Prolouge
Det har gått ungefär ett år sedan vi senast träffade Lily, James och deras nyfödde son Harry. Nu är han inte längre fullt så nyfödd längre, och har redan lärt sig några få ord. James och Lily har stigit i graderna på sina arbeten, och har gått med i fenixorden, som gurndats av deras gamla rektor. Där lär de känna Hagrid bättre, som de under sin skoltid bara kände som nyckelväktare. James hade i och för sig stött på honom oändliga gånger i den förbjudna skogen, men han hade aldrig lärt känna honom privat. Nu var han en av familjens närmsta vänner, även om han aldrig skulle gå om Sirius och de andra.
Potters har redan nu gömt sig för dödsätarna, då de hörde att Voldemort var ute efter lille Harry. Ingen visste riktigt varför, bara att han inte hade några lyckönskningar i sinnet.
Lilys synvinkel
Hon log åt James där han satt på den röda vardagsrumsmattan och lekte med lille Harry. Harry hade just upptäckt att hans far bar glasögon, och roade sig med att rycka åt sig dem varje gång han kom åt. Efter att ha förlorat sina glasögon ett flertal gånger, hade James slutligen lärt sig att ta av sig glasögonen i förväg.
Men den här gången hade han glömt bort det, och fick ångra det bittert. Harry greptag i glasögonen och en sekund senare höll Harry ännu en nalle i handen. James och Lily hade slutat att bli förvånade vid det här laget. Det hade varit speciellt och spännande de tio första gångerna han fick sin nalle att sväva, fick sin mamma att somna, trollade bort sina grönsaker från tallriken och frågade om efterrätt ("Tåta! Tåta!").
Hon tittade ut genom fönstret och struntade i James försök att förklara för Harry att det var hans glasögon, och att han kunde hämta Harrys riktiga nalle om han förvandlade tillbaka dem till glasögon igen.
Det skymmning och längs hela gången som ledde upp till huset stod det uppradade små pumpor med ondskefulla ansikten utskyrna på framsidan och med ett värmeljus innuti.
Trots att allt verkade så lungt så kunde hon inte ungå att oroa sig. Hon hade inte alls gillat att ändra hemlikhetsväktare från Sirius till Peter, men Sirius visste att Voldemort skulle misstänka att de skulle använda honom, och han visste att han aldrig skulle motstå en imperiusförbannelse, alltså rådde han dem att lämna över hemligheten till Peter, som gunde gömma sig ganska bra, med tanke på att han kunde förvandla sig till en råtta.
Lily hade tyckt att det var en bra idé, ända tills hon såg att Peter var väldigt ivrig att axla ansvaret. Det hade han aldrig varit innan.
"Du behöver inte vara orolig." sade James, som ställt sig brevid henne och också han tittade ut genom fönstret. Han bar den hysteriskt roade Harry på axlarna, och såg trots sina tröstande ord ganska orolig ut han också. "Peter är lojal. Han klarar det."
Lily skakade uppgivet på huvudet. "Varför kunde vi inte bara låta Dumbledore vara vår hemlighetsväktare? Han erbjöd ju sig faktiskt frivilligt."
James var tyst en stund, innan han drog en lång suck. "Du vet att Dumbledore är för upptagen med Fenixorden, och att han inte kan undvara att oroa sig för oss." sade han, och hon visste att han hade rätt.
Det var helt tyst, sånär som på vinden som ven utomhus, och de små lätta regndropparna som slog imot fönstret. Harry hade slutat skratta och härmade sina föräldrar med att titta ut genom fönstret.
"Gubbe." sade Harry plötsligt och pekade ut i mörkret. "Gubbe!"
James skakade på huvudet och satte ner lille Harry på golvet. Såfort han återfått balansen sprang den lille pojken iväg för att hitta på något bus igen, och Lily följde efter honom genom vardagsrummet.
Elden i den öppnaspisen kastade sitt varam sken över den röda fotöljen och soffan som stod framför den. Det generöst tillyxade ekbordet var mörkbrunt i färgen, och hade en besvärjelse över sig som skyddade den från att brännas av te kittlar eller liknande. I elden hängde en kittel just för tillfälllet och puttrade. Innan hon rest sig från soffan för att titta ut genom fönstret, hade Lily rört om i kitteln som innehöll ett nytt lager Lycaninvulva. Lily lyfte upp Harry i sin famn och gick upp på övervåningen och in i Harrys rum. Hon var tvungen att hoppa mellan alla leksaks-fria plättar av golv, och efter viss möda var hon framme vid vaggan och lade ner Harry i den. Själv satte hon sig brevid honom på en stol och började vagga honom fram och tillbaka i sängen samtidigt som hon nynnade
Vinden ryter i Lejon grop, ungen sussar så sött
Värmen strömmar från modern hans, vars kärlek aldrig dött.
Ungen drömmer i hemmets dunkel, om nya äventyr
Men än har natten inte flytt, han får vänta tills dagen gryr.
Om ungen visste vad hans mor älskade honom,
Att hon alltid skulle vara där för honom,
Oavsett hans ben förde honom,
Skulle han vara tacksam då,
När alla äventyr var slut?
