James och Lily
Förord
Det har ungefär nio månader sedan vi senast träffade våra vänner Lily och James... De som läste del 4, kanske kommer ihåg försökte Lily och James skaffa barn... Gissa vad? Det lyckades! Hehe... De har redan nu en liten småtting påväg! Blir det en pojk eller flicka tro? Spänningen är olidligt... ;)
Nu till Överraskningen... Mestadels av denna berättelse kommer vara skriven ur James och... trumvirvel Sirius synvinkel! Yes! Anledningen till varför det inte blir så mycket Lily är att jag inte har NÅGON SOM HELST aning om hur det känns att föda barn, och det är antagligen sant att en kille aldrig kan föreställa sig det... Men ni tjejer kan inte heller föreställa er smärtan när en kille blir sparkad... Nej, jag kommer ifrån ämnet. Iaf, njut av berättelsen!
P.S Jag sade i förra delen att Lily inte använde något magiskt skydd, men då menade jag perventinmedel inget annat... För det framkommer senare att hon faktiskt använde magiskt skydd, men inte som skydd mot graviditet.
James synvinkel
Det var väldigt vackert väder för en quiddichmatch, speciellt ett världsmästerskap. Gräset på planen var kortklippt och smaragdgrönt där under honom, och en mild bris svalkade hans svettiga kropp och fick honom att sucka av välbehag. Finalen var mellan Scottland och England. Någon av dem skulle lämna planen som världsmästare.
Publiken under honom på läktarna var helvilda. De skrek och stampade med fötterna. Framför honom flög Scottlands Röda spelare fram mellan de Engelska blå. James log för sig själv där han svävade stillastående i luften. Om Scottlands tur höll i sig skulle de vinna. Engelsmännen verkade ha glömt bort försvarsspelet och koncentrerade sig nästan uteslutande på att göra mål.
James, som var en ganska smart taktiker och strateg, hade inte underskattat engelsmännen utan gjort upp en 50-50 taktik, hälften försvar hälften anfall. Det gjorde att Engelsmännen med sitt offensiva spel då och då faktiskt fick in bollen, men för varje boll de fick in, hade scottland redan fått in två, tack vare englands slappa försvarsspel.
"Hur går det, Potter?" frågade lagets vaktare som flög nedanför honom vid ringarna. "Ser du någonting?"
"Ingenting" svarade James lungt och fortsatte att spana från sin plats ovanför resten av spelarna. Den engelska sökaren flög vilt omkring i sitt sökande efter kvicken, men James visste bättre. Om man flög omkring sådär blev man trött, och blev man trött blev man långsam, och om man var långsam kunde man inte ta kvicken. Därför stannade han lungt kvar på sin plats.
Plötsligt såg han Någonting som glimmade som av guld strax ovanför honom till vänster. Han flög snabbt mot kvicken och önskade att hans Komet Två-Sextio, den senaste modellen, faktiskt höll vad den lovade med sina 5% extra topphastighet över föregångaren Två-Femtio, som den engelska sökeren flög.
Problemet med Komet Serien var att den blev svag ju längre man använde den, och började ibland svänga litet åt ett håll hela tiden, vilket gjorde det svårt att hålla en rak kurs, och försvårade styrningen. Fast den som James hade var splitter ny, så han behövde inte oroa sig för just det...
Vinden visslade i hans öron, och nu insåg publiken plötsligt att han fått syn på kvicken.
"James, James, James!" Vrålade publiken och stampade med fötterna i läktaren.
Han sträckte ut handen mot kvicken... Den var bara två centimeter ifrån att röra den, han kunde känne fläkten från de små vingarna, känna smaken av seger... Han såg hur den engelska sökaren närmade sig honom från sidan.
Vad konstigt, tänkte han och rynkade pannan när han såg vem sökaren var. Det var Lily.
Hon flög upp jämsides med honom och skrek "James, James!" I hans öra.
Han vaknade med ett ryck och såg sig vilt omkring. Han låg hemma i sin säng. Han kunde fortfarande höra Lilys skrik i hans öron, så han skakade trött på huvudet men ljudet försvann ändå inte. Då tittade han brevid sig i sängen och såg att Lily faktiskt låg där och skrek.
All trötthet flydde honom omedelbart, snabbare än en dödsätare flyr från en auror.
"Herre gud! Är det dags?" frågade han och flög upp ur sängen och sprang runt på andra sidan, föll ner på knä igen brevid henne och tog hennes hand. Den var alldeles varm, och det fanns märken i handflatorna efter hennes naglar. "Kommer barnet nu?"
Lily slutade skrika ett kort ögonblick "Jag tror det..." Hon pustade och flämtade "Det gör det nog."
James ställde sig upp igen och försökte samla sig... Vad skulle han göra? Sovrummet var kolsvart, så han kunde inte hitta någonting som kunde hjälpa honom, inte för att han skulle kunna göra någonting åt Lilys tillstånd med något som fanns i rummet, även om han kunde se det.
Han började gå tillbaka mot Lily och märkte förvånat att han hade lagt handen mot sin panna. Han var alldeles villrådig.
"James, ta dig samman!" Skrattade Lily, men skrattet försvann snart i en plågad grimas. "Hjälp mig till st. Mungos istället för att springa omkring som en yr höna!"
James löd henne omedelbart, och lämnade det mörka rummet. Korridoren utanför lystes upp av fotogenlampor, vilkas fladdrande ljus mot de Röda tapeterna fick det att kännas nästan som om det vore Gryffindors sällskapsrum. Han hämtade tröst i detta medans han sprang ner längs korridoren och fram till den långa trappan som gick ner till ingången. När han kom ner till foten av trappan vek han av och gick in i första rummet till vänster, vardagsrummet. Han tände snabbt eld i den öppna spisen (samma modell som den i Gryffindors sällskapsrum) med hjälp av Incendius. Omedelbart flammade en eld upp där, lika stark som om den brunnit i flera timmar. Han sprang upp på övervåningen och hämtade Lily.
Hon kunde knappt gå, så James bar upp henne i famnen. Hans timmar på quiddichplanen var inte anledningen till varför hon kändes fjäderlätt trots sitt tillstånd. När man är varulv är allt fjäderlätt.
Han tänkte tillbaka på den kvällen för alla dessa år sedan. Trots att det var längesedan mindes han det som om det vore igår...
Han själv, Sirius och Peter hade varit på Svinhuvudet, där de kunde möta folk som kunde sälja dem olagliga saker som de kunde använda i sina busstreck. Sirius hade fått en konstig idé, som vanligt. Han hade föreslagit att James skulle gå fram till bardisken och försöka beställa en flaska Ogdens Gammla Eldwhiskey, bara för att se om det gick.
James hade såklart ställt upp, dum som han var, för han hade varit säker på att bartendern skulle be honom om legitimation.
Det gjorde dessvärre bartendern inte.
Och Sirius menade att det var synd att kasta bort något som man inte skulle kunna få igen, för nästa gång kanske bartendern skulle ha mer uppmärksamhet på kunden än sina smutsiga glas.
James hade först tvekat, men sedan hållit med om att det var ett tillfälle man inte kunde missa.
Sirius hade förstås tyckt att det var kul att supa honom under bordet, och han hade svaga minnen om att han pratade om någonting han skulle göra med Snape hela tiden. Just då hade han tyckt att det lät roligt.
Det var först när Snape klättrade in under det piskande pilträdet som han förstod allvaret i Sirius "skämt." Han hade snabbt nyktrat till och gav sig av efter Snape för att rädda honom, trots Sirius protester. Sirius förstod helt enkelt inte att Snape kunde bli dödad. Han trodde bara att han skulle bli skrämd, och förutom det klara sig helt oskadd. Sirius var alldeles för vad vid att vara Animagus.
När han väl hade kommit ner i hålan hade Snape redan gått en bra bit in, och när James slutligen kom ikapp honom hade han kommit fram till huset och hade precis satt en fot in i rummet på nedervåningen.
Han hade protesterat vilt och fäktats med armarna när James förtvivlat försökte dra honom tillbaka ner längs den mörka gången. Han skrek och svor, men James brydde sig inte. Nu var det inte bara sitt egna och Snapes liv som stod på spel, utan också Remus. Om han skulle döda James och Snape skulle han bli "avlivad" som ministeriet sade. De tyckte minsann inte att ordet avrättning var rätt, eftersom de såg på varulvar som djur, inte människor.
Men Snape förde ett sånt oväsen att Remus utan svårighet hade hört dem.
Snape hade slutat protestera såfort han hörde Remus morrande i mörkret, som tilltagande åska. Då hade han minsann laggt benen på ryggen och flytt, och i sin iver att komma iväg hade han vält omkull James, vilket gjorde att han förlorade ovärderliga sekunder. När han väl kommit på fötter sprang han igen, snabbare än han någonsin sprungit, men det var inte snabbt nog. När han var halvägs ut ur hålet kände han hur någonting vasst högg in i hans ben.
Fast då var Dumbledore redan på plats och använde någon typ av besvärjelse på Remus som fick honom att släppa taget om James ben, och då drog Dumbledore upp honom ur hålet. Trädet verkade inte våga slå på Dumbledore, utan höll sig lika stilla och lugn som en Ek när det är vindstilla.
James mindes förskräckelsen när han tittat ner på vad som fanns kvar av hans ben. En blodig massa med en bit benpipa som stack ut ifrån ingenstans. Han svimmade såklart, och när han vaknade nästa morgon hade benet växt ut igen. Det var då det sjönk in, att han var varulv precis som Remus. Att han var tvungen att lära sig hantera sin styrka innan han skulle våga sig nära Lily igen. Han funderade på att göra slut ett tag, men Lily ville inte höra talas om det.
