

"Varför har du undvikit mig hela veckan?" frågade hon, och han kunde höra att det krävdes stort mod från hennes sida att säga det, för hon sade det i ett andetag, och hennes röst skälvde lite lätt. James insåg att han hade blicken fäst i marken, och tittade upp, men också Lily verkade omåttligt intresserad av vad hennes fötter pysslade med, så James tittade ner i marken igen.

Också han fick samla mod för att förklara, men å andra sidan behövde han nästan alltid samla mod när det gällde att tala med henne överhuvudtaget. "Jag var rädd att du skulle säga att du inte ville gå på träffen." Han märkte att också han sade allt i ett andetag, och att också hans röst skälvde.

Han hörde hur Lily skrattade, och han tittade upp igen, och lät sina fötter ha sitt privat liv. Lily log mot honom. "Kan du tänka dig att jag trodde likadant, eftersom du unvikit mig hela veckan?" frågade hon, och han log tillbaka.

"Varför skulle jag inte vilja gå ut med dig?" frågade han.

"Varför skulle jag inte vilja gå ut med dig?" härmades hon.

James kände sig plötsligt sådär varm inombords igen, och han upptäckte att han hade fastnat i Lilys magnetiska ögon, men nu försökte han inte längre titta bort. Han bara såg in i de att drändär gröna ögonen som hotade ka honom. Han insåg att de stannat igen, och Lily såg förväntansfull ut. De stod plötsligt nära varandra igen, och...

"Smutsskalle älskare!" hördes ett tjut ifrån buskarna. De snurrade runt samtidigt som Snape och hans gäng kom ut ifrån sitt gömställe med sina trollstavar dragna. James kunde inte hindra ett leende från att sprida sig i ansiktet. Bakom dem, i skydd av skogen, stod Cinanill, en kvinnlig kentaur som James och hans vänner lär känna under deras andra år, då de fick strafftjänst tillsammans med Hagrid.

Hagrid och James var vänner, men på ett underligt sätt. Det var ju trots allt Hagrid som störde dem varje gång de skulle göra någonting viktigt i skogen. Han hade en förmåga att dyka upp vart som helst och vid fel tillfälle, men det hade ändå bildats en sorts vänskap mellan dem, trots att Hagrid rapporterade dem varje gång han såg dem i skogen.

Cinanill var bara ett föl då, för kentaurer växer snabbt till fullvuxen storlek, men lever länge när de väl blir fullvuxna. Hon hade haft en mindre förälskelse i Sirius, tills Firense dök upp. Sirius hade varit skräckslagen varjegång de fått strafftjänst i skogen, för hon förföljde honom hela tiden, och ibland stod hon i skogsbrynet och spejade efter honom på Hogwarts marker, men när sedan hon förälskat sig i Firenze istället har hon lämmnat Sirius ifred, men de är fortfarande vänner.

Sirius verkade överlycklig när han insåg att han inte skulle bli förföljd längre. Nu var hon allt annat än ett föl. Hon var ett vitt sto till nederdelen, och en ganska vacker kvinna till överdelen, som dessutom var helt klädes fri, vilket Sirius gjort sig lustig över några gånger. Men kentaurer har aldrig haft kläder heller, så varför skulle de börja använde dem bara för att en trollkarl med konstig humor gjorde sig lustig över det.

Det som James gillade bäst med Cinanill var att hon hatade Slytherinarna lika mycket som han gjorde, trots att James inte visste varför. Hon hade alltid vägrat tala om det.

"Ursäkta mig." sa hon med en silkeslen men kylig stämma. "Hörde jag någon använda ordet smutsskalle?"

Slytherinarna flög runt, och James kämpade för att hålla sig för skratt när han såg deras skräckslagna ansiktsuttyck. De började snubblandes backa undan från henne, tills de kom ut på vägen där de flydde hals över huvud tillbaka mot slottet. James blev plötsligt medveten om att Lily hade grabbat tag om hans arm, och såg helt skräckslagen ut. Med en stöt insåg han att hon aldrig träffat Cin tidigare.

"Nå, James." sa kentauren vänligt och vände sig om. "Jag tror inte att jag har blivit intruducerad för ditt sto."

James önskade verkligen att kentaurer inte såg könsmogenhet som fullvuxenhet, och att de använde orden man, kvinna eller barn istället för hingst, sto eller föl. Det var pågrund av deras kroppsliga mognad, som kentaurer tydligen bara känner, som Cin använde sto, och inte föl, som hon brukade, och med en stöt insåg James att hon alltså klassade honom som "hingst" nu, och inte föl. Av någon outgrunderlig anledning kände han sig stollt över detta. Han var en hingst nu, inte ett föl. Han avbröt snabbt tankegången, och presenterade dem för varandra.

"Cin, det här är Lily; Lily, det här är Cinanill, en kentaur som jag lärde känna under mitt andra år på Hogwarts."

Lily verkade lite lugnare nu när hon visste att James kände kentauren. "Trevligt att träffas."

Cin nickade bara, och tittade sedan upp imot himmlen. "Ni borde söka skydd för vinden, människor, jag ser att det är snöstorm på gång."

"Äh, det snöar bara lite lätt." sa Lily osäkert, och Cin tittade ner på henne med ett forskande ansikts uttryck.

"Jag sa att det är snöstorm på gång, inte att det är snöstorm nu" sade hon som om hon talade med en smått efterbliven person. Lily verkade lägga märke till tonen, men sade inget. James bestämde sig för att avsluta samtalet.

"Tack för rådet, Cin. Det är nog bäst vi skyndar oss." sade han, och var ganska ivrig att komma därifrån.

"Ja, du har nog rätt." sa Cin med eftertryck. "Vi syns väl."

"Det gör vi, Cin. Det gör vi."

Cin nickade en sista gång och slängde ett oroligt ögonkast mot Lily, som om hon trodde att någonting var fel med henne, för hon stod och stirrade på henne med lätt öppen mun. När Cin försvunnit in bland träden drabbades James av en plötslig impuls. Han lade fingret under hakan på Lily och stängde munnen. Hon tittade förvirrat på honom som om hon just upptäckt att han var där, sedan log hon generat.

"Förlåt." sa hon. "Hon måste tyckt att jag var ohövlig som bara stirrade." James skrattade.

"Det är okej." sa han lugnande. "Hon tog nog inte illa upp. Kentaurer är smarta och allt sånt, men finns det någonting de inte kan förstå så är det människor. Kom så går vi. Det är kallt, och jag vill ha en bägare honungsöl för att värma mig."

"Det är bara det att jag alltid viljat ha en häst, och... Ja, jag har läst om kentaruer, och sett bilder, men jag har aldrig sett något på riktigt, och än mindre talat med dem." förklarade hon.

"Jag förstår det. Men kalla dem aldrig hästar. De kan döda dig för det." James såg hur Lily svalde hårt. "Men inte Cin, förstås." tillade han snabbt.

"James..."

"Ja?"

"Inget."

"Okej." sade James och försökte låta som han inte var ett dugg intresserad. Lily skrattade och slog honom lekfullt på axeln, sedan blev hon med ens allvarlig.