Hon suckade och frågade sigsjälv varför hon sjöng en sån sorgsen låt, men det var sånt hennes hjärta var, och det speglade sig antagligen på hennes sånger. Den här sången hade hon kommit på själv, vilket förklarade oron inom henne. Anledningen till att det inte fanns någonting om Lejonungens far, var för att hon från början tänkt skriva en vers om honom också, men inte kom på några bra rimm. Hon bestämde sig för att hon en dag skulle sätta sig ner och skriva färdigt sin sång, men inte idag. Dessutom hade Harry redan somnat, omedveten om hur sorgsen låten var.
Hon tassade försiktigt ut ur rummet och gick ner för trappan, men halvägs nere slängde hon en blick ut genom fönstret som hon tittat igenom förut, och såg en man komma gåendes längs gången. Han var lång och reslig, hade grå mantel, och röda ögon som glöd av ren ondska...
James synvinkel
Han slog sig ner i sin fotölj och plockade upp kvällsutgåvad av The Daily Prophet som Harry hade slängt på marken. Han lutade sig tillbaka, suckade lättjefullt, och letade upp en penna till korsorden. Just som han satte pennan mot pappret hände det som inte fick hända.
Han hade ända sedan han gick sitt tredje år på Hogwarts vetat att han var annorlunda, men han hade inte berättat det för någon, inte ens Lily. Det var det enda han skämdes över, och var rädd för inom sigsjälv, för han visste att en dag skulle han ställas inför en enorm prövning.
Han visste vad som skulle hända.
Han hörde Lilys mjuka sång sväva ner för trappan, och insöp den lila tröst rösten medförde, för texten var alldeles för sorgsen.
Han kände hur allt blod försvann ur hans ansikte, hur hjärtat nästan hade slutat slå. Han visste.
"...Om ungen visste vad hans mor älskade honom,"
Han svalde och tänkte på sin egna mor när hon var i livet. Hon hade alltid älskat honom, men det upptäckte han för sent, och han hade aldrig förlåtit sigsjälv för det.
"...Att hon alltid skulle vara där för honom,"
James mamma var inte där längre, inte så att han kunde se henne, men han visste att hon någonstans fortfarande var med honom. Han bara visste.
"...Oavsett hans ben förde honom,"
Skulle hans mamma vara stolt om hon såg honom idag? Skulle hans pappa vara det?
"...Skulle han vara tacksam då,"
Han hade aldrig hunnit växa upp och förklara sin tacksamhet för dem, men nu var han tacksam för att han haft så underbara föräldrar som han haft.
"...När alla äventyr var slut?"
Han visste redan nu att det inte var länge kvar tills hans egna äventyr var slut. Han hade kännt det, han visste att Voldemort var någonstans i närheten, och han visste att det inte var någon idé att varna Lily. Han visste att de skulle dö, och det var ingen mening med att dö flyende, när man lika gärna kunde dö kämpandes.
Just då kom Lily ner för trappan, med ett sorgset uttryck i ansiktet, ett uttryck han börjat se allt för ofta hos henne på sista tiden. Hon tittade ut genom fönstret och frös till.
Han ställde sig tungt upp ur soffan och mötte hennes skräckslagna ansikts uttryck. Han ville inte beröva hennes hopp, så han skrek "Lily, det är han! Ta Harry och fly! Jag försöker hålla honom tillbaka." Hon vände sig om och började springa upp för trappan igen, två steg i taget. När hon kom upp stannade hon och vände sig om.
"Jag älskar dig." sade hon tyst.
James log mot henne och svarade "Och jag dig. Fly. Nu!"
Hon sprang in i Harrys rum, och just då sprängdes dörren till entréhallen och en mängd flisor susade in i vardagsrummet genom dörren till hallen. Sekunderna senare stod han där. Lord Voldemort, James föräldrars mördare, hans värsta fiende och rädsla. Voldemort mötte hans skräckslagna blick med ett iskallt hånflin, som fick hans ansikte att likna en dödskalle mer än något annat.
"Just precis, frukta Lord Voldemort" hånskrattade han och tog ett steg närmare honom. James tog ett fast grepp om sin trollstav och höjde den mot Voldemort, som inte stannade.
"Lamslå!" ropade James panikslaget, men besvärjelsen studsade på Voldemorts kropp och slog i golvet. Det enda som fanns kvar var ett fräsande brännmärke.
"Dåre." skrattade Voldemort. "Ingen kan skada mig. Jag är odödlig."
James hade slutligen accepterat sitt öde. Han visste att hans äventyr var slut, men om han pratade kunde han ge Lily och Harry tid att fly. "Om du är så odödlig som du säger, så..."
Voldemort köpte inte det enkla tricket, utan hade redan höjt sin trollstav och uttalat en förbannelse som var så mörk och ond att James inte kunde urskilja orden.
Den susade rakt in i mellangärdet på James, som tappade andan. När han rätade på sig kände han en skärande smärta där förbannelsen träffat.
Förbluffad såg han på hur hans fingrar plötsligt började bli grå, få sprickor och falla i bitar. Smärtan var så intensiv att James hjärna domnade bort av ansträngningen. Det enda James kunde titta på var hur hans armar och ben ruttnade bort inför hans ögon. Hela tiden åt sig föruttnelsen uppåt, började vid längsta fingerspetsen eller tåspetsen, och åt sig därefter upp för benet eller armen.