Hon stöttade honom alltid när det var svårt, trots att han ibland, helt oavsiktligt, råkade ge henne rejäla blåmärken. Att dela säng var det inte tal om, med den styrkan han besatt, men Lily visste bot på det också. Hon hade letat upp en trolldryck som skapats av flickvänner och makor till varulvar, som skyddade dem mot all fysisk skada. Den förtrollningen använder även aurorer och vampyrdödare. Aurorer när de slåss mot dödsätare och inte kan använda trollstaven, vampyrdödare för att överleva alla slag de får av vampyrerna.
James var lättad över att Lycanthropi inte gick i arv, och att lille Harry eller Maria skulle klara sig undan att bli varulv.
Han vakade upp av att någon frågade han vad han ville. Han ryckte till och insåg med ens att han utan att tänka hade slängt in flammpulver i lågorna, klivit in i elden och tagit sig till st Mungos.
Han stod i en stor sal med vita väggar och tak, vitt marmourgolv och Glasdörrar framför och bakom honom. I receptionen till höger satt en häxa med sin långa näsa i kvällsutgåvan av the Daily Prophet. Hon lyfte inte blicken innan hon hörde hur Lily flämtade i James famn.
När hon tittade upp över kanten bleknade hennes redan bleka ansikte och blev nästintill kritvitt.
"Åh nej," flämtade hon skräckslaget. "Inte ett till överfall på mugglare! Säg inte att de har använt cricuatu..."
"Lugna er!" flinade James. "Det är min fru, och hon skall föda vår son... Vi behöver bara en läkare som kan hjälpa oss med det."
Men ens sken häxan upp. "Nej, men så roligt!" utbrast hon "Vi har sett alldeles för mycket död på sista tiden... Ja, just det ja, en doktor... Vänta ett ögonblick." Häxan sprang ut ur rummet via dörren som fanns bakom receptionsdisken. Någon minut senare kom en sjuksköterska instormande i rummet genom de stora glasdörrarna framför James.
Hon var lugn, men ställde sina frågon snabbt medans hon antecknade.
"Blodtyp?" frågade hon.
"AO" svarade James automatiskt.
"Jag menar ifall hon är mugglarfödd, halvblod eller fullblod."
James ilsknade till. "Jag vill ha en annan läkare. Ingen dödsätarwannabe skall röra min fru!"
Sköterskan suckade. "Det är den reaktionen jag brukar få, men det är inte som du tror. Det finns olika besvärjelser som passar olika bra på olika typer av magiskt blod. Det är för hennes egna bästa." Hon sade det snabbt och kort, och hade redan trollat fram en bår framför James. Han rodnade och lade försiktigt ner Lily på båren.
"Förlåt... Hon är mugglarfödd." mummlade han, och hon körde snabbt iväg med båren. Han var tvungen att småspringa brevid henne för att hinna med.
"Det gör inget. Blodgrupp AO, sade du... Allergier?"
"Nej."
"Medeciner eller trolldrycker?"
"Ja, lycaninvulnera."
Hon ryckte till "Är det inte.."
"Jag är varulv, ja, det är därför hon dricker den. Nästa fråga." De sprang ner längs ett antal kritvita korridorer, och James höll hela tiden Lily i handen, som bet sigsjälv i underläppen hela tiden som för att hindra sig från att skrika.
Sköterskan återhämtade sig snabbt. "Fullständigt Namn?"
"Lily Marie Potter."
"Har hon fått barn förut?"
"Nej, det här är första gången."
Just då svängde de runt ännu ett hörn och in igenom en dörr. James gjorde en ansatts att följa efter, men sköterskan stoppade honom.
"Du får vänta här." Sade hon och viftade med handen mot ett antal bänkar som var uppradade på väggen mitt imot dörren. "Lämna födandet åt din fru och barnmorskan." Hon stängde dörren till salen rätt i ansiktet på honom.
Sirius synvinkel
Han log elakt åt sigsjälv där han satt i sin fotölj framför brasan. Han hade varit listig och slug, och var stolt över det. Han hade planerat ett mästerverk, det bästa skämtet någonsin! Fast det tyckte han ju varje gång... Hans leende mattades ut lite och han kände ett skuldtyngt sting i bröstet när han mindes att det var hans fel att James var varulv (Att han riskerade Snapes liv struntade han blankt i).
Han hörde hur Lisa kom fram imot honom och skulle just sätta sig ner i en fotölj brevid honom, när han inte kunde hålla sig längre utan fnissade. Han lyckades göra om det till en hostning, men Lisa såg misstänksam ut, och tvekade innan hon försiktigt satte sig ner i fotöljen med blicken på Sirius, som tittade bort. Försiktigt petade hon på fotöljen innan hon, fortfarande tvekande, långsamt satte sig ner. Hon slöt ögonen och var beredd på vad som helst.
Hon suckade lättat när ingenting hände.
"Vad var det där om då?" frågade hon förvånat.
"Inget." sade Sirius lungt.
"Jo, du har gjort någonting med fotöljen." envisades hon.
"Nej då, vad får dig att tro det?" fortsatte Sirius och lät som om han var djupt försjunken i sina tankar när han i själva verket hela tiden fick skrynkla ihop ansiktet för att inte skratta. Som tur var hade han vänt bort ansiktet.
"Det är nå..." Plötsligt lossnade alla knappar på fotöljen, och snörena som bundit fast knapparna i fotöljen tjänade nu som rep när knapparna flög runt runt fotöljen och band fast Lisa vid den. "Sluta, släpp mig!" vrålade hon mer åt fotöljen än åt Sirius, som ändå inte skulle höra henne. Han låg nämligen på marken, dubbelvikt av skratt. Han skrattade så mycket att han fick svårt att andas.
"J-Jag fick dig!" vrålade han mellan skrattsalvorna "Du satte dig, och precis när..." Han började skratta igen och avslutade aldrig meningen. Lisa kämpade förjäves för att komma loss. Hon såg så söt ut där hon satt och försökte ta sig loss... Hon var arg också, såklart, men Sirius gillade när hon var arg på honom.
Han skulle låta henne bygga upp sin vrede, så att hon skulle stå och skrika åt honom i en kvart tills han helt lugn skulle säga "Du är så söt när du är arg..." och då skulle hon sucka uppgivet och pussa honom på hakan. Ibland gick det vidare, ibland inte. De hade levt tillsammans sedan Lily och James bröllop, och han hade upptäckt att hon var lika skämtsam som han, med undantag av att han tålde att själv bli utsatt för skämten till skillnad från hon. Ja, också den lilla biten att hon inte kunde utöva magi, men det gjorde det samma enligt Sirius.
Han väcktes plötsligt ur sina tankar av ett ljudligt plopp ifrån den öppna spisen, och Lisa skrek till.
"Tjenare, Sirius." sade James huvud hurtigt ur lågorna. "Minns du mig?"
"Njae..." muttrade Sirius och låtsades som om han tänkte efter... "Eller jo, vänta, Peter Lupin var det va? Eller kanske Severus Snape?"
"Gissa igen." Flinade James.
"Kom igen, vad vill du?" suckade Sirius tillgjort.
"Jag undrade om du kanske ville pallra dig hit till sjukhuset, med tanke på att din GUDSON HÅLLER PÅ ATT FÖDAS!"
Sirius slog sig hårt för pannan och stönade uppgivet. Han hade glömt bort det! Alla James vänner hade ju märkt Lilys dag i sina almanackor, men han hade ändå lyckats glömma bort det.
"Tusan! Jag kommer direkt!" sade han stressat och såg sig brådskande om i rummet efter flammpulvret sam han visste att han hade någonstans. Vardagsrummet var lika mörk som natten utanför, men den görna eldens ljus hjälpte honom att se lite av rummet. Väggarna var mörkbruna, nästan svarta, och förutom den blå soffan och fotöljen fanns det ett litet bord med glasskiva som reflekterade det gröna ljuset. På väggen till vänster stod en stor bokhylla i vilken en mängd titlar var uppradade i tydlig oordning. En del böcker låg på golvet där han släppt dem för tillfället. Det enda som syntes av den lilla fur dörren som gick in till köket var ljuset som läckt ut ur springan under dörren. Han hade dukat upp en middag där som han hade tänkt bjuda Lisa på senare, men det verade inte som om det skulle bli av. Plötsligt insåg han att han såklart hade flammpulvret på spiselhyllan
Med ett plopp var James borta och Sirius slängde snabbt in en nypa flammpulver från en kruka på spiselhyllan.
"Jag då?" kved Lisa skräckslaget. Hennes ögon var stora av rädsla.
"Vad tror du om mig?" suckade Sirius och viftade med trollstaven, och repen försvann. "Kommer du med?" Han räckt ut handen för att hjälpa henne på fötter.
Lisa ignorerade den, ställde sig upp och borstade av framsida av sitt linne, som Sirius fått veta att det hette. "Nej." sade hon tvärt och vände honom surt ryggen.
"Kom igen, en av dina kompisar skall ju bli mamma för sjuttsingen!" nu blev Sirius nästan sur han med. Hon svarade inte. "Visst, skyll dig själv. Du vet att flammpulver inte reagerar på mugglare. Om du ska med så får du följa med mig." Fortfarande inget svar. Han skakade på huvudet och klev in i den gröna elden. De svala flammorna slickade honom och han bet sig i underläppen för att inte skratta. Han tyckte alltid att det kittlades. "St. Mungos!"
Alla öppna spisar vindlade förbi honom där han snurrade runt bland de gröna lågorna. "Yehooooooooo!" vrålade han glatt när han susade förbi öpppnigarna som ledde ut till trollkarlshem över hela världen. Han älskade den kittlande känslan i magen.
