James och Lily

Prolouge

Ledsen allihopa, men den här gången kommer Lily inte att vara med, men det är inte för att jag tycker Lily är tråkig eller något, utan för att jag helt enkelt kände för att skriva om James. Jag ska antagligen göra att bonuskapitel med Lily också, men det får vänta. Jag ska nämligen snart fortsätta på den riktiga James och Lily berättelsen.

Denna berättelse innehåller ganska hårt språk, kylig ironi, kallblodighet och sist men inte minst, extremt hatiska antydningar mot dödsätare... Alltså, R-klass på denna delen, men inte därför att Lily och James ska ha roligt ;)

En dag på jobbet för James

Den hotfulla stämningen låg tung i luften i det mörka, trånga rummet där James hölls fången. Det var kallt och fuktigt och luktade instängt och unket. Han försökte förgäves leta efter en flyktväg, men han visste att han inte skulle hitta någon. Runt omkring honom fanns bara mörk och dålig betong som var täckt med alger. Han kom ihåg den gången i fängelsehålorna när han väntat på att Lily skulle dyka upp så han kunde fråga ut henne på date. Inte heller då fanns det någon flyktväg...
Det gjorde ont att tänka på Lily, så han lät bli. Han kanske aldrig skulle träffa henne igen, aldrig hinna bli far.

De hade bestämt sig för att gifta sig en vecka tidigare, och sedan dess hade James varit väldigt tankspridd och oförsiktig, vilket resulterat att han hamnade i sin nuvarande situation.
Det enda som kunde urskiljas i mörkret var en grupp gråglänsande, ansiktslösa masker. Dödsätare, hans svurna fiender.
Han hörde hur de skrattade och viskade sinsemellan, skröt om hur skickliga de var, och lyckönskade varandra med "Mörkrets herre kommer bli mycket nöjd..."

Han kände sig illamående. Inte för att han kanske skulle dö och bli toryrerad, utan helt enkelt för att han avskydde dödsätare över allt annat. Deras ledare hade mördat hans föräldrar, och han hade svurit på att se på när Voldemort går under.

Det hela började med att Monsterögat Moody hade tipsat honom om en dödsätare som var intresserad av att ge information till ministeriet, och James hade såklart bestämt sig för att ta sig till dödsätaren utan att göra några efterforskningar eller vidta några som helst försiktighetsåtgärder. Det hade gått bra alla andra gånger, och då hade bara alla åtgärder varit onödiga.
Den missen skulle han få sota för nu. Dödsätarna hade legat i bakhåll för honom och efter en kort duell som resulterade i tre dödsätares död, hade de lyckats lamslå honom. James visste inte hur länge han varit borta, eller var de fört honom, bara att det var väldigt liten chans att ministeriet skulle hitta honom i tid, eller hitta honom överhuvudtaget. Han slöt ögonen för att slippa se de äckliga dödsätarkrypen framför sig. Omedelbart försvann illamåendet.

"Vi borde sätta ut vakter runt huset." sade en silkeslen och ironisk röst. "Jag tror att ministeriet kommer att leta efter sin... Fantastiska Potter."

James bet sigsjälv i tungan av ilska. Han kände igen den rösten. "Jasså, Snape. Tänk att få söta på ditt flottiga ansikte här. Inte undra på att du bär mask. De andra skulle väl kräkas av att se på dig..."

"Tyst, Potter!" fräste Snape och James log glatt åt att han lyckats få bort den silkeslena tonen. "Silencio!"

Han var inte glad åt att han förlorade förmågan att prata. Han försökte slänga sig mot honom, fälla ut sina klor och bita honom i strupen, känna hans söta blod mot sin tunga... Han morrade nere i halsgropen.
Han tryckte undan vargens känslor, och lugnade ner sig. Hans varulvsstyrka hjälpte honom inte mot magiska band.

"Sådär ja, Potter." gullade Snape. "Snäll vovve?"

Dödsätarna skrattade försmädligt.