"Det är bara det att... Varför flydde du ifrån fängelsehålorna?" sade Lily, och det lät som om hon noga hade planerat orden i förväg. James stannade tvärt. Han hade vetat att det skulle komma på tal, men hoppats att det kunde vänta tills senare.

"Jag... Jag antar att jag inte var redo än... Jag vet inte." mummlade han till marken. "Blev du arg?"

Det var tyst en stund. Lily hade också stannat. "Lite. Mest besviken."

James skakade på huvudet. "Jag ville inte gå, men mina ben lydde inte min hjärna. Jag kände mig jagad, och visste inte vart jag skulle ta vägen. Du anar inte hur mycket självkontroll det fodrades att inte fly när jag..." Han insåg att det skulle låta dumt, och avbröt sig. "Jag var nervös. Jag var rädd att du bara skulle skratta åt mig."

Lily suckade. "Varför skulle jag skratta åt dig?"

"Jag vet inte. Om jag var som du och någon som jag hade frågat ut mig, skulle jag skrattat." sade han osäkert.

"Vad menar du med det?" ville Lily veta.

"Du är över mig. Jag förtjänar ingen som du, jag..." plötsligt var Lily framme hos honom och lade fingret under hans haka på samma sätt som han själv gjort på henne förut, och lyfte upp hans ansikte.

"Du förtjänar kanske inte mig, men jag gillar dig ändå." sade hon med en busaktig ton. James skrattade.

"Vänta tills de andra får höra den kommentaren." sade han, och föreställde sig hur Sirius vrålade av skratt. Då såg Lily plötsligt frågande ut. "Vadå?" frågade han förvirrat.

"Är de inte här?" frågade hon.

"Vad då, 'inte här?'" frågade James. "Så klart de inte är här. De sade att de skulle stanna på slottet. Eller har du sett dem?" frågade han sedan och började se sig om.

"Jag trodde att de hade din fiffiga mantel på sig." svarade hon, och verkade njuta av hur James tappade hakan fullständigt. De hade kämpat så hårt med att hålla den hemlig.

"Hur visste du?.. Jag menar, vilken osy... Jag menar... Äh! Hur fick du reda på det?"

Lily log hemlighetsfullt. "Det är min hemlighet. Men oroa dig inte. Din hemlighet är säker hos mig."

James stängde munnen som hängt öppen av förvåning. "Då är vi två om att vara bra på att luska ut hemligheter." konstaterad han.

Lily svarade inte, utan log bara mot honom, och han ville gärna veta vad hon tänkte på. De fortsatte vandringen till Hogsmeade och pratade om lite allt möjligt. När man lärt känna henne, tänkte James, kan man prata om allting med henne. De pratade om om James föräldrar, om Lilys föräldrar, skrattade åt Lilys syster, pratade om vad som var det bästa straffet för dödsätare. Det var det minst trevliga samtalsämnet, men ändå väldigt tillfredställande att komma på straff. Lily var den som kom på de värsta straffen, men hon tog också förgivet att det bara var män som var dödsätare, någonting som var allt annat än sanning. Ungefär hälften av dödsätarna var kvinnor, vilket han förklarade för henne, men hon vägrade lyssna. James skakade på huvudet och rös när Lily just beskrev någonting som han aldrig skulle vilja vara med om, ens om det var alternativet till döden. James bestämde sig för att svara med samma kort, och beskrev ett lika illa straff för de kvinnliga dödsätarna, vilket Lily rikligt belönade honom för med ett hårt slag på axeln. "Du har vrickad fantasi." sa hon purket, och detta fick James att skratta.

"Och det har inte du?" frågade han misstroget. "De straffen du beskrev var inte vrickade då eller?" Lily svarade inte. "Kom igen, var inte sur nu!" bad han "Nu är du inte rättvis."

Lily mummlade någonting som bara kunde var "Män..." James log, men sade inget mer om hemska straff för de kvinnliga dödsätarna.

De var tysta en stund, innan de började tala om andra saker, och snart hade de båda glömt samtalet om dödsätarna. De insåg plötsligt att de kommit fram till byn, något som fick James att rycka till. Han hade helt tappat kollen på tiden när han pratade med henne. De vandrade upp för gatorna och njöt av varandras sällskap. Mörkret hade trängt sig på, och fönstrenas varma och gula ljus lyste upp stora delar av gatan som nu hade ett tunnt snötäcke.

Snön föll allt tätare, och vinden hårdnade, och de skyndade sig in på Tre Kvastars. När de slog upp dörren var det som att sjunka ner i ett hett bad, så varmt var det jämfört med kylan utomhus. De hängde av sig sina mantlar och gick in i rummet som var fyllt till bristningsgränsen med elever.

"Åh, det är ni, Mr. Potter." sa madam Rosmerta, pubbens värdinna. "Och ni, Miss Evans. Vad vill ni ha ikväll? Kanske en värmande honungsöl?"

"Jo, tack. Det var kallt att ta sig hit."

"Jag undrade just varför ni dröjde." hördes en road röst bakom dem. "Varit ute på otyg igen, James?" Det var Arthur Weasley, sjundeårs eleven som James hade 'lånat' ugglan av. "Min uggla försvann en hel kväll i förra veckan när jag skulle skicka ett brev. Du råkar väl inte veta någonting om det?"

James flinade. "Kanske, kanske inte." Arthur och James var kanske inte bästa vänner, men ändå inte ovänner. De kom överens. James hade nämnligen mer vänner än han kunde räkna, men det var bara Sirius, Remus och Peter som han verkligen såg som sina riktiga vänner. Och så Lily förstås, fast hon var mer än bara en vän. Åtminstone kände han så. Arthur flinade tillbaks.

"Vi syns, Potter." sade han, varefter han vände sig mot sin flickvän, en rund flicka med vänligt ansikte, Molly McGregor, också hon en Gryffindor elev i sitt sjunde år. James vände sig mot Lily, som just smuttade på honungsölet Rosmerta ställt fram. James tog sin bägare och drack girigt och kände kylan försvinna ur kroppen. De kom in på ämnet om James föräldrar igen, och Lily undrade hur det kändes att ha föräldrar som arbetade som Aurorer.

"Det är inte så farligt." sa James nochallant. "Jag skulle vilja se en dödsätare som kan klå min pappa eller mamma. Dödsätare har mer hat än vett, som farsan brukar säga."

"Men tänk om någonting hände dem?" frågade Lily.

James var tyst. Han hade många gånger tänkt på hur det skulle vara, men inte kunnat föreställa sig ett liv utan sina föräldrar. "Antagligen skulle jag flytta till Sirius i nord Irland. Hans föräldrar goda vänner till mina och är mina gud föräldrar. Men jag vill helst inte prata om sådant jag inte vill ska inträffa."

Lily nickade förstående, och bytade samtalsämne. Kvällen flög förbi, och det var dags att vandra tillbaka mot slottet. De andra eleverna hade redan gått, så James betalade för dem och han och Lily lämmnade Tre Kvastars.