Snart kände James hur han ramlade ihop på golvet --Hans ben hade försvunnit-- och såg på Hur Voldemort stod och skrattade ovanför honom. Ett högt och isande gällt skratt. James kände hur föruttnelsen grep hans organ och huvud, och han visste att nu var han död. Allt fladdrade till för hans ögon, och han slöt ögonen för sista gången. Till hans förvåning upptäckte han hur allt blev gradvis ljusare igen, hur allt kom till fokus igen. Han hade aldrig tidigare känt sig så levande. Alla hans sinnen var på helspänn, och han var inte längre galen av smärta. Allt var lungt. Under sig såg han Voldemort skratta åt den grå skelettet som en gång varit hans kropp, och såg på hur föruttnelsen spred sig i huset, angrep hyllor, bord, stolar, soffor...
Voldemort log sitt elaka leende, höjde trollstaven, och vrålade "Morsmorde!"
En grön dödskalle svävade ut ur spetsen på hans trollstav, och vidare ut genom ett föster för att börja sväva runt taket. Han visste inte hur han visste, men han visste att den snurrade runt taket, han bara visste. Det var som om allting var glasklart och begripligt.
Voldemort log en sista gång när James favoritfotölj föll i bitar, sedan vända han sig upp och började gå mot trappan, men med en smäll försvann han, och James kände hur han uppenbarade sig igen inne i Harrys rum. Han ville se vad som hände, och omedelbart svävade han i taket innuti Harrys rum istället.
Lily skrek och försökte värja sig med händerna när hon ställde sig mellan vaggan och Voldemort.
Voldemort skrattade sitt iskalla och hatfyllda skratt. "Flytta på dig, din dumma flicka! Flytta på dig säger jag!" Rösten var inte road, snarare brådskande.
"Nej, gör vad ni vill, men skada inte Harry! Jag ber er, skona honom, jag gör vad ni..."
"Flytta på dig säger jag!" vrålade Voldemort, nu med tydlig panik i rösten, för Harry hade vaknat och börjat illtjuta.
Stå på dig! Tänkte James hårt. Stå på dig, min lilja. Jag är stolt över dig.
Det var som om Lily kunde höra orden, för plötsligt stålsate hon sig och sade med kyligt hatfull röst som samtidigt darrade av oro, men James visste att hon var orolig för Harry, inte sitt egna liv. "Nej." sade hon nästan ohörbart.
Voldemort gapskrattade åt kvinnan som mest såg ut som ett barn jämfört med honom. "Avada Kedavra!"
En grön stråle skickades ut ur Voldemorts trollstav och sekunderna senare ramlade Lilys kropp ihop vid hans fötter, och James kände en annan närvaro i rummet.
"James, vad kommer hända Harry?" frågade Lily oroligt. Han visste inte vart hon befann sig, men det spelade ingen roll längre.
James suckade. "Jag tror att vi båda vet." sade han kort. "Snart kommer vår familj att vara tillsammans. För evigt."
Voldemort log ett isande leende mot det lilla barnet i vaggan, och höjde långsamt sin trollstav, som om det inte fanns någon brådska i världen. "Avada Kedavra!" vrålade han över Harrys skrik, och ytterligare en grön stråle sköt ut ifrån spetsen. James önskade han kunde blunda, men det gick inte. Han hade ingen kropp att blunda med.
Han väntade sig att skriken skulle upphöra, att han skulle känna närvaron av sin son vilket ögonblick som helst, men till både hans och Lilys förvåning hände till en början ingenting. Voldemort såg förskräckt ut, och höjde trollstaven för att försöka igen, men just då hördes det en överjordlig ton långt borta i ingenstans. Voldemort såg sig omkring.
Ljudet var högt och gällt, men endå lugnande och ljuvligt. Det var en stor sorg i den ordlösa songen, och plötsligt blev allting tyst.
Harrys kropp fick en vit aura omkring sig. Den växte sig starkare och starkare, och ljudet var tillbaka igen. Det överröstade Voldemorts förhäxningar som han ideligen skickade mot det lilla barnet, men som omedelbart studsade bort igen.
Ljuset blev till en stråle som liknade en tentakel av något slag. Den började genast söka igenom rummet på jakt efter Voldemort, som med ett skrik slängde trollstaven ifrån sig och sprang mot den öppna dörren. Den smällde igen i ansiktet på honom, och han kunde inte rubba den.
Han såg sig desperat om efter en annan utväg, och fick syn på fönstret, men innan han äns hunnit tänka tanken hade tentakeln spärrat vägen för honom. Harry skrek fortfarande ifrån sin vagga.
Voldemort drog sig bakåt mot dörren igen och gjorde ett nytt gagnlöst försök att öppna den. Tentakeln hade hela tiden spetsen riktad mot Voldemort, som nu gick ner på knä och snyftade ömkligt.
"Nåd.." Försökte han, men tentakelt kom bara närmre. "Jag menade det inte, jag..."
Voldemort blev tyst. Tentakeln hade skjutit fram i en sådan hastighet att James inte ens hade uppfattat det. Den hade penetrerat Voldemorts bröstkorg, och fläkt loss kött och benflisor som susade i väg genom luften och landade med ett litet slafs på väggen bakom honom. Voldemort var fortfarande vid liv, för hela hans kropp vred sig i spasmer, och han skrek ut en smärta så överjordisk att James inte ens kunde börja förstå sig på den. Voldemort skrek så högt han kunde, och sedan vreds rösten till ett ihåligt ylande som från en varg, för att slutligen låta någonting som kunde liknas med en demon.
En svärta spredsig från såret, långsamt och försiktigt, som för att se till att han skulle känna smärtan tillräckligt länge för att hinna ångra den dag han föddes tvåhundra gånger om.