"Ut med er! Sätt vakt!" kommenderade Snape till dödsätarna och vände sig mot dem, och till James förvåning lydde de. Omedelbat började de röra på sig och gick ut genom en dörr till höger om James, som antog att det hade uttalats en anti-spöktrasnferans förbannelse över rummet. Är Snape någon sorts ledare? tänkte James förvånat. Vem vill ha en sån idiot som befäl?
När alla var ute vände sig Snape mot James igen, och James kunde ana sig till det kyliga leendet bakom masken. Snape höjde sin trollstav, och log ännu mer. "Nu så, Potter, ska vi se hur du klarar dig mot Cruciatus, min egna lilla favoritförbannelse. Crucio!"

Smärtan som pulserade genom hans kropp var så obeskrivligt intensiv att hans egna hjärna knappt kunde fatta det. Blodet kokade i hans ådror, skelettet smälte av värmen och smulades sönder, bara för att sedan läkas igen. Hans skinn sprack upp och han doppades i saltbad samtidigt som tusentals knivar penetrerade hans mest privata kroppsdelar.

Men han skrek inte. Han kunde inte röra sig, vilket han var tacksam för, eftersom han antagligen bara skulle krälat runt på marken av smärta. Han tittade bara Snape rakt i ögonen.
Snape fällde upp masken som ett slags visir, och James såg att han verkade väldigt osäker, men trots det fortsatte han tortyrera James i vad som kändes som en evighet.

Kallsvetten som dök upp i pannan kunde James tyvärr inte dölja, och när Snape såg det log han skadeglatt och avslutade tortyren.

"Var inte det uppiggande?" skrattade han. "Finite Silencium!"

Plötsligt återfick James talförmågan, men han anväde den inte, utan fortsatte bara stirra på Snape, som börjat stega fram och tillbaka i rummet med sina grå ögon fästa vid honom.

Plötsligt hörde han ett avlägset vrål, knappt hörbart. Snape hade också hört det, och fäste blicken på dörren brevid James.

James koncentrerade sig på ljudet. Han lät varghörseln ta över.

"För ministeriet!" vrålade någon just med en röst som var fylld av självsäkerhet och stridsglädje. James kunde ha skrattat. Det var Frank Longbottom, och antagligen hans fru också. Snape hade inte hört detta, utan fortsatte gå omkring och fortsätta håna James som satt fast på... Ja, vad var det egentligen? Han tittade neråt så mycket det gick och upptäckte att det var någon typ av skranglig stol han blivit magiskt bunden vid.
James lyssnde inte på Snapes hån.

"Vad tusan håller de på med?" frågade Snape i ett försök att låta oberörd, men hans oroliga blick avslöjade att så var inte fallet.

James log. "Ministeriet är här." sade han lungt. "De är här för att ta hand om dig och dina dödsätarvänner."

"Dröm vidare." fräste Snape. "Ingen kan hitta oss här, vi..."

Genom taket på det mörka rummet hördes en hög smäll, och dödsätares förvånade skrik. James antog att han antagligen befan sig i någon sorts källare, vilket stämde in på fukten och kylan. De lyssnade till strömmen av förbannelser och besvärjelser som uttalades efter varandra, Snape med skräckslaget ansikts uttryck, medans James skrattade glatt när han hörde hur Frank uttalade en cruciatus förbannelse på en dödsätare som skrek av smärta.

Ett par minuter senare blev det tyst på övervåningen, och Snape väntade spänt på att höra om det var dödsätarna eller Aurorerna som vunnit striden. James stirrade hela tiden på Snape med ett hysteriskt skadeglatt hånleende. James önskade att han kunde komma loss och med sina bara händer slita av Snape huvudet. Vilket han lätt skulle kunna göra med sin varulvsstyrka.

Plötsligt badade rummet i ljus. En dörr till höger om James hade just öppnats och någon sprungit in i rummet. Ingen av dem såg om det var en dödsätare eller Auror i det skarpa ljuset, men Snape tog det säkra före det osäkra.