Både vinden och snön hade tilltagit, och ett tjockt snötäcke täckte nu marken, och spåren från de andra eleverna hade nästan snöat igen. De började gå tillbaka mot slottet, och James försökte att strunta i kylan, men det var inte lätt, för den skar i honom som en kniv. De höll sig tätt ihop, och var tvugna att spjärna imot vinden. Det var kolmörkt.

"Underbart väder, eller hur?" hörde han Lily ropa i vinden.

"Ja, inte sant?" ropade han tillbaka och skrattade. "Bättre väder kunde man inte haft på sin första träff."

De sade inte mer, för all deras koncentration var riktad på att hitta tillbaka till Hogwarts och inte blåsa omkull av vinden. De kämpade sig fram i något som kändes som en evighet tills de nådde Hogwarts grindar, och James hade inte längre någon känsel i fingrarna eller tårna. De tog sig fram och slet upp porten till entréhallen. De klev in, och James stängde porten efter sig och tog av sig sin mantel och skakade av all snö. Plötsligt stod Lily rakt framför honom igen med ett litet leende som fick James att känna sig väldigt osäker.

"Jag hade väldigt trevligt ikväll." sa hon, och James försökte förstå vad ljuset i hennes ögon betydde. "Speciellt vädret." tillade hon, och det ryckte i hennes mungipa. "Det gjorde ju så jag hade en ursäkt att vara nära dig hela kvällen."

Hon lutade huvudet åt höger och slöt ögonen; hennes ansikte närmade sig hans. Han blev alldeles varm i hela kroppen, men samtidigt blev han väldigt nervös. Av någon anledning visste han att även han skulle luta huvudet åt höger, så att deras näsor inte skulle kollidera. De var så nära varandra att de kunde känna varandras andedräkt, men nu svek modet för James, och han drog sig tvärt tillbaka.

"Åh, förlåt James!" sa Lily snabbt. "Om du inte är redo än, så..."

James skakade på huvudet. "Det är inte det. Det är bara det att jag aldrig... Att jag aldrig kysst någon." Lily skrattade "Jag vet, det är patetiskt."

Lily slutade tvärt att skratta och såg ut som om hon önskade att hon kunnat ta tillbaka skrattet. "Nej, det var inte så jag menade. Tror du att jag har kysst någon innan? Jag som hängt dig i svansen sedan jag först såg dig?"

James log mot henne. "Jag vet inte. Har du det? Hängt mig i svansen alltså?"

Lily skrattade. "Och det har du inte märkt?"

"Kanske, Kanske inte." sa han på samma sätt som han sagt till Arthur. James lade ett finger på Lilys läppar för att visa att konversationen var över, och lutade sig fram med lätt öpen mun. Plötsligt kände han Lilys händer bakom hans huvud, och hon tryckte hans ansikte mot hennes med sådan våldsamhet att han helt kom av sig. Hennes varma läppar mot hans fick honom att känna sig lycklig och yr. Han lade sina armar runt hennes midja, och han visste inte hur, men av någon anledning visste han bara att han skulle följa hennes tänder med tungan, och när han gjorde det öppnade hon munnen helt, och deras tungor möttes och de drack varandra. Det var som en dans, något fumlig och trevande tills man hittade takten, och Lilys händer höll honom fortfarande kvar. Värmen kokade upp i honom och han blev yr i huvudet. Det var Lily i hans armar. Det var den enda flicka han någonsin älskat som han höll i sin famn, och hon älskade honom tillbaka. Han kände hur han började tappa självkontrollen, och hans händer började leva ett farlig liv...

"Jösses, skaffa er ett rum!" hördes en till hälften äcklad, till hälften road röst bakom dem, och de avbröt försiktigt kyssen. Det spelade ingen roll att någon såg dem. Det var bådas första kyss, och ingen skulle förstöra det. De vände sig om, och såg Sirius stå där i full vinter mundering och med James osynlighetskappa i handen. James kunde se att han hade varit ute i kylan, även om det var för en stund sedan.

"Du sa ju at du inte skulle lämmna Hogwarts på hela dagen," sa James misstroget.

"Nej, jag sa att jag inte skulle gå ut genom Hogwarts grindar på hela dagen." vidhöll Sirius. "Och det har jag inte heller, men någon var ju tvungen att hålla koll på er."

"Hur kunde du lämmna Hogwarts utan att gå ut genom Hogwarts grindar?" frågade James ännu mer misstänksamt.

"James, kan du komma med mig?" hörde ännu en röst, och James kände omdelbart att någonting var fel. När McGonagall använde förnamn, då var det allvarligt.

"Vad är det, professorn? Jag har inte gjort någonting!" sa han.

"Det kan jag intyga," sa Lily snabbt. "Jag har varit med honom hela dagen."

McGonagall log mot henne. Ännu ett dåligt tecken, tänkte James. "Det tror jag inte helller att han har gjort. Rektorn vill bara tala med honom." Hon tecknade åt James att följa efter, och började gå ner för korridoren och in i stora salen. James hade inget annat val än att följa efter.

Hon ledde in honom i ett sidogemak där Dumbledore satt. Han verkade trött och väderbiten, och det såg verkligen ut som om åldern tillslut tagit ut sin rätt. Någonting är fel, tänkte James och han fick en konstig känsla i maggropen. Väldigt fel.

Dumbledore tittade medlidande på honom.

"James, dina föräldrar har alltid varit vänner till mig och till skolan. De var modiga Aurorer, och en av dem få som vågade stå upp imot Voldemort." James ryckte till, och hans hjärta rusade skräckslaget till när han hörde namnet. Dumbledore struntade i det. "De vågade visa att vi inte kommer att ge upp innan han är besegrad. De var väldigt stolta och hårda hjärtan."

James vägrade att tro på det han började förstå. "Var--Varför t-talar du om dem, som om de inte finns längre? De--De är väl inte?.." Dumbledore slöt ögonen och nickade. James kände stora tårar rulla ner för kinden. "Hur... Hur..?"

"De dog som hjältar. Dödsätarna anföll ett mugglar dagis, och skulle ha dödat barnen om det inte vore för dina föräldrar. De offrade sina liv, och räddade barnens." James grät fritt och öppet. "Finns det något jag kan göra?" frågade Dumbledore. "Säg det isåfall."

"Lova mig," snyftade James. "Att hitta de skyldiga."

Dumbledore nickade. "Jag lovar."

James reste sig upp. Det kändes som om hans ben inte skulle bära honom, och en underlig tomhet var allt som fanns kvar i hans bröst. Så sent som idag hade han trott att de var odödliga, att ingen kunde skada dem. Han vinglade fram till dörren och gick ut genom den utan att se sig om. Det kändes som evigheter senare när han kom fram till porträtt hålet och försökte säga lösenordet, men hans röst var så otydlig att porträttet först inte släpte in honom. När han väl lyckats samla sig nog för att säga lösenordet öppnade den, och när han klättrade in såg han Sirius, Remus och Peter i en soffa, och Lily stegade fram och tillbaka i rummet. De tittade storögt på honom där han klev in alldeles svag och söndergråten. Han stod där en stund och visste inte vad han skulle ta sig till. Tillslut sjönk han ner i närmsta fotölj, och omedelbart var Lily där hos honom.