James önskade att han kunde hålla för öronen, så stark var ångesten i skriket, och trots att det var hans svurna fiende så kände han medlidande med den ömkliga trasdockan som ryckte där den satt spetsad på tentakeln.
James visste inte hur länge skrikandet pågått när hela Voldemort var alldeleskolsvart, och han började svälla upp. Långsamt, och med ännu mer plågade skrik än innan, växte Voldemort till dubbelstorlek innan han sprängdes med ett sista överjordiskt tjut. Svart blod och kött flög iväg i alla riktningar, men ingenting träffade Harry som slutat skrika och snyftade lite lätt för sig själv.
Lilys synvinkel
De såg på när det som återstod av Voldemort kröp in i väggarna, och hon förundrades varför hon inte kunde känna Voldemorts närvaro, eller tala till honom. Hon kände efter och med en suck delade hon med sig av sina misstankar till James.
"Det är inte över." suckade hon, och hon kände hur James nickade. "Det har just börjat."
De hörde små steg i trappan, och de visste redan nu vem det var. Peter kom in i rummet och såg Voldemorts trollstav på golvet. Lily kände en stark avsky för manen som kallat sig deras vän. Voldemorts svarta skalla låg fortfarande och pyrde på golvet. "Mästare!" flämtade Peter ömkligt och sjönk ner vid skallen när den sakta smälte bort. Han sade ingenting, utan plockade upp Voldemorts trollstav ifrån golvet och närmade sig Harry. Men en blick på den plats Voldemorts skalle legat, fick honom att komma på andra tankar, och han flydde istället Huset, just som dörren smäldes upp igen, och riktigt tunga steg hördes i trappan, följt av ett brak när Hagrid trampade igenom tredje trappsteget som murknat efter Voldemorts förbannelse mot James. Halvjätten svor halvstressat och när han kom in i rummet var han tvungen att flämta till av förskräckelse. Alla spår av Voldemort var borta, men hennes egan kroppp låg fortfarande framför Harrys vagga. Att hon var död kunde man se tydligt på blixtärret i pannan och de stirrande glasartade ögonen.
Hagrid gav till en ljudlig snörvling och dolde ansiktet i ärmen, backade ut ur rummet och började vråla av sorg. Han förstod inte att Harry fortfarande var levande, och att Voldemort var tillfälligt besegrad.
Turligt nog började också Harry stortjuta när han hörde Hagrids vrå, så Hagrid tystnade chockat och nästan smög sig fram till vaggan. När han var tillräckligt nära för att se barnet jublade han till, men avbröt sig mitt i, och såg fundersam ut. Han såg ärret i Harrys panna, det visste Lily, och det var det som förvirrade honom.
Hagrid tog upp lille Harry i famnen och gav honom en mycket kittlande kyss, med tanke på allt skägg. Lille Harry skrattade glatt, omedveten om att hans föräldrar dött. Hagrid började mumla någon vaggsång som var uppblandad med en hel del snörvlande.
I fjärran hörde de ljudet av en motorcykel, och både Lily och James kände att Sirius närmade sig. Ungefär samtidigt som Hagrid klev ut genom dörren, rasade taket in, och med en hård duns landade Sirius på sin flygande motorcykel.
"Hagrid, vad har hänt?" frågade han skräckslaget. "Var är James?"
"James e död." svarade Hagrid med grötig röst.
"Lily?" frågade Sirius som om han redan visste svaret.
"Död." konstaterade Hagrid med ostadig röst och började snyfta igen.
"Herregud." mumlade Sirius och började gråta han också. Hagrid gick fram och försökte trösta honom.
"Så ja, Sirius." sade han i ett försökt till lugnande röst, men hans snyftade också. "Harry klarade sig i varje fall."
Sirius slutade omedelbart att snyfta. "Va? Gjorde han?" han lät med ens mycket lugnare.
"Ja, konstigt nog." sade Hagrid och tittade ömt på Harry. "Dumbledore sa åt mig å hämta honom. Visste redan vad som hänt."
"Ge honom till mig, Hagrid." sade Sirius. "Jag är ju trots allt hans gudfar."
"Nej," protesterade Hagrid besämt. "Jag har fått order direkt från Dumbledore att ta Harry tilll sina mugglarsläktingar, ingen annat."
"Men snälla, han skulle inte ha något imot att jag tog hand om honom." bedjade Sirius.
"Lessen, Sirius." sade Hagrid och började gå mot grinden, men Sirius stoppade honom.
"Vänta Hagrid." ropade han. "Ta motorcykeln istället. Så går det fortare."
Hagrid stannade och tittade forksande på honom. "Ta din motorcykel? Du älskar ju den där saken!"
Sirius log. "Jag älskar Harry mer. Skynda dig iväg nu!"
Hagrid satte sig på motorcykeln, vars stöddämpare åkte i botten, och Lily hoppades att Sirius skulle ha vett nog att fly. Ingen visste att de hade bytat hemlighetsväktare till Peter, och till sin stora lättnad såg de hur Sirius förvandlade sig till en hund och sprang in i skogen bakom huset.
"Lily, det är dags att lämna Harry nu." sade James brevid henne.
Lily nickade lungt, och tillsammans lämnade de jordelivet med sin son i händerna på Hagrid halvjätten och Dumbledore, världens näst mäktigaste trollkarl...