Tyvärr var resan snart slut, och han flög ut ur en stor vit spis som verkade vara gjord så att fler än en person skulle kunna komma in samtidigt, men nu på natten var det bara han som kom dit. Entrén var ingen ny syn efter alla gånger han skadat sig och hamnat här på sjukhuset. Men det har var första gången han hälsade på någon, och James hade inte sagt vilket rumsnummer eller vilken våning han skulle ta sig till.
Receptionisten satt inte på sin post, och han hade inte tid att vänta. Han såg sig desperat om efter någon annan han kunde fråga, men rummet var helt tomt.
Helt plötsligt blinkade en svart tavla. Det var den sorts svartatavla man kunde hitta på Hogwarts, eller vilken skola somhelst. En text som såg ut som om den skrivits med tavelkrita hade uppenbarat sig.
"Hallå där!" stod det "Behöver du hjälp?"
"Va?" frågade Sirius förvånat. Han öppnade och stände munnen några gånger, men han kom inte på någon mer att säga, så han sade helt enkelt "Va?" igen.
Texeten suddades ut som av en osynlig hand, innan en annan lika osynlig hand började skriva igen. "Kan - Jag - Hjälpa - Dig?" frågade tavlan med samma ton som om den pratat med ett efterblivet troll.
"Äh, min vän och hans fru håller på att bli förädrar och..."
"Namn?" frågade tavlan trött.
"Lily och James Potter." svarade han och upptäckte att han närmat sig tavlan. Texten flöt ihop till ett streck, och pilade iväg ur ramen på tavlan, och en liten stund blev han ensam. Han såg sig nervöst omkring, men snart kom texten tillbaka.
"Följ mig!" stod det, och texten flöt samman och bildade en bil som pekade ner längs korridoren.
Han sprang flämtande fram till nästa tavla, där en ny pil uppenbarade sig, som den här gången ledde till vänster. Då och då stod det även ett litet meddelande under pilen som t.ex "Tredje dörren till höger," eller "Följ korridoren tills du kommer till en korsning, och leta reda på nästa skylt".
Efter fem minuters springande kom han entligen fram till en dörr med en skylt där det stod "Väntrum."
"Lycka till!" stod det på tavlan, innan texten flöt ihop till ett streck, som åkte ut ur kanten på ramen, påväg mot nästa tavla.
Han öppnade dörren och klev in. Där inne satt Remus och Peter på en bänk som var fäst mot väggen, och James stegade stressat omkring i hela rummet. När han hörde Sirius öppna dörren, tittade han upp.
"Jasså, dags att komma nu?" frågade han irriterat.
"Uppenbarligen." svarade Sirius stelt. Han gillade inte när folk skällde på honom som om han vore ett litet barn. Remus sände honom en varnande blick. "Vad?" fräste han åt honom.
"Sätt dig ner, Sirius." sade Remus lungt och tittade återigen ner i kvällsutgåvan av the Daily prophet. "Det räcker med att du är sen. Du behöver inte bråka också."
"Vad då 'sen'?" han ilsknade till. "Ni var väl inte här mycket tidigare?"
"Jo." vidhöll han lungt. "Vi har varit här i en timme. James ville vänta på att du kom själv, men eftersom du inte kom fick han anropa dig. Sätt dig ner."
Sirius öppnade munnen för att protestera, men insåg sedan att det inte var någon idé. Dessutom hade James börjat bli farligt röd om kinderna, och om han inte satte sig ner skulle han snart finna sig i att bli körd mot väggen av en mycket stressad och uppretad varulv. "Visst." mumlade han och satte sig ner brevid Remus. Peter var tyst som vanligt, men verkade endå underlig på något sätt, men han kunde inte sätta fingret på det.
"Du måste vara försiktig, Sirius." viskade Remus i hans öra. "James är lite ur balans, och det är farligt att vara om man är varulv. Jag var tvungen att vara på James sida för att lugna honom. Den enda anledningen till att det inte var jag som kom försent är att jag ändå precis slutade mit städskift här."
Han hade nästan glömt att Remus jobbade här. Det hade varit svårt att få arbetet på sjukhuset eftersom han var varulv, men efter att han klarat alla test med fulla betyg, hade de inget annat val än att anställa honom. Likadant var det med James, fast i James fall var hans styrka ett plus, inte ett minus. "Peter då?" muttrade han.
"Fråga inte mig." svarade Remus med en axelryckning. "Han var redan här när jag kom."
Plötsligt såg Sirius vad som var konstigt med Peter. Han hade klädnanden i ett hårt grepp, nerdragen över handleden, som om han försökte dölja något. Just då ryckte James till och stannande tvärt, och sekunderna senare öppnades dörren framför dem, och alla tankar på vad Peter döljde försvann ur hans huvud för att inte komma tillbaka igen på mycket länge. Ut ur rummet klev en sjuksköterska.
James synvinkel
Var är de någonstans nu då? Frågade han irriterat sig själv där han stegade av och an i väntrummet. Innanför dörren tvärsöver rummet föddes just nu hans och Lilys första barn, och hans vänner hade inte kommit ännu.
Han fortsatte stega fram och tillbaka, gick åt ett håll ända tills han kom fram till en vägg, vände då på klacken och gick tillbaka tills han kom fram till nästa vägg. Han undrade smått om han skulle kunna göra dörren genomskinlig så han kunde se hur det gick, men man fick inte utöva magi på sjukhuset om man inte hade särsklit tillstånd, och han ville inte få en vecka i Azkaban bara för att han var nyfiken.
Han skakade på huvudet och återvände till att inte tänka på någonting.
Han visste inte hur lång tid det gått, men han misstänkte att det inte gått mer än några minuter när dörren till väntrummet öppnades och Peter kom in.
"Hej." mumlade han, och James kände doften av nervositet i luften. Han höjde på ögonbrynen mot honom. Vad hade Peter att vara nervös för?
"Hej." hälsade han tillbaka, men stannade inte för att säga något mer. Peter hade börjat bli allt mer främmande för honom, och han visste att hans kompisar också märkt det. Han kom inte längre på hans och Remus förvandlingar, och när man frågade honom skyllde han på arbete, glömska eller stress, och bytade snabbt samtalsämne.
Efter yterligare några minuters ändlöst vankande av och an, kom Remus in genom dörren med ett lungt och fridsamt leende.
"Äntligen dags?" frågade han skämtsamt när han satte sig brevid Peter.
James flinade mot honom, men stannade inte. "Ja, det verkar så. Var är Sirius nu då?" Han tystnade och fortsatte att gå fram och tillbaka, med huvudet fyllt av tankar som "Var är Sirius?", "Hur går det där inne?", "Är det en pojk eller flicka?", "Var är Sirius?", "Värst vad det tar lång tid... Hoppas att inget gått fel...", "Undrar vad mamma och pappa skulle säga om de visste att de var farfar och farmor...", "Var är Sirius?", "Värst vad det tar lång tid..."
Han lät tankarna flöda på. Minut efter minut flöt förbi, men utan något nytt från personalen, och utan att Sirius kom.
Då fick han slutligen nog. Han hade varit i upplösning ända sedan han vaknade, och nu stod han inte ut längre. Han stormade ut ur vänte rummet och sprang iväg längs de vita korridorerna, och såg sig hela tiden om efter kännetecknen som han kunde orientera sig efter. Snart hade han hittat tillbaks till entrén, och han slängde snabbt in lite flammpulver i brasan som sprakade där, varefter han sjönk ner på knä och stoppade huvudet i elden.
"Godric's Hollow, 12 Anno Azk." Ropade han ilsket, och kände det vanliga kittlandet i nacken när huvudet på magiskt vis lossnade och susade iväg mellan alla trollkalrsspisar. Efter bara någon sekund stirrade han ut ur brasan i Sirius vardags rum. I soffan satt Sirius och skrattade åt sin mugglarflickvän Lisa, som satt fastbunden i fotöljen och såg panikslagen ut. "Tjenare, Sirius!" ropade han med tillgjort hurtig röst. Sirius flängde runt och tittade på honom, till en början förvånad, men det försvann snabbt. "Minns du mig?"
"Njae," muttrade Sirius som om han inte fattade att det var fel tidpunkt för att skämta. "Eller jo, Peter Lupin var det va? Eller Serverus Snape?"
James gjorde sitt bästa för att kontrollera sin ilska. "Gissa igen." sade han med tillkämpat lugn röst, och med ett tillgjort flin. Dessvärre såg Sirius ingen skillnad mellan tillgjorda leenden och äkta. Det är väl sån man blir efter år av dåliga skämt med ansträngda leenden från offren.
"Kom igen, vad vill du?" Suckade Sirius tillgjort. Det var en av anledningarna till att James var så bra på sitt arbete. Han kunde känna av en lögn på hundra meters avstånd. Det kombinerat med att han kände doften av Adrenalin när någon ljög, gjorde det nästan omöjligt att bluffa sig ur hans frågor, oavsett hur vattentäta lögnerna var. Han väntade på att Sirius skulle fortsätta, men ingenting kom. Hade han glömt att det var Lilys dag i dag?
"Jag undrade om du kanske ville pallra dig hit till sjukhuset, med tanke på att din GUDSON HÅLLER PÅ ATT FÖDAS!" Sådär. Där sprack det, och James kunde pusta ut.
Sirius slog sig för pannan. "Tusan! Jag kommer direkt!" sade han och såg sig om i rummet som om han letade efter något. När han hade ryggen till skakade James på huvudet och lutade sig tillbaka ut ur elden. Sirius rum försvann i en grön eldflamma, och plötsligt satt James på knä framför spisen på st. Mungos igen. Han ställde sig upp och gned sig om knäna innan han vände sig om och span tillbaka till väntrummet.
Några minuter senare sprang Sirius in i rummet och såg anfådd ut.