"James, vad har hänt?" frågade hon. "Hur är det?" Han öppnade munnen, men allt han fick fram var ett kvidande läte, och han begravde ansiktet i händerna. "Ut med er!" ropade hon åt de andra pojkarna, som omedelbart reste sig upp och gick upp till pojkarnas sovsalar med oroliga blickar mot James. När de försvunnit upp började han gråta ohejdat, och Lily omfamnade honom. Han grät i hennes axel, och efter en stund började han berätta allt som hänt, och snart kände han hur tröttheten kom över honom. Lily ledde bort honom till en soffa och hjälpte honom att lägga sig ner på den. Hon satte sig ner brevid honom och han berättade för henne om samtalet han och Dumbeldore haft. Hon nickade tyst och såg medlidande ut.

Efter ett tag försvann hon upp till flickornas sovsal. James antog att hon trodde att han behövde vara ifred, nu när han egentligen som mest behövde någon, men efter ett par minuter kom hon ner igen med en röd nattrock på sig, som säkert fått honom att tappa hakan annars, men pågrund av den nuvarande sitiuationen lade han knappt märke till den.

"Vad då, du trodde väl inte jag skulle låta dig sova ensam när någoting sånt här har hänt?" frågade hon, och James kände hur en liten del av sorgen försvann, och han lyckades till och med få fram ett leende som inte var allt för likt en grimas.

"Tack," sade han med en tjock, tårfylld röst, och hon lade sig ner brevid honom och lade sin hand på hans bröst. Hennes vidröring fick honom att känna sig trygg och beskyddad. Ingen kunde skada honom nu. Tröttheten tog ut sin rätt, och han sjönk in i tung sömn.

Han såg hur hans föräldrar skyddade en liten grupp skräckslagna barn i fem-sex års åldern som grät och sprang omkring och försökte gömma sig för något. Hans föräldrar försökte valla dem framför sig, och vände sig då och då om för att skicka iväg några väl valda förbannelser mot de maskerade trollkarlarna, dödsätarna. Plötsligt vände sig hans far om och hans ansikte förvandlades från bister beslutsamhet till rädsla.

"Herre gud! Det är han!"

Sedan hördes ett hatfyllt skratt, och en lång man med grå mantel klev fram. James kunde inte se hans ansikte. James mor vände sig runt och såg även hon trollkarlen. De höjde båda trollstavarna samtidigt.

"Avada Kedavra!" vrålade trollkarlen. James mor blev alldeles slapp, och hennes man tog imot henne. Inte för att det gjorde någon skillnad. Hon var redan död. Hans far såg ner på sin döda frus ansikte, och gav ifrån sig en ljudlig snyftning följt av ett hulkande läte. "Då så, Harrold," sa trollkarlen med hånande och kylig röst. "Nu har du sett Lord Voldemorts makt på nära håll, en makt du och din fru dåraktigt nog försökte stå upp imot. Du får en chans att följa mig nu, och rätta dina misstag. Du är av rent blod, och kan snart sona för din dåraktighet om du blir en av mina trogna tjänare. Annars kommer du snart att göra din fru sällskap."

Harrold gav ifrån sig ett bistert, glädjelöst skratt och såg upp ifrån Elisabeths ansikte och rakt in i ansiktet på Voldemort, vars ansikte James fortfarande inte kunde se. Harrolds ansikte var trotsig och hatfullt, men absolut lungt, som om han visste hur det här skulle sluta och att han inte kunde hindra det. "Om jag får välja mellan det och dig, så är jag jäkligt säker på att det inte blir dig. Och vad gäller din makt, så är den antagligen inte större än din drake, din..."

"Avada Kedavra!"

James vaknade med ett ryck, och upptäckte att Lily låg och snusade lungt. James kunde inte annat än avunda henne. En sån obesvärad sömn, som om hon inte hade några bekymmer i världen, en sådan sömn som han själv haft natten innan. Han lutade sig fram och kysste hennes panna, och mindes alla bra stunder med sina föräldrar. När de tog honom till diagongränden när han var elva, när de faktiskt kom till skolan och kramade om honom och sade att de var stolta att han hamnat i Gryffindor. Inte för att det varit någon större överaskning--Båda hans föräldrar hade gått i Gryffindor, och han var ättling till självaste Godric Gryffindor från sin fars sida--men de hade ändå kommit.

Han hade tyckt att det var pinsamt då, för ingen annans föräldrar hade kommit. Nu hade han hade gett vad som helst för att få ha dem här hos honom igen. Just då föddes någonting inom honom. Han skulle göra allt för att sätta stop för dödsätarna och Ni-Vet-Vem. Och hans fruktan för namnet rann av honom. Han var inte värd att frukta. Han var ingenting. Han var en patetisk ursäkt för en mänsklig varelse.

"Du skall gå under en dag, Voldemort" sa han högt för sigsjälv. Lily fick en besvärad rynka i pannan när han nämnde namnet. "Och jag skall stå och se på medans det sker, på ena sättet eller det andra."

~Lilys synvinkel~

Hon tittade sig i spegeln ännu en gång, och letade efter något fel, och fel fanns det, trots spegels ändlösa komplimanger. Hon kunde inte få sin röda klänning att se ut som hon ville. Det som gjorde det hela ännu mer irriterande var hennes vän Beatrice Palmer, som hela tiden satt och sa att hon inte behövde oroa sig, och att det inte var kungen hon skulle gå ut med. Hon förstår ingenting! tänkte hon argt. Hon begriper inte hur det är. Hon rättade till manteln så att den på något sätt skulle se utmanande ut, och försökte också rätta till bältet med trollstaven så att den inte såg ut som om hon menade någonting som hon egentligen inte menade.

Hon hade läst att kvinnor skulle ha trollstaven på ett visst sätt för att visa vilken sinnesstämmning de var i. En framåtlutad påvisade att hon inte ville ha några 'komplicationer' med sin kavaljer, och att hon var beredd att skydda sig om han försökte. En Bakåtlutad påvisade att hon inte skulle ha någonting imot en avskeds kyss, men inte mer. En trollstav som inte satt i hölstret, utan i bältet och fram på kroppen betydde någonting som en flicka i hennes ålder bara tänkte på, fantiserade om, inte mer. Hon hade hört att en del tjejer i klassen faktiskt "låtit trollstaven ligga fram" som man så fint sade, men hon var inte en av dem. Hon slängde en sista blick mot helfigurs spegeln, och såg noga till att trollstaven låg lutad bakåt.

"Ja, det räcker nu!" utbrast Beatrice. "Du ser strålande ut, gå nu och ta honom som en stormvind. Och tänk på att du kan ändra trollstavens position utifrån hur han uppför sig." Tillade hon med en menande blinkning. "Kan du berätta vem det är du skall gå ut med nu, så att jag får veta nån gång."

Hon hade avhållit sig från att säga vem hon skulle gå ut med, för hon visste att de flesta i klassen tyckte att James var den sötaste pojken på skolan, och hon ville inte få det att bli till någon cirkus. Dessutom hade han undvikit henne sedan han frågat henne för en vecka sedan nere i fängelse hålorna, och hon hade börjat tvivla på om han verkligen skulle dyka upp. Varje gång de hade träffats hade bara känts obekväma, för det var som om han själv hellre ville vara någon annanstans. Hon skakade på huvudet med en tankfylld suckning.

"Du får se." sade hon bara kort. "Men kom ihåg vad jag har sagt, du..."

"Får inte få honom att tro att du gått omkring och skrutit om honom, som om han vore ditt utställnings föremål. Jo, du har sagt det ett antal gånger, ja." suckade hon uppgivet. "Iväg med dig nu! Jag kommer efter, så ses vi på Tre Kvastars."

Lily nickade. "Visst. Syns där." varefter hon lämmnade rummet. Beatrice var redan klädd, men hon var noga med att vänta tills Lily försvunnit. Lily försjönk i djupa tankar om både det ena och det andra, och snart stod hon nere i énrehallen och såg sig omkring efter honom. Han verkade inte ha kommit än, vilket hon inte tog som ett bra tecken. Hade han ångrat sig? tänkte hon oroligt. Så klart inte, svarade hennes logiska del av hjärnan. Skulle James göra något sånt?

Hon skakade på huvudet och såg sig omkring i den tomma entréhallen. Sedan kom hon på att den inte behövde vara tom för att den såg tom ut. Hon visste mycket väl om James osynlighetsmantel, hon hade själv en, men detta ville hon aldrig att han skulle få veta. Hon hade spenderat en del nätter med att sitta vid hans sängkant och titta på hans lugna och rofyllda ansikte. Hon greps av en konstig känsla av att vara iaktagen, och skakade på huvudet. "Du inbildar dig saker." intalade hon sig själv, men öppnade ändå portarna för att gå ut.

En isande kall vind slog imot hennes ansikte, och hon fick gås hud. Hon gick ut på trappan och såg sig om efter James. Hon behövde inte leta länge innan hon såg honom. Han stod och pratade med Dumbledore och några Slytherin elever som såg mycket bittra ut. Hon suckade inombords när hon började gå mot dem. Vad har han gjort nu? tänkte hon uppgivet. "Vad har hänt?" frågade hon Dumbledore, som vände blicken mot henne när han insåg att hon var där. I det ögonblicket började en av Slytherinarna, Severus Snape, James svurna fiende, att muttra lågmält till James.

"Vad muttrar du om, Mr Snape?" avbröt Dumbledore vänligt, men det fanns ändå någonting varnande i rösten. Snape avbröt sig tvärt.

"Och vad gäller som har hänt, så har de bara samtalat i "vänskaplig ton", som Mr. Malfoy kallade det. Du behöver inte vara orolig för att han skulle ha gjort någonting olovligt. Men det är inte jätte konstigt att du trodde det." tillade han med en blinkning mot James. Lily såg hur James fäste sina gulliga mörka ögon i hennes, och hon log lite osäkert och fick ett lika osäkert leende tillbaka. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra. James fick plötsligt ett eftertänksamt ansiktsuttryck, och det kändes som om han såg förbi hennes på något sätt. Hon rynkade pannan åt honom, men han verkade inte märka det, och dessutom hade hon inget imot att bara se in i hans djupa mörka ögon. Plötsligt såg det ut som om han vaknade up ur sina tankegångar.

"Ska vi gå?" frågade han osäkert. Lily nickade bara, och de började gå ner mot grinden som ledde till skogsvägen som gick till Hogsmeade. De talade inte, men det fanns en fråga som brände på Lilys medvetande, och hon var tvungen att ställa den snart. De fortsatte att gå, och de var nu framme vid grinden.

"Varför har du undvikit mig hela veckan?" frågade hon snabbt, och insåg att det lät väldigt repeterat. Hon såg ner på sina fötter och försökte vara intresserad av vad de sysslade med.

"Jag var rädd att du skulle säga att du inte ville gå på träffen." han sade allt i ett andetag, och hans röst skälvde lite lätt.

Lily kände en enorm lättnad sprida sig inom sig, och samtidigt tänkte hon uppgivet "Pojkar" och skrattade. Han tittade upp, och hon log mot honom. "Kan du tänka dig att jag trodde likadant, eftersom du unvikit mig hela veckan?" frågade hon, och han log tillbaka.

"Varför skulle jag inte vilja gå ut med dig?" frågade han.

"Varför skulle jag inte vilja gå ut med dig?" härmades hon.

James log det där leendet som fick henne att känna sig alldeles varm inombords. Hans stora mörka ögon var fyllda av kärlek, och de stod plötsligt väldigt nära varandra igen, och...

"Smutsskalle älskare!" hördes ett tjut ifrån buskarna. De snurrade runt samtidigt som Snape och hans gäng kom ut ifrån sitt gömställe med trollstavarna dragna. Typiskt, tänkte Lily. Typiskt Slytherinare att... Hennes tankegångar avbröts när hon såg någonting i skogsbrynet, och hon högg automatiskt tag i James arm.

Mitt innebland buskaget stod en varelse till hälften kvinna, till hälften häst. Hon hade läst om dem, de kallades kentaurer, så mycket visste hon, men hon visste också att de var väldigt farliga om man retade upp dem. Som liten hade hon alltid önskat sig en häst, och hade fantiserat om både enhörningar och kentaurer, men det här var ingen fantasi. Det var verkligt. Kentauren hade blont långt hår, nästan som en man, som hängde ner över hennes bröst, och hon hade svarta häst liknande ögon. Hennes häst del var vit som snö, och såg ut att vara vältränad.

"Ursäkta mig." sa kentauren med en silkeslen men kylig stämma. "Hörde jag någon använda ordet smutsskalle?"

Hånet i Slytherinarnas ansikten byttes snabbt ut mot ren skräck när de vände sig om och såg varelsen bakom dem, och Lily förstod dem mycket väl. De backade panikartat bort från kentauren, varefter de flydde hals över huvud tillbaka mot slottet. Kentauren såg efter dem en stund, men vände sig sedan mot dem båda. Lily ville springa, och drog till lite i James i ett försök att få honom att vakna ut chocken han tydligen fått.

"Nå, James." sa kentauren vänligt. "Jag tror inte att jag har blivit intruducerad för ditt sto."

Lily tappade hakan. Kände kentauren James? En liten obetydlig röst sade henne att hon egentligen borde bli förolämpad över att bli kallad "sto", men det fanns så mycket mer att tänka på, som hur James lärt känna kentauren. Sedan förstod hon att det måste ha varit under en av deras olovliga resor ut i skogen.

"Cin, det här är Lily; Lily, det här är Cinanill, en kentaur som jag lärde känna under mitt andra år på Hogwarts."

Lily slappnade av nu när det stod klart att de kände varandra. "Trevligt att träffas." sade hon vänligt.

Cinanill nickade bara, och tittade sedan upp imot himmlen. "Ni borde söka skydd för vinden, människor, jag ser att det är snöstorm på gång."

Lily såg sig omkring. Hon hade inte lagt märke till de små snöflingorna som föll ner mot marken. "Äh, det snöar bara lite lätt." sa hon tvekande. Hon visste att man inte skulle säga imot en kentaur. Kentauren tittade ner på henne med ett forskande ansikts uttryck.

"Jag sa att det är snöstorm på gång, inte att det är snöstorm nu" sade hon som om hon talade med en smått efterbliven person. Lily tyckte verkligen inte om den tonen, men påminde sig själv om att inte bråka.

"Tack för rådet, Cin. Det är nog bäst vi skyndar oss." sade James, och lät ganska ivrig att komma därifrån.

"Ja, du har nog rätt." sa Cin med eftertryck. "Vi syns väl."

"Det gör vi, Cin. Det gör vi." försäkrade James.

Cin nickade en sista gång och slängde ett oroligt ögonkast mot Lily, som om hon trodde att någonting var fel på henne. Hon insåg att hon stod och gapade, men stängde inte munnen. När Cin försvunnit in bland träden kände hon plötsligt James finger under hakan som stängde munnen åt henne. Hon log generat.

"Förlåt." sa hon. "Hon måste tyckt att jag var ohövlig som bara stirrade." James skrattade.

"Det är okej." sa han lugnande. "Hon tog nog inte illa upp. Kentaurer är smarta och allt sånt, men finns det någonting de inte kan förstå så är det människor. Kom så går vi. Det är kallt, och jag vill ha en bägare honungsöl för att värma mig."

"Det är bara det att jag alltid viljat ha en häst, och... Ja, jag har läst om kentaruer, och sett bilder, men jag har aldrig sett någon på riktigt, och än mindre talat med dem." förklarade hon.

"Jag förstår det. Men kalla dem aldrig häst. De kan döda dig för det." hon svalde hårt. "Men inte Cin, förstås." tillade han snabbt.

Hon samlade mod till sig och bestämde sig för att ställa den andra frågan hon bråttats med ända sedan kvällen i fängelsehålorna. "James..." frågade hon trevande.

"Ja?"

"Inget."

"Okej." sade han och försökte låta som han inte var ett dugg intresserad. Lily genomskådade honom och boxade honom på axeln och skrattade, men sedan kom hon på att hon hade en fråga att ställa.

"Det är bara det att... Varför flydde du ifrån fängelse hålorna?" Det var gjort. Hon hade gått igenom detta i förväg många gånger, och tänkt på olika sätt han kunde reagera. Han kunde bli arg, ledsen, skratta åt henne eller bara bli generad. James stannade tvärt.

"Jag... Jag antar att jag inte var redo än... Jag vet inte." mummlade han till marken. "Blev du arg?"

Det var tyst en stund, och Lily bestämde sig för att vara ärlig. "Lite. Mest besviken."

James skakade på huvudet. "Jag ville inte gå, men mina ben lydde inte min hjärna. Jag kände mig jagad, och visste inte vart jag skulle ta vägen. Du anar inte hur mycket självkontroll det fodrades att inte fly när jag..." Han avbröt sig, och ändrade taktik. "Jag var nervös. Jag var rädd att du bara skulle skratta åt mig."

Typiskt pojkar, tänkte Lily med en suck. "Varför skulle jag skratta åt dig?"

"Jag vet inte. Om jag var som du och någon som jag hade frågat ut mig, skulle jag skrattat.." mummlade han osäkert.

"Vad menar du med det?" ville Lily veta.

"Du är över mig. Jag förtjänar ingen som du, jag..." hon log inombords. Hon hade läst om det i både mugglar tidningar och tonårshäxans lexicon. Undervärdes komplexet kallades det. Hon gick fram till honom och lyfte upp hans ansikte.

"Du kanske inte förtjänar mig, men jag gillar dig ändå." sade hon med en busaktig ton. Han skrattade.

"Vänta tills de andra får höra den kommentaren." sade han. Lily höjde på ögonbrynen "Vad då?" frågade han oförstående, och Lily blev förvånad när hon hörde hur äkta det lät.

"Är de inte här?" frågade hon. Hon hade kallt räknat med att hans vänner skulle följa efter dem under James osynlighets mantel. Hon hade inte ens tänkt på det fram tills nu.

"Vad då, 'inte här?'" frågade James förvirrat. "Så klart de inte är här. De sade att de skulle stanna på slottet. Eller har du sett dem?" frågade han sedan och började se sig om.

"Jag trodde att de hade din fiffiga mantel på sig." svarade hon, och njöt av att se James tappa hakan fullständigt.

"Hur visste du?.. Jag menar, vilken osy... Jag menar... Äh! Hur fick du reda på det?"

Lily log hemlighetsfullt. "Det är min hemlighet. Men oroa dig inte. Din hemlighet är säker hos mig."

James stängde munnen som hängde öppen av förvåning. "Då är vi två om att vara bra på att luska ut hemligheter." konstaterade han.

Hon svarade inte, utan började bara gå mot Hogsmeade igen. Nu när hon hade fått svar på sina frågor var det enklare att prata, och snart var de djupt in i ett samtal om hur man borde straffa dödsätarna. Hon hade en hel del saker hon ville göra med dödsätarna, vilka hon delade med sig av till James, som gjorde en grimas av smärta varjegång hon berättade hur hon skulle göra om hon fångade en dödsätare. Då sade han någonting som man kunde göra med de kvinnliga dödsätarna, och det var så sjukt att hon slog till honom hårt på axeln. "Du har vrickad fantasi." sa hon purket, och James började skratta.

"Och det har inte du?" frågade han misstroget. "De straffen du beskrev var inte vrickade då eller?" Hon bestämde sig för att inte svara, och funderade på att rikta trollstaven framåt, trots att hon misstänkte att James antingen inte lagt märke till dess nuvarade ställning eller helt enkelt inte visste att det betydde någonting hur man hade trollstaven. "Kom igen, var inte sur nu!" bad han "Nu är du inte rättvis."

"Män..." mummlade Lily uppgivet. James log, men sade inget mer om hemska straff för de kvinnliga dödsätarna, vilket Lily var tacksam för. Hon förstod förstås att det hon sagt var lika vrickat som det James sagt, men han sade det som om det vore helt självklart att det fanns kvinnliga dödsätare, någonting som Lily betvivlade starkt. Kvinnor kan inte vara dödsätare! tnäkte hon surt. Det är bara män som kan hata något utan anledning...

De var tysta en stund, innan de började tala om andra saker, och snart hade de båda glömt samtalet om dödsätarna. De insåg plötsligt att de kommit fram till byn, och James ryckte till som om han inte väntat sig att se en by här. Tiden hade gått ovanligt fort, och mörkret hade redan fallit. Snön låg som ett litet täcke på marken, och snön såväl som vinden tilltog. Det såg ut som om Cin kanske hade rätt. Det gula och hemtrevliga ljuset från fönstren lyste upp vissa delar av vägen som ledde upp och förbi Tre Kvastars. De fortsatte utan att stanna tills de kom fram till pubben och öppnade dörren. De klev in i rummet som var fyllt till bristnings gränsen av Hogwarts elever, och hängde av sig sina mantlar och skakade av snön.

"Åh, det är ni, Mr. Potter." sa madam Rosmerta, pubbens värdinna. "Och ni Miss Evans. Vad vill ni ha ikväll? Kanske en värmande honungsöl?"

"Jo, tack. Det har varit kallt att ta sig hit." sade James tungt.

"Jag undrade just varför ni dröjde." hördes en road röst bakom dem. "Varit ute på otyg igen, James?" Det var Arthur Weasley, sjunde års eleven vars uggla hade kommit med James brev. "Min uggla försvann en hel kväll i förra veckan när jag skulle skicka ett brev. Du råkar väl inte veta någonting om det?"

James flinade mot honom. "Kanske, kanske inte." Det var en sak som Lily beundrade med James. Han hade vänner överallt--förutom möjligtvis i Slytherin, men även det skulle inte vara omöjligt för James--någonting som hon inte hade. Hon hade två vänner, Beatrice och Marie, förutom Lupin, Black, Pettigrew och James. Men James var ju mer än bara en vän. Det hade han alltid vart, i varje fall från hennes sida. Hon lyfte sin bägare och smuttade på det varma ölet och kände kylan lämna henne.

"Vi syns, Potter." sade han, varefter han vände sig mot sin flickvän, en rund flicka med vänligt ansikte, Molly McGregor, också hon en Gryffindor elev i sitt sjunde år. James vände sig mot henne, varefter han tog sin bägare och drack girigt, och Lily undrade om han äns svalde någon gång, om han inte bara hällde i sig ölet. De började prata om James föräldrar, för Lily undrade hur det kändes att ha Aurorer som föräldrar.

"Det är inte så farligt." sa James nochallant. "Jag skulle vilja se en dödsätare som kan klå min mamma eller pappa. Dödsätare har mer hat än vett, som farsan brukar säga."

"Men tänk om någonting hände dem?" frågade hon.

James var tyst och såg eftertänksam ut. "Antagligen skulle jag flytta till Sirius i nord Irland. Hans föräldrar goda vänner till mina och är mina gud föräldrar. Men jag vill helst inte prata om sådant jag inte vill ska inträffa."

Lily nickade. Hon förstod vad han menade. Kvällen flög förbi, och det var dags att vandra tillbaka mot slottet. De andra eleverna hade redan gått, så James betalade för dem och de lämmnade Tre Kvastars. Både vinden och snön hade tilltagit, och ett tjockt snötäcke täckte nu marken, och spåren från de andra eleverna hade nästan snöat igen. De började gå tillbaka mot slottet, och Lily försökte att strunta i kylan, men det var inte lätt, för den blåste hela tiden undan hennes mantel och igenom hennes tunna klännings tyg. De höll sig tätt ihop, och var tvugna att spjärna imot vinden. Det var kolmörkt. Lily log åt sig själv.

"Underbart väder, eller hur?" ropade hon till James och försökte överrösta vinden.

"Ja, inte sant?" sa han och skrattade. "Bättre väder kunde man inte haft på sin första träff."

De sade inte mer, för all deras koncentration var riktad på att hitta tillbaka till Hogwarts och inte blåsa omkull av vinden. De kämpade sig fram i något som kändes som en evighet tills de nådde Hogwarts grindar, och Lily hade ingen känsel i varken fingrar eller tår. De tog sig fram och slet upp porten till entréhallen och klev in. James stängde porten efter dem och tog av sig sin mantel och skakade av all snö. Lily tog tillfället i akt och ställde sig framför honom på samma sätt som hon gjort i fängelse hålorna. Hon visste att han kanske inte var redo än, men hon ville i varje fall göra ett försök.

"Jag hade väldigt trevligt ikväll." sa hon sanningsenligt, och James höjde knappt märkbart på ögonbrynen. "Speciellt vädret." tillade hon roat. "Det gjorde ju så jag hade en ursäkt till att vara nära dig hela kvällen."

Hon lutade huvudet åt höger och slöt ögonen. Hon lutade sig fram mot honom med lätt öppen mun. Än så länge hade han inte lagt benen på ryggen, vilket Lily tog som ett bra tecken. De var så nära varandra att hon kunde känna hans andedräkt. Plötsligt kände hon hur han drog sig undan. Typiskt! tänkte hon. Jag skulle inte varit så ivrig. "Åh, förlåt James!" sa hon snabbt. "Om du inte är redo än, så..."

James skakade på huvudet. "Det är inte det. Det är bara det att jag aldrig... Att jag aldrig kysst någon." Lily skrattade åt hans sätt att se saker som om allt var hans fel. "Jag vet, det är patetiskt." suckade han.

Hon nyktrade omedelbart till när hon insåg hur dumt det lät. "Nej, det var inte så jag menade. Tror du att jag har kysst någon innan? Jag som hängt dig i hälarna sedan jag först såg dig?"

Han log mot henne. "Jag vet inte. Har du det? Hängt mig i hälarna alltså?"

Lily skrattade. "Och det har du inte märkt?"

"Kanske, Kanske inte." sa han på samma sätt som han sagt till Arthur. James lade ett finger på Lilys läppar för att visa att konversationen var över, och lutade sig fram med lätt öpen mun och slutna ögon. Lily kände en värme sprida sig inom henne, det kändes som om hon skulle brinna upp. Äntligen hände det hon drömt om så länge. Hon ville inte ens ge honom möjlighet att fly igen, utan slöt ögonen och lade sina händer bakom hans huvud och drog honom till sig. Han verkade först lite förbluffad, men sedan kände hon hans armar runt sig, och hans tunga lekte över hennes tänder. Hon öppnade lydigt munnen, och hon tappade allt. Det hände verkligen. Hon visste inte om hon skulle bry sig om ifall hon skulle "låta trollsvaven ligga fram", hon älskade James så mycket att det nästan gjorde ont. Hon kände hur hans händer började röra sig mot ett område som skulle få henne att tappa den lilla kontroll hon fortfarande hade och vara helt i hans våld...

"Jösses, skaffa er ett rum!" hördes en till hälften äcklad, till hälften road röst bakom dem, och de avbröt försiktigt kyssen. Det spelade ingen roll att någon såg dem. Det var bådas första kyss, och ingen skulle förstöra det. De vände sig om, och såg Black stå där i full vinter mundering och med en osynlighetskappa i handen, som Lily visste var James. Det syntes att han varit ute i kylan, även om det var en stund sedan.

"Du sa ju at du inte skulle lämmna Hogwarts på hela dagen," sa James misstroget.

"Nej, jag sa att jag inte skulle gå ut genom Hogwarts grindar på hela dagen." vidhöll Sirius. "Och det har jag inte heller, men någon var ju tvungen att hålla koll på er."

"Hur kunde du lämmna Hogwarts utan att gå ut genom Hogwarts grindar?" frågade han ännu mer misstänksamt.

"James, kan du komma med mig?" hörde ännu en röst, och Lily hoppade till. Hon hade aldrig hört McGonagall använda en elevs förnamn förr.

"Vad är det, professorn? Jag har inte gjort någonting!" försvarade sig James.

"Det kan jag intyga," inföll Lily, och hoppades att hon verkligen kunde det. "Jag har varit med honom hela dagen."

McGonagall log mot henne, också det var nytt för Lily, och hon skruvade besvärat på sig. "Det tror jag inte helller att han har gjort. Rektorn vill bara tala med honom." Hon började gå ner för korridoren och in i stora salen, och James följde efter. Hon ledde in honom i ett sidogemak, och Lily undrade vad som hade hänt.

"Alright, vad har han gjort?" frågade Sirius roat. "Det verkar som om han gjort någonting allvarligt den här gången."

Lily skakade på huvudet. "Jag menade det jag sa, Sirius." sade hon lungt, men hon var inte säker längre. "Jag har varit med honom hela dagen. Han har inte gjort någonting." upprepade hon mest för sig själv. Sirius fnös vantroget.

"Den dagen James inte gjort någonting han kan straffas för, är jag trolldoms minister." skrattade han, men det lät ganska ihåligt. Plötsligt kom Lily att tänka på en sak.

"Hur mår Remus?" frågade hon. Sirius blev plötsligt alldeles stel i kroppen.

"Vad då då?" frågade han häftigt, men verkade sedan förstå hur det lät. "Varför undrar du?" frågade han med lite vänligare stämma.

Lily knep ihop läpparna. Hon hade hört Remus tala till sin syster på perrong nio och trekvart innan de åkte på sin första resa med Hogwarts Expressen, och hade hört honom prata om sina månproblem, och hans syster som försäkrade honom att Dumbledore inte hade något imot att ha varulvar på skolan, och att han säkert hade vidtagit vissa säkerhets åtgärder. Alltså visste hon att Remus var varulv, men hade förstått att han inte ville att det skulle spridas, och därför hållt tyst om saken. Den senaste tiden hade James och hans vänner börjat frysa ut Remus, och Lily hade en gnagande misstanke om varför de börjat frysa ut honom. James och hans vänner var ju alla av trollkarls släkt. "Ja, det verkar som om ni bråkat på sistone."

Sirius svarade inte, utan gick bara iväg upp imot Gryffindor tornet. Lily insåg att hon inte skulle få ur honom någonting, och följde tyst efter. När de kom in i sällskapsrummet satt Remus och Peter där. Peter satt nästan så långt ifrån Remus man kunde komma. Sirius tittade på honom med någonting som Lily kunde kalla avsmak, men han sköljde snabbt bort det med ett falskt leende. Hon antog att han ville att hon skulle tro att allt var bra. Sirius satte sig ner i en fotölj mitt imot Remus, men Lily själv kom att tänka på det som hänt James. Vad hade hänt? Tänk om någonting hade...

Porträttet öppnade sig, och James klättrade in genom porträtt hålet. Det Lily såg fick hennes hjärta att vrida sig. Hans ögon var alldeles röda, och det rann en strid ström av tårar ner för hans kinder. Han stod där och såg ut som om han inte visste vad han skulle ta sig till. Sedan hulkade han ljudligt och sjönk ner i närmsta fotöljen. Hon sprang omedelbart fram till honom.

"James, vad har hänt?" frågade hon oroligt. "Hur är det?" James öppnade munnen för att förklara, men istället begravde han ansiktet i händerna med ett sorts kvidande läte, som om han försökte hålla tillbaka tårarna. "Ut med er!" uppmanade hon plötsligt de andra pojkarna.

De reste sig omedelbart upp och gick bort mot spiraltrappan som ledde upp till pojkarnas sovsalar, och slängde oroliga blickar över axeln mot James. Så fort de försvunnit började James gråta fritt. Att se honom så ledsen var som tortyr för henne, och hon kramade om honom för att försöka trösta honom, så att han inte skulle plåga henne mer. Men hon visste såklart att en kram inte kunde lindra den sorg han måste känna. Plötsligt såg det ut som om James ville flytta sig, och Lily stödde honom så gott hon kunde, och ledde bort honom till en soffa där hon hjälpte honom att lägga sig ner. Det såg ut som om all styrka lämnat honom. Hon satte sig ner vid hans sida, och såg på hans sorgsna ansikte. Hon kramade om honom som om hon försökte klämma ur sorgen ur honom, och hans snyftningar lättades lite.

Plötsligt började han tala, men hans röst var alldeles hes. Han berättade om vad dödsätarna gjort, och hon förstod nu mycket väl varför han var så upprörd. När hon satt där vid hans sida, kom hon att tänka på vad dödsätarna gjorde, alla familjer de splittrade, och hon insåg med en stöt att James antagligen inte var ensam om att förlora sina föräldrar i natt. Hon reste sig försiktigt upp. Hon bestämde sig för att hon skulle sova med James inatt, om hon så måste tvinga honom att dela soffan med henne, något som hon visste inte skulle vara nödvändigt. Hon skyndade sig upp för trapporna till flickornas sovsalar och hämtade säng kläder. Det var nästan att hon inte såg vad som försegick i sängen brevid.

"Beatrice!" utbrast hon. Beatrice ryckte till och slätade ut täcket.

"Jösses vad du skräms!" utbrast hon med pipig och generad röst.

Lily glömde ett tag vad som hänt James föräldrar, och skrattade. "Beatrice, vad sysslar du..." plötsligt fick hon skuldkänslor för att ha skrattat när någonting så hemskt hade hänt James. "Strunt samma. Jag måste ner igen."

"Ner?" frågade Beatrice förvirrat. "Ska du inte lägga dig?"

"Nej, det är James, han..." Beatrice skrattade. "Vad?"

"Trollstaven?"

"Vad menar du med... Nej, det är inte så alls!" utbrast hon harmset när hon förstod vad Beatrice pratade om. "Det... Äh, strunta i det." Hon lämnade rummet och gick ner för trapporna, men halvägs ner insåg hon att hon behövde andra kläder, men hon ville inte störa Beatrice igen, utan tog fram sin trollstav och förvandlade sina kläder till en röd nattrock. Hon såg ner på sig själv, och insåg att hon inte koncentrerat sig tillräckligt. Den var på tok för genomskinlig. Hon bestämde sig för att strunta i det, och fortsatte ner för trappan. När hon kom ner igen låg James kvar på samma ställe i soffan och verkade förvånad att se henne igen.

Typiskt James, tänkte hon. "Vad då, du trodde väl inte jag skulle låta dig sova ensam när något sånt här har hänt?" Han log mot henne, även om det var mest en grimas.

"Tack," sade han med en tjock, tårfylld röst. Lily gick fram till honom där han låg ihopkrupen i soffan och kröp ner brevid honom. Soffan verkade bli bredare, som om den visste att det var tvunget att hon låg där. James verkade inte lägga märke till det. Hon lade sin hand på hans bröst, och han verkade slappna av lite. Det tog inte lång tid innan han slutit ögonen och hans andetag blev tunga och jämna. Även hon slöt sina ögon, och snart befann även hon sig i drömmens värld, helt omedveten om löftet som James avlade några minuter efter att hon somnat.