Det Var Det och VHS
Det har gått ungefär ett år sedan vi senast träffade Lily, James och deras nyfödde son Harry. Nu är han inte längre fullt så nyfödd längre, och har redan lärt sig några få ord. James och Lily har stigit i graderna på sina arbeten, och har gått med i fenixorden, som gurndats av deras gamla rektor. Där lär de känna Hagrid bättre, som de under sin skoltid bara kände som nyckelväktare. James hade i och för sig stött på honom oändliga gånger i den förbjudna skogen, men han hade aldrig lärt känna honom privat. Nu var han en av familjens närmsta vänner, även om han aldrig skulle gå om Sirius och de andra.
Potters har redan nu gömt sig för dödsätarna, då de hörde att Voldemort var ute efter lille Harry. Ingen visste riktigt varför, bara att han inte hade några lyckönskningar i sinnet.
Lilys synvinkel
Hon log åt James där han satt på den röda vardagsrumsmattan och lekte med lille Harry. Harry hade just upptäckt att hans far bar glasögon, och roade sig med att rycka åt sig dem varje gång han kom åt. Efter att ha förlorat sina glasögon ett flertal gånger, hade James slutligen lärt sig att ta av sig glasögonen i förväg.
Men den här gången hade han glömt bort det, och fick ångra det bittert. Harry greptag i glasögonen och en sekund senare höll Harry ännu en nalle i handen. James och Lily hade slutat att bli förvånade vid det här laget. Det hade varit speciellt och spännande de tio första gångerna han fick sin nalle att sväva, fick sin mamma att somna, trollade bort sina grönsaker från tallriken och frågade om efterrätt ("Tåta! Tåta!").
Hon tittade ut genom fönstret och struntade i James försök att förklara för Harry att det var hans glasögon, och att han kunde hämta Harrys riktiga nalle om han förvandlade tillbaka dem till glasögon igen.
Det skymmning och längs hela gången som ledde upp till huset stod det uppradade små pumpor med ondskefulla ansikten utskyrna på framsidan och med ett värmeljus innuti.
Trots att allt verkade så lungt så kunde hon inte ungå att oroa sig. Hon hade inte alls gillat att ändra hemlikhetsväktare från Sirius till Peter, men Sirius visste att Voldemort skulle misstänka att de skulle använda honom, och han visste att han aldrig skulle motstå en imperiusförbannelse, alltså rådde han dem att lämna över hemligheten till Peter, som gunde gömma sig ganska bra, med tanke på att han kunde förvandla sig till en råtta.
Lily hade tyckt att det var en bra idé, ända tills hon såg att Peter var väldigt ivrig att axla ansvaret. Det hade han aldrig varit innan.
"Du behöver inte vara orolig." sade James, som ställt sig brevid henne och också han tittade ut genom fönstret. Han bar den hysteriskt roade Harry på axlarna, och såg trots sina tröstande ord ganska orolig ut han också. "Peter är lojal. Han klarar det."
Lily skakade uppgivet på huvudet. "Varför kunde vi inte bara låta Dumbledore vara vår hemlighetsväktare? Han erbjöd ju sig faktiskt frivilligt."
James var tyst en stund, innan han drog en lång suck. "Du vet att Dumbledore är för upptagen med Fenixorden, och att han inte kan undvara att oroa sig för oss." sade han, och hon visste att han hade rätt.
Det var helt tyst, sånär som på vinden som ven utomhus, och de små lätta regndropparna som slog imot fönstret. Harry hade slutat skratta och härmade sina föräldrar med att titta ut genom fönstret.
"Gubbe." sade Harry plötsligt och pekade ut i mörkret. "Gubbe!"
James skakade på huvudet och satte ner lille Harry på golvet. Såfort han återfått balansen sprang den lille pojken iväg för att hitta på något bus igen, och Lily följde efter honom genom vardagsrummet.
Elden i den öppnaspisen kastade sitt varam sken över den röda fotöljen och soffan som stod framför den. Det generöst tillyxade ekbordet var mörkbrunt i färgen, och hade en besvärjelse över sig som skyddade den från att brännas av te kittlar eller liknande. I elden hängde en kittel just för tillfälllet och puttrade. Innan hon rest sig från soffan för att titta ut genom fönstret, hade Lily rört om i kitteln som innehöll ett nytt lager Lycaninvulva. Lily lyfte upp Harry i sin famn och gick upp på övervåningen och in i Harrys rum. Hon var tvungen att hoppa mellan alla leksaks-fria plättar av golv, och efter viss möda var hon framme vid vaggan och lade ner Harry i den. Själv satte hon sig brevid honom på en stol och började vagga honom fram och tillbaka i sängen samtidigt som hon nynnade
Vinden ryter i Lejon grop, ungen sussar så sött
Värmen strömmar från modern hans, vars kärlek aldrig dött.
Ungen drömmer i hemmets dunkel, om nya äventyr
Men än har natten inte flytt, han får vänta tills dagen gryr.
Om ungen visste vad hans mor älskade honom,
Att hon alltid skulle vara där för honom,
Oavsett hans ben förde honom,
Skulle han vara tacksam då,
När alla äventyr var slut?