"Jasså, dags att komma nu?" Fräste James irriterat utan att stanna. Han hade börjat stega fram och tillbaka igen.
"Uppenbarligen." svarade han stelt. James kände hur det hettade inuti honom. Han hade ingen anledning att vara sur! Det var han som kom försent, inte jag! James överraskade sigsjälv med att stanna och blänga på honom. Sirius vek snabbt undan blicken och tittade på Remus istället. "Vad?" fräste han år Remus istället.
"Sätt dig ner, Sirius." sade Remus lungt. "Det räcker med att du är sen, du behöver inte starta bråk också."
"Vadå 'sen'?" fräste Sirius till svar. "Ni var väl inte här mycket tidigare!"
"Jo" mumlade Remus tankfullt. Han hade tagit James kvällsutgåva av The Daily Prophet, som han hade glömt i backfickan på sina byxor. "Vi har varit här i en timme. James ville vänta på att du kom själv, men eftersom du inte kom fick han anropa dig. Sätt dig ner."
Sirius verkade ge upp och satte sig ner brevid Remus. James varulvshörsel skulle lätt hört vad de viskade om, ifall han hade koncentrerat sig, vilket han nu inte gjorde. Alltså hörde han inget annat än det tissel tassel som man vanligtvis hörde när någon viskade.
Han började envist stega fram och tillbaka igen när dörren öppnades, och en sjuksköterska kom ut.
"Kan fadern till barnet komma in?" frågade hon, och när James oroligt närmade sig henne log hon mot honom. "Ni kan vara lugn. Det är ett friskt och välskapt barn. In med sig..." sade hon och föste in honom i rummet. Rummet var lika vitt som allt ting annat, och jäms med väggarna stod kanske hundra olika sängar uppradade. Han såg sig om efter Lily, och undrade smått om det var hälsosamt att ha så många patienter på en och samma gång i ett rum, men han glömde snabbt bort de tankarna när han såg en ilsken röd prick avteckna sig mot allt det vita. Han gjorde en ansats till att springa, men då lade sköterskan en hand på hans axel. "Sprin inte, är du snäll." sade hon, men rösten var allt för hotfull för ett sånt vänligt ansikte. Han bestämde sig för att inte springa.
Efter vad som kändes som en evighet, men egentligen bara var en minut och 43 sekunder (James räknade i huvudet), kom de fram till sängen. Lily satt nästan upprät i sängen. Hon badade i svett, men hade ett fridfullt ansiktsuttryck där hon satt och höll ett tygbylte som antagligen innehöll deras barn mot sitt bröst. Hon tittade upp mot James och log.
"Nej men ser man på, här har vi pappsen Harry..." kvittrade hon till det lilla tygbyltet.
James satte sig vid sängkanten och log mot henne. Hon såg så lugn och fridfull ut, som om hon vore lyckligast i världen, och inte hade någonting att oroa sig för. Han kände en stark tacksamhet och undrade, inte för sista gången, vad han gjort för att förtjäna en sån underbar människas kärlek.
"Får jag se på honom?" frågade han andlöst och tittade på byltet.
"Självklart." kvittrade hon lungt och räckte över byltet till honom.
Han tappade nästan hakan.
Det var nästan som att se sig själv i spegeln, om man bortsåg från åldern. Han hade ett precis likadant ansikte som han själv, och hade redan oreglerigt svart hår. Det enda som inte var likt honom var ögonen. Han hade Lilys ögon. James log åt tanken på hur många flickor han skulle snärja med de magnetiska ögonen.
"Han liknar dig på pricken." sade Lily med nästan gråtmild röst. "Ååh, han är så söt..."
James nickade andlöst. Han var så facinerad av lille Harry att han inte kunde svara. Efter att ha tittat på barnet i nästan en evighet kunde han försiktigt svara. "Men han har dina ögon." Han vågade släppa barnet med blicken och log mot Lily som hade lagt huvudet mot hans axel och tittade upp på honom med ett leende lekande på läpparna. Han kysste mjukt hennes panna, och hon flämtade till och slöt ögonen.
"Nå, vad väntar du på?" frågade hon efter att han tittat på henne en lång stund. "Vill du inte visa upp honom för dina vänner?"
"Nej men Lily, det kan jag inte göra." sade han mjukt. "Jag vill inte ta honom ifrån dig nu när han är alldeles..." Han kom inte längre, för han hade fastnat i Harrys blick. Han var lugn och stilla precis som sin mor, och lyfte upp en liten hand och grep tag i James näsa.
"Joho då, det kan du visst det." lugnade Lily. "Jag måste ändå duscha mig och göra mig iordning. Dessutom har de redan lagt sina skyddsbesvärjelser över honom. Du skulle ha sett, han grät inte över huvudtaget. Han var jättemodig."
James drog sig till minnes att hans mamma hade sagt att det var likadant med honom. Han flyttade sig ur vägen med lille Harry i famnen när personalen hjälpte Lily att komma på fötter. De ledde iväg henne in i ett sidorum, och James började försiktigt gå mot dörren till väntrummet.
När han kom ut sprang alla fram till honom för att se på barnet. Sirius var framme först och tittade storögt på den lilla försvarslösa varelsen i James famn... Eller försvarslös och försvarslös, med tanke på att hans far vad varulv och skulle kunna försvara honom ganska bra om han skulle bli tvingad.
Sirius skrattade plötsligt, och Harry, som stängt ögonen och sommnat, vaknade igen och grep tag i Sirius näsa.
"Rätt åt dig." skrattade James.
"Han har ditt hår." Konstaterade Remus, som tittade ner på Harry över axeln på James.
"Just det!" fnissade Sirius. "Tänk så många Galleoner ni kommer spara på kammar! Det kommer inte göra någon nytta att kamma honom, alltså behöver ni ju inte köpa några."
Peter tittade upp över James andra axel, även om han var tvungen att stå på tå för att nå. "Men han har Lilys ögon."
Lilys synvinkel
Hon såg sig om i rummet när hon lät lille Harry dricka från hennes bröst. Hon hade ont i hela kroppen, mest den nedre delen, men hennes hjärta skuttade av lycka. Hennes lille son... Det var otroligt att tänka på det. Hon kände sig inte mycket äldre än han, men endå var det hennes son. Han var så söt med sina små gröna ögon och svarta hår. Håret och nästan allt annat i utseendet var James. Allt förutom ögonen. De var hennes, och nu förstod hon äntligen vad James menade när han sade att hennes ögon var magnetiska. Hon kunde inte släppa honom med blicken, även om hon skulle försöka.
Det enda hon kunde komma ihåg ifrån själva födseln var ett virrvarv av smärta, gråt, och skrik. Ändå kändes det som om hon varit lycklig hela tiden.
Hon tittade upp ifrån Harrys ansikte när hon hörde steg närma sig. Det var James som kom gående och såg ut att kämpa för att inte springa fram till henne. Hon log mot honom och kände hur hon fullkomligt älskade James och Harry. De var hennes familj nu, och hon var ivrig att ösa sin kärlek över dem. Men just nu var hon alldeles för trött och utmattad.
Hon tittade ner på Harry igen.
"Nej men ser man på, här har vi pappsen Harry..." kvittrade hon lyckligt.
James satte sig vid sängkanten och log mot henne. "Får jag se på honom?" frågade han sedan andlöst med blicken mot Harry.
"Självklart." kvittrade hon igen, och räckte försiktigt över honom till sin far. Han hade ändå slutat att sussa för tillfället. James toh imot honom och tittade ner i byltet med en fuktig blick och ett leende på läpparna. "Han liknar dig på pricken... Ååh, han är så söt." Hon kämpade för att inte gråta av lycka, och lade huvudet på James axlar. Han verkade inte ens märka det.
James nickade andlöst, som om han inte visste vad han skulle säga. Hon förstod honom så väl. "Men han har dina ögon." sade han slutligen och tittade in i hennes ögon. Han kysste henne på pannan, och av någon anledning sände det små elektriska impulser igenom hela hennes kropp. Om hon inte vore så trött skulle hon skrattat. Så detta är vad som kallas ett laddat ögonblick.
Hon slöt ögonen och tänkte tillbaka på sitt liv. Mugglarskolan... James på båten... Hogwarts... James och hon i Hogsmeade... Hon och James i Önskerummet... Bröllopet... När de fick reda på att Harry skulle komma...
"Nå," sade hon efter ett tag, fortfarande med ögonen slutna. "Vad väntar du på? Vill du inte visa upp honom för dina vänner?" James började omedelbart protestera. "Joho då, det kan du visst det." lugnade hon honom. "Jag måste ändå duscha mig och göra mig iordning. Dessutom har de redan lagt sina skyddsbesvärjelser över honom. Du skulle ha sett, han grät inte över huvudtaget. Han var jättemodig."
Hon kände hur James reste sig upp, och hur sjuksköterskorna tog tag i hennes armar och försiktigt hjälpte henne på fötter. Hon höll fortfarande ögonen slutna, och tänkte ännu en gång på sitt liv. Hon stapplade med vem det än var som ledde henne, och snart kände hon hur varmt vatten rann ner över hennes kropp, som kändes som om en ångvält just kört över den. Nu öppnade hon försiktigt ögonen, och lät vattnet skölja henne ren. Hon kände hur allting rann av henne och hon slöt ögonen igen och njöt.
"Harry Potter." sade hon tyst för sig själv. "Välkommen till världen, Harry Potter."
Utdrag ur "Läran om Trollkarlars Gener" av prof. G. Lümbrecher
När en trollkarl eller häxa kommer till världen känns de lätt igen på två faktorer. Dels har de oftast redan fått hår, och dels har de redan öppnat ögonen och har redan från början den ögonfärg de kommer att ha i resten av livet.