"Avada Kedavra!" vrålade han, och en grön stråle susade iväg mot siluhetten av trollkarlen, som föll. Han var död innan han ens hunnit slå i golvet. James blinkade några gånger för att försöka att få ögonen att vänja sig vid ljuset snabbare.
När blicken väl vant sig såg han en dödsätare på marken, och han jublade glatt.

"Håll käft!" vrålade Snape och kastade en blick mot James som var nästan lika smutsig som sitt flottiga hår.

"Vad är det Snorgräsen?" flinade James. Snorgräsen var ett öknamn på Snape som Sirius kommit på vid en trolldryckslektion under deras sjätte år. Snape skulle koka en anti-förkylnings trolldryck, men han var för upptagen med att stirra ögonen ur sig på en slytherin tjej med mörkt hår som satt brevid honom. Frånvarande hade han stoppat huvudingrediensen, snörgräs, i munnen och tuggat på den i tron att det var hans fjäderpenna. I själva verket var det Remus som snabbt lagt snorgräset på det ställe Snape hade sin fjäderpenna i vanliga fall. Snape förstod först inte vad som hade hänt när hans näsa plötsligt sprutade ut snor på flickan han tittat på. Han hade förvånat vänt på huvudet och kollat på Lucious Malfoy, som då också fick sig en dusch.
Snape fick ta sig till sjukhusflygeln ensam så gott det gick med en näsa som sprutade snor på golvet som han sedan själv halkade i. I flera veckor efter det kunde man fortfarande se Lucious springa in på en toalett och snabbt tvätta håret med tvål och vatten.

Snape gillade inte att kallas snorgräsen på den tiden, och han gillade det inte nu heller, men han var för upptagen med att stänga till dörren på magiskt vis för att ens höra James. När dörren väl var stängd kröp han ihop bakom stolen som James var fastbunden i. James önskade nu mer än någonsin att dödsätarna använt sig av vanliga rep istället för magiska.

"Vi vet att du är där inne, dödsätare!" Hördes Franks röst igenom dörren. "Och vi vet att du har James där inne hos dig. Jag hoppas för din skull att han fortfarande är vid liv. Dementorer lär inte vara speciellt bra på att kyssas vad jag har hört. Det skulle vara tråkigt att behöva utsätta dig för en date med en."

James skrattade hjärtligt, och han hörde flera av Aurorerna utanför dörren skratta med honom men Snape verkade inte road. "Han lever för tillfället, vilket ni just hörde, men inte länge till om ni inte ger er av!"

Det blev tyst utanför dörren. "Du skulle aldrig våga döda honom." sade Frank med sin stadiga och orädda röst, men James visste att sånna här situationer brukade sluta tråkigt, och det visste Frank också.

"Inte?" frågade Snape hånfullt. "Tja, för att visa att jag inte är rädd för att utföra de oförlåtliga förbannelserna så ska jag gladeligen tortyrera lille Jamie-Famie."

James hatade när Snape kallade honom det, men han koncentrerade sig på att inte skrika av förbannelsen som Snape uttalat över honom. Han kände den välbekanta smärtan, men han skrek inte, utan tittade bara på Snape och log med tillgjort ömkande leende.

"Vi hör inget." hördes Franks röst igenom dörren. Frank visste att James kunde uthärda Cruciatus, men han ville få Snape att gripas av panik. Om han gjorde det kunde han sedan lugna honom, vilket skulle öka Snapes förtroende för honom, och på så sätt kanske Frank kunde övertala honom att släppa James. Det var standard åtgärder vid en gisslansituation som inefattade en Auror. Andra Aurorer var nämligen tränad i hur de skulle kunna styra upp situationen om förhandlaren inte lyckades lugna dödsätaren.

Snapes ansikte såg plötsligt väldigt tomt ut. Inget hån, inget hat, ingen rädsla, ingen panik. Bara en sorts passiv beslutsamhet.