Hon suckade och frågade sigsjälv varför hon sjöng en sån sorgsen låt, men det var sånt hennes hjärta var, och det speglade sig antagligen på hennes sånger. Den här sången hade hon kommit på själv, vilket förklarade oron inom henne. Anledningen till att det inte fanns någonting om Lejonungens far, var för att hon från början tänkt skriva en vers om honom också, men inte kom på några bra rimm. Hon bestämde sig för att hon en dag skulle sätta sig ner och skriva färdigt sin sång, men inte idag. Dessutom hade Harry redan somnat, omedveten om hur sorgsen låten var.
Hon tassade försiktigt ut ur rummet och gick ner för trappan, men halvägs nere slängde hon en blick ut genom fönstret som hon tittat igenom förut, och såg en man komma gåendes längs gången. Han var lång och reslig, hade grå mantel, och röda ögon som glöd av ren ondska...
James synvinkel
Han slog sig ner i sin fotölj och plockade upp kvällsutgåvad av The Daily Prophet som Harry hade slängt på marken. Han lutade sig tillbaka, suckade lättjefullt, och letade upp en penna till korsorden. Just som han satte pennan mot pappret hände det som inte fick hända.
Han hade ända sedan han gick sitt tredje år på Hogwarts vetat att han var annorlunda, men han hade inte berättat det för någon, inte ens Lily. Det var det enda han skämdes över, och var rädd för inom sigsjälv, för han visste att en dag skulle han ställas inför en enorm prövning.
Han visste vad som skulle hända.
Han hörde Lilys mjuka sång sväva ner för trappan, och insöp den lila tröst rösten medförde, för texten var alldeles för sorgsen.
Han kände hur allt blod försvann ur hans ansikte, hur hjärtat nästan hade slutat slå. Han visste.
"...Om ungen visste vad hans mor älskade honom,"
Han svalde och tänkte på sin egna mor när hon var i livet. Hon hade alltid älskat honom, men det upptäckte han för sent, och han hade aldrig förlåtit sigsjälv för det.
"...Att hon alltid skulle vara där för honom,"
James mamma var inte där längre, inte så att han kunde se henne, men han visste att hon någonstans fortfarande var med honom. Han bara visste.
"...Oavsett hans ben förde honom,"
Skulle hans mamma vara stolt om hon såg honom idag? Skulle hans pappa vara det?
"...Skulle han vara tacksam då,"
Han hade aldrig hunnit växa upp och förklara sin tacksamhet för dem, men nu var han tacksam för att han haft så underbara föräldrar som han haft.
"...När alla äventyr var slut?"
Han visste redan nu att det inte var länge kvar tills hans egna äventyr var slut. Han hade kännt det, han visste att Voldemort var någonstans i närheten, och han visste att det inte var någon idé att varna Lily. Han visste att de skulle dö, och det var ingen mening med att dö flyende, när man lika gärna kunde dö kämpandes.
Just då kom Lily ner för trappan, med ett sorgset uttryck i ansiktet, ett uttryck han börjat se allt för ofta hos henne på sista tiden. Hon tittade ut genom fönstret och frös till.
Han ställde sig tungt upp ur soffan och mötte hennes skräckslagna ansikts uttryck. Han ville inte beröva hennes hopp, så han skrek "Lily, det är han! Ta Harry och fly! Jag försöker hålla honom tillbaka." Hon vände sig om och började springa upp för trappan igen, två steg i taget. När hon kom upp stannade hon och vände sig om.
"Jag älskar dig." sade hon tyst.
James log mot henne och svarade "Och jag dig. Fly. Nu!"
Hon sprang in i Harrys rum, och just då sprängdes dörren till entréhallen och en mängd flisor susade in i vardagsrummet genom dörren till hallen. Sekunderna senare stod han där. Lord Voldemort, James föräldrars mördare, hans värsta fiende och rädsla. Voldemort mötte hans skräckslagna blick med ett iskallt hånflin, som fick hans ansikte att likna en dödskalle mer än något annat.
"Just precis, frukta Lord Voldemort" hånskrattade han och tog ett steg närmare honom. James tog ett fast grepp om sin trollstav och höjde den mot Voldemort, som inte stannade.
"Lamslå!" ropade James panikslaget, men besvärjelsen studsade på Voldemorts kropp och slog i golvet. Det enda som fanns kvar var ett fräsande brännmärke.
"Dåre." skrattade Voldemort. "Ingen kan skada mig. Jag är odödlig."
James hade slutligen accepterat sitt öde. Han visste att hans äventyr var slut, men om han pratade kunde han ge Lily och Harry tid att fly. "Om du är så odödlig som du säger, så..."
Voldemort köpte inte det enkla tricket, utan hade redan höjt sin trollstav och uttalat en förbannelse som var så mörk och ond att James inte kunde urskilja orden.
Den susade rakt in i mellangärdet på James, som tappade andan. När han rätade på sig kände han en skärande smärta där förbannelsen träffat.
Förbluffad såg han på hur hans fingrar plötsligt började bli grå, få sprickor och falla i bitar. Smärtan var så intensiv att James hjärna domnade bort av ansträngningen. Det enda James kunde titta på var hur hans armar och ben ruttnade bort inför hans ögon. Hela tiden åt sig föruttnelsen uppåt, började vid längsta fingerspetsen eller tåspetsen, och åt sig därefter upp för benet eller armen.