Det var det och VHS
Förord
Det har ungefär nio månader sedan vi senast träffade våra vänner Lily och James... De som läste del 4, kanske kommer ihåg försökte Lily och James skaffa barn... Gissa vad? Det lyckades! Hehe... De har redan nu en liten småtting påväg! Blir det en pojk eller flicka tro? Spänningen är olidligt... ;)
Nu till Överraskningen... Mestadels av denna berättelse kommer vara skriven ur James och... trumvirvel Sirius synvinkel! Yes! Anledningen till varför det inte blir så mycket Lily är att jag inte har NÅGON SOM HELST aning om hur det känns att föda barn, och det är antagligen sant att en kille aldrig kan föreställa sig det... Men ni tjejer kan inte heller föreställa er smärtan när en kille blir sparkad... Nej, jag kommer ifrån ämnet. Iaf, njut av berättelsen!
P.S Jag sade i förra delen att Lily inte använde något magiskt skydd, men då menade jag perventinmedel inget annat... För det framkommer senare att hon faktiskt använde magiskt skydd, men inte som skydd mot graviditet.
James synvinkel
Det var väldigt vackert väder för en quiddichmatch, speciellt ett världsmästerskap. Gräset på planen var kortklippt och smaragdgrönt där under honom, och en mild bris svalkade hans svettiga kropp och fick honom att sucka av välbehag. Finalen var mellan Scottland och England. Någon av dem skulle lämna planen som världsmästare.
Publiken under honom på läktarna var helvilda. De skrek och stampade med fötterna. Framför honom flög Scottlands Röda spelare fram mellan de Engelska blå. James log för sig själv där han svävade stillastående i luften. Om Scottlands tur höll i sig skulle de vinna. Engelsmännen verkade ha glömt bort försvarsspelet och koncentrerade sig nästan uteslutande på att göra mål.
James, som var en ganska smart taktiker och strateg, hade inte underskattat engelsmännen utan gjort upp en 50-50 taktik, hälften försvar hälften anfall. Det gjorde att Engelsmännen med sitt offensiva spel då och då faktiskt fick in bollen, men för varje boll de fick in, hade scottland redan fått in två, tack vare englands slappa försvarsspel.
"Hur går det, Potter?" frågade lagets vaktare som flög nedanför honom vid ringarna. "Ser du någonting?"
"Ingenting" svarade James lungt och fortsatte att spana från sin plats ovanför resten av spelarna. Den engelska sökaren flög vilt omkring i sitt sökande efter kvicken, men James visste bättre. Om man flög omkring sådär blev man trött, och blev man trött blev man långsam, och om man var långsam kunde man inte ta kvicken. Därför stannade han lungt kvar på sin plats.
Plötsligt såg han Någonting som glimmade som av guld strax ovanför honom till vänster. Han flög snabbt mot kvicken och önskade att hans Komet Två-Sextio, den senaste modellen, faktiskt höll vad den lovade med sina 5% extra topphastighet över föregångaren Två-Femtio, som den engelska sökeren flög.
Problemet med Komet Serien var att den blev svag ju längre man använde den, och började ibland svänga litet åt ett håll hela tiden, vilket gjorde det svårt att hålla en rak kurs, och försvårade styrningen. Fast den som James hade var splitter ny, så han behövde inte oroa sig för just det...
Vinden visslade i hans öron, och nu insåg publiken plötsligt att han fått syn på kvicken.
"James, James, James!" Vrålade publiken och stampade med fötterna i läktaren.
Han sträckte ut handen mot kvicken... Den var bara två centimeter ifrån att röra den, han kunde känne fläkten från de små vingarna, känna smaken av seger... Han såg hur den engelska sökaren närmade sig honom från sidan.
Vad konstigt, tänkte han och rynkade pannan när han såg vem sökaren var. Det var Lily.
Hon flög upp jämsides med honom och skrek "James, James!" I hans öra.
Han vaknade med ett ryck och såg sig vilt omkring. Han låg hemma i sin säng. Han kunde fortfarande höra Lilys skrik i hans öron, så han skakade trött på huvudet men ljudet försvann ändå inte. Då tittade han brevid sig i sängen och såg att Lily faktiskt låg där och skrek.
All trötthet flydde honom omedelbart, snabbare än en dödsätare flyr från en auror.
"Herre gud! Är det dags?" frågade han och flög upp ur sängen och sprang runt på andra sidan, föll ner på knä igen brevid henne och tog hennes hand. Den var alldeles varm, och det fanns märken i handflatorna efter hennes naglar. "Kommer barnet nu?"
Lily slutade skrika ett kort ögonblick "Jag tror det..." Hon pustade och flämtade "Det gör det nog."
James ställde sig upp igen och försökte samla sig... Vad skulle han göra? Sovrummet var kolsvart, så han kunde inte hitta någonting som kunde hjälpa honom, inte för att han skulle kunna göra någonting åt Lilys tillstånd med något som fanns i rummet, även om han kunde se det.
Han började gå tillbaka mot Lily och märkte förvånat att han hade lagt handen mot sin panna. Han var alldeles villrådig.
"James, ta dig samman!" Skrattade Lily, men skrattet försvann snart i en plågad grimas. "Hjälp mig till st. Mungos istället för att springa omkring som en yr höna!"
James löd henne omedelbart, och lämnade det mörka rummet. Korridoren utanför lystes upp av fotogenlampor, vilkas fladdrande ljus mot de Röda tapeterna fick det att kännas nästan som om det vore Gryffindors sällskapsrum. Han hämtade tröst i detta medans han sprang ner längs korridoren och fram till den långa trappan som gick ner till ingången. När han kom ner till foten av trappan vek han av och gick in i första rummet till vänster, vardagsrummet. Han tände snabbt eld i den öppna spisen (samma modell som den i Gryffindors sällskapsrum) med hjälp av Incendius. Omedelbart flammade en eld upp där, lika stark som om den brunnit i flera timmar. Han sprang upp på övervåningen och hämtade Lily.
Hon kunde knappt gå, så James bar upp henne i famnen. Hans timmar på quiddichplanen var inte anledningen till varför hon kändes fjäderlätt trots sitt tillstånd. När man är varulv är allt fjäderlätt.
Han tänkte tillbaka på den kvällen för alla dessa år sedan. Trots att det var längesedan mindes han det som om det vore igår...
Han själv, Sirius och Peter hade varit på Svinhuvudet, där de kunde möta folk som kunde sälja dem olagliga saker som de kunde använda i sina busstreck. Sirius hade fått en konstig idé, som vanligt. Han hade föreslagit att James skulle gå fram till bardisken och försöka beställa en flaska Ogdens Gammla Eldwhiskey, bara för att se om det gick.
James hade såklart ställt upp, dum som han var, för han hade varit säker på att bartendern skulle be honom om legitimation.
Det gjorde dessvärre bartendern inte.
Och Sirius menade att det var synd att kasta bort något som man inte skulle kunna få igen, för nästa gång kanske bartendern skulle ha mer uppmärksamhet på kunden än sina smutsiga glas.
James hade först tvekat, men sedan hållit med om att det var ett tillfälle man inte kunde missa.
Sirius hade förstås tyckt att det var kul att supa honom under bordet, och han hade svaga minnen om att han pratade om någonting han skulle göra med Snape hela tiden. Just då hade han tyckt att det lät roligt.
Det var först när Snape klättrade in under det piskande pilträdet som han förstod allvaret i Sirius "skämt." Han hade snabbt nyktrat till och gav sig av efter Snape för att rädda honom, trots Sirius protester. Sirius förstod helt enkelt inte att Snape kunde bli dödad. Han trodde bara att han skulle bli skrämd, och förutom det klara sig helt oskadd. Sirius var alldeles för vad vid att vara Animagus.
När han väl hade kommit ner i hålan hade Snape redan gått en bra bit in, och när James slutligen kom ikapp honom hade han kommit fram till huset och hade precis satt en fot in i rummet på nedervåningen.
Han hade protesterat vilt och fäktats med armarna när James förtvivlat försökte dra honom tillbaka ner längs den mörka gången. Han skrek och svor, men James brydde sig inte. Nu var det inte bara sitt egna och Snapes liv som stod på spel, utan också Remus. Om han skulle döda James och Snape skulle han bli "avlivad" som ministeriet sade. De tyckte minsann inte att ordet avrättning var rätt, eftersom de såg på varulvar som djur, inte människor.
Men Snape förde ett sånt oväsen att Remus utan svårighet hade hört dem.
Snape hade slutat protestera såfort han hörde Remus morrande i mörkret, som tilltagande åska. Då hade han minsann laggt benen på ryggen och flytt, och i sin iver att komma iväg hade han vält omkull James, vilket gjorde att han förlorade ovärderliga sekunder. När han väl kommit på fötter sprang han igen, snabbare än han någonsin sprungit, men det var inte snabbt nog. När han var halvägs ut ur hålet kände han hur någonting vasst högg in i hans ben.
Fast då var Dumbledore redan på plats och använde någon typ av besvärjelse på Remus som fick honom att släppa taget om James ben, och då drog Dumbledore upp honom ur hålet. Trädet verkade inte våga slå på Dumbledore, utan höll sig lika stilla och lugn som en Ek när det är vindstilla.
James mindes förskräckelsen när han tittat ner på vad som fanns kvar av hans ben. En blodig massa med en bit benpipa som stack ut ifrån ingenstans. Han svimmade såklart, och när han vaknade nästa morgon hade benet växt ut igen. Det var då det sjönk in, att han var varulv precis som Remus. Att han var tvungen att lära sig hantera sin styrka innan han skulle våga sig nära Lily igen. Han funderade på att göra slut ett tag, men Lily ville inte höra talas om det.
Hon stöttade honom alltid när det var svårt, trots att han ibland, helt oavsiktligt, råkade ge henne rejäla blåmärken. Att dela säng var det inte tal om, med den styrkan han besatt, men Lily visste bot på det också. Hon hade letat upp en trolldryck som skapats av flickvänner och makor till varulvar, som skyddade dem mot all fysisk skada. Den förtrollningen använder även aurorer och vampyrdödare. Aurorer när de slåss mot dödsätare och inte kan använda trollstaven, vampyrdödare för att överleva alla slag de får av vampyrerna.
James var lättad över att Lycanthropi inte gick i arv, och att lille Harry eller Maria skulle klara sig undan att bli varulv.
Han vakade upp av att någon frågade han vad han ville. Han ryckte till och insåg med ens att han utan att tänka hade slängt in flammpulver i lågorna, klivit in i elden och tagit sig till st Mungos.
Han stod i en stor sal med vita väggar och tak, vitt marmourgolv och Glasdörrar framför och bakom honom. I receptionen till höger satt en häxa med sin långa näsa i kvällsutgåvan av the Daily Prophet. Hon lyfte inte blicken innan hon hörde hur Lily flämtade i James famn.
När hon tittade upp över kanten bleknade hennes redan bleka ansikte och blev nästintill kritvitt.
"Åh nej," flämtade hon skräckslaget. "Inte ett till överfall på mugglare! Säg inte att de har använt cricuatu..."
"Lugna er!" flinade James. "Det är min fru, och hon skall föda vår son... Vi behöver bara en läkare som kan hjälpa oss med det."
Men ens sken häxan upp. "Nej, men så roligt!" utbrast hon "Vi har sett alldeles för mycket död på sista tiden... Ja, just det ja, en doktor... Vänta ett ögonblick." Häxan sprang ut ur rummet via dörren som fanns bakom receptionsdisken. Någon minut senare kom en sjuksköterska instormande i rummet genom de stora glasdörrarna framför James.
Hon var lugn, men ställde sina frågon snabbt medans hon antecknade.
"Blodtyp?" frågade hon.
"AO" svarade James automatiskt.
"Jag menar ifall hon är mugglarfödd, halvblod eller fullblod."
James ilsknade till. "Jag vill ha en annan läkare. Ingen dödsätarwannabe skall röra min fru!"
Sköterskan suckade. "Det är den reaktionen jag brukar få, men det är inte som du tror. Det finns olika besvärjelser som passar olika bra på olika typer av magiskt blod. Det är för hennes egna bästa." Hon sade det snabbt och kort, och hade redan trollat fram en bår framför James. Han rodnade och lade försiktigt ner Lily på båren.
"Förlåt... Hon är mugglarfödd." mummlade han, och hon körde snabbt iväg med båren. Han var tvungen att småspringa brevid henne för att hinna med.
"Det gör inget. Blodgrupp AO, sade du... Allergier?"
"Nej."
"Medeciner eller trolldrycker?"
"Ja, lycaninvulnera."
Hon ryckte till "Är det inte.."
"Jag är varulv, ja, det är därför hon dricker den. Nästa fråga." De sprang ner längs ett antal kritvita korridorer, och James höll hela tiden Lily i handen, som bet sigsjälv i underläppen hela tiden som för att hindra sig från att skrika.
Sköterskan återhämtade sig snabbt. "Fullständigt Namn?"
"Lily Marie Potter."
"Har hon fått barn förut?"
"Nej, det här är första gången."
Just då svängde de runt ännu ett hörn och in igenom en dörr. James gjorde en ansatts att följa efter, men sköterskan stoppade honom.
"Du får vänta här." Sade hon och viftade med handen mot ett antal bänkar som var uppradade på väggen mitt imot dörren. "Lämna födandet åt din fru och barnmorskan." Hon stängde dörren till salen rätt i ansiktet på honom.
Sirius synvinkel
Han log elakt åt sigsjälv där han satt i sin fotölj framför brasan. Han hade varit listig och slug, och var stolt över det. Han hade planerat ett mästerverk, det bästa skämtet någonsin! Fast det tyckte han ju varje gång... Hans leende mattades ut lite och han kände ett skuldtyngt sting i bröstet när han mindes att det var hans fel att James var varulv (Att han riskerade Snapes liv struntade han blankt i).
Han hörde hur Lisa kom fram imot honom och skulle just sätta sig ner i en fotölj brevid honom, när han inte kunde hålla sig längre utan fnissade. Han lyckades göra om det till en hostning, men Lisa såg misstänksam ut, och tvekade innan hon försiktigt satte sig ner i fotöljen med blicken på Sirius, som tittade bort. Försiktigt petade hon på fotöljen innan hon, fortfarande tvekande, långsamt satte sig ner. Hon slöt ögonen och var beredd på vad som helst.
Hon suckade lättat när ingenting hände.
"Vad var det där om då?" frågade hon förvånat.
"Inget." sade Sirius lungt.
"Jo, du har gjort någonting med fotöljen." envisades hon.
"Nej då, vad får dig att tro det?" fortsatte Sirius och lät som om han var djupt försjunken i sina tankar när han i själva verket hela tiden fick skrynkla ihop ansiktet för att inte skratta. Som tur var hade han vänt bort ansiktet.
"Det är nå..." Plötsligt lossnade alla knappar på fotöljen, och snörena som bundit fast knapparna i fotöljen tjänade nu som rep när knapparna flög runt runt fotöljen och band fast Lisa vid den. "Sluta, släpp mig!" vrålade hon mer åt fotöljen än åt Sirius, som ändå inte skulle höra henne. Han låg nämligen på marken, dubbelvikt av skratt. Han skrattade så mycket att han fick svårt att andas.
"J-Jag fick dig!" vrålade han mellan skrattsalvorna "Du satte dig, och precis när..." Han började skratta igen och avslutade aldrig meningen. Lisa kämpade förjäves för att komma loss. Hon såg så söt ut där hon satt och försökte ta sig loss... Hon var arg också, såklart, men Sirius gillade när hon var arg på honom.
Han skulle låta henne bygga upp sin vrede, så att hon skulle stå och skrika åt honom i en kvart tills han helt lugn skulle säga "Du är så söt när du är arg..." och då skulle hon sucka uppgivet och pussa honom på hakan. Ibland gick det vidare, ibland inte. De hade levt tillsammans sedan Lily och James bröllop, och han hade upptäckt att hon var lika skämtsam som han, med undantag av att han tålde att själv bli utsatt för skämten till skillnad från hon. Ja, också den lilla biten att hon inte kunde utöva magi, men det gjorde det samma enligt Sirius.
Han väcktes plötsligt ur sina tankar av ett ljudligt plopp ifrån den öppna spisen, och Lisa skrek till.
"Tjenare, Sirius." sade James huvud hurtigt ur lågorna. "Minns du mig?"
"Njae..." muttrade Sirius och låtsades som om han tänkte efter... "Eller jo, vänta, Peter Lupin var det va? Eller kanske Severus Snape?"
"Gissa igen." Flinade James.
"Kom igen, vad vill du?" suckade Sirius tillgjort.
"Jag undrade om du kanske ville pallra dig hit till sjukhuset, med tanke på att din GUDSON HÅLLER PÅ ATT FÖDAS!"
Sirius slog sig hårt för pannan och stönade uppgivet. Han hade glömt bort det! Alla James vänner hade ju märkt Lilys dag i sina almanackor, men han hade ändå lyckats glömma bort det.
"Tusan! Jag kommer direkt!" sade han stressat och såg sig brådskande om i rummet efter flammpulvret sam han visste att han hade någonstans. Vardagsrummet var lika mörk som natten utanför, men den görna eldens ljus hjälpte honom att se lite av rummet. Väggarna var mörkbruna, nästan svarta, och förutom den blå soffan och fotöljen fanns det ett litet bord med glasskiva som reflekterade det gröna ljuset. På väggen till vänster stod en stor bokhylla i vilken en mängd titlar var uppradade i tydlig oordning. En del böcker låg på golvet där han släppt dem för tillfället. Det enda som syntes av den lilla fur dörren som gick in till köket var ljuset som läckt ut ur springan under dörren. Han hade dukat upp en middag där som han hade tänkt bjuda Lisa på senare, men det verade inte som om det skulle bli av. Plötsligt insåg han att han såklart hade flammpulvret på spiselhyllan
Med ett plopp var James borta och Sirius slängde snabbt in en nypa flammpulver från en kruka på spiselhyllan.
"Jag då?" kved Lisa skräckslaget. Hennes ögon var stora av rädsla.
"Vad tror du om mig?" suckade Sirius och viftade med trollstaven, och repen försvann. "Kommer du med?" Han räckt ut handen för att hjälpa henne på fötter.
Lisa ignorerade den, ställde sig upp och borstade av framsida av sitt linne, som Sirius fått veta att det hette. "Nej." sade hon tvärt och vände honom surt ryggen.
"Kom igen, en av dina kompisar skall ju bli mamma för sjuttsingen!" nu blev Sirius nästan sur han med. Hon svarade inte. "Visst, skyll dig själv. Du vet att flammpulver inte reagerar på mugglare. Om du ska med så får du följa med mig." Fortfarande inget svar. Han skakade på huvudet och klev in i den gröna elden. De svala flammorna slickade honom och han bet sig i underläppen för att inte skratta. Han tyckte alltid att det kittlades. "St. Mungos!"
Alla öppna spisar vindlade förbi honom där han snurrade runt bland de gröna lågorna. "Yehooooooooo!" vrålade han glatt när han susade förbi öpppnigarna som ledde ut till trollkarlshem över hela världen. Han älskade den kittlande känslan i magen.