"Då så." sade Snape och avbröt förbannelsen. "Då måste jag väl döda honom då." James hörde hur Frank viskade något utanför dörren, men han hade inte sin varghörsel så han kunde inte höra vad Frank sade. Snape satte sin trollstav mot James svettiga panna. "Avada..."

"Tänk efter lite först, Snorgräsen..." sade James lungt. Han var inte rädd för döden längre. I sitt innre hade han redan tagit farväl av Lily, även om det gjorde ont. Han visste att han antagligen skulle dö.

"Kalla mig inte det!" morrade Snape.

"Vet du vad som händer om du dödar mig?" frågade James lika lungt som förut.

"Nej, vadå?" frågade Snape trotsigt.

"Du skulle få varenda Auror på kåren efter dig." sade James. "Allt annat skulle komma i andrahand, du skulle bli högsta prioritet, högre än till och med att tillfångata Voldemort, även..."

"Säg inte hand namn!" fräste Snape panikslaget, och James hörde hur alla Aurorer utanför dörren flämtade eller gav ifrån sig små skrik.

"Även om de inte skulle gå ut med det officiellt." fortsatte James oberört. Han hade trots allt svurit på att orsaka hans fall, så då borde han våga uttala namnet. "Och förr eller senare skulle de få tag på dig, hur mycket du än flyr, hur mycket bekydd från andra dödsätare du än må ha, hur många hemlighetsväktare du än använder dig av, så skulle de tillslut få tag på dig."

"Jaså?" frågade Snape i ett försök att låta oberörd, men James lugn hade fått honom ur balans.

"Ja." bekräftade James. "Du kanske skulle klara av att skada några av dem, kanske döda en och annan, men de skulle aldrig ge upp. Och när de slutligen griper dig gör de det vanliga, tar ifrån dig din trollstav, uttalar en anti-spöktransferens förbannelse över dig, binda dina armar på ungefär samma sätt som mina är bundna nu, och sedan..." han tystnade, och Snape lyssnade spänt på en fortsättning. James väntade tålmodigt på att han skulle be om en fortsättning.

"Sedan?" frågade Snape oroligt efter någon minut.

"Sedan skulle de säg åt dig att springa." förklarade James och kämpade med att undertrycka ett leende. "Du skulle bli väldigt förvirrad, varför band de dig, tog ifrån din trollstav och uttalade en anti-flykt förbannelse över dig om de sedan lät dig gå? Skulle du tänka först, men sedan skulle din reptilhjärna spraka till liv, med sin överlevnadsinstinkt och självbevarelsedrift, och du skulle såklart börja springa, glad för att du skulle komma undan..." han avslutade menande blicken. Snape verkade vara klistrad vid hans tal.

"Vad händer sedan?" frågade han med en röst som lät gråtfärdig av villrådighet och rädsla.

"Sedan dödar de dig, Snorgrösen." avslutade James och skrattade. Snape började skaka i hela kroppen, och James såg hur paniken slutligen bubblade till ytan. Snape började gråta och vaggade fram och tillbaka, men försökte fortfarande hitta en utväg ur knipan. Smidigt nog skulle James hjälpa honom.

"Eller också ger du dig, följer med oss och uppger några namn på andra dödsätare, säger att du ångrar dig, eller att du egentligen arbetade för att försöka rasera dödsätarna innifrån." James tog ett djupt andetag. "Och släpps fri."

Snape öppnade för att protestera, men James skakade på huvudet och viskade "Eller så går du med i Fenix Ordern. Arbeta för Dumbledore så kommer dödsätarna inte kunna hämnas på dig." Snape såg fundersam ut.

"Varför gör du det här?" frågade han sedan i en viskning. "Varför fösöker du hjälpa mig?"

"För att jag bara älskar tanken på att du skulle vara skyldig mig ditt liv två gånger om." flinade han.

Snape satt tyst en lång stund, lade sedan ifrