James och Lily
~Förord~
Det har gått åtta år sedan vi senast träffade våra vänner Lily och James... De har nu fyllt 23 år, har lämnat Hogwarts, fått arbete, och skall nu gifta sig... Tycker ni att det är lite tidigt? Tja, ni kommer få den saken förklarad om ni orkat läsa igenom den här lilla grejen... Denna gång gästas vi av ingen mindre än... Lupin!
Eeh... Jag kanske borde säga att jag inte är någon expert på bröllop, så vissa grejer kan vara fel...
~James synvinkel~
Han hade ont i mungiporna av att le. Han hade aldrig varit så glad i hela sitt liv... Samtidigt var han nervös som sjutton... Han mådde illa, trots att han var glad, vilket gjorde honom förvirrad. Han skrattade åt sigsjälv. Nervös, förvirrad och glad på samma gång. Vilken hit.
Han återvände till verkligheten. Han satt i en bil som var på väg till mugglarkyrkan som han och Lily skulle gifta sig i. Hon ville bestämt göra det i en mugglarkyrka, och trots att James kunde inte förstå varför, så han hade tyckt att förslaget lät bra. Lilys idéer brukade vara bra.
Bilens säten var klädda i svart läder, och den var ovanligt bekväm, med både Tävä och milkshake. Han hade gott om benutrymme, och i sätet framför honom satt bilens chauförr, en medelålders man med kastanjefärgat hår som pryddes av en käck, blå liten chaufförhatt, med ett svart visir som skyddade honom mot att bli bländad av solen. Han var klädd i en stram kostym, med samma blå färg som hatten, och av det James kunde se var han en storvuxen typ med breda axlar.
James hade roat sig kungligt med att trycka på knappen som gjorde så att milkshaken sprutade ner i en pappersmugg, och han hade passat på att facinerat försökta upptäcka hur den fungerade. Han hade fått slänga åtskilliga muggar milkshake i en papperskorg på sidan av dörren, innan mugglaren som körde bilen gav honom en konstig blick i backspegeln. Då lutade han sig tillbaka mot det bekväma ryggstödet och gick lös på fjärrkontrollen som gick till Tävän. Han frågade facinerat föraren om hur man fått in så många människor i en låda, men han bara skrattade åt honom. James höjde förbryllat på ögonen åt mannens konstiga uppförande, men innan mugglaren hunnit märka det var de framme vid kyrkan.
"Då så," sade mugglaren och vände sig om i sätet och tittade på honom. Han flinade elakt mot honom där han satt i baksätet. "här ska du visst av. Jag kan inte fatta att du binder dig när du är så ung, men det är upp till dig polarn. Lycka till, och ändra dig nu inte."
James skyndade sig ut ur bilen. Det hade varit spännande att åka bil för första gången, men han var inte säker på att han direkt gillade chauffören. Han stod på en gruslagd gång, med gravstenar och blommor på bägge sidor, som ledde fram till en stor, vit kyrka med en stor, svart klocka i kyrktornet. Han kom ihåg när han varit i kyrkan med sina föräldrar när han var liten, och kände ett litet sting i hjärtat. Han hade inte glömt sitt löfte, och sedan han och Lily börjat jobba som aurorer hade det kännts lite lättare att tänka på dem. Det var därför de gifte sig så snabbt... Som auror kanske man går miste om det om man inte gör det tidigt... De flesta aurorer dör innan deras 25:e födelsedag. Kyrkporten var målad i mörkgrön färg, och var formad som ett valv, och det var med nervösa kliv han stegade upp längs gången och försökte hålla sina ben i styr, så att han inte skulle springa fram...
~Lilys synvinkel~
Hon stod och stampade i golvet av frustration. Hon väntade på James, och var både rädd och nervös. Hon kunde inte lugna ner sig innan James var hos henne... Hon hade först protesterat när hon insåg att James var tvungen att ta sig till kyrkan ensam och utan magi, att han skulle vara tvungen att åka bil limosin utan någon som kunde berätta för honom när han uppförde sig konstigt. Hon hade sagt åt honom att bara vara sigsjälv, men att inte pilla på allt som han brukade. Dessutom påminde hon honom att inte prata om Quidditch med chauffören. James kunde prata Quidditch med vad som helst, så länge den stod stilla tillräckligt länge.
Anledningen till att hon valt en mugglarkyrka var att hon spenderat alldeles för mycket tid i trollkarlsvärlden. Hon hade insett det det dag hon blev förvånad när hon öppnade en gammal tidning hos sin mamma, och såg att bilderna inte rörde på sig. Hon hade helt glömt bort att mugglarbilder var stilla.
Hon stod i rummet precis innanför kyrkporten, i väntrummet som man passerade innan man kom in i själva kyrkan, där alla satt och väntade. Hennes släkt och gammla mugglarvänner från skoltiden innan Hogwarts var sammlade. Nästan alla som gått på Hogwarts samtidigt som hon och James var där. Förutom de flesta Slytherinare. Snape hade dock infunnit sig, vilket Lily tog som ett dåligt tecken. Hon var auror, och hade hört talas om de saker han var misstänkt för. James därimot, som sysslade med det farligaste som auror, fältagent inom underrättelsetjänsten, hade envisats med att bjuda honom. Kanske var han inte så hemsk som ryktet sade, eller också hade James fortfarande dåligt samvete för skämtet som nästan kostat Snape livet. Han vägrade att lyssna när någon sade att det inte var hans fel, att det var Sirius som lurat honom att dricka Eld Whiskey, och på så sätt fått honom såpass berusad att han inte förstod det farliga i Sirius plan... Hon skrattade lite tyst för sigsjälv. Trots att han var fullt nykter kunde Sirius inte se det farliga i planen. Han var alldeles för vårdslös.
Hon vaknade ur sina tankar av att hon hörde motorljud närma sig, grus som knastrade under bildäck, samt en bildörr som öppnades och stängdes. Hon pustade ut. Han kom i varje fall rätt. Hon hörde bilen köra iväg igen, och hörde fotsteg i gruset. Hon knöt samman sina händer och trampade nervöst... Snart skulle ske.
~Remus synvinkel~
Hans känslor var blandade där han satt bland de främsta raderna av kyrkbänkar. Han var rädd, och glad på samma gång. Glad för James skull, rädd för mugglarna som satt brevid honom, varav de flesta var gamla klasskamrater till Lily. Han var rädd därför att det bara var tre dagar till fullmåne, och han kände sig mer våldsbenägen än vanligt. Han hade lärt sig kontrollera sina känslor tillräckligt mycket för att hindra några utbrott, men nu när han kände sig känslomässigt ur balans, var han rädd att han kanske skulle anfalla någon av mugglarna av ren frustration. Längst fram satt James ända nu levande släkting, hans syster... Hon var trettio år gammal, och hade rest hela vägen hit ifrån Alaska, där hon bodde. Hon såg inte ut att gilla sällskapet, som bestod av Lilys släktingar. De visste förstås att James var trollkarl, och att hans syster också måste vara det. Systern själv verkade inte veta att de visste. Lupin antog att James "glömt" berätta för henne, så att han kunde skoja med henne senare.
Vid hans högra sida satt Sirius och tittade ner i golvet, med sitt svarta hår hängande ner för ansiktet och gjorde det svårt att se hans ansiktsuttryck. Han såg sjuk ut, tyckte Remus. Brevid honom fanns en tom plats där Peter skulle sitta.
Remus visste inte varför Sirius såg så sjuk ut, men antog att det antingen hade någonting med mugglarna att göra, eller också var det tanken på att behöva möta James som bestman... Sirius gillade uppmärksamhet, men inte i allvarliga situationer där han inte kunde urskuldra sig med ett skämt om han gjorde bort sig.
Remus klappade honom uppmuntrande på axeln och såg sig om otåligt över axeln, men än kunde han inte se något... Det enda han hörde var sorlet från alla människor i kyrkan, som alla pratade upphetsat sinsemellan. Han hade hört att James skulle åka bil hit, vilket han aldrig gjort innan, och inte vilken bil som helst, utan en limosin. Han hoppades att han inte gjorde något dumt.
Peter var försenad. Snart skulle det börja, och Peter var inte här. Han hoppades att han inte skickats ut på något uppdrag som hindrade honom från att komma.
Plötsligt började orgeln spela, och folk såg sig om.
