Ajabaja att läsa om man är under sexton. Om du har fått tillstand från mamma och pappa, så får du gärna läsa. Men jag har varit smart. När ni ser detta:

~* Nu är det dags att lämna turturduvorna ifred om ni är under sexton*~

Så betyder det att ni kan hoppa till nästa synvinkel (om ni är under sexton, eller inte vill läsa lite mer vuxna texter).

James och Lily

~James synvinkel~

Aj då, upprepade James för sig själv där han stod mitt på golvet i Gryffindor tornets sällskapsrum. Lily satt och väntade på framför honom i en soffa, och hon såg allt annat än glad ut. Aj då, aj då, aj då. Hon satt där med armarna i kors, och hon hade snörpt ihop munnen till en smal linje vilket fick henne att likna McGonagall på pricken. Hennes gröna ögon mar allt annat än magnetiska. Så fort han fick ögonkontakt med henne tittade han bort. Trots att han inte visste vad han gjort. Det annars så varma och hemtrevliga rummet var plötsligt kallt och hotfullt, och det var ovanligt tyst. Det verkade som om till och med elden i spisen höll andan för det som skulle komma. Aj då, aj då, aj då.

"Kom och sätt dig, James." sade hon kyligt. Det var det sista James ville göra när hon var arg på honom, men han gjorde det ändå. Varje steg mot soffan fodrade en nästan övermänsklig viljestyrka. Det han ville mest av allt just nu var att lägga benen på ryggen och fly skrikandes ut ur tornet. Tyvärr visste han att det bara skulle göra saken värre. Han rotade igenom sin hjärna och försökte komma på vad han gjort för fel. Det var ett halvår sedan de var på sin första träff, och de hade upplevt många små oskyldiga, men fantastiksa, äventyr på kärleksfronten; men på sista tiden hade hon verkat väldigt kylig, och James var rädd att hon kanske ångrade att hon blivit tillsammans med honom.

Allt för tidigt var han framme vid soffan och tvingade sig att slå sig ner brevid Lily. Han kände sig som någon som leddes fram till galgen utan att veta vad han gjort för att förtjäna det.

"Är du stollt nu?" frågade hon lungt, men hennes röst darrade av vrede. "Är du stollt nu, James Potter?"

"Jag vet inte vad du talar om." svarade han sanningsenligt, men han kunde inte få rösten att sluta darra. Det lät som om han mycket väl visste.

Lilys mun smalnade tills det bara var ett litet streck. James ryggade tillbaka inför blicken hon sände honom. "Jag vet inte om jag kan fortsätta älska någon som du James." Ordens innebörd träffade honom som en piska i ansiktet. Det kändes som om en jätte just slitit ur hans hjärta och stampat på det. Han sade inget, utan svalde bara hårt och tittade ner i marken och försökte sammla kraft att få ordning på sin röst.

"Men kan du inte..." plötsligt blev rösten väldigt pipig, och han kände sig underligt trång i halsen. Han svalde och försökte igen. "Kan du åtminstone inte berätta vad jag gjort för fel, så kanske jag kan åtgärda det."

Lily suckade. "Jag kan aldrig glömma det du gjort James." sade hon sakta "Förstår du inte ens själv att det är fel att såra en varulvs känslor? Att det du gör mot Remus är fel? Bara för att han är en halvmänniska behöver inte du och Sirius..."

"Va?" utbrast James förvånat, och en liten blygsam lättnad sköljde över honom. Det kanske var ett skämt. "Remus är inte varulv! Du måste ha fått något om bakfoten."

"Det är ingen idé att förneka det James, jag hade hoppats att du skulle förstå det." sa Lily och lade en hotfull kyla bakom orden. "Jag hörde vad han sade till sin syster när vi väntade på tågen när vi skulle till skolan första gången. Jag råkade höra att han var varulv. Och kom nu inte och säg att ni inte fryst ut honom för det."

James trodde inte sina öron. Skulle Remus vara en varulv?

Plötsligt började allt falla på plats. Remus mystiska försvinanden vid fullmåne, hans konstiga uppförande de senaste veckorna, varför Sirius bett honom att hålla sig undan från honom...

Då klickade det till i James huvud. Sirius hade inte sagt åt dem att lämmna Remus i fred för att han behövde det, utan för att han tyckte det var fel, att...

Han såg in i Lilys ögon, men plötsligt var de inte så fientliga längre.

"Du visste inte eller hur?" frågade hon osäkert.

"Sirius." sade han, och kunde inte hålla vreden ur sin röst. Att han bara kunde tro att James eller någon annan vettig person i världen skulle lämmna Remus för att han var varulv! Han behövde deras stöd, inte deras frånskjutning! Som om han plötsligt var minder värd, som om de inte varit vänner sedan flera år tillbaka...

James flög upp och stegade iväg mot trappan. Han hörde inte ens hur Lily ropade efterhonom. Han brydde sig inte. Han hade aldrig varit så arg på Sirius i hela sitt liv. Han stampade så hårt han kunde på varje trappsteg, så att det ekade i hela trappuppgången. Han kokade inombords, och adrenalinet pumpade inom honom. Han kom fram till femteårspojkarnas sovsal och smällde upp dörren med en skräll som fick dörren att flyga av sina gängor. I rummet satt Sirius och de andra. Remus satt i sängen längst bort och såg olycklig ut, medans Sirius satt och samtalade med Peter i James säng närmast dörren. Vanligtvis skulle James bli förvånad. Det blev han inte längre.

"Black, din ärke skit!" vrålade han.

"Trubbel." sade Sirius som tydligen vädrade fara. Han klev ur sängenoch gick runt den. James stod kvar i dörröppningen. "Okej, jag vet inte vad som har hänt, men ta och lugna ner dig..." försökte Sirius. James struntade i vad han hade att säga. Adrenalin nivån var för hög, och ilskan för het.

"Jasså, det vet du inte?" frågade James kyligt. "Kanske har du brutit mot marodör regel nummer ett?"

James såg att Sirius verkade förstå, men höjde endå handen för att protestera. "Men, James, han är farlig, vi kan inte lita på honom." sade han och brydde sig inte om att Remus satt högst tio meter bort och hörde varje ord. Han tittade upp, och James såg att hans ögon var vattninga av tårar. Han såg gråtfärdig ut. "Han är en varulv, en halvmänniska, en..."

"En vän!" skrek James. Nu var han så arg han kunde bli. Han brydde sig inte om någon trollstav. Han höjde näven. Sirius var inte beredd, och James lade all sin ilska och vrede bakom slaget. Näven närmade sig obevekligt Sirius, som fortfarande inte hunnit uppfatta slaget. När James knutna näve träffade Sirius ansikte, var det med en sådan kraft att Sirius föll bakåt och rammlade i sin egen säng. I samma ögonblick försvann mestadels av adrenalinet och han kunde tänka klart igen, även om ilskan stannade kvar. Dessvärre återvände också uppmärksamheten på smärta, och en dunkande sådan infann sig i James knogar. Han höjde näven en gång till, men då hade Remus redan nått fram för att hålla borta honom.

James hade i hela sitt liv trott att Remus bara var väldigt stark för sin kroppsbyggnad och ålder, men han hade aldrig sett honom röra sig så snabbt som han gjorde nu.

"Lugna ner dig James, det räcker nu." sade Remus och höll honom utan svårighet på plats. James fäktade för att komma loss, men det gick inte. Efter en kort stunds fäktande lugnade James ner sig.

Just då satte sig Sirius upp i sängen vars bäddning nu var förstörd efter att Sirius landat i den. Från Sirius näsa rann det en strid ström av blod som fläckade ner framsidan av han klädnader. "Jösses Potter, kan du..."

"DU ÄR UTESLUTEN UR MARODÖR GÄNGET!!" vrålade James för allt han var värd, och vände sig sedan om och rusade ut ur rummet och ner för spiral trapporna. Han visste att det antagligen lät väldigt barnsligt, men han kände sig så besviken på Sirius att han inte kommit på något bättre. Han hade aldrig trott att hans bästa vän skulle ha så mycket gemensamt med dem som dödade hans föräldrar. Han snubblade nästan av ren irritation när han nådde slutet av trappan. Sällskapsrummet var fullt av folk som vände huvudet åt James håll. Han insåg att han hade hörts ganska mycket när han vrålat åt Sirius, och det faktum att hans hand var alldeles blodig gjorde inte saken bättre.

Lily reste sig upp ifrån soffan och närmade sig honom. "Låt mig vara!" fräste han åt henne, och hon stannade och såg sårad ut. "Jag behöver vara ifred." sade han i lite lugnare ton, och lämmnade sedan tornet, och började rusa ner för trapporna.

Sirius hade fått honom att tänka på sina föräldrar igen. Han kände att ilskan övergick till gråtfärdighet, och innan han visste ordet av kämpade han inte längre med att hålla sin ilska under kontroll, nu kämpade han för att inte gråta. Typiskt, tänkte James. Nu ska jag väl sätta mig ner och gråta igen.

Just då hörde han steg bakom sig, och han vände sig om. Plötsligt förstod han att han måste varit borta länge. Han visste inte vart han var någonstans, bara att han befann sig i en mörk och fuktig korridor. Det hängde facklor på väggen, och deras svaga och fladdrade ljus bidrog till att korridoren på något sätt verkade ännu mörkare. Men mitt i detta mörker fanns ett ljus, ett ljus som inte hörde hemma där. Som en ängel i världen gick Lily ner längs korridoren mot honom. Hon flåsade och var röd om kinderna. James antog att hon sprungit för inte så länge sedan.

"Var har du varit någonstans?" frågade hon och ställde sig framför honom. Hon såg orolig ut. "Jag har letat överallt efter dig."

"Sprungit omkring." mummlade James. Han visste inte vad han skulle tycka om Lily. Han älskade henne, men han var samtidigt lite arg på henne, dels för att hon inte berättat om Remus problem, dels för att hon misstänkt att han medvetet skulle kunna göra något sådant mot en vän.

Lily suckade. "Jag är ledsen för det som hände förut..." hon tystnade och verkade leta efter ord. "Jag trodde faktiskt du visste."

"Men du hade fel, eller hur?" snäste James. Lily var tyst. "Du trodde att jag kunde göra något så... så avskyvärt mot en vän!.. Du... Jag..." Han avbröt sig. "Känner du mig över huvud taget, Lily?"

Lily var tyst en lång stund, och verkade inte kunna komma på något svar, och James tänkte inte hjälpa henne. "Varför tror du jag sa det där om att jag inte visste om jag kunde älska dig längre?" frågade hon till slut. "Det var för att jag inte trodde att du var den person som jag trodde att du var. Det visade sig att jag hade fel. Att du var den underbara person jag faktisk älskar..." Hon avbröt sig, och James kunde se att det ryckte i hennes mungipor. "Även om du kanske överdrev lite när du slog till Sirius..." sade hon.

James tittade ner på sin hand för första gången. Den var täckt av levrat blod, och han insåg med ens att han kanske skadat Sirius allvarligt. Inget som inte madam Pomfrey kunde fixa till, men ändå... "Hur är det med honom?" frågade han till slut.

Lilys leende försvann. "Han gick ner till sjukhus flygeln. Ensam."

"Rätt åt honom." sa James syrligt. "Nu får han veta hur det känns att inte ha några vänner som bryr sig om en. Att jag bara kunde tro honom när han sade att Remus bara behövde tid för sigsjälv. Jag kommer aldrig att glömma det. Jag är en ärke idiot."

Plötsligt skrattade Lily. "Ja, det är du." sade hon. "Men du är en söt idiot."

James kunde inte hjälpa det. Han var också tvungen att le. "Och du är en söt klant. Jag tror inte att Remus ville att varken jag eller de andra skulle få reda på hans... tillstånd."

Hon pussade honom på hakan. "Vilket bra par. En idiot och en klantskalle. Vi kan gå långt."

Han skrattade hjärtligt. "Jo, vi kan väl det."

Plötsligt stod hon väldigt tätt intill honom. "Vi kanske kan... Gå långt redan ikväll?"

"Frestande erbjudande," skrattade James och hakade på det nya skämtet. "Men jag har tyvärr en del extremt intressanta läxor att göra, och om jag måste välja mellan det och en natt med dig, så måste jag ju självklart göra läxorna, eller hur?"

Lily körde lekfullt in ett finger i bröstet på honom. "Åh, du!" sade hon med tillgjort hotande röst. "Det där ska vi allt bli två om!" Hon kastade sig på honom och han föll baklänges ner i det dammiga golvet och landade med henne över sig. Han struntade i dammet och började lekfullt att brottas tillbaka. De rullade runt på marken, utan ett bekymmer i hela världen. De bara njöt av varandras sällskap.

Efter en liten stunds strid rullade de runt en sista gång och flåsade. James såg ner på hennes ansikte, och fastnade i dem där gröna ögonen. Det var omöjligt att slita sig från dem när han väl fäst blicken på dem. Lilys kinder var röda, och hon skrattade och slog lätt på hans armar i ett försök att få bort honom, men han var för trött för att brottas mer. Han flåsade bara och såg ner i hennes oändligt djupa ögon. Han skulle drunkna i dem om ingen räddade honom snart. Lily slutade att slå på hans armar. Hon hade upptäckt att han slutat leken. Hon tittade upp i hans ögon, och plötsligt verkade de brinna av någon konstig eld. Hennes ögon glödde, och hon hade ett skälmskt leende på läpparna. Plötsligt insåg James hur de låg, hur de var positionerade, men han vägrade att fly. Han bara besvarade Lilys varma blick.

~* Nu är det dags att lämna turturduvorna ifred om ni är under sexton*~

"Jag menade det jag sade förut." sade hon allvarligt.

Det tog en stund innan den fulla innebörden av det hon nyss sagt sjönk in i James huvud, och när det väl gjorde det greps han först av panik, men lugnade sig sedan och tittade Lily djupt in i ögonen. Hon hade börjat andas djupt, och han märkte att han själv började påverkas av att deras kroppar var tätt tryckta mot varandra. James lutade sig ner mot henne, och deras läppar möttes i en djup och lång kyss. Han utforskade hennes mun, lekte över hennes tänder, och hans händer smekte hennes armar. Hon bar en t-shirt och tighta jeans, och skolklädnaden hade hon inte på sig. James hade mugglar studier, så han visste en del om mugglarnas klädesplagg och saker som äckeläcktrisitet och pasta. Han kände hur Lilys händer letade sig in under hans skjorta och smekte hans rygg. Hennes hand sände kittlande impulser genom hela kroppen och han ryste av välbehag. Han avbröt kyssen och pussade henne snabbt på kinden innan han fortsatte ner och kysste hennes nacke. När han gjorde det stönade Lily, vilket fick James att rycka till. Han gillade det ljudet. Han ville höra det igen. Han fortsatte att gå neråt längs v-rigningen på hennes linne, och hon andades allt tyngre. James lät sin vänstra hand leta sig in under hennes t-shirt och mötte hennes lena hud. Han smekte hennes mage och lät ett finger fara runt i cirklar runt hennes navel. Hon suckade av njutning och tvingade honom att möta hennes läppar. Det behövdes inte mycket övertalning. James kände att han var redo att fortsätta uppåt, och snart mötte han hennes bröst. När han kom i kontakt med hennes bröst utstötte hon ett slags vällustigt gurglande läte. James gillade det lätet också. Han lät ett finger dansa runt bröstvårtan, och hon ålade sig vällustigt och stönade igen.

Plötsligt insåg James att de kunde bli upptäckta när som helst, och avslutade försiktigt kyssen, avlägsnade handen ifrån henne och ställde sig sedan upp. Lily tittade frågande på honom, men han satte fingret för läpparna och höjde trollstaven i riktning mot Gryffindor tornet och koncentrerade sig på sin osynlighetsmantel.

"Accio osynlighetsmantel!" sade han i befallande ton.

Lily höjde på ögonbrynen mot honom. "Du vet väl att det är väldigt långt till Gryffindortornet, eller hur?" frågade hon som om hon inte visste riktigt vad hon skulle tro. James log inombords. Hon skulle få se.

De väntade i kanske två minuter, sedan hördes ett swishande ljud, och någonting silvrigt flög mot dem ner längs korridoren, och James gjorde sig beredd att fånga det i luften. När den kom inom räckhåll fångade han den med en van gest. Lily, som nu ställt sig upp brevid honom, tittade förbluffat på honom.

"Hur gjorde du det där?" frågade hon förundrat. "Hur har du lärt dig att göra den besvärjelsen på så långt håll? Var det inte du som hade problem med den där?"

James försökte att inte se alldeles för nöjd ut med sig själv. "Jo, först hade jag problem med den," erkände han och tänkte tillbaka på alla lektioner han suttit och kämpat för att kalla till sig den där kudden. "men när jag väl fått den att sitta så kunde jag göra nästan vad som helst med den."

Lily log. "Skrytmåns." retades hon.

James log tillbaks, men sade inget. De stod väldigt nära varandra igen och bara tittade in i varandras ögon. Det är det här som är det bästa med Lily, tänkte James. Att hon kan fånga hela min uppmärsamhet genom att bara titta mig i ögonen.

Lily log skälmskt och lät ett finger glida i cirklar på hans bröst. "Det där vi höll på med innan du slutade för att visa dina färdigheter i tilllockningsbesvärjelser var ju gansa trevligt." sade hon på ett konstaterande sätt, men det fanns någonting dolt i hennes tonfall, och James visste precis vad det betydde, men han kände sig lite sugen på att jävlas.

"Jo, jag vet." sade han och låtsades att han inte tänkte säga något mer, samtidigt som han tittade bort ifrån Lily och vände blicken framåt. Ur ögonvrån såg han hur Lily väntade tyst på en fortsättning, och hennes förväntansfulla ansiktsuttryck gjorde det svårt för James att hålla masken, och snart kunde han inte trycka undan leendet längre, utan log brett och tittade på henne igen.

"Ska vi fortsätta där vi var innan?" frågade han roat.

Lily skrattade. "Rakt på sak? Visst, gärna för mig."

De skrattade lite, men sedan fastnade de i varandras blickar igen och tystnade. Lilys ögon brann av passion, och James antog att hans egna också gjorde det. James såg sig om och fick syn på ett landmärke han kände igen. Ungefär fem meter ner i korridoren stod mot en vägg en liten staty av en husalf. Han nickade mot statyn, tog Lilys hand och började gå mot den. Hon såg frågande ut, men sade inget, utan följde med.

När de kom fram släppte han Lilys hand och gick fram till husalfen och tog tag i dess öra. Han såg att Lily tittade på honom som om han var galen.

"James, vad gör du?" frågade hon misstroget.

"Du skall få se." sade han hemlighetsfullt och lutade sig fram och viskade "Frihet" i husalfens öra. Husalfen i marmour, som förut varit glad där han stod med sin marmour kvast, stelnade till och såg skräckslagen ut. James tog tag i Lilys hand, och tog sedan på husalfen igen.

Det som hände sedan var att både han och Lily plötsligt kände en kittlande känsla i magen, som när man reser med flyttnyckel, och världen började smälta bort framför dem. Sedan blev allt svart och tyst en kort stund.

"Vad..." började Lily säga, men i samma stund landade de på fast mark igen. James visste var de befann sig, men Lily verkade disorienterad, precis som det varit för James första gången han använt sig av den hemliga genvägen. De befann sig på femte våningen, utanför "Önskerummet". Det fungerade på det viset att man gick fram och tillbaka framför den osynliga dörren tre gånger samtidigt som man tänkte riktigt hårt på vad man behövde. James hade använt det flera gånger när han försökt fly från vaktmästaren.

Nu behövde han den inte ett gömställe. Han behövde ett litet mysigt rum att hålla till i. Han visste inte själv hur långt de skulle gå, och varje gång han tänkte på det blev han lite rädd, men samtidigt nyfiken.

Lily såg ut som om hon trodde att han blivit knäpp när han började stega fram och tillbaka i korridoren. James verkade inte märka det, för han var alldeles för koncentrerad på att sammla sina tankar så att han kunde få fram rummet han ville ha, och inte ett rum fyllt med små tankar han inte ville visa för allmänheten.

När han gått förbi den osynliga dörren för tredje gången hoppade Lily till då dörren plötsligt blev synlig. James var beredd på det, till skillnad från Lily.

"Wow." sa hon tyst. James log.

"Det här är 'Önskerummet', Hogwarts avgjort bästa rum." sade han, och öppnade dörren och gick in först för att försäkra sig om att han lyckats koncentrera sig tillräckligt hårt. Han var faktiskt riktigt nöjd med resultatet. Det var ett litet mysigt rum med röda väggar, nästan som i Gryffindor tornet, och i mitten av rummet stod ett litet bord medd ett levande ljus på, vilket var den enda ljuskällan förutom ett annat stearin ljus som stod lite längre in mot väggen brevid en stor säng som verkade väldigt bekväm. Strålande, tänkte James sarkastiskt. Ett rum med förutfattade meningar. Typiskt mig att stöta på ett sånt rum.

"Mysigt." konstaterade Lily, som klivit in bakom honom utan att han märkt det. han hoppade till lite. Helst hade han viljat få bort sängen så att hon inte skulle tro att han tog henne för givet. En soffa hade räckt, menade han, och hoppades att det verkligen var det enda som behövdes. Men Lily verkade inte arg eller förolämpad. Hon stod där i dörröppningen med ett litet leende på sina läppar. "Jag kan förstå varför det heter 'Önskerummet.'" fortsatte hon. James grimaserade. Han förstod hur illa det såg ut och varför hon log. Hon tyckte väl att han var patetisk och omogen.

"Lily, det var inte alls så... Du förstår rummet..." började han, men Lily hade avbrutit honom med en liten kyss på pannan. James tystnade och tittade förvånat på henne. Hennes ögon fick honom att flämta till. Hennes gröna ögon utstrålade en sorts värme och mystik. Hon tog tag i hans hand och drog iväg med honom mot sängen, och han kände sig allt mer osäker, men samtidigt allt mer nyfiken på vart det här skulle leda.

När de väl slagit sig ner på sängen dröjde det inte länge innan de låg ovanpå varandra igen, och lät sina händer utforsta varandras överkroppar samtidigt som deras läppar var ihoplåsta med varandra. Det dröjde inte länge innan Lilys händer verkade känna till alla hans svaga punkter, men också hans händer verkade känna till en hel del om hennes. Plötsligt avbröt Lily försiktigt kyssen och drog sig sakta bort från honom och satte sig upp.

En del av James var fortfarande nyfiken på hur långt de skulle kunna gå, och den andra var lättad över att de inte kommit längre. Han satte sig upp brevid henne.

Men han hade fel.

Lily hade fört ner sina händer till kanten på hennes t-shirt och började dra den över huvudet, hela tiden med blicken fäst på James. Det var när han såg den blicken som han insåg det för första gången. Han var i hennes våld. Blicken brann av något som James inte riktigt kunde identifiera, men han kunde inte se bort ifrån den där blicken. Det var svårare än någonsin att titta bort, för han ville inte ens titta bort. Inte ens utan ett plagg på överkroppen kunde han titta någon annanstans än i hennes ögon. Hon lade sina händer bakom hans huvud och drog ner honom igen samtidigt som hon låste sina läppar i hans i den hetaste kyssen hitills.

James besvarade kyssen, och skulle kysst henne i all evighet, om det inte vore för ett plötsligt ömsesidigt intresse för dem båda att han skulle börja utforska resten av hennes kropp med sina läppar.

Efter ett tag gav kunde James inte hålla sig längre, utan förflyttade sina läppar till hennes nacke vilket gjorde att han flämtade till. Sedan fortsatte han ner längst hennes hals, och snart fann han sig stå öga mot öga mot en av mannens stora dilleman. Höger, eller vänster? Lily beslutade åt honom och vred sig under honom så att hans huvud befann sig ovanför hennes högra bröst.

Så fort hans läppar kom i kontakt med det känsliga skinnet utstötte Lily ett litet stön som gjorde det svårt för honom att tänka på något annat än henne. Det var faktiskt Lily som var här hos honom. Lily som av någon outgrunderlig anledning verkade älska honom lika mycket som han älskade henne. Lily, den enda flicka han någon sin drömt om...

James lät sin tunga dansa runt, och lystnade uppmärksamt på alla intressanta ljud som hon gav ifrån sig. Flera gånger gav han själv ifrån sig en hel del liknande läten, men han var alldeles för upptagen av hennes för att lägga märke till det. Just nu var Lily det enda som excisterade i hans värld, det var hon och ingen annan.

Lily började plötsligt dra i hans kläder, och snart hade även han bar överkropp, och Lily rullade runt så att hon hamnade ovanpå honom istället. Deras blickar möttes igen, och Lily log retsamt när hon kysste honom på pannan. James kysste henne snabbt på hakan, och Lily svarade med att låsa sina läppar i hans, och för en stund var det som om han skulle börja brinna av åtrå. Hon avslutade kyssen och hennes händer vandrade upp till hans bröstvårtor och dansade runt dem. Hennes fingrar efterlämnade en sorts spår av behagliga kittlingar som fick honom att ge ifrån sig en längtande suck. Lily uppmärksammade detta och log busaktigt mot honom, innan hennes läppar betalade igen det han fått henne att uppleva innan. James höll henne till sig när hennes läppar uttforskade hans bröstkorg, och hittade känsliga punkter han själv inte visste att han hade.

James fick en plötslig impuls som han alltid skulle komma ihåg som den bästa impuls som någonsin drabbat honom. Han fick ögonkontakt med henne, och hon återvände upp till hans läppar och kysste honom mjukt.

"Vad är det, min älskade?" frågade hon mjukt och kysste honom igen. Han ville helst besvara kyssen, men han hade ett mål i sikte. Han kysste henne snabbt innan han rullade över henne. Hon såg förvånad men ändå forväntansfull ut. Han lade ett finger mot sina läppar och kysste henne på pannan innan lät sina läppar vandra ner till hennes bröst, men den här gången stannade han inte där, utan fortsatte neråt. När han väl var nere vid hennes byxkant märkte han att Lilys andhämtning var ännu tyngre än förut, så han tittade frågande upp mot henne. Hon tittade ner på honom med ett ansikte som var fyllt av kärlek. Hon nickade sakta.

James hade svårt att kontrollera sina fingrar när han knäppte upp hennes byxor och försiktigt drog av dem. Han försökte att inte lystna på alla ljud Lily gav ifrån sig medans han gjorde detta, samtidigt som han försökte att strunta i hur hans kropp påverkades av det han såg framför sig. Snart låg hon framför honom utan någonting som täckte henne. Han var flämtade till. Hennes skönhet överglänste allt annat på jorden. Han var övertygad om att hon måste vara en gudinna som kommit fel och landat på jorden. En ängel, som han inte ens hade rätt att se åt, men som älskade honom lika mycket som han älskade henne. Han lät sina läppar utforska den nyupptäckta delen av hennes kropp, och hon skruvade vällustigt på sig samtidigt som hon stönade och flämtade.

Snart visste James precis alla ömma punkter, och visste precis hur han skulle göra för att få henne att ge ifrån sig det ljud han ville höra, den kropsliga reaktion han ville se. Det dröjde inte länge innan hon gick upp i brygga, och skrek ut i rummet, som James nu hoppades var ljud isolerat. Hon sjönk ner igen och fämtade, och James kröp upp i höjde med hennes ansikte igen.

"Hur var det?" frågade han försiktigt.

"Hur det var?" frågade Lily anfått. "Jag... Jag har aldrig varit med om något liknande. Det var som om... Jag kan inte beskriva det." Hon tystnade och låste sin blick i hans. Han bokstavligt talat kände hur han smälte när han såg blicken. Hon log lite grann, sedan kysste honom honom, länge och djupt. James kände hur deras varma kroppar tryckte mot varandra, och kunde mycket väl nöjt sig där, men Lily ville inte höra tal om det. Hon rullade runt så att hon var överst, och när hon satt där och log okynneligt mot honom, misstänkte han att hon visste precis hur hon fick honom att känna sig. Hon hasade ner och började knäppa upp hans byxor, och snart låg även han där med precis lika lite kläder som hon, och hon rullade runt så att han låg överst igen. Hon lade sina ben runt honom, och han kände att de var väldigt nära varandra. Han tittade in i hennes ögon.

"Är du säker på det här?" i samma stund han frågat det insåg han att det var onödigt. Hennes ögon brann av passion och kärlek, och plötsligt kände han hur hennes hand slöt sig om honom, och han flämtade.

"Vad tror du?" frågade hon mjukt, innan hon med hjälp av handen och sina ben styrde in honom i sig.

Aldrig i hela sitt liv hade han kännt sig så omsluten och beskyddad. Det kändes som om de blev en och samma kropp, och de började röra sig rytmiskt. James kände hur det gick som en stöt genom honom, och sedan kände han det välbekannta vågen av välehag som sköljde över honom, men lika snabbt som den kom hade den försvunnit, och han föll ihop ovanför Lily. De låg där och flämtade en bra stund innan de slutligen frigjorde sig ifrån varandra och tittade varandra djupt in i ögonen.

"Så dina läxor kommer alltså inlämmnas försent igen?" frågade Lily och skrattade.

James log mot henne, och strök hennes lena hår.

De pratade till långt in på natten innan James föll i sömn brevid den kvinna han alltid älskat och alltid skulle älska. Det var den första mardrömsfria natten sedan det hände.

~Lilys synvinkel~

Lily satt i soffan nere i Gryffindor tornet. Hon hade just fått reda på varför James och de andra varit så kyliga mot Remus, och hon kände sig väldigt... Tom på något sätt. Hon visste inte vad hon skulle tro. Kunde James verkligen vara en sån... Skitstövel?

Desto mer hon tänkte på det, desto argare blev hon, och kände sig mer och mer sviken. Att James bara kunde göra något sådant! Det var helt otänkbart, men endå hade han gjort det! Och helt öppet! Hans föräldrar är ju... Hon kände ett sting i hjärtat.. VAR ju aurorer, och de bästa också, enligt vad hon hade hört. Inga fördommar mot någon, inte ens Slytherinare. Vissa aurorer slängde in folk i Azkaban bara därför att de var Slytherinare. Men inte Potter paret, de var till och med vänliga mot vampyrer och andra mörkrets varelser, om de inte anföll dem d.v.s. Att James, Potters son, skulle kunna göra något sådant var helt otänkbart, men ändå hade han gjort det.

Lily hade så klart misstänkt att det var på grund av Remus lycanthropi som de andra stängde ute honom, men hon hade vägrat tro på det. Hon hade hållt fast vid att hon bara var dum som äns kunde tänka någonting sådant om James.

Underligt nog var det Snape som bekräftade hennes misstankar. Hon hade varit påväg ifrån lektionen i trolldryckskonst när hon stötte på honom. James hade redan farit iväg på något av sina busstreck, så hon gick ensam genom de kalla korridorerna. Hon dog nästan av skräck när plötsligt någon tog tag i henne bakifrån och lade handen för munnen och på henne. När den första chocken lagt sig trodde hon att det var James och hans vänner som skojade med henne. Hon försökte vrida sig loss ur greppet mest på skoj. Men då hårdnade plötsligt greppet, och hennes huvud trycktes bakåt.

Hon hade blivit arg såklart, det här var verkligen inte roligt längre. Det var först när resten av Gryffindorarna kommit utom hörhåll som personen släppte henne.

"James, det där var..." Hade hon sagt men sedan avbrutit sig. Det var inte James, det var Snape!

"Tjena, smutsskalle!" Hade han sagt med ett hånleende och en nonchallant vinkning. "Tänk att man kunde stöta på dig här nere."

"Vad vill du?" Hade hon frågat med ett hotande tonfall och backat bakåt samtidigt som hon sträckte sig efter sin trollstav.

"Jag vill INTE duellera med dig, det har jag fått göra alldeles får många gånger redan..." skyndade han sig att säga, och backade undan. "Jag ville bara prata."

Av någon underlig anledning verkade detta inte särsklit troligt, men hon kunde väl lyssna på vad han hade att säga. "Spotta ut det!" kommenderade hon.

Snape hånlog igen. "Som du vill." Han såg sig omkring. "Jag kanske inte är rätt person att tala om det här..." Lily tittade på sitt armbandsur för att visa att hon inte hade tid med sånt där. "Okej, jag skall komma till saken. Som du säkert märkt, har Potter och Lupin verkat vara ovänner ett bra tag nu, och jag vet varför."

"Fortsätt" sade Lily, och försökte låta ointresserad, men gjorde ett halvbra jobb.

Snape hånlog igen. "De har börjat frysa ut honom av en anledning... Att Lupin är en varulv. Oj, visst du inte det!? Ojsan, jag kanske inte borde ha sagt något, jag..." sa Snape och försökte se medlidande ut, men hans ögon lös av illvilja.

Problemet var bara att Lily redan visste att Lupin var varulv. Och hon hade hela tiden haft sina misstankar om anledningen till varför han blev utfryst.

"Det har jag vetat länge." sa hon lungt. "Så, om du inte hade något mer att säga, så ska jag nog gå nu."

Snapes hånleende mattades ut lite när han insåg att det han sagt inte hade haft den effekt han hoppats på. "Visst, jag har mer att säga. Jag ska berätta precis hur jag fick reda på det. Jag hörde Black säga åt honom att hålla sig undan för att han var varulv, och vart Black går måste Potter vara i närheten." sade han med sin släpiga röst. "Stick nu, smutsskalle. Jag har viktigare saker för mig."

Hon avbröt sina tankar när hon hörde fotsteg från spiraltrappan som ledde upp till pojkarnas sovsalar. Det var precis den person hon ville se.

James såg henne först inte när han kom ner för trapporna, men när han fick ögonkontakt med henne tvärstannade han. Han skulle just le mot henne, men avbröt sig mitt i leendet och såg orolig ut istället.

Hon lade armarna i kors, och spände ögonen i honom.

"Kom och sätt dig, James." sade hon kyligt.

Det såg ut som om det var det sista James ville göra, men ändå började han gå mot henne. Det såg ut som om han inte visste riktigt vad han hade att vänta sig, och hon såg att han mummlade lågt för sigsjälv hela vägen, som om han repeterade inför någoting. Med en våg av ilska insåg hon att han antagligen repeterade bortförklaringar som han planerat att använda om hon skulle få reda på anledningen till att Remus blev utfrysen.

"Är du stollt nu?" frågade hon lungt, och hoppade att hon avbröt repetitionen. Hon märkte att hennes röst darrade av undantryckt ilska, men hon brydde sig inte. "Är du stollt nu, James Potter?"

"Jag vet inte vad du talar om." svarade han med darrande röst. Det lät som om han mycket väl visste.

Lilys mun smalnade tills det bara var ett litet sträck. James ryggade tillbaka inför blicken hon sände honom. "Jag vet inte om jag kan fortsätta älska någon som du James." Han sade inget, utan svalde bara hårt och tittade ner i marken. Lily visste att det var en lögn, men hon ville understryka allvaret i det han gjort. Kanske kunde hon få honom att inse att Remus fortfarande var Remus, och inte ett blodtörstigt monster.

"Men kan du inte..." pep han, men avbröt sig. Han svalde och försökte igen. "Kan du åtminstone inte berätta vad jag gjort för fel, så kanske jag kan åtgärda det"

Lily suckade. "Jag kan aldrig glömma det du gjort James." sade hon sakta "Förstår du inte ens själv att det är fel att såra en varulvs känslor? Att det du gör mot Remus är fel? Bara för att han är en halvmänniska behöver inte du och Sirius..."

"Va?" utbrast James förvånat, och lyckades spela oskyldig. "Remus är inte varulv! Du måste ha fått något om bakfoten."

Lily kämpade för att hålla sig lugn, och inte börja skrika. "Det är ingen idé att förneka det James, jag hade hoppats att du skulle förstå det." sade hon och lade en hotfull kyla bakom orden. "Jag hörde vad han sade till sin syster när vi väntade på tågen när vi skulle till skolan första gången. Jag råkade höra att han var varulv. Och kom nu inte och säg att ni inte fryst ut honom för det."

James såg fortfarande ut som om hon skämtade med honom, men tillslut sjönk masken undan. Eller det var vad hon trodde.

Hon hade väntat sig att han skulle berätta sanningen eller i varje fall se modslagen ut, men istället såg det ut som om han funderade, och det såg ut som om vad han än funderade på stämmde, som om han kom underfund med något. Slutligen tittade han upp igen och såg plötsligt ut som om han vore fylld av hat, men av någon anledning kunde Lily ana sig till att hatet var riktad mot någon annan än henne och Remus.

"Du visste inte eller hur?" frågade hon osäkert.

"Sirius." sade han, och kunde inte hålla vreden ur sin röst. Han flög upp och stegade iväg mot trappan.

"James, vänta..." försökte hon, och kände plötsligt ett sting av dåligt samvete, eftersom hon hade trott att James kunde göra någonting så avskyvärt. Alla elever i rummet tittade nyfiket på henne, och hon kände hur hon rodnade. De undrade säker vad som hänt.

Som tur var behövde hon inte uthärda stirrningen länge. Något annat fångade elevernas uppmärksamhet.

"Black, din ärke skit!" hörde de hur James vrålade uppifrån pojkarnas sovsalar.

Alla lystnade spännt på en fortsättning. Snart hördes någonting som lät som "En vän!" vilket följdes av en smäll och ett brak samt ett väldans buller.

"Jösses Potter, kan du..." hörde Sirius röst genom golvet. Det var dödstyst i rummet.

"DU ÄR UTESLUTEN UR MARODÖR GÄNGET!!" hörde James sista vrål som följdes av brådskande steg i spiral trapporna. Lily kunde knappt tro det hon såg när han kom ner. James hår spretade att alla håll, och hans ögon var alldeles flödande av vrede. Hans högra knutna näve var täckt i blod. Hela sällskapsrummet höll andan.

Lily reste sig upp ifrån soffan och närmade sig honom försiktigt. "Låt mig vara!" fräste James åt henne.

Hon stannade tvärt. Hon visste att hon förtjänade det, men hon kände sig ändå sårad. Han borde förstå att hon verkligen ångrade att hon någonsin misstänkt honom. "Jag behöver vara ifred." sade han i lite lugnare ton, och lämmnade sedan tornet.

Lily funderade på om hon skulle följa efter honom, men i samma stund kom Sirius ner för trappan. Han haltade och verkade ha svårt att hålla balansen. Ifrån näsan flödade det otroligt mycket blod.

För en stund glömde hon nästan av James. Hennes ilska bubblade upp inom henne igen när hon såg den sanna boven i dramat. Bakom Sirius kom Remus och såg villrådig ut. Peter fanns ingenstans i sikte.

"Jag försökte hjälpa honom men..." började Remus i försvarande ton när han, helt felaktigt, trodde att alla skeptiska och hatfyllda blickar var riktade mot honom.

Ingen lyssnade på honom.

"Ingen rör den här... Den här dödsätaren!" spottade Arthur Weasley. "Ingen får hjälpa honom till sjukhusflygeln. Om någon gör detta så kan de räkna med strafftjänst resten av året!" Han böjde sig ner mot den mer eller mindre medvetslösa pojken på golvet. "Aldrig trodde jag att jag skulle behöva skämmas över att vara Gryffindorare."

Ingen gick fram och hjälpte Sirius, och det var inte på grund av hotet från Arthur, utan helt enkelt därför att ingen ville ta i honom.

Remus var alldeles villrådig. Alla backade undan ifrån Sirius, och några hytte med näven åt honom och vrålade "Dödsätare! Dödsätare! Dödsätare!"

Lily tyckte att det hela började bli läskigt. Hon visste att många hade familjemedlemmar som blivit dödade av dödsätare. Vänner som tagits ifrån dem. Och det som Sirius gjort var minst sagt dödsätar-likt.

Till allas förvåning var det Remus som klev fram och stoppade det.

"Hör på er!" vrålade han till alla, och det blev tyst. "Ni står och sjunger och hytter med nävarna åt någon som redan ligger ner! Ni är ju själva inte mycket bättre än de ni hatar! Hur kan det bli fred när alla har extrema åsikter om allting? Ena sidan vill döda alla som har det minsta omagiskt i sig. De andra vill döda alla som är sådana. Jag har växt upp med Sirius i flera år. Han är en lojal vän, och..."

"Lojal?" fnös någon i mängden. "Det är inte vad jag tycker är lojalt."

"Han var så lojal att han hellre offrade sin vänskap med mig för att beskydda sina andra vänner." forstatte Remus som om han inte hört något. "Han har växt upp i en trollkarlsfamilj, vilket många av er, inklusive mig, har gjort. Jag vet precis vilka fördommar han hört i från de han såg upp till under sin uppväxt. Jag kommer ihåg när jag blev biten. Jag blev aldrig riktigt migsjälv efter det. Jag har fortfarande inte hämtat mig ifrån vetskapen att jag är en "mörkrets varelse". Tänk dig då hur svårt det är för Sirius, som fick reda på det för några månader sedan."

Gryffindorarna tystnade och skämdes, men fortfarande tog ingen hand om Remus.

Remus lyfte lätt och ledigt upp Sirius på fötter igen och lät honom stödja sig mot hans kropp. Folk flyttade sig åt sidan och lät Remus och Sirius gå förbi. Sirius verkade inte veta riktigt vad som hänt.

Efter att de försvunnit ur porträtthålet skyndade även hon sig ut. Hon sprang omkring och letade på de vanliga ställena, på biblioteket, stora salen, korridoren utanför prefekternas badrum. Helst skulle hon viljat sticka in huvudet i de manliga prefekternas badrum, för hon visste att det OFTAST var tomt, men hon vågade inte ta risken. Då och då fanns det faktiskt någon där, och då skulle hon ha en hel del att förklara.

Efter att ha letat förgäves på alla tänkbara ställen, började hon leta på de otänkbara, som nere i fängelsehålorna. Och mycket riktigt, efter bara några få minuters letande hittade hon honom. Det såg ut som om han vandrat omkring länge.

"Var har du varit någonstans?" frågade hon oroligt. "Jag har letat överallt efter dig."

"Sprungit omkring." mummlade James. Hon kunde hör på honom att han var sårad, och Lily förstod honom.

Hon suckade, och undrade om han någonsin skulle lite på henne igen. Det har jag väl förtjänat i så fall... tänkte hon bittert. "Jag är ledsen för det som hände förut..." hon tystnade och verkade leta efter ord. "Jag trodde faktiskt du visste."

"Men du hade fel, eller hur?" snäste James. Hon visste inte vad hon skulle säga. "Du trodde att jag kunde göra något så... så avskyvärt mot en vän!.. Du... Jag..." Han avbröt sig. "Känner du mig över huvud taget, Lily?"

Lily visste först inte vad hon skulle svara. Hon letade efter många ursäkter att komma med, men hon visste att James var för smart för att gå på dem, och han var värd mer än bara ursäkter. "Varför tror du jag sa det där om att jag inte visste om jag kunde älska dig längre?" frågade hon till slut. "Det var för att jag inte trodde att du var den person som jag trodde att du var. Det visade sig att jag hade fel. Att du var den underbara person jag faktisk älskar..." Hon avbröt sig, och såg att James verkat lugna sig lite. Hon kände sig genast lättad, och honkände att hon kunde le igen, så det gjorde hon. "Även om du kanske överdrev lite när du slog till Sirius..."

James tittade ner på sin hand ovh såg förbryllad ut. Den var täckt av Sirius levrade blod, och det såg ut som om han vaknade upp ur någon slags dvala. "Hur är det med honom?" frågade han till slut.

Lilys slutade omedelbart att le. "Han gick ner till sjukhus flygeln." Ljög hon. Hon sade inget om vem som hjälpt honom ner, det kunde James få reda på senare, när han lugnat ner sig lite.

"Rätt åt honom." sa James syrligt. "Nu får han veta hur det känns att inte ha några vänner som bryr sig om en. Att jag bara kunde tro honom när han sade att Remus bara behövde tid för sigsjälv. Jag kommer aldrig att glömma det. Jag är en ärke idiot."

Lily skrattade. "Ja, det är du." sade hon. "Men du är en söt idiot." Det fick den effekt hon hoppats på.

James blev betydligt lugnare, och för första gången sedan hon sett honom komma ner för trappan log han. "Och du är en söt klant. Jag tror inte att Remus ville att varken jag eller de andra skulle få reda på hans... tillstånd."

Hon lutade sig fram och kysste honom på hakan. Hon kände att han hade lite skäggstubb på hakan, och funderade på hur James skulle se ut med lite skägg. Nej, bestämde hon sig. Hon gillade honom precis som han var, varesig han hade skägg eller inte. "Vilket bra par. En idiot och en klantskalle. Vi kan gå långt." skämtade hon vidare.

Han skrattade hjärtligt. "Jo, vi kan väl det."

Plötsligt fick hon en idé, och en välbekant låga tändes inom henne. Hon ställde sig tätt intill honom och "Vi kanske kan... Gå långt redan ikväll?" sade hon och log åt sig själv och sin ondskefulla lilla plan. Nja, kanske inte så ondskefull, men ändå...

"Frestande erbjudande," skrattade James som verkade tro att det var ännu ett skämt. "Men jag har tyvärr en del extremt intressanta läxor att göra, och om jag måste välja mellan det och en natt med dig, så måste jag ju självklart göra läxorna, eller hur?"

Lily körde lekfullt in ett finger i bröstet på honom. "Åh, du!" sade hon och försökte låta hotande. "Det där ska vi allt bli två om!" Hon kastade sig på honom och han föll baklänges ner i det dammiga golvet och landade med henne över sig. Hon struntade i dammet och började lekfullt att brottas med honom. De rullade runt på marken, utan ett bekymmer i hela världen. De bara njöt av stunden.

Efter en liten stunds strid rullade de runt en sista gång och flåsade. James såg ner på hennes ansikte, och hon fastnade där bruna ögonen. Det var omöjligt att slita sig från dem när han väl fäst blicken på dem. Lilys kände att hennes kinder blossade efter brottningen och slog lekfullt till James så att han skulle fortsätta. Han flåsade bara och såg ner i hennes ögon, och hon kände den där underliga värmen inom sig. Hans ögon som alltid sa henne att allt skulle bli bra, hans ögon som alltid var säkra och målmevetna, hans ögon som alltid fick henne att sucka inhom bords, var fästa i hennes. Hon upptäckte att hon helt obemärkligt slutat boxa honom på axeln. Hans ögon paralyzerade henne, gjorde henne maktlös. Hon tittade upp i hans ögon, och plötsligt verkade de brinna av någon konstig eld. Plötsligt kände Lily någonting som tillsammans med hans brinnande ögon sade henne att han hade precis samma tankar som hon. Plötsligt verkade han rycka till som om han insåg hur han låt på henne, men han flydde inte undan som han gjort annars. Han bara tittade på henne med ögon så fulla av värme att hon nästan kunde känna den mot sin hud.

~* Nu är det dags att lämna turturduvorna ifred om ni är under sexton*~

"Jag menade det jag sade förut." sade hon uppriktigt, och hoppades att han skulle förstå vad hon menade.

Det tog en stund innan han verkade förstå, och först verkade det som om han gripits av panik, men han lugnade sig igen, och tittade ännu en gång in i Lilys ögon. Hon undrade om han insåg vilken sorts tortyr han utsatte henne för varje gång han tittade henne i ögonen. James lutade sig ner mot henne, och deras läppar möttes i en djup och lång kyss. Han utforskade hennes mun, lekte över hennes tänder, och hans händer smekte hennes armar. Hon rös av beröringen, och hoppades att hon inte skulle tappa all självkontroll och slita av honom kläderna. Han hade de sedvanliga trollkarlskläderna på sig, vilket gjorde det mycket svårt för henne att komma innanför hans kläder tack vare alla mantlar och liknande. Till slut hittade hon innanför alla kläder och smekte honom sakta över ryggen. Hon kände hur han ryste, och hon visste att det var av välbehag. Det kunde hon känna tydligt nu. Han avbröt kyssen och pussade henne snabbt på kinden innan han fortsatte ner och kysste hennes nacke. Det kände nästan som om hon skulle explodera, så mycket älskade hon honom. Hon försökte förgäves undantrycka ett litet stön som fick James att rycka till och stanna upp, men han fortsatte snart igen, och nu avancerade han neråt längs v-rigningen på hennes linne, och hon kände att hennes andhämtning blev tyngre och tyngre, och hennes tankar mer och mer obscena. James lät sin vänstra hand leta sig in under hennes t-shirt och mötte hennes lena hud. Han smekte hennes mage och lät ett finger fara runt i cirklar runt hennes navel. Hon suckade av njutning och tvingade honom att möta hennes läppar så att hon skulle kunna återhämta sig en liten stund. Det behövdes inte mycket övertalning. Hon kände att James hand gled sakta sakta uppåt, som för att förvisa sig om att det var okej innan han gjorde något. Lily skrattade inombords. Vilken gentleman. När han kom i kontakt med hennes bröst sändes små elektriska impulser genom hennes kropp, och hon gav ifrån sig ett konstigt gruglande läte som hon inte ens visste hon kunde utstötta. Hon visste inte ens hur hon skulle beskriva det. James verkade uppmuntrad av stönet, och hon kände hur han lät ett finger dansa runt hennes bröstvårtan, och hon ålade sig vällustigt och stönade igen.

Plötsligt avbröt James kyssen och ställde sig häftigt upp, och Lily kinde bara känna värmen som pulserade inom henne, de små elektiska impulserna där deras hud varit i kontakt började sakta dö ut. Hon undrade vad som hänt och varför han avbrutit. Hon så bara hur han höjde trollstaven.

"Accio osynlighetsmantel!" sade han i befallande ton.

Lily höjde på ögonbrynen mot honom. "Du vet väl att det är väldigt långt till Gryffindortornet, eller hur?" frågade hon. Var det här något sorts skämt, eller bara den sämsta undanflykten någonsin? James ansiktsuttryck avslöjade ingenting.

De väntade i kanske två minuter, sedan hördes ett swishande ljud, och någonting silvrigt flög mot dem ner längs korridoren, och James gjorde sig beredd att fånga det i luften. När den kom inom räckhåll fångade han den med en van gest. Lily, som nu ställt sig upp brevid honom, tittade förbluffat på honom.

"Hur gjorde du det där?" frågade hon förundrat. Hon kunde knappt tro sina ögon. Hon visste att James var mäktig, vad annars skulle han kunna vara med en sådan mamma och pappa, men aldrig hade hon äns hört talas om någonting liknande. "Hur har du lärt dig att göra den besvärjelsen på så långt håll? Var det inte du som hade problem med den där?" Hon kom ihåg hur han suttit och kämpat i flera lektioner med att få bukt på de där kuddarna. Hur i hela världen hade han lärt sig det där så snabbt?

James log stolt, men såg ut som om han försökte att inte göra det. "Jo, först hade jag problem med den," sade han med en eftertänksam min. "men när jag väl fått den att sitta så kunde jag göra nästan vad som helst med den."

Lily log. "Skrytmåns." retades hon.

James log tillbaks, men sade inget. De stod väldigt nära varandra igen och bara tittade in i varandras ögon. Det är det här som är det bästa med James, tänkte Hon. Det är som om han kan säga allt med enbart ögonen.

Lily log när hon tänkte på det som de gjort nyss, och undrade smått varför James avbrutit det bara för att locka till sig sin osynlighetsmantel. Hon lät ett finger glida i cirklar på hans bröst. "Det där vi höll på med innan du slutade för att visa dina färdigheter i tilllockningsbesvärjelser var ju gansa trevligt." konstaterade hon, och tänkte på sin lilla plan igen.

"Jo, jag vet." sade James. Lily väntade på en fortsättning, men den kom aldrig. Tillslut sprack hans ansikte upp i ett leende. "Ska vi fortsätta där vi var innan?" frågade han roat.

Lily skrattade. "Rakt på sak? Visst, gärna för mig."

De skrattade lite, men sedan fastnade de i varandras blickar igen och tystnade. James ögon brann av passion, och hon antog att hennes egna ögon också gjorde det. James såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen var där, och Lily märkte att hennes plan verkade fungera utmärkt, men istället för att kyssa henne när han förvisat sig om att ingen var där, drog han istället iväg med henne. Hon förstod inte någonting, men hoppades att det skulle gå ihop med hennes plan.

När de kom fram till en staty över en husalf släppte James hennes hand och gick fram till husalfen och tog tag i dess öra. Vad tusan gör han nu då? undrade Lily. Har han blivit galen? "James, vad gör du?" frågade hon misstroget.

"Du skall få se." sade han hemlighetsfullt och lutade sig fram och viskade någonting i husalfens öra. Husalfen i marmour, som förut varit glad där han stod med sin marmour kvast, stelnade till och såg skräckslagen ut. James tog tag i Lilys hand så häftigt att hon hoppade till av överraskning, och tog sedan på husalfen igen.

Det som hände sedan var att både han och Lily plötsligt kände en kittlande känsla i magen, som när man åker berg och dalbana på tivolli, och världen började smälta bort framför dem. Sedan blev allt svart och tyst en kort stund.

"Vad..." började Lily säga, men i samma stund landade de på fast mark igen. James verkade veta vart han befann sig, men hon själv hade verkligen ingen aning. De befann sig i en korridor, det var allt hon visste. Den var smått mystisk, och hon kunde känna att det var något magiskt över den. Det kallades tydligen att man var en "kännare" när man kunde känna magisk närvaro, och det var en praktisk sak att ha, speciellt om man var auror. Det var nog därför som professor Dumbledore alltid tjatade om att hon borde bli auror, trodde hon. Efter en stund började James stega fram och tillbaka i korridoren och mummla lågt för sig själv. Det här blev bara konstigare och konstigare. Vad tog det egentligen åt James? Han var jätte konstig

Hon höll på att skrika till när en dörr plötsligt uppenbarade sig i den förrut kala väggen brevid henne. När hon lugnat ner sig insåg hon vad James sysslat med.

"Wow." sa hon tyst, och undrade hur James kunde veta alla konstiga gångar i slottet, men sedan kom hon ihåg manteln och kartan... När hon kom att tänka på kartan insåg hon att det var konstigt att Remus kallat sig "måntand" ända sedan James och han blev vänner. Kanske hade han hoppats på att James eller någon annan skulle list ut det? Hon var därimot säker på att han inte hade räknat med Sirius reaktion när han lade ut sånna ledtrådar. James log.

"Det här är 'Önskerummet', Hogwarts avgjort bästa rum." sade han högtidligt, och öppnade dörren och gick in först. Hon gick in strax efter honom, även om hon inte visste vad hon hade att förvänta sig där inne, men hon hade sina förhoppningar. Det var ett litet mysigt rum med röda väggar, nästan som i Gryffindor tornet, och i mitten av rummet stod ett litet bord med ett levande ljus på, vilket var den enda ljuskällan förutom ett annat stearin ljus som stod lite längre in mot väggen brevid en stor säng som verkade väldigt bekväm. Lily kunde inte låta bli att le när hon föreställde vilka "önskningar" James gjort.

"Mysigt." konstaterade hon, och James hoppade till lite. Han såg generad ut. "Jag kan förstå varför det heter 'Önskerummet.'" fortsatte hon. James grimaserade plågat, och såg ut att önska att han kunde försvinna. Lily hoppades att rummet inte skulle lyda hans önskan.

"Lily, det var inte alls så... Du förstår, rummet..." började han, men Lily avbröt honom genom att luta sig fram och kyssa hans panna. James tystnade och tittade förvånat på henne. Hon kände hur värmen spred sig inom henne igen när hon tänkte på vad James hade för baktanke med rummet. Hennes plan var nästan slutförd.

När de väl slagit sig ner på sängen dröjde det inte länge innan de låg ovanpå varandra igen, och lät sina händer utforsta varandras överkroppar samtidigt som deras läppar var ihoplåsta med varandra. Det dröjde inte länge innan Lilys händer verkade känna till alla hans svaga punkter, men också hans händer verkade känna till en hel del om hennes. Hon avbröt försiktigt kyssen och drog sig sakta bort från honom och satte sig upp. James verkade nästan lättad när han drog sig undan, och Lily log för sig själv. Som om han skulle få komma undan så lätt.

Hon förde ner sina händer till kanten på sin t-shirt och började dra den över huvudet, hela tiden med blicken fäst på James. Hans blick brann av något som hon inte riktigt kunde identifiera, men hon kunde inte se bort ifrån den där blicken. Det verkade som om han försökte titta bort, men misslyckades. Till Lilys stor förvåning var hans blick fortfarande fäst vid hennes ansikte, och inte vid hennes bröst. Det var då hon visste att hon var trygg... Den lilla nervositet som suttit inne i henne sedan de först kom in i rummet släppte med ens. Hon var i hans våld. Hon lade sina händer bakom hans huvud och drog ner honom igen samtidigt som hon låste sina läppar i hans i den hetaste kyss de någonsin delat.

James besvarade kyssen, och det verkade som om han skulle kysst henne i all evighet, men efter ett tag gav kunde James inte hålla sig längre, utan förflyttade sina läppar till hennes nacke vilket gjorde att hon ofrivilligt flämtade till. Sedan fortsatte han ner längst hennes hals, och för en stund tvekade han. Höger, eller vänster? Lily beslutade åt honom och vred sig under honom så att hans huvud befann sig ovanför hennes högra bröst.

Så fort hans läppar kom i kontakt med den känsliga huden utstötte Lily ett litet stön när små behagliga nästan elektriska impulser spred sig genom hennes kropp. Lily kunde fortfaranade inte förstå hur det kom sig att han var kär i just henne, när det fanns så många andra och snyggare att välja mellan...

James lät sin tunga dansa runt, och hennes tankegång avbröts. Flera gånger stönade han, men verkade inte ens märka det själv. Lily kände sig som berusad. Hon ville se mer av honom, nu. Hon grep tag i hans kläder och försökte fumlande få upp alla knappar. Och James hjälpte automatiskt till. När hans överkropp var fri från kläder kändes det som om hon inte kunde andas. Hon slukade honom med blicken, men hon tittade snart upp i hans ögon igen, för de var trots allt det vackraste han hade. Hans blick mötte hennes, och Lily log ett retsamt leende och kysste honom på pannan. James kysste henne snabbt på hakan, och Lily svarade med att låsa sina läppar i hans, och för en stund var det som om hon skulle börja brinna av åtrå. Hon avslutade kyssen och hennes händer vandrade upp till hans bröstvårtor och dansade runt dem. James suckade och hon kände tydligt att beröringen påverkade honom, och hon log roat när hon insåg vilken makt hon hade över honom. Hon lät sina läppar vandra ner till hans bröstvårtor den här gången, och utforskade sedan hela bröstet och hittade punkter som fick James att stöna och sucka ännu mer.

Plötsligt stelnade han till, och deras ögon möttes igen. Det fanns något sugestivt i blicken när han mjukt och passionerat avbröt kyssen.

"Vad är det, min älskade?" frågade hon mjukt och kysste honom igen. Han svarade inte, men det behövdes inte heller. Han kysste henne snabbt innan han rullade över henne igen. Hon misstänkte vad han hade i kikaren, och det kändes som om hon skulle sprängas. Han lade ett finger mot sina läppar och kysste henne på pannan innan han lät sina varma läppar vandra ner till hennes bröst och sände ännu fler impulser genom henne, men den här gången stannade han inte där, utan fortsatte neråt vilket nästan fik henne att skrika av längtan. Det var nästan svårt att andas nu. När han väl var nere vid hennes stannade han upp och tittade frågande upp mot henne, som om han vile ha klartecken. Din dummer, sluta vara en sån gentleman hela tiden! Hon tittade kärleksfyllt ner på honom, och nickade uppmuntrande, varefter hon slängde huvudet bakåt. Hans närvaro vid hennes mest privata område var tillräckligt för att få henne galen av åtrå.

James fummlade med henne jeans i vad som kändes som en evighet i hennes berusning, innan han försiktigt drog av hennes byxor. Bara detta sände otroliga vällustiga känslor inom henne. När han sedan började fumla med troskanten var hon tvungen att bita sig i underläppen för att inte skrika. Snart låg hon framför honom utan någonting som täckte henne, och för första gången kände hon hur rodnaden växte. James var flämtade till, och tvekade ännu en gång, men inte allt för länge. Försiktigt och långsamt, säkert för att reta henne, tänkte hon, och jag som trodde att jag hade makt över honom. Han lät sina läppar utforska hennes mest känsliga delar, och nu var det som om allt blev till en enda lycklig dimma.

Snart visste James precis alla hennes ömma punkter, också de som hon aldrig vågat utforska, och visste precis hur skulle göra för att reta henne för at sedan tillfredställa henne igen. Hon kände sig helt utlämnad åt honom, för hon visste att hon inte skulle kunna göra motstånd nu, och hon visste också att hon inte ville göra motstånd. Det dröjde inte länge innan hon kände en impuls som spred sig i hela hennes kropp, om och om igen, som vågor som rullade in mot en strand. Hon liksom lyfte upp underkroppen i ett försök att behålla den underbara känslan, men snart sjönk ner igen och fämtade. James kröp upp i höjd med hennes ansikte igen.

"Hur var det?" frågade han försiktigt.

"Hur det var?" härmades hon anfått. "Jag... Jag har aldrig varit med om något liknande. Det var som om... Jag kan inte beskriva det." Hon tystnade och låste sin blick i hans. Hon bokstavligt talat kände hur hon smälte. Hon log mot honom, och ännu innan alla impulser hunnit lämna henne, kysste hon honom, länge och djupt. Hon kände hur hans varma kropp låg imot hennes, och plötsligt insåg hon att han fortfarande hade byxorna på sig. Hon rullade runt så att hon var överst, och när hon satt där och såg ner på hans förvånade ansikte, kunde hon inte låta bli att le okynneligt mot honom, speciellt när hon kände att han fortfarande var påverkat av henne. Kanske hon hade makt över honom ändå? tänkte hon, innan hon hasade sig ner och började knäppa upp hans byxor. Snart hade hon befriat honom från alla kläder, och kon låg där ovanpå honom, men ännu var han inte hennes. Hon rullade runt så att han låg överst igen. Hon lade sina ben runt honom, och hon kände att han var väldigt nära henne. Han tittade in i hennes ögon.

"Är du säker på det här?" frågade han osäkert. Hon log ännu en gång. Som om han inte kunde känna att hon ville det. Hon slöt sin hand om honom, vilket fick honom att överraskat flämta till.

"Vad tror du?" frågade hon mjukt, innan hon med hjälp av sin hand och sina ben styrde in honom i sig.

Också hon flämtade till. Det var inte en helt främmande känsla för henne, men ändå var det något speciellt. Han fanns inne i henne, och det kändes... Underbart. Hon kände hur lyckoruset började strömma till igen när han sakta och försiktigt började dra sig in och ut ur henne. Hon visste att hon inte behövde oroa sig för att få ont. Beatrice hade tipsat henne om en trolldryck som skulle få bort det lilla... hindret, och dessutom skydda henne från andra tråkigheter i några månader framåt, men hon använde p-piller också, för säkerhets skull. Beatrice trodde inte på att dessa "mugglar medeciner" fungerade. Det gick snabbare och snabbare, och för varje gång han var tillsammans med henne önskade hon att tiden kunde stanna. Det var som om de var en och samma kropp, som om de delade varje andetag och varje känsla. Alldeles för snart ryckte James till och stönade samtidigt som hon kände hur han tömde sig i henne. Hon log åt tanken på att hon fått honom att uppleva samma känsla som hon fått uppleva tidigare. De låg där och flämtade en bra stund innan de slutligen frigjorde sig ifrån varandra och tittade varandra djupt in i ögonen.

"Så dina läxor kommer alltså inlämmnas för sent igen?" frågade hon och skrattade. James log mot henne, och lät sina fingrar glida genom hennes hår.

De pratade till långt in på natten innan James föll i sömn brevid henne. Lily själv var vaken ett litet tag till. Det kändes nästan som om han fortfarande var inom henne, och hon övervägde några gånger att väcka honom och börja om allt igen. Men han sov så lungt, och det var första gången sedan hans föräldrar blivit mördade. Hon hade nämligen smugit sig in i hans sovsal på nätterna för att försöka trösta honom i hans marddrömmar. Nu hade hon lyckats förhindra dem helt.

Hon log åt sig själv. Hennes plan hade lyckats. Hon kände sig lyckligare än aldrig förr, och samtidigt stolt över att hennes plan lyckats. Hon var den första i sin årskurs som "låtit trollstaven ligga fram."