Snart kände James hur han ramlade ihop på golvet --Hans ben hade försvunnit-- och såg på Hur Voldemort stod och skrattade ovanför honom. Ett högt och isande gällt skratt. James kände hur föruttnelsen grep hans organ och huvud, och han visste att nu var han död. Allt fladdrade till för hans ögon, och han slöt ögonen för sista gången. Till hans förvåning upptäckte han hur allt blev gradvis ljusare igen, hur allt kom till fokus igen. Han hade aldrig tidigare känt sig så levande. Alla hans sinnen var på helspänn, och han var inte längre galen av smärta. Allt var lungt. Under sig såg han Voldemort skratta åt den grå skelettet som en gång varit hans kropp, och såg på hur föruttnelsen spred sig i huset, angrep hyllor, bord, stolar, soffor...
Voldemort log sitt elaka leende, höjde trollstaven, och vrålade "Morsmorde!"
En grön dödskalle svävade ut ur spetsen på hans trollstav, och vidare ut genom ett föster för att börja sväva runt taket. Han visste inte hur han visste, men han visste att den snurrade runt taket, han bara visste. Det var som om allting var glasklart och begripligt.
Voldemort log en sista gång när James favoritfotölj föll i bitar, sedan vända han sig upp och började gå mot trappan, men med en smäll försvann han, och James kände hur han uppenbarade sig igen inne i Harrys rum. Han ville se vad som hände, och omedelbart svävade han i taket innuti Harrys rum istället.
Lily skrek och försökte värja sig med händerna när hon ställde sig mellan vaggan och Voldemort.
Voldemort skrattade sitt iskalla och hatfyllda skratt. "Flytta på dig, din dumma flicka! Flytta på dig säger jag!" Rösten var inte road, snarare brådskande.
"Nej, gör vad ni vill, men skada inte Harry! Jag ber er, skona honom, jag gör vad ni..."
"Flytta på dig säger jag!" vrålade Voldemort, nu med tydlig panik i rösten, för Harry hade vaknat och börjat illtjuta.
Stå på dig! Tänkte James hårt. Stå på dig, min lilja. Jag är stolt över dig.
Det var som om Lily kunde höra orden, för plötsligt stålsate hon sig och sade med kyligt hatfull röst som samtidigt darrade av oro, men James visste att hon var orolig för Harry, inte sitt egna liv. "Nej." sade hon nästan ohörbart.
Voldemort gapskrattade åt kvinnan som mest såg ut som ett barn jämfört med honom. "Avada Kedavra!"
En grön stråle skickades ut ur Voldemorts trollstav och sekunderna senare ramlade Lilys kropp ihop vid hans fötter, och James kände en annan närvaro i rummet.
"James, vad kommer hända Harry?" frågade Lily oroligt. Han visste inte vart hon befann sig, men det spelade ingen roll längre.
James suckade. "Jag tror att vi båda vet." sade han kort. "Snart kommer vår familj att vara tillsammans. För evigt."
Voldemort log ett isande leende mot det lilla barnet i vaggan, och höjde långsamt sin trollstav, som om det inte fanns någon brådska i världen. "Avada Kedavra!" vrålade han över Harrys skrik, och ytterligare en grön stråle sköt ut ifrån spetsen. James önskade han kunde blunda, men det gick inte. Han hade ingen kropp att blunda med.
Han väntade sig att skriken skulle upphöra, att han skulle känna närvaron av sin son vilket ögonblick som helst, men till både hans och Lilys förvåning hände till en början ingenting. Voldemort såg förskräckt ut, och höjde trollstaven för att försöka igen, men just då hördes det en överjordlig ton långt borta i ingenstans. Voldemort såg sig omkring.
Ljudet var högt och gällt, men endå lugnande och ljuvligt. Det var en stor sorg i den ordlösa songen, och plötsligt blev allting tyst.
Harrys kropp fick en vit aura omkring sig. Den växte sig starkare och starkare, och ljudet var tillbaka igen. Det överröstade Voldemorts förhäxningar som han ideligen skickade mot det lilla barnet, men som omedelbart studsade bort igen.
Ljuset blev till en stråle som liknade en tentakel av något slag. Den började genast söka igenom rummet på jakt efter Voldemort, som med ett skrik slängde trollstaven ifrån sig och sprang mot den öppna dörren. Den smällde igen i ansiktet på honom, och han kunde inte rubba den.
Han såg sig desperat om efter en annan utväg, och fick syn på fönstret, men innan han äns hunnit tänka tanken hade tentakeln spärrat vägen för honom. Harry skrek fortfarande ifrån sin vagga.
Voldemort drog sig bakåt mot dörren igen och gjorde ett nytt gagnlöst försök att öppna den. Tentakeln hade hela tiden spetsen riktad mot Voldemort, som nu gick ner på knä och snyftade ömkligt.
"Nåd.." Försökte han, men tentakelt kom bara närmre. "Jag menade det inte, jag..."
Voldemort blev tyst. Tentakeln hade skjutit fram i en sådan hastighet att James inte ens hade uppfattat det. Den hade penetrerat Voldemorts bröstkorg, och fläkt loss kött och benflisor som susade i väg genom luften och landade med ett litet slafs på väggen bakom honom. Voldemort var fortfarande vid liv, för hela hans kropp vred sig i spasmer, och han skrek ut en smärta så överjordisk att James inte ens kunde börja förstå sig på den. Voldemort skrek så högt han kunde, och sedan vreds rösten till ett ihåligt ylande som från en varg, för att slutligen låta någonting som kunde liknas med en demon.
En svärta spredsig från såret, långsamt och försiktigt, som för att se till att han skulle känna smärtan tillräckligt länge för att hinna ångra den dag han föddes tvåhundra gånger om.