Upp för gången gick Lily och James, James i svart kostym som fick honom att se ännu mer ut som en ledare än han gjorde annars, trots att den självsäkra glimten i ögat inte var riktigt lika självsäker som vanligt. Brevid honom gick, eller snarare svävade, Lily i sin vita klänning som fick matchade hennes vita tänder perfekt, men samtidigt sade den tydligt att hon inte ville överdriva. Den hade ingen lång "svans", som hon själv kallade det. Den räckte ner till hennes fötter, inte mer, till och med ärmarna var kortare än vanligt. Hennes ögon lyste av glädje, men det såg ut som om hon till viss mån försökte dämpa det, och misslyckades.
Var tusan var nu Peter?
Han log också för sigsjälv, och Sirius försvann diskret uppåt för att infinna sig som bestman. Lupin visste inte om det var tänkt att han skulle upp tidigare eller inte, men han hoppades att Sirius för en gångs skull skulle göra rätt, men han visste att det var högst otroligt.
Var är han någonstans?
Han bestämde sig för att strunta i vart Peter befann sig, för Lily och James var framme vid altaret, där prästen stod och väntade på dem. Prästen var en gammal man, med vitt hår, med en kal fläck på hjässan, samt blå ögon. Om han inte visste bättre, skulle Remus tro att det var Dumbledore själv som stod där framme. Det enda som motsade det, var att Dumbledore satt bland resten av besökarna, och att Dumbledore inte hade börjat tappa sitt hår, trots att han måste vara avsevärt äldre än prästen. Mannen höll bibeln i famnen, och log mot dem.
"Vi har samlats här idag, inför gud, och denna församling..." Prästen var bra på att tala, och Lupin lyssnade på varje ord, men det var bara en fras han väntade på, Precis som alla andra.
"...Tager du då, James Harold Potter, denne Lily Marie Evans, till din äkta maka, och älska henne i nöd och lust?"
James sträckte stolt på sig, och nu såg han ännu mer ut som en ledare än någonsin. Hans röst och ögon lyste av självförtroende. "Ja." svarade han sanningsenligt, och precis så som traditionen bjöd.
"Tager då du, Lily Marie Evans, denna James Harold Potter, till din äkta make, och älska honom i nöd och lust?"
"Ja," svarade Lily med en röst som bubblade av glädje, men hon lyckades tona ner det tillräckligt för att inte allvaret i stunden skulle försvinna.
"Om någon i denna församling har något imot att detta giftermål äger rum, bör denne yttra sig nu, eller förevigt tiga." sade prästen och såg ut över församlingen med en blick som varnade dem för att säga något. När ingen sade något fortsatte han. "Inför Gud och denna församling förklarar jag er härmed man och hustru." Sirius klev fram med ringarna och James rädde ringen över Lilys ringfinger, och hon trädde den över hans, som de bestämt vid ett tidigare tillfälle. "Du kan kyssa bruden." avslutade prästen med blicken mot James.
James lyfte försiktigt den genomskinliga slöjan som döljde Lilys ansikte, och kysste henne ömt.
Det var signalen för alla deras vänner och släktingar, som i hemlighet planerat någonting extra. Prästen visste om det såklart, och stod och smålog för sig själv. Alla reste sig upp och klappade våldsamt händerna. Lily och James såg sig förbluffat om, när folkmassan strömamde upp mot altaret och lyfte upp dem på sina axlar. Lily såg väldigt förvånad ut, men James bara skrattade.
"Trodde ni att ni skulle kunna hålla det hemligt för mig?" frågade han skrattandes Lupin, som bar honom över sig utan några som helst problem. Lupin hade vant sig vid att allt var nästan viktlöst, men han kunde ändå kontrolera sin styrka. Lupin log och skakade på huvudet. Nej, han hade vetat att James skulle luska reda på det, men det hann han inte säga, för folkmassan drog bort James som skrattade för full hals. Sirius knuffade sig fram i folkmassan för att vara med på det roliga.
~James synvinkel~
Han hade en svävande känsla i maggropen hela dagen efter det. Han hade aldrig varit så glad i sitt liv. Han ångrade ingenting. Han och Lily hade arrangerat fästen på ett värdshus i Skottland. Det låg inte långt ifrån kyrkan eller deras hem, men herrgården kändes alldeles för stor och pompös. Dessutom hade de en del saker som skulle förvirra Lily mugglarvänner. Det hade inte varit så smart om en träddgårdstomte sprungit in under fötterna på Petunias välgödda pojkvän. Det hade varit synd om trädgårdstomten.
James och Petunia hade aldrig varit bästa vänner precis. James visste varför. Hon var avundsjuk på honom och sin syster, för att de kunde utöva magi. Detta erkännde hon aldrig själv, men det syntes i hennes ögon. Det var Lilys mamma som hade tvingat Petunia till bröllopet, men Petunia hade vägrat att följa med om hon inte fick ha med sig sin pojkvän dit. Hon ville antagligen bara göra det svårare för dem att låta bli att använda magi, för både Lily och James tyckte att denna Vernon Dursley var en uppblåst (på mer än ett sett dessutom), pompös och snorkig liten man med lika stort ego som midjemått. Varken han eller Lily skulle dra sig för att förhäxa honom riktigt ordentligt. James skulle vilja förhäxa Petunia också, men det fick han inte för Lily.
Hela bröllopsfesten var som ett enda virrval av glädje, sång, dans och god mat. Peter hade anlänt mycket senare än alla andra, men han hade en vettig förklaring. Han hade förklätt sig till råtta och tittat på bröllopet från första parkett, under predikstolen. Han hade varit rädd att han skulle glöma sig och utöva magi inför någon av mugglarna. James hade förlåtit honom, och Sirius också gjort det eftersom James gjorde det, men Lupin hade verkat misstänksam, men lät bli att säga något.
Han var glad åt att se Snape där, även om glädjen inte var ömsesidig. Snape såg lika arg och vresig ut som vanligt, men han vräkte i sig av maten, och efter halva festen hade han faktsikt början på ett leende på läpparna, fastän det kanske bara var skuggorna som spelade James ögon ett spratt. Till sin förfäran hade han upptäckt att Frank inte var där, och han undrade oroligt vad som hänt honom. De arbetade aldrig ihop, eftersom de var i olika avdelningar inom aurorstyrkan. Frank var med i insatsstyrkan tillsammans med Lily, medans James var fältagent i underrättelsetjänsten. Han och Lily brukade arbeta ihop över avdelningsgränserna, och båda var alltid på plats när de skulle storma ett dödsätarmöte eller liknande.
Frank var en av de bästa inom insatsstyrkan, och han var gift med en kvinna som gick sitt sista år på Hogwarts ungefär samtidigt som James började femman. Hon hade gått i Hufflepuff och gått ut med högsta betyg i alla ämnen. Frank gick då bara sitt sjätte år, men de höll kontakten det sista året i skolan också. James kunde fortfarande se dem ihop, där de satt och myste tillsammans, och han kom ihåg de spratt han och hans vänner spelat dem. Han skrattade igen, och såg sig ner för bordet med alla leende människor som pratade, sjöng eller var allmänt upprymda. Dumbledore satt och underhöll mugglarbarnen med berättelser om den onda trollkarlen Grindewald. Mugglarna stirrade konstigt på honom, men antog att det bara var en saga de aldrig hört tidigare. De kunde inte veta att Dumbledore satt och skröt godhjärtat om sina gamla bragder.
Då och då höjde Dumbledore blicken och tittade konstigt på Sirius, som emellertid inte verkade märka något där han satt och flörtade med en av Lilys gamla mugglarvänninor.
"...Ja, det var så det gick till, när jag grep honom." aslutade han just och rätade stollt på sig. James skrattade när han förstod vad Sirius pratade om. Han körde hjälte snacket med henne, och på mugglar vis. Det dumma var bara att han fått lägsta betyg i mugglarstudier.
"Va?" fnissade den brunhåriga kvinnan. "Är du Pillis? Och grep en brottsling med handkofflar?"
"Japp." sade Sirius och tog tillfället i akt att spänna sina muskler. Kvinnan skrattade ännumer, men Sirius verkade fortfarande inte inse att han gjort bort sig. Det hette inte habdkofflar, utan handhovar... eller var det klovar? James skakade på huvudet och tittade på Lily som satt brevid honom. Hon var för upptagen med att prata med en av sina vänninor från Hogwarts, Beatrice, så James såg sig om i rummet istället.
Det var ett stort rum med timmrade väggar och tak. Det var ett speciellt rum som värdshuset hade för bröllop och andra festligheter. Vanligtvis var det många bord i rummet, men just nu hade alla bord och stolar radats upp jämnsmed väggen. Tre speciella långbord hade istället radats upp i en U-formation och vid den satt gästerna på vita stolar med extra bekväm sittdyna. Bordet hade en vit duk och dignade av olika maträtter. Det fanns en stor öppen yta där de kunde dansa när musiken kom igång. Först skulle det vara brudvals såklart, med bara han och Lily, sedan skulle alla dansa fritt med vem de ville.
På James tallrik fanns en stor bit bröllopstårta som såklart hade vält när han tog den. Den var utsökt, med jordgubbar doppade i choklad, olika sylter mellan lagren, vaniljkräm, mandelmassa med honung och...
Plötsligt kände han en hand på sin axel och tittade upp i Dumbledores vänliga ögon.
"Professorn, jag..." började James, men Dumbledore skakade på huvudet.
"Jag är inte din professor längre, James." sade han vänligt. "Och jag gillar inte när växna människor tilltalar mig som en lärare... Det får mig bara att känna mig gammal. Hur känns det nu att vara en gift man?"
James kände efter. "Ingen störe skillnad från att vara sambo faktiskt. Jag tror att vi båda vetat att det bara var en tidsfråga, så vi har levt som gifta innan också. Men nu är det officiellt."
Dumbledore log. "Vad tyckte du om prästen då?" Det fanns någonting dolt i de där gnistrande blå ögonen.
"Han var jätte bra!" utbrast James entusiastiskt. "När jag var liten trodde jag att alla präster var gamla stofiler som inte skulle känna igen ett skämt om det så dansade naket för dem... Men den här killen var fantastisk, i varje fall innan själva cermonin, men man kan ju knappast vänta sig att han skulle börja skämta mitt i alltihop... Varför undrar du förresten?"
Dumbledore log. "Han är min bror."
~Lilys synvinkel~
"Han är min bror."
Hon vände omedelbart blicken mot Dumbledore och svarade inte på Beatrice fråga. Inte för att Beatrice märkte något, för hon hade redan fått i sig alldeles för mycket vin, och bara babblade vidare utan att bry sig om ifall någon lyssnade eller inte. Om hon inte fick ett svar fortsatte hon som om hon svarat åt dem, och ibland kunde hon inleda långa debatter med sigsjälv.
"Jag tyckte väl att han var lik dig, profess... Dumbledore!" utbrast Lily med ett leende. James såg alldeles förbluffad ut.
"Men... Var inte han en mugglare? Och hur kommer det sig att ni har olika efternamn?" frågade James. Plötsligt insåg Lily att detta var första gången han sett James överraskad. Hon hade sett honom oförstående och chockad, men aldrig överraskad. Han var nämligen bra på att luska reda på överraskningar innan han drabbades av dem, och det var därför han var så bra inom underrättelsetjänsten. Frank sade att James var den som snabbast stegade upp bland rangerna, att han var den yngsta som någonsin haft den post han hade idag. Fast James berättade såklart aldrig sånt. Han nämnde att han blev befodrar, men han skröt inte om hur bra han var, eller att han var den yngsta kaptenen någonsin. Det var han alldeles anspråkslös för att göra.
"Vi har olika pappor." förklarade Dumbledore. "Ingen av dem magisk, kanske jag borde tillägga. Vi har inte träffat varandra så mycket, det måste jag erkänna, men vi står ändå varandra nära. Jag brev växlade med honom under mina år på Hogwarts."
"Men hur kommer det sig då att du har magiska krafter men inte han? Ni hade ju samma mamma, och magiska gener är ju starka sägs det."
Lily log för sigsjälv. Mugglarna trodde att DE kunde mycket om gener. Trollkarlar hade kännt till genetiska lagarna flera hundra år innan mugglarna.
"Min mor var inte heller magisk." svarade Dumbledore enkelt.
Nu var det både Lilys och James tur att bli överraskade. "Är ni mugglarfödd?" utbrast de förvånat i munnen på varandra.
Dumbledore skrattade. "Jo, visst är det konstigt att alla tror att jag är fullblodstrollkarl?" Hans leende mattades ut en liten smula. "Det är ett slående bevis för att en mugglarfödd är lika bra som ett fullblod, tycker ni inte?" Han blinkade spjuveraktigt mot dem.
Hon och James tittade förbluffat på varandra. Under hela deras tid som elever på Hogwarts hade de aldrig fått reda på någonting om deras rektor. Nu kom allt på en gång... Eller kanske inte allt, men ganska mycket.
Dumbledore reste sig upp och log igen. "Då så, då kanske det är bäst att jag går tillbaka till barnen. De vill säkert höra historien om trollkarlsskolan... Igen."
Därefter försvann Dumbledore, och Lily började prata med James igen. Han var så gullig när han var förvånad. Hon kysste honom försiktigt på hakan och ledde upp honom mot Dansgolvet. Det var dags för brudvalsen nu, och medans hon reste sig upp såg hon att Sirius och hennes gamla mugglarväninna Lisa hade sprungit iväg för att vara ensamma. Hon log åt chocken Sirius skulle få när Lisa berättade för honom att hon mycket väl visste vad han var för något, och inte hade trott ett ord av den rappakalja han hade dragit för henne.
~Remus synvinkel~
Lily och James gick upp mot den fria golvytan där man kunda dansa. Lupin förstod att det var dags för brudvalsen, och satte därför ner glaset han just höjt mot sina läppar. Nevositeten var borta, allt hade gått bra. Det enda som besvärade honom nu var att Peter ljög. Om Peter hade suttit under altaret skulle Lupin kännt lukten av honom, men det hade han inte gjort. Vad hade Peter egentligen gjort som var så hemligt att han inte kunde berätta det för sina vänner? Kanske var det ett uppdrag från ministeriet. Det kan inte vara lätt att vara anställd inom mysteriedepartementet, när man inte får prata med folk om det man upplevede, eller vad man ens gjorde när man arbetade. Eller också kanske han entligen hade träffat en tjej? Eller också... Nej, Peter skulle aldrig göra någonting sådant! Men varför ljög han?!
Lupin skakade uppgivet på huvudet.
"Vad tänker du på?" frågade en varm och förförisk kvinnoröst brevid honom. Han knep irriterat ihop ögonen. Den där mugglarflickan hade småflirtat med honom hela kvällen, och hon verkade inte ge upp. Han ville inte ha några förhållanden, han skulle bara skada tjejen om han försökte.
"Jag tänkte på aktiekurser." sade han och försökte hålla rösten lugn, men ändå avvisande.
Tjejen fnissade bara. "Jag gillar män som spelar svårfångade."
Lupin knep ihop hela ansiktet den här gången och drog överläppen bakåt i en ilsken grimas. "Snälla, för hundrade gången, jag vill inte!" Den här gången kunde han inte lugna sig tillräckligt för att hålla ilskan borta ur rösten.
"Joho då." Envisades flickan.
Lupin vände sig om och såg henne i ögonen. Hon var väldigt vacker, men det spelade ingen roll för Lupin, som ändå inte var intresserad... Eller egentligen var han det. Såhär nära fullmåne var hans känslor lika starka som hos en varg, och en varghane skulle inte tacka nej om en varghona var villig till att para sig... Det var så man tänkte dagarna innan förvandlingen, och det skämdes Lupin över. Det var skillnad mellan att dansa och ha kul, kanske bli lite kär, det visste hans mänskliga jag, men vargen inom honom kände inga sådana gränser. Flickan hade blont hår som räckte ner till axlarna, och anledningen till att Lupin tyckte att hon var en flicka var att hon dels hade ett alldeles slätt och blekt ansikte, och dels var hon ovanligt kort. Hennes ögon var mörka, nästan svarta, som Peters. Hon sade själv att hon var tjugoett... Sade hon. Lupin själv tyckte att hon knappt kunde vara äldre än arton. Inte för att det spelade någon roll, för Lupin hade ändå inte ens tänkt dansa med henne. Lupin var tyst och ignorerade flickans fortsatta frågor och försök att reta honom. Det var nästan ouhärdligt när hon började smeka sitt ben mot hans i skydd av bordet. Han flyttade envist undan sitt ben och blängde argt på henne. Då fnissade hon bara åt honom.