Tyvärr var resan snart slut, och han flög ut ur en stor vit spis som verkade vara gjord så att fler än en person skulle kunna komma in samtidigt, men nu på natten var det bara han som kom dit. Entrén var ingen ny syn efter alla gånger han skadat sig och hamnat här på sjukhuset. Men det har var första gången han hälsade på någon, och James hade inte sagt vilket rumsnummer eller vilken våning han skulle ta sig till.
Receptionisten satt inte på sin post, och han hade inte tid att vänta. Han såg sig desperat om efter någon annan han kunde fråga, men rummet var helt tomt.
Helt plötsligt blinkade en svart tavla. Det var den sorts svartatavla man kunde hitta på Hogwarts, eller vilken skola somhelst. En text som såg ut som om den skrivits med tavelkrita hade uppenbarat sig.
"Hallå där!" stod det "Behöver du hjälp?"
"Va?" frågade Sirius förvånat. Han öppnade och stände munnen några gånger, men han kom inte på någon mer att säga, så han sade helt enkelt "Va?" igen.
Texeten suddades ut som av en osynlig hand, innan en annan lika osynlig hand började skriva igen. "Kan - Jag - Hjälpa - Dig?" frågade tavlan med samma ton som om den pratat med ett efterblivet troll.
"Äh, min vän och hans fru håller på att bli förädrar och..."
"Namn?" frågade tavlan trött.
"Lily och James Potter." svarade han och upptäckte att han närmat sig tavlan. Texten flöt ihop till ett streck, och pilade iväg ur ramen på tavlan, och en liten stund blev han ensam. Han såg sig nervöst omkring, men snart kom texten tillbaka.
"Följ mig!" stod det, och texten flöt samman och bildade en bil som pekade ner längs korridoren.
Han sprang flämtande fram till nästa tavla, där en ny pil uppenbarade sig, som den här gången ledde till vänster. Då och då stod det även ett litet meddelande under pilen som t.ex "Tredje dörren till höger," eller "Följ korridoren tills du kommer till en korsning, och leta reda på nästa skylt".
Efter fem minuters springande kom han entligen fram till en dörr med en skylt där det stod "Väntrum."
"Lycka till!" stod det på tavlan, innan texten flöt ihop till ett streck, som åkte ut ur kanten på ramen, påväg mot nästa tavla.
Han öppnade dörren och klev in. Där inne satt Remus och Peter på en bänk som var fäst mot väggen, och James stegade stressat omkring i hela rummet. När han hörde Sirius öppna dörren, tittade han upp.
"Jasså, dags att komma nu?" frågade han irriterat.
"Uppenbarligen." svarade Sirius stelt. Han gillade inte när folk skällde på honom som om han vore ett litet barn. Remus sände honom en varnande blick. "Vad?" fräste han åt honom.
"Sätt dig ner, Sirius." sade Remus lungt och tittade återigen ner i kvällsutgåvan av the Daily prophet. "Det räcker med att du är sen. Du behöver inte bråka också."
"Vad då 'sen'?" han ilsknade till. "Ni var väl inte här mycket tidigare?"
"Jo." vidhöll han lungt. "Vi har varit här i en timme. James ville vänta på att du kom själv, men eftersom du inte kom fick han anropa dig. Sätt dig ner."
Sirius öppnade munnen för att protestera, men insåg sedan att det inte var någon idé. Dessutom hade James börjat bli farligt röd om kinderna, och om han inte satte sig ner skulle han snart finna sig i att bli körd mot väggen av en mycket stressad och uppretad varulv. "Visst." mumlade han och satte sig ner brevid Remus. Peter var tyst som vanligt, men verkade endå underlig på något sätt, men han kunde inte sätta fingret på det.
"Du måste vara försiktig, Sirius." viskade Remus i hans öra. "James är lite ur balans, och det är farligt att vara om man är varulv. Jag var tvungen att vara på James sida för att lugna honom. Den enda anledningen till att det inte var jag som kom försent är att jag ändå precis slutade mit städskift här."
Han hade nästan glömt att Remus jobbade här. Det hade varit svårt att få arbetet på sjukhuset eftersom han var varulv, men efter att han klarat alla test med fulla betyg, hade de inget annat val än att anställa honom. Likadant var det med James, fast i James fall var hans styrka ett plus, inte ett minus. "Peter då?" muttrade han.
"Fråga inte mig." svarade Remus med en axelryckning. "Han var redan här när jag kom."
Plötsligt såg Sirius vad som var konstigt med Peter. Han hade klädnanden i ett hårt grepp, nerdragen över handleden, som om han försökte dölja något. Just då ryckte James till och stannande tvärt, och sekunderna senare öppnades dörren framför dem, och alla tankar på vad Peter döljde försvann ur hans huvud för att inte komma tillbaka igen på mycket länge. Ut ur rummet klev en sjuksköterska.
James synvinkel
Var är de någonstans nu då? Frågade han irriterat sig själv där han stegade av och an i väntrummet. Innanför dörren tvärsöver rummet föddes just nu hans och Lilys första barn, och hans vänner hade inte kommit ännu.
Han fortsatte stega fram och tillbaka, gick åt ett håll ända tills han kom fram till en vägg, vände då på klacken och gick tillbaka tills han kom fram till nästa vägg. Han undrade smått om han skulle kunna göra dörren genomskinlig så han kunde se hur det gick, men man fick inte utöva magi på sjukhuset om man inte hade särsklit tillstånd, och han ville inte få en vecka i Azkaban bara för att han var nyfiken.
Han skakade på huvudet och återvände till att inte tänka på någonting.
Han visste inte hur lång tid det gått, men han misstänkte att det inte gått mer än några minuter när dörren till väntrummet öppnades och Peter kom in.
"Hej." mumlade han, och James kände doften av nervositet i luften. Han höjde på ögonbrynen mot honom. Vad hade Peter att vara nervös för?
"Hej." hälsade han tillbaka, men stannade inte för att säga något mer. Peter hade börjat bli allt mer främmande för honom, och han visste att hans kompisar också märkt det. Han kom inte längre på hans och Remus förvandlingar, och när man frågade honom skyllde han på arbete, glömska eller stress, och bytade snabbt samtalsämne.
Efter yterligare några minuters ändlöst vankande av och an, kom Remus in genom dörren med ett lungt och fridsamt leende.
"Äntligen dags?" frågade han skämtsamt när han satte sig brevid Peter.
James flinade mot honom, men stannade inte. "Ja, det verkar så. Var är Sirius nu då?" Han tystnade och fortsatte att gå fram och tillbaka, med huvudet fyllt av tankar som "Var är Sirius?", "Hur går det där inne?", "Är det en pojk eller flicka?", "Var är Sirius?", "Värst vad det tar lång tid... Hoppas att inget gått fel...", "Undrar vad mamma och pappa skulle säga om de visste att de var farfar och farmor...", "Var är Sirius?", "Värst vad det tar lång tid..."
Han lät tankarna flöda på. Minut efter minut flöt förbi, men utan något nytt från personalen, och utan att Sirius kom.
Då fick han slutligen nog. Han hade varit i upplösning ända sedan han vaknade, och nu stod han inte ut längre. Han stormade ut ur vänte rummet och sprang iväg längs de vita korridorerna, och såg sig hela tiden om efter kännetecknen som han kunde orientera sig efter. Snart hade han hittat tillbaks till entrén, och han slängde snabbt in lite flammpulver i brasan som sprakade där, varefter han sjönk ner på knä och stoppade huvudet i elden.
"Godric's Hollow, 12 Anno Azk." Ropade han ilsket, och kände det vanliga kittlandet i nacken när huvudet på magiskt vis lossnade och susade iväg mellan alla trollkalrsspisar. Efter bara någon sekund stirrade han ut ur brasan i Sirius vardags rum. I soffan satt Sirius och skrattade åt sin mugglarflickvän Lisa, som satt fastbunden i fotöljen och såg panikslagen ut. "Tjenare, Sirius!" ropade han med tillgjort hurtig röst. Sirius flängde runt och tittade på honom, till en början förvånad, men det försvann snabbt. "Minns du mig?"
"Njae," muttrade Sirius som om han inte fattade att det var fel tidpunkt för att skämta. "Eller jo, Peter Lupin var det va? Eller Serverus Snape?"
James gjorde sitt bästa för att kontrollera sin ilska. "Gissa igen." sade han med tillkämpat lugn röst, och med ett tillgjort flin. Dessvärre såg Sirius ingen skillnad mellan tillgjorda leenden och äkta. Det är väl sån man blir efter år av dåliga skämt med ansträngda leenden från offren.
"Kom igen, vad vill du?" Suckade Sirius tillgjort. Det var en av anledningarna till att James var så bra på sitt arbete. Han kunde känna av en lögn på hundra meters avstånd. Det kombinerat med att han kände doften av Adrenalin när någon ljög, gjorde det nästan omöjligt att bluffa sig ur hans frågor, oavsett hur vattentäta lögnerna var. Han väntade på att Sirius skulle fortsätta, men ingenting kom. Hade han glömt att det var Lilys dag i dag?
"Jag undrade om du kanske ville pallra dig hit till sjukhuset, med tanke på att din GUDSON HÅLLER PÅ ATT FÖDAS!" Sådär. Där sprack det, och James kunde pusta ut.
Sirius slog sig för pannan. "Tusan! Jag kommer direkt!" sade han och såg sig om i rummet som om han letade efter något. När han hade ryggen till skakade James på huvudet och lutade sig tillbaka ut ur elden. Sirius rum försvann i en grön eldflamma, och plötsligt satt James på knä framför spisen på st. Mungos igen. Han ställde sig upp och gned sig om knäna innan han vände sig om och span tillbaka till väntrummet.
Några minuter senare sprang Sirius in i rummet och såg anfådd ut.