James önskade att han kunde hålla för öronen, så stark var ångesten i skriket, och trots att det var hans svurna fiende så kände han medlidande med den ömkliga trasdockan som ryckte där den satt spetsad på tentakeln.
James visste inte hur länge skrikandet pågått när hela Voldemort var alldeleskolsvart, och han började svälla upp. Långsamt, och med ännu mer plågade skrik än innan, växte Voldemort till dubbelstorlek innan han sprängdes med ett sista överjordiskt tjut. Svart blod och kött flög iväg i alla riktningar, men ingenting träffade Harry som slutat skrika och snyftade lite lätt för sig själv.
Lilys synvinkel
De såg på när det som återstod av Voldemort kröp in i väggarna, och hon förundrades varför hon inte kunde känna Voldemorts närvaro, eller tala till honom. Hon kände efter och med en suck delade hon med sig av sina misstankar till James.
"Det är inte över." suckade hon, och hon kände hur James nickade. "Det har just börjat."
De hörde små steg i trappan, och de visste redan nu vem det var. Peter kom in i rummet och såg Voldemorts trollstav på golvet. Lily kände en stark avsky för manen som kallat sig deras vän. Voldemorts svarta skalla låg fortfarande och pyrde på golvet. "Mästare!" flämtade Peter ömkligt och sjönk ner vid skallen när den sakta smälte bort. Han sade ingenting, utan plockade upp Voldemorts trollstav ifrån golvet och närmade sig Harry. Men en blick på den plats Voldemorts skalle legat, fick honom att komma på andra tankar, och han flydde istället Huset, just som dörren smäldes upp igen, och riktigt tunga steg hördes i trappan, följt av ett brak när Hagrid trampade igenom tredje trappsteget som murknat efter Voldemorts förbannelse mot James. Halvjätten svor halvstressat och när han kom in i rummet var han tvungen att flämta till av förskräckelse. Alla spår av Voldemort var borta, men hennes egan kroppp låg fortfarande framför Harrys vagga. Att hon var död kunde man se tydligt på blixtärret i pannan och de stirrande glasartade ögonen.
Hagrid gav till en ljudlig snörvling och dolde ansiktet i ärmen, backade ut ur rummet och började vråla av sorg. Han förstod inte att Harry fortfarande var levande, och att Voldemort var tillfälligt besegrad.
Turligt nog började också Harry stortjuta när han hörde Hagrids vrå, så Hagrid tystnade chockat och nästan smög sig fram till vaggan. När han var tillräckligt nära för att se barnet jublade han till, men avbröt sig mitt i, och såg fundersam ut. Han såg ärret i Harrys panna, det visste Lily, och det var det som förvirrade honom.
Hagrid tog upp lille Harry i famnen och gav honom en mycket kittlande kyss, med tanke på allt skägg. Lille Harry skrattade glatt, omedveten om att hans föräldrar dött. Hagrid började mumla någon vaggsång som var uppblandad med en hel del snörvlande.
I fjärran hörde de ljudet av en motorcykel, och både Lily och James kände att Sirius närmade sig. Ungefär samtidigt som Hagrid klev ut genom dörren, rasade taket in, och med en hård duns landade Sirius på sin flygande motorcykel.
"Hagrid, vad har hänt?" frågade han skräckslaget. "Var är James?"
"James e död." svarade Hagrid med grötig röst.
"Lily?" frågade Sirius som om han redan visste svaret.
"Död." konstaterade Hagrid med ostadig röst och började snyfta igen.
"Herregud." mumlade Sirius och började gråta han också. Hagrid gick fram och försökte trösta honom.
"Så ja, Sirius." sade han i ett försökt till lugnande röst, men hans snyftade också. "Harry klarade sig i varje fall."
Sirius slutade omedelbart att snyfta. "Va? Gjorde han?" han lät med ens mycket lugnare.
"Ja, konstigt nog." sade Hagrid och tittade ömt på Harry. "Dumbledore sa åt mig å hämta honom. Visste redan vad som hänt."
"Ge honom till mig, Hagrid." sade Sirius. "Jag är ju trots allt hans gudfar."
"Nej," protesterade Hagrid besämt. "Jag har fått order direkt från Dumbledore att ta Harry tilll sina mugglarsläktingar, ingen annat."
"Men snälla, han skulle inte ha något imot att jag tog hand om honom." bedjade Sirius.
"Lessen, Sirius." sade Hagrid och började gå mot grinden, men Sirius stoppade honom.
"Vänta Hagrid." ropade han. "Ta motorcykeln istället. Så går det fortare."
Hagrid stannade och tittade forksande på honom. "Ta din motorcykel? Du älskar ju den där saken!"
Sirius log. "Jag älskar Harry mer. Skynda dig iväg nu!"
Hagrid satte sig på motorcykeln, vars stöddämpare åkte i botten, och Lily hoppades att Sirius skulle ha vett nog att fly. Ingen visste att de hade bytat hemlighetsväktare till Peter, och till sin stora lättnad såg de hur Sirius förvandlade sig till en hund och sprang in i skogen bakom huset.
"Lily, det är dags att lämna Harry nu." sade James brevid henne.
Lily nickade lungt, och tillsammans lämnade de jordelivet med sin son i händerna på Hagrid halvjätten och Dumbledore, världens näst mäktigaste trollkarl...
Det Var Det och VHS