"Kom nu så dansar vi." sade hon lungt, som om han vore hennes pojkvän redan.
"Nej, jag..." Plötsligt hade hon dragit honom på fötter. Lupin hajade till. Mugglarflickan hade faktiskt DRAGIT honom på fötter. Han hade försökt kämpa imot. Han tittade förvånat på mugglarflickan, och hon tittade förvånat tillbaka mot honom.
Tystnad.
"Kom." sade hon sedan och drog iväg med honom. Inte mot dansgolvet, utan mot utgången.
När de kom ut insåg Lupin plötsligt att det redan var natt. Stjärnorna lyste ovanför deras huvuden, och den nästan fulla månen förlängde deras skuggor så att de såg ut som svarta jättar på marken. De såg varandra in i ögonen, och Lupin kände hur han började svettas. Tänk, henne skulle jag kunna vara tillsammans med utan att skada, henne skulle... Han avbröt snabbt tankegången, men han såg att flickan också tänkte på någonting i samma stil. Han såg att hon hade ett skälmskt leende på läpparna, och plötsligt förstod han att han själv också hade det. Snabbt tömde han sitt ansikte på bevis på vad han tänkte på.
"Så..." började hon och tittade ner i marken. "Är du... En av trollkarlarna?"
Lupin visste att mugglare som mot all förmodan blev bitna av en varulv, hämtades upp utav trolldomsministeriet som undervisade dem i hur de på bästa sätt skulle hindra sigsjälva från att skada andra, och erbjöd dem en egen cell en gång i månaden när förvandlingen ägde rum. Och då var de förstås tvugna att berätta för dem om trollkarlsvärlden, och på så sätt blir de skrivna som "vetare," som är en mugglare som känner till trollkarlsvärlden. Alla släktingar till mugglarfödda och halv trollkarlar är regristrerade som vetande. Nästan ingen annan förutom de högsta muglarledarna, och såklart de som var varulvar eller vampyrer. Han samlade sig för att svara. "Ja." sade han med spänd röst.
"Jaså..." mummlade hon mot marken. "Är du... en av dem?"
Nu visste inte Lupin. "En av vilka?"
"Du vet..." hon vred besvärat på sig. "De där trollkarlarna i grå mask." Lupin kände kalla kårar längs ryggraden. Hade hon blivit rekryterad av dödsätarna? Han lugnade snabbt ner sig. Om hon varit dödsätare skulle hon känna till deras namn. Men hur hade hon annars kommit i kontakt med dem? "De frågade mig om jag ville... Följa dem. Som en hund, eller någonting. Tjäna den store, sade de. Aldrig! Jag är minsann ingen knähund som de kan lära göra små tricks!"
Lupin nickade. Han visste att det just nu var vargen inom henne som han talade med. "Jag vet, jag har också blivit tillfrågad. Hur kom du undan dem? De brukar inte visa någon större nåd mot de som vägrar."
Flickan log ett sadistiskt leende. "Jag dödade dem." Plötsligt försvann leendet. "Varför sade jag det där?" frågade hon förvirrat.
"Det är vargen som tar överhand. Du måste kämpa för att..." Det var försent. Hon var redan över honom, och hon kysste honom våldsamt. Nu kunde inte heller han hålla vargen borta, utan lät den ta över...
*** Haha, här var det R-Klass igen! Lurade! ***
Han vaknade upp dagen efter ute på parkeringen utanför någon sorts hus. Han låg under någonting, det kände han på vikten, men det var inte tungt. Han lade handen för pannan och försökte komma ihåg vad som hade hänt. Han hade huvudvärk kände han nu, vilket antagligen berodde på att han legat med huvudet mot asfalten hela natten. Han kom ihåg att han inte druckit.
Han spärrade upp ögonen. Plötsligt kom han ihåg allting, Lily och James bröllop, festen, mugglarkvinnan och...
Han tittade ner och såg vad som låg över honom. Flickan låg över honom, och snusade jämt mot hans bröstkorg. Hon var naken. Han också.
"Herregud..." mummlade han och såg sig omkring efter sina kläder, och han hittade dem snart. Eller rättare sagt, han hittade vad som fanns kvar av dem. De låg sönderslitna och utspridda i en vid cirkel omkring dem. Han skrattade plågat när han såg att det enda hela plagget, kvinnans strumpa, hade hamnat på lyktan till Sirius motorcykel. Han petade lite försiktigt på kvinnan.
"Du..." han visste inte ens hennes namn, kom han just på. "Hör du, vakna nu. Vi måste upp." Hon mummlade och rörde på sig. Plötsligt kände han att de fortfarande var "sammanlänkade."
Han rullade runt och hamnade ovanför henne, vilket gjorde att hon vaknade. "Godmorgon på dig." mummlade hon yrvaket. "Dags igen?"
Lupin rodnade när han insåg hur det måste se ut. Han drog sig generat ut. "Nej, vi måste på något sätt hitta kläder att ha på oss..."
Hon såg sig om, och snart spärrade också hon klarvaket upp ögonen. "Här har det minsann gått vilt till..." skrattade hon, men med en underton av panik.
Plötsligt höre Lupin ett skratt som han kände till allt för väl...
*** Nu är det minsann inget R-klass mer... Jag lovar. ***
~Lilys synvinkel~
Vad tusan var det Sirius skrattade åt nu då? undrade hon och väckte James. Han lät alldeles hysterisk
"Vad är det?" frågade han sömndrucket.
"Sirius skrattar." sade hon, men insåg sedan att det kanske lät ilite dumt, och att James såklart skulle jävlas med henne.
"Jasså?" undrade han ironiskt. "Det är minsann inte varje dag."
Hon slog honom på axeln. "Passa dig du!"
"Annars?" flinade James.
Hon struntade i honom och trasslade sig ur hans grepp, slöt sin röda morgonrock omkring sig och gick sedan fram till fönstret som vätte mot parkeringen. Det hon såg fick henne att hoppa till och titta bort.
"Vad är det?" frågade James, plötsligt oroligt. Han reste sig själv upp, men struntade i morgonrocken. Han tittade ut genom fönstret och mummlade "Herre gud." Varefter han gick fram till deras väskor och rotade fram lite alldagliga kläder från väskan, varefter han slängde ut dem till Lupin och Maria som låg nedanför fönstret, utan ett tygstycke på kroppen. Nog för att det fanns en hel del stycken att välja bland, men inget av dem var längre identifierbart som kläder. "Hallå där, tjejen. Du får ha lite av mina kläder. Måntand, din idiot, du får nöja dig med..." Han tog sin morgonrock och slängde ut den. "Den här. Och Tramptass, försvinn med dig din gammle fluktare!"
"Vad då fluktare!" hördes Sirius harmsna röst genom fönstret. Lily log åt sin mans elakhet. "Det var ju för tusan svårt att INTE se dem! Jag ville bara hem!"
"Whatever you say..." mummlade James, men tillräckligt högt för att Sirius skulle höra.
"Du din..." rösten klipptes av när James stängde fönstret. Han gick fram till henne och kysste henne på pannan. Hans varma läppar fick henne att rysa av välbehag och minnas natten. Det var första gången hon inte hade magiskt skydd, och de hade inte vidtagit några andra åtgärder. De ville ha ett barn innan det blev försent, men de hade bestämt sig för att vänta tills de var gifta.
"James, vad tycker du barnet ska heta?" frågade hon med ett leende i ansiktet.
James log tillbaka. "Om det blir något så tyker jag att hon ska heta Lily. Om det är en kille också. För då kanske de blir lika söta som du." Han flinade.
"Sluta nu, jag menar allvar." sade hon.
"Tja..." sade James och verkade seriös. "Vi kan ju döpa henne till Marie om det blir en tjej."
Typiskt honom. Han kan aldrig vara seriös. "Visst, men om det blir en kille så kan han ju få heta Harold."
"Nej, för tusan." protesterade han. "Inte Harold. Det blir för långt att säga... Harry kanske?"
"Visst." sade Lily. "Harry Potter..." mummlade hon och smakade namnet med tungan. "Låter bra."
~Det Var Det och VHS~
Submit ReviewReport Possible AbuseAdd Story to FavoritesAdd Author to FavoritesAdd Author to Author Alert 1. Träffen2. Hogsmeade3. Hemligheter och Falska vänner4. Ett lyckligt par, och två vargar emellan
~Förord~
Det har gått åtta år sedan vi senast träffade våra vänner Lily och James... De har nu fyllt 23 år, har lämnat Hogwarts, fått arbete, och skall nu gifta sig... Tycker ni att det är lite tidigt? Tja, ni kommer få den saken förklarad om ni orkat läsa igenom den här lilla grejen... Denna gång gästas vi av ingen mindre än... Lupin!
Eeh... Jag kanske borde säga att jag inte är någon expert på bröllop, så vissa grejer kan vara fel...
~James synvinkel~
Han hade ont i mungiporna av att le. Han hade aldrig varit så glad i hela sitt liv... Samtidigt var han nervös som sjutton... Han mådde illa, trots att han var glad, vilket gjorde honom förvirrad. Han skrattade åt sigsjälv. Nervös, förvirrad och glad på samma gång. Vilken hit.
Han återvände till verkligheten. Han satt i en bil som var på väg till mugglarkyrkan som han och Lily skulle gifta sig i. Hon ville bestämt göra det i en mugglarkyrka, och trots att James kunde inte förstå varför, så han hade tyckt att förslaget lät bra. Lilys idéer brukade vara bra.
Bilens säten var klädda i svart läder, och den var ovanligt bekväm, med både Tävä och milkshake. Han hade gott om benutrymme, och i sätet framför honom satt bilens chauförr, en medelålders man med kastanjefärgat hår som pryddes av en käck, blå liten chaufförhatt, med ett svart visir som skyddade honom mot att bli bländad av solen. Han var klädd i en stram kostym, med samma blå färg som hatten, och av det James kunde se var han en storvuxen typ med breda axlar.
James hade roat sig kungligt med att trycka på knappen som gjorde så att milkshaken sprutade ner i en pappersmugg, och han hade passat på att facinerat försökta upptäcka hur den fungerade. Han hade fått slänga åtskilliga muggar milkshake i en papperskorg på sidan av dörren, innan mugglaren som körde bilen gav honom en konstig blick i backspegeln. Då lutade han sig tillbaka mot det bekväma ryggstödet och gick lös på fjärrkontrollen som gick till Tävän. Han frågade facinerat föraren om hur man fått in så många människor i en låda, men han bara skrattade åt honom. James höjde förbryllat på ögonen åt mannens konstiga uppförande, men innan mugglaren hunnit märka det var de framme vid kyrkan.
"Då så," sade mugglaren och vände sig om i sätet och tittade på honom. Han flinade elakt mot honom där han satt i baksätet. "här ska du visst av. Jag kan inte fatta att du binder dig när du är så ung, men det är upp till dig polarn. Lycka till, och ändra dig nu inte."
James skyndade sig ut ur bilen. Det hade varit spännande att åka bil för första gången, men han var inte säker på att han direkt gillade chauffören. Han stod på en gruslagd gång, med gravstenar och blommor på bägge sidor, som ledde fram till en stor, vit kyrka med en stor, svart klocka i kyrktornet. Han kom ihåg när han varit i kyrkan med sina föräldrar när han var liten, och kände ett litet sting i hjärtat. Han hade inte glömt sitt löfte, och sedan han och Lily börjat jobba som aurorer hade det kännts lite lättare att tänka på dem. Det var därför de gifte sig så snabbt... Som auror kanske man går miste om det om man inte gör det tidigt... De flesta aurorer dör innan deras 25:e födelsedag. Kyrkporten var målad i mörkgrön färg, och var formad som ett valv, och det var med nervösa kliv han stegade upp längs gången och försökte hålla sina ben i styr, så att han inte skulle springa fram...
~Lilys synvinkel~
Hon stod och stampade i golvet av frustration. Hon väntade på James, och var både rädd och nervös. Hon kunde inte lugna ner sig innan James var hos henne... Hon hade först protesterat när hon insåg att James var tvungen att ta sig till kyrkan ensam och utan magi, att han skulle vara tvungen att åka bil limosin utan någon som kunde berätta för honom när han uppförde sig konstigt. Hon hade sagt åt honom att bara vara sigsjälv, men att inte pilla på allt som han brukade. Dessutom påminde hon honom att inte prata om Quidditch med chauffören. James kunde prata Quidditch med vad som helst, så länge den stod stilla tillräckligt länge.
Anledningen till att hon valt en mugglarkyrka var att hon spenderat alldeles för mycket tid i trollkarlsvärlden. Hon hade insett det det dag hon blev förvånad när hon öppnade en gammal tidning hos sin mamma, och såg att bilderna inte rörde på sig. Hon hade helt glömt bort att mugglarbilder var stilla.
Hon stod i rummet precis innanför kyrkporten, i väntrummet som man passerade innan man kom in i själva kyrkan, där alla satt och väntade. Hennes släkt och gammla mugglarvänner från skoltiden innan Hogwarts var sammlade. Nästan alla som gått på Hogwarts samtidigt som hon och James var där. Förutom de flesta Slytherinare. Snape hade dock infunnit sig, vilket Lily tog som ett dåligt tecken. Hon var auror, och hade hört talas om de saker han var misstänkt för. James därimot, som sysslade med det farligaste som auror, fältagent inom underrättelsetjänsten, hade envisats med att bjuda honom. Kanske var han inte så hemsk som ryktet sade, eller också hade James fortfarande dåligt samvete för skämtet som nästan kostat Snape livet. Han vägrade att lyssna när någon sade att det inte var hans fel, att det var Sirius som lurat honom att dricka Eld Whiskey, och på så sätt fått honom såpass berusad att han inte förstod det farliga i Sirius plan... Hon skrattade lite tyst för sigsjälv. Trots att han var fullt nykter kunde Sirius inte se det farliga i planen. Han var alldeles för vårdslös.
Hon vaknade ur sina tankar av att hon hörde motorljud närma sig, grus som knastrade under bildäck, samt en bildörr som öppnades och stängdes. Hon pustade ut. Han kom i varje fall rätt. Hon hörde bilen köra iväg igen, och hörde fotsteg i gruset. Hon knöt samman sina händer och trampade nervöst... Snart skulle ske.
~Remus synvinkel~
Hans känslor var blandade där han satt bland de främsta raderna av kyrkbänkar. Han var rädd, och glad på samma gång. Glad för James skull, rädd för mugglarna som satt brevid honom, varav de flesta var gamla klasskamrater till Lily. Han var rädd därför att det bara var tre dagar till fullmåne, och han kände sig mer våldsbenägen än vanligt. Han hade lärt sig kontrollera sina känslor tillräckligt mycket för att hindra några utbrott, men nu när han kände sig känslomässigt ur balans, var han rädd att han kanske skulle anfalla någon av mugglarna av ren frustration. Längst fram satt James ända nu levande släkting, hans syster... Hon var trettio år gammal, och hade rest hela vägen hit ifrån Alaska, där hon bodde. Hon såg inte ut att gilla sällskapet, som bestod av Lilys släktingar. De visste förstås att James var trollkarl, och att hans syster också måste vara det. Systern själv verkade inte veta att de visste. Lupin antog att James "glömt" berätta för henne, så att han kunde skoja med henne senare.
Vid hans högra sida satt Sirius och tittade ner i golvet, med sitt svarta hår hängande ner för ansiktet och gjorde det svårt att se hans ansiktsuttryck. Han såg sjuk ut, tyckte Remus. Brevid honom fanns en tom plats där Peter skulle sitta.
Remus visste inte varför Sirius såg så sjuk ut, men antog att det antingen hade någonting med mugglarna att göra, eller också var det tanken på att behöva möta James som bestman... Sirius gillade uppmärksamhet, men inte i allvarliga situationer där han inte kunde urskuldra sig med ett skämt om han gjorde bort sig.
Remus klappade honom uppmuntrande på axeln och såg sig om otåligt över axeln, men än kunde han inte se något... Det enda han hörde var sorlet från alla människor i kyrkan, som alla pratade upphetsat sinsemellan. Han hade hört att James skulle åka bil hit, vilket han aldrig gjort innan, och inte vilken bil som helst, utan en limosin. Han hoppades att han inte gjorde något dumt.
Peter var försenad. Snart skulle det börja, och Peter var inte här. Han hoppades att han inte skickats ut på något uppdrag som hindrade honom från att komma.
Plötsligt började orgeln spela, och folk såg sig om.
Upp för gången gick Lily och James, James i svart kostym som fick honom att se ännu mer ut som en ledare än han gjorde annars, trots att den självsäkra glimten i ögat inte var riktigt lika självsäker som vanligt. Brevid honom gick, eller snarare svävade, Lily i sin vita klänning som fick matchade hennes vita tänder perfekt, men samtidigt sade den tydligt att hon inte ville överdriva. Den hade ingen lång "svans", som hon själv kallade det. Den räckte ner till hennes fötter, inte mer, till och med ärmarna var kortare än vanligt. Hennes ögon lyste av glädje, men det såg ut som om hon till viss mån försökte dämpa det, och misslyckades.
Var tusan var nu Peter?
Han log också för sigsjälv, och Sirius försvann diskret uppåt för att infinna sig som bestman. Lupin visste inte om det var tänkt att han skulle upp tidigare eller inte, men han hoppades att Sirius för en gångs skull skulle göra rätt, men han visste att det var högst otroligt.
Var är han någonstans?
Han bestämde sig för att strunta i vart Peter befann sig, för Lily och James var framme vid altaret, där prästen stod och väntade på dem. Prästen var en gammal man, med vitt hår, med en kal fläck på hjässan, samt blå ögon. Om han inte visste bättre, skulle Remus tro att det var Dumbledore själv som stod där framme. Det enda som motsade det, var att Dumbledore satt bland resten av besökarna, och att Dumbledore inte hade börjat tappa sitt hår, trots att han måste vara avsevärt äldre än prästen. Mannen höll bibeln i famnen, och log mot dem.
"Vi har samlats här idag, inför gud, och denna församling..." Prästen var bra på att tala, och Lupin lyssnade på varje ord, men det var bara en fras han väntade på, Precis som alla andra.
"...Tager du då, James Harold Potter, denne Lily Marie Evans, till din äkta maka, och älska henne i nöd och lust?"
James sträckte stolt på sig, och nu såg han ännu mer ut som en ledare än någonsin. Hans röst och ögon lyste av självförtroende. "Ja." svarade han sanningsenligt, och precis så som traditionen bjöd.
"Tager då du, Lily Marie Evans, denna James Harold Potter, till din äkta make, och älska honom i nöd och lust?"
"Ja," svarade Lily med en röst som bubblade av glädje, men hon lyckades tona ner det tillräckligt för att inte allvaret i stunden skulle försvinna.
"Om någon i denna församling har något imot att detta giftermål äger rum, bör denne yttra sig nu, eller förevigt tiga." sade prästen och såg ut över församlingen med en blick som varnade dem för att säga något. När ingen sade något fortsatte han. "Inför Gud och denna församling förklarar jag er härmed man och hustru." Sirius klev fram med ringarna och James rädde ringen över Lilys ringfinger, och hon trädde den över hans, som de bestämt vid ett tidigare tillfälle. "Du kan kyssa bruden." avslutade prästen med blicken mot James.
James lyfte försiktigt den genomskinliga slöjan som döljde Lilys ansikte, och kysste henne ömt.
Det var signalen för alla deras vänner och släktingar, som i hemlighet planerat någonting extra. Prästen visste om det såklart, och stod och smålog för sig själv. Alla reste sig upp och klappade våldsamt händerna. Lily och James såg sig förbluffat om, när folkmassan strömamde upp mot altaret och lyfte upp dem på sina axlar. Lily såg väldigt förvånad ut, men James bara skrattade.
"Trodde ni att ni skulle kunna hålla det hemligt för mig?" frågade han skrattandes Lupin, som bar honom över sig utan några som helst problem. Lupin hade vant sig vid att allt var nästan viktlöst, men han kunde ändå kontrolera sin styrka. Lupin log och skakade på huvudet. Nej, han hade vetat att James skulle luska reda på det, men det hann han inte säga, för folkmassan drog bort James som skrattade för full hals. Sirius knuffade sig fram i folkmassan för att vara med på det roliga.
~James synvinkel~
Han hade en svävande känsla i maggropen hela dagen efter det. Han hade aldrig varit så glad i sitt liv. Han ångrade ingenting. Han och Lily hade arrangerat fästen på ett värdshus i Skottland. Det låg inte långt ifrån kyrkan eller deras hem, men herrgården kändes alldeles för stor och pompös. Dessutom hade de en del saker som skulle förvirra Lily mugglarvänner. Det hade inte varit så smart om en träddgårdstomte sprungit in under fötterna på Petunias välgödda pojkvän. Det hade varit synd om trädgårdstomten.
James och Petunia hade aldrig varit bästa vänner precis. James visste varför. Hon var avundsjuk på honom och sin syster, för att de kunde utöva magi. Detta erkännde hon aldrig själv, men det syntes i hennes ögon. Det var Lilys mamma som hade tvingat Petunia till bröllopet, men Petunia hade vägrat att följa med om hon inte fick ha med sig sin pojkvän dit. Hon ville antagligen bara göra det svårare för dem att låta bli att använda magi, för både Lily och James tyckte att denna Vernon Dursley var en uppblåst (på mer än ett sett dessutom), pompös och snorkig liten man med lika stort ego som midjemått. Varken han eller Lily skulle dra sig för att förhäxa honom riktigt ordentligt. James skulle vilja förhäxa Petunia också, men det fick han inte för Lily.
Hela bröllopsfesten var som ett enda virrval av glädje, sång, dans och god mat. Peter hade anlänt mycket senare än alla andra, men han hade en vettig förklaring. Han hade förklätt sig till råtta och tittat på bröllopet från första parkett, under predikstolen. Han hade varit rädd att han skulle glöma sig och utöva magi inför någon av mugglarna. James hade förlåtit honom, och Sirius också gjort det eftersom James gjorde det, men Lupin hade verkat misstänksam, men lät bli att säga något.
Han var glad åt att se Snape där, även om glädjen inte var ömsesidig. Snape såg lika arg och vresig ut som vanligt, men han vräkte i sig av maten, och efter halva festen hade han faktsikt början på ett leende på läpparna, fastän det kanske bara var skuggorna som spelade James ögon ett spratt. Till sin förfäran hade han upptäckt att Frank inte var där, och han undrade oroligt vad som hänt honom. De arbetade aldrig ihop, eftersom de var i olika avdelningar inom aurorstyrkan. Frank var med i insatsstyrkan tillsammans med Lily, medans James var fältagent i underrättelsetjänsten. Han och Lily brukade arbeta ihop över avdelningsgränserna, och båda var alltid på plats när de skulle storma ett dödsätarmöte eller liknande.
Frank var en av de bästa inom insatsstyrkan, och han var gift med en kvinna som gick sitt sista år på Hogwarts ungefär samtidigt som James började femman. Hon hade gått i Hufflepuff och gått ut med högsta betyg i alla ämnen. Frank gick då bara sitt sjätte år, men de höll kontakten det sista året i skolan också. James kunde fortfarande se dem ihop, där de satt och myste tillsammans, och han kom ihåg de spratt han och hans vänner spelat dem. Han skrattade igen, och såg sig ner för bordet med alla leende människor som pratade, sjöng eller var allmänt upprymda. Dumbledore satt och underhöll mugglarbarnen med berättelser om den onda trollkarlen Grindewald. Mugglarna stirrade konstigt på honom, men antog att det bara var en saga de aldrig hört tidigare. De kunde inte veta att Dumbledore satt och skröt godhjärtat om sina gamla bragder.
Då och då höjde Dumbledore blicken och tittade konstigt på Sirius, som emellertid inte verkade märka något där han satt och flörtade med en av Lilys gamla mugglarvänninor.
"...Ja, det var så det gick till, när jag grep honom." aslutade han just och rätade stollt på sig. James skrattade när han förstod vad Sirius pratade om. Han körde hjälte snacket med henne, och på mugglar vis. Det dumma var bara att han fått lägsta betyg i mugglarstudier.
"Va?" fnissade den brunhåriga kvinnan. "Är du Pillis? Och grep en brottsling med handkofflar?"
"Japp." sade Sirius och tog tillfället i akt att spänna sina muskler. Kvinnan skrattade ännumer, men Sirius verkade fortfarande inte inse att han gjort bort sig. Det hette inte habdkofflar, utan handhovar... eller var det klovar? James skakade på huvudet och tittade på Lily som satt brevid honom. Hon var för upptagen med att prata med en av sina vänninor från Hogwarts, Beatrice, så James såg sig om i rummet istället.
Det var ett stort rum med timmrade väggar och tak. Det var ett speciellt rum som värdshuset hade för bröllop och andra festligheter. Vanligtvis var det många bord i rummet, men just nu hade alla bord och stolar radats upp jämnsmed väggen. Tre speciella långbord hade istället radats upp i en U-formation och vid den satt gästerna på vita stolar med extra bekväm sittdyna. Bordet hade en vit duk och dignade av olika maträtter. Det fanns en stor öppen yta där de kunde dansa när musiken kom igång. Först skulle det vara brudvals såklart, med bara han och Lily, sedan skulle alla dansa fritt med vem de ville.
På James tallrik fanns en stor bit bröllopstårta som såklart hade vält när han tog den. Den var utsökt, med jordgubbar doppade i choklad, olika sylter mellan lagren, vaniljkräm, mandelmassa med honung och...
Plötsligt kände han en hand på sin axel och tittade upp i Dumbledores vänliga ögon.
"Professorn, jag..." började James, men Dumbledore skakade på huvudet.
"Jag är inte din professor längre, James." sade han vänligt. "Och jag gillar inte när växna människor tilltalar mig som en lärare... Det får mig bara att känna mig gammal. Hur känns det nu att vara en gift man?"
James kände efter. "Ingen störe skillnad från att vara sambo faktiskt. Jag tror att vi båda vetat att det bara var en tidsfråga, så vi har levt som gifta innan också. Men nu är det officiellt."
Dumbledore log. "Vad tyckte du om prästen då?" Det fanns någonting dolt i de där gnistrande blå ögonen.
"Han var jätte bra!" utbrast James entusiastiskt. "När jag var liten trodde jag att alla präster var gamla stofiler som inte skulle känna igen ett skämt om det så dansade naket för dem... Men den här killen var fantastisk, i varje fall innan själva cermonin, men man kan ju knappast vänta sig att han skulle börja skämta mitt i alltihop... Varför undrar du förresten?"
Dumbledore log. "Han är min bror."
~Lilys synvinkel~
"Han är min bror."
Hon vände omedelbart blicken mot Dumbledore och svarade inte på Beatrice fråga. Inte för att Beatrice märkte något, för hon hade redan fått i sig alldeles för mycket vin, och bara babblade vidare utan att bry sig om ifall någon lyssnade eller inte. Om hon inte fick ett svar fortsatte hon som om hon svarat åt dem, och ibland kunde hon inleda långa debatter med sigsjälv.
"Jag tyckte väl att han var lik dig, profess... Dumbledore!" utbrast Lily med ett leende. James såg alldeles förbluffad ut.
"Men... Var inte han en mugglare? Och hur kommer det sig att ni har olika efternamn?" frågade James. Plötsligt insåg Lily att detta var första gången han sett James överraskad. Hon hade sett honom oförstående och chockad, men aldrig överraskad. Han var nämligen bra på att luska reda på överraskningar innan han drabbades av dem, och det var därför han var så bra inom underrättelsetjänsten. Frank sade att James var den som snabbast stegade upp bland rangerna, att han var den yngsta som någonsin haft den post han hade idag. Fast James berättade såklart aldrig sånt. Han nämnde att han blev befodrar, men han skröt inte om hur bra han var, eller att han var den yngsta kaptenen någonsin. Det var han alldeles anspråkslös för att göra.
"Vi har olika pappor." förklarade Dumbledore. "Ingen av dem magisk, kanske jag borde tillägga. Vi har inte träffat varandra så mycket, det måste jag erkänna, men vi står ändå varandra nära. Jag brev växlade med honom under mina år på Hogwarts."
"Men hur kommer det sig då att du har magiska krafter men inte han? Ni hade ju samma mamma, och magiska gener är ju starka sägs det."
Lily log för sigsjälv. Mugglarna trodde att DE kunde mycket om gener. Trollkarlar hade kännt till genetiska lagarna flera hundra år innan mugglarna.
"Min mor var inte heller magisk." svarade Dumbledore enkelt.
Nu var det både Lilys och James tur att bli överraskade. "Är ni mugglarfödd?" utbrast de förvånat i munnen på varandra.
Dumbledore skrattade. "Jo, visst är det konstigt att alla tror att jag är fullblodstrollkarl?" Hans leende mattades ut en liten smula. "Det är ett slående bevis för att en mugglarfödd är lika bra som ett fullblod, tycker ni inte?" Han blinkade spjuveraktigt mot dem.
Hon och James tittade förbluffat på varandra. Under hela deras tid som elever på Hogwarts hade de aldrig fått reda på någonting om deras rektor. Nu kom allt på en gång... Eller kanske inte allt, men ganska mycket.
Dumbledore reste sig upp och log igen. "Då så, då kanske det är bäst att jag går tillbaka till barnen. De vill säkert höra historien om trollkarlsskolan... Igen."
Därefter försvann Dumbledore, och Lily började prata med James igen. Han var så gullig när han var förvånad. Hon kysste honom försiktigt på hakan och ledde upp honom mot Dansgolvet. Det var dags för brudvalsen nu, och medans hon reste sig upp såg hon att Sirius och hennes gamla mugglarväninna Lisa hade sprungit iväg för att vara ensamma. Hon log åt chocken Sirius skulle få när Lisa berättade för honom att hon mycket väl visste vad han var för något, och inte hade trott ett ord av den rappakalja han hade dragit för henne.
~Remus synvinkel~
Lily och James gick upp mot den fria golvytan där man kunda dansa. Lupin förstod att det var dags för brudvalsen, och satte därför ner glaset han just höjt mot sina läppar. Nevositeten var borta, allt hade gått bra. Det enda som besvärade honom nu var att Peter ljög. Om Peter hade suttit under altaret skulle Lupin kännt lukten av honom, men det hade han inte gjort. Vad hade Peter egentligen gjort som var så hemligt att han inte kunde berätta det för sina vänner? Kanske var det ett uppdrag från ministeriet. Det kan inte vara lätt att vara anställd inom mysteriedepartementet, när man inte får prata med folk om det man upplevede, eller vad man ens gjorde när man arbetade. Eller också kanske han entligen hade träffat en tjej? Eller också... Nej, Peter skulle aldrig göra någonting sådant! Men varför ljög han?!
Lupin skakade uppgivet på huvudet.
"Vad tänker du på?" frågade en varm och förförisk kvinnoröst brevid honom. Han knep irriterat ihop ögonen. Den där mugglarflickan hade småflirtat med honom hela kvällen, och hon verkade inte ge upp. Han ville inte ha några förhållanden, han skulle bara skada tjejen om han försökte.
"Jag tänkte på aktiekurser." sade han och försökte hålla rösten lugn, men ändå avvisande.
Tjejen fnissade bara. "Jag gillar män som spelar svårfångade."
Lupin knep ihop hela ansiktet den här gången och drog överläppen bakåt i en ilsken grimas. "Snälla, för hundrade gången, jag vill inte!" Den här gången kunde han inte lugna sig tillräckligt för att hålla ilskan borta ur rösten.
"Joho då." Envisades flickan.
Lupin vände sig om och såg henne i ögonen. Hon var väldigt vacker, men det spelade ingen roll för Lupin, som ändå inte var intresserad... Eller egentligen var han det. Såhär nära fullmåne var hans känslor lika starka som hos en varg, och en varghane skulle inte tacka nej om en varghona var villig till att para sig... Det var så man tänkte dagarna innan förvandlingen, och det skämdes Lupin över. Det var skillnad mellan att dansa och ha kul, kanske bli lite kär, det visste hans mänskliga jag, men vargen inom honom kände inga sådana gränser. Flickan hade blont hår som räckte ner till axlarna, och anledningen till att Lupin tyckte att hon var en flicka var att hon dels hade ett alldeles slätt och blekt ansikte, och dels var hon ovanligt kort. Hennes ögon var mörka, nästan svarta, som Peters. Hon sade själv att hon var tjugoett... Sade hon. Lupin själv tyckte att hon knappt kunde vara äldre än arton. Inte för att det spelade någon roll, för Lupin hade ändå inte ens tänkt dansa med henne. Lupin var tyst och ignorerade flickans fortsatta frågor och försök att reta honom. Det var nästan ouhärdligt när hon började smeka sitt ben mot hans i skydd av bordet. Han flyttade envist undan sitt ben och blängde argt på henne. Då fnissade hon bara åt honom.
"Kom nu så dansar vi." sade hon lungt, som om han vore hennes pojkvän redan.
"Nej, jag..." Plötsligt hade hon dragit honom på fötter. Lupin hajade till. Mugglarflickan hade faktiskt DRAGIT honom på fötter. Han hade försökt kämpa imot. Han tittade förvånat på mugglarflickan, och hon tittade förvånat tillbaka mot honom.
Tystnad.
"Kom." sade hon sedan och drog iväg med honom. Inte mot dansgolvet, utan mot utgången.
När de kom ut insåg Lupin plötsligt att det redan var natt. Stjärnorna lyste ovanför deras huvuden, och den nästan fulla månen förlängde deras skuggor så att de såg ut som svarta jättar på marken. De såg varandra in i ögonen, och Lupin kände hur han började svettas. Tänk, henne skulle jag kunna vara tillsammans med utan att skada, henne skulle... Han avbröt snabbt tankegången, men han såg att flickan också tänkte på någonting i samma stil. Han såg att hon hade ett skälmskt leende på läpparna, och plötsligt förstod han att han själv också hade det. Snabbt tömde han sitt ansikte på bevis på vad han tänkte på.
"Så..." började hon och tittade ner i marken. "Är du... En av trollkarlarna?"
Lupin visste att mugglare som mot all förmodan blev bitna av en varulv, hämtades upp utav trolldomsministeriet som undervisade dem i hur de på bästa sätt skulle hindra sigsjälva från att skada andra, och erbjöd dem en egen cell en gång i månaden när förvandlingen ägde rum. Och då var de förstås tvugna att berätta för dem om trollkarlsvärlden, och på så sätt blir de skrivna som "vetare," som är en mugglare som känner till trollkarlsvärlden. Alla släktingar till mugglarfödda och halv trollkarlar är regristrerade som vetande. Nästan ingen annan förutom de högsta muglarledarna, och såklart de som var varulvar eller vampyrer. Han samlade sig för att svara. "Ja." sade han med spänd röst.
"Jaså..." mummlade hon mot marken. "Är du... en av dem?"
Nu visste inte Lupin. "En av vilka?"
"Du vet..." hon vred besvärat på sig. "De där trollkarlarna i grå mask." Lupin kände kalla kårar längs ryggraden. Hade hon blivit rekryterad av dödsätarna? Han lugnade snabbt ner sig. Om hon varit dödsätare skulle hon känna till deras namn. Men hur hade hon annars kommit i kontakt med dem? "De frågade mig om jag ville... Följa dem. Som en hund, eller någonting. Tjäna den store, sade de. Aldrig! Jag är minsann ingen knähund som de kan lära göra små tricks!"
Lupin nickade. Han visste att det just nu var vargen inom henne som han talade med. "Jag vet, jag har också blivit tillfrågad. Hur kom du undan dem? De brukar inte visa någon större nåd mot de som vägrar."
Flickan log ett sadistiskt leende. "Jag dödade dem." Plötsligt försvann leendet. "Varför sade jag det där?" frågade hon förvirrat.
"Det är vargen som tar överhand. Du måste kämpa för att..." Det var försent. Hon var redan över honom, och hon kysste honom våldsamt. Nu kunde inte heller han hålla vargen borta, utan lät den ta över...
*** Haha, här var det R-Klass igen! Lurade! ***
Han vaknade upp dagen efter ute på parkeringen utanför någon sorts hus. Han låg under någonting, det kände han på vikten, men det var inte tungt. Han lade handen för pannan och försökte komma ihåg vad som hade hänt. Han hade huvudvärk kände han nu, vilket antagligen berodde på att han legat med huvudet mot asfalten hela natten. Han kom ihåg att han inte druckit.
Han spärrade upp ögonen. Plötsligt kom han ihåg allting, Lily och James bröllop, festen, mugglarkvinnan och...
Han tittade ner och såg vad som låg över honom. Flickan låg över honom, och snusade jämt mot hans bröstkorg. Hon var naken. Han också.
"Herregud..." mummlade han och såg sig omkring efter sina kläder, och han hittade dem snart. Eller rättare sagt, han hittade vad som fanns kvar av dem. De låg sönderslitna och utspridda i en vid cirkel omkring dem. Han skrattade plågat när han såg att det enda hela plagget, kvinnans strumpa, hade hamnat på lyktan till Sirius motorcykel. Han petade lite försiktigt på kvinnan.
"Du..." han visste inte ens hennes namn, kom han just på. "Hör du, vakna nu. Vi måste upp." Hon mummlade och rörde på sig. Plötsligt kände han att de fortfarande var "sammanlänkade."
Han rullade runt och hamnade ovanför henne, vilket gjorde att hon vaknade. "Godmorgon på dig." mummlade hon yrvaket. "Dags igen?"
Lupin rodnade när han insåg hur det måste se ut. Han drog sig generat ut. "Nej, vi måste på något sätt hitta kläder att ha på oss..."
Hon såg sig om, och snart spärrade också hon klarvaket upp ögonen. "Här har det minsann gått vilt till..." skrattade hon, men med en underton av panik.
Plötsligt höre Lupin ett skratt som han kände till allt för väl...
*** Nu är det minsann inget R-klass mer... Jag lovar. ***
~Lilys synvinkel~
Vad tusan var det Sirius skrattade åt nu då? undrade hon och väckte James. Han lät alldeles hysterisk
"Vad är det?" frågade han sömndrucket.
"Sirius skrattar." sade hon, men insåg sedan att det kanske lät ilite dumt, och att James såklart skulle jävlas med henne.
"Jasså?" undrade han ironiskt. "Det är minsann inte varje dag."
Hon slog honom på axeln. "Passa dig du!"
"Annars?" flinade James.
Hon struntade i honom och trasslade sig ur hans grepp, slöt sin röda morgonrock omkring sig och gick sedan fram till fönstret som vätte mot parkeringen. Det hon såg fick henne att hoppa till och titta bort.
"Vad är det?" frågade James, plötsligt oroligt. Han reste sig själv upp, men struntade i morgonrocken. Han tittade ut genom fönstret och mummlade "Herre gud." Varefter han gick fram till deras väskor och rotade fram lite alldagliga kläder från väskan, varefter han slängde ut dem till Lupin och Maria som låg nedanför fönstret, utan ett tygstycke på kroppen. Nog för att det fanns en hel del stycken att välja bland, men inget av dem var längre identifierbart som kläder. "Hallå där, tjejen. Du får ha lite av mina kläder. Måntand, din idiot, du får nöja dig med..." Han tog sin morgonrock och slängde ut den. "Den här. Och Tramptass, försvinn med dig din gammle fluktare!"
"Vad då fluktare!" hördes Sirius harmsna röst genom fönstret. Lily log åt sin mans elakhet. "Det var ju för tusan svårt att INTE se dem! Jag ville bara hem!"
"Whatever you say..." mummlade James, men tillräckligt högt för att Sirius skulle höra.
"Du din..." rösten klipptes av när James stängde fönstret. Han gick fram till henne och kysste henne på pannan. Hans varma läppar fick henne att rysa av välbehag och minnas natten. Det var första gången hon inte hade magiskt skydd, och de hade inte vidtagit några andra åtgärder. De ville ha ett barn innan det blev försent, men de hade bestämt sig för att vänta tills de var gifta.
"James, vad tycker du barnet ska heta?" frågade hon med ett leende i ansiktet.
James log tillbaka. "Om det blir något så tyker jag att hon ska heta Lily. Om det är en kille också. För då kanske de blir lika söta som du." Han flinade.
"Sluta nu, jag menar allvar." sade hon.
"Tja..." sade James och verkade seriös. "Vi kan ju döpa henne till Marie om det blir en tjej."
Typiskt honom. Han kan aldrig vara seriös. "Visst, men om det blir en kille så kan han ju få heta Harold."
"Nej, för tusan." protesterade han. "Inte Harold. Det blir för långt att säga... Harry kanske?"
"Visst." sade Lily. "Harry Potter..." mummlade hon och smakade namnet med tungan. "Låter bra."
~Det Var Det och VHS~
Submit ReviewReport Possible AbuseAdd Story to FavoritesAdd Author to FavoritesAdd Author to Author Alert 1. Träffen2. Hogsmeade3. Hemligheter och Falska vänner4. Ett lyckligt par, och två vargar emellan