"Jasså, dags att komma nu?" Fräste James irriterat utan att stanna. Han hade börjat stega fram och tillbaka igen.
"Uppenbarligen." svarade han stelt. James kände hur det hettade inuti honom. Han hade ingen anledning att vara sur! Det var han som kom försent, inte jag! James överraskade sigsjälv med att stanna och blänga på honom. Sirius vek snabbt undan blicken och tittade på Remus istället. "Vad?" fräste han år Remus istället.
"Sätt dig ner, Sirius." sade Remus lungt. "Det räcker med att du är sen, du behöver inte starta bråk också."
"Vadå 'sen'?" fräste Sirius till svar. "Ni var väl inte här mycket tidigare!"
"Jo" mumlade Remus tankfullt. Han hade tagit James kvällsutgåva av The Daily Prophet, som han hade glömt i backfickan på sina byxor. "Vi har varit här i en timme. James ville vänta på att du kom själv, men eftersom du inte kom fick han anropa dig. Sätt dig ner."
Sirius verkade ge upp och satte sig ner brevid Remus. James varulvshörsel skulle lätt hört vad de viskade om, ifall han hade koncentrerat sig, vilket han nu inte gjorde. Alltså hörde han inget annat än det tissel tassel som man vanligtvis hörde när någon viskade.
Han började envist stega fram och tillbaka igen när dörren öppnades, och en sjuksköterska kom ut.
"Kan fadern till barnet komma in?" frågade hon, och när James oroligt närmade sig henne log hon mot honom. "Ni kan vara lugn. Det är ett friskt och välskapt barn. In med sig..." sade hon och föste in honom i rummet. Rummet var lika vitt som allt ting annat, och jäms med väggarna stod kanske hundra olika sängar uppradade. Han såg sig om efter Lily, och undrade smått om det var hälsosamt att ha så många patienter på en och samma gång i ett rum, men han glömde snabbt bort de tankarna när han såg en ilsken röd prick avteckna sig mot allt det vita. Han gjorde en ansats till att springa, men då lade sköterskan en hand på hans axel. "Sprin inte, är du snäll." sade hon, men rösten var allt för hotfull för ett sånt vänligt ansikte. Han bestämde sig för att inte springa.
Efter vad som kändes som en evighet, men egentligen bara var en minut och 43 sekunder (James räknade i huvudet), kom de fram till sängen. Lily satt nästan upprät i sängen. Hon badade i svett, men hade ett fridfullt ansiktsuttryck där hon satt och höll ett tygbylte som antagligen innehöll deras barn mot sitt bröst. Hon tittade upp mot James och log.
"Nej men ser man på, här har vi pappsen Harry..." kvittrade hon till det lilla tygbyltet.
James satte sig vid sängkanten och log mot henne. Hon såg så lugn och fridfull ut, som om hon vore lyckligast i världen, och inte hade någonting att oroa sig för. Han kände en stark tacksamhet och undrade, inte för sista gången, vad han gjort för att förtjäna en sån underbar människas kärlek.
"Får jag se på honom?" frågade han andlöst och tittade på byltet.
"Självklart." kvittrade hon lungt och räckte över byltet till honom.
Han tappade nästan hakan.
Det var nästan som att se sig själv i spegeln, om man bortsåg från åldern. Han hade ett precis likadant ansikte som han själv, och hade redan oreglerigt svart hår. Det enda som inte var likt honom var ögonen. Han hade Lilys ögon. James log åt tanken på hur många flickor han skulle snärja med de magnetiska ögonen.
"Han liknar dig på pricken." sade Lily med nästan gråtmild röst. "Ååh, han är så söt..."
James nickade andlöst. Han var så facinerad av lille Harry att han inte kunde svara. Efter att ha tittat på barnet i nästan en evighet kunde han försiktigt svara. "Men han har dina ögon." Han vågade släppa barnet med blicken och log mot Lily som hade lagt huvudet mot hans axel och tittade upp på honom med ett leende lekande på läpparna. Han kysste mjukt hennes panna, och hon flämtade till och slöt ögonen.
"Nå, vad väntar du på?" frågade hon efter att han tittat på henne en lång stund. "Vill du inte visa upp honom för dina vänner?"
"Nej men Lily, det kan jag inte göra." sade han mjukt. "Jag vill inte ta honom ifrån dig nu när han är alldeles..." Han kom inte längre, för han hade fastnat i Harrys blick. Han var lugn och stilla precis som sin mor, och lyfte upp en liten hand och grep tag i James näsa.
"Joho då, det kan du visst det." lugnade Lily. "Jag måste ändå duscha mig och göra mig iordning. Dessutom har de redan lagt sina skyddsbesvärjelser över honom. Du skulle ha sett, han grät inte över huvudtaget. Han var jättemodig."
James drog sig till minnes att hans mamma hade sagt att det var likadant med honom. Han flyttade sig ur vägen med lille Harry i famnen när personalen hjälpte Lily att komma på fötter. De ledde iväg henne in i ett sidorum, och James började försiktigt gå mot dörren till väntrummet.
När han kom ut sprang alla fram till honom för att se på barnet. Sirius var framme först och tittade storögt på den lilla försvarslösa varelsen i James famn... Eller försvarslös och försvarslös, med tanke på att hans far vad varulv och skulle kunna försvara honom ganska bra om han skulle bli tvingad.
Sirius skrattade plötsligt, och Harry, som stängt ögonen och sommnat, vaknade igen och grep tag i Sirius näsa.
"Rätt åt dig." skrattade James.
"Han har ditt hår." Konstaterade Remus, som tittade ner på Harry över axeln på James.
"Just det!" fnissade Sirius. "Tänk så många Galleoner ni kommer spara på kammar! Det kommer inte göra någon nytta att kamma honom, alltså behöver ni ju inte köpa några."
Peter tittade upp över James andra axel, även om han var tvungen att stå på tå för att nå. "Men han har Lilys ögon."
Lilys synvinkel
Hon såg sig om i rummet när hon lät lille Harry dricka från hennes bröst. Hon hade ont i hela kroppen, mest den nedre delen, men hennes hjärta skuttade av lycka. Hennes lille son... Det var otroligt att tänka på det. Hon kände sig inte mycket äldre än han, men endå var det hennes son. Han var så söt med sina små gröna ögon och svarta hår. Håret och nästan allt annat i utseendet var James. Allt förutom ögonen. De var hennes, och nu förstod hon äntligen vad James menade när han sade att hennes ögon var magnetiska. Hon kunde inte släppa honom med blicken, även om hon skulle försöka.
Det enda hon kunde komma ihåg ifrån själva födseln var ett virrvarv av smärta, gråt, och skrik. Ändå kändes det som om hon varit lycklig hela tiden.
Hon tittade upp ifrån Harrys ansikte när hon hörde steg närma sig. Det var James som kom gående och såg ut att kämpa för att inte springa fram till henne. Hon log mot honom och kände hur hon fullkomligt älskade James och Harry. De var hennes familj nu, och hon var ivrig att ösa sin kärlek över dem. Men just nu var hon alldeles för trött och utmattad.
Hon tittade ner på Harry igen.
"Nej men ser man på, här har vi pappsen Harry..." kvittrade hon lyckligt.
James satte sig vid sängkanten och log mot henne. "Får jag se på honom?" frågade han sedan andlöst med blicken mot Harry.
"Självklart." kvittrade hon igen, och räckte försiktigt över honom till sin far. Han hade ändå slutat att sussa för tillfället. James toh imot honom och tittade ner i byltet med en fuktig blick och ett leende på läpparna. "Han liknar dig på pricken... Ååh, han är så söt." Hon kämpade för att inte gråta av lycka, och lade huvudet på James axlar. Han verkade inte ens märka det.
James nickade andlöst, som om han inte visste vad han skulle säga. Hon förstod honom så väl. "Men han har dina ögon." sade han slutligen och tittade in i hennes ögon. Han kysste henne på pannan, och av någon anledning sände det små elektriska impulser igenom hela hennes kropp. Om hon inte vore så trött skulle hon skrattat. Så detta är vad som kallas ett laddat ögonblick.
Hon slöt ögonen och tänkte tillbaka på sitt liv. Mugglarskolan... James på båten... Hogwarts... James och hon i Hogsmeade... Hon och James i Önskerummet... Bröllopet... När de fick reda på att Harry skulle komma...
"Nå," sade hon efter ett tag, fortfarande med ögonen slutna. "Vad väntar du på? Vill du inte visa upp honom för dina vänner?" James började omedelbart protestera. "Joho då, det kan du visst det." lugnade hon honom. "Jag måste ändå duscha mig och göra mig iordning. Dessutom har de redan lagt sina skyddsbesvärjelser över honom. Du skulle ha sett, han grät inte över huvudtaget. Han var jättemodig."
Hon kände hur James reste sig upp, och hur sjuksköterskorna tog tag i hennes armar och försiktigt hjälpte henne på fötter. Hon höll fortfarande ögonen slutna, och tänkte ännu en gång på sitt liv. Hon stapplade med vem det än var som ledde henne, och snart kände hon hur varmt vatten rann ner över hennes kropp, som kändes som om en ångvält just kört över den. Nu öppnade hon försiktigt ögonen, och lät vattnet skölja henne ren. Hon kände hur allting rann av henne och hon slöt ögonen igen och njöt.
"Harry Potter." sade hon tyst för sig själv. "Välkommen till världen, Harry Potter."
Utdrag ur "Läran om Trollkarlars Gener" av prof. G. Lümbrecher
När en trollkarl eller häxa kommer till världen känns de lätt igen på två faktorer. Dels har de oftast redan fått hår, och dels har de redan öppnat ögonen och har redan från början den ögonfärg de kommer att ha i resten av livet.
Det var det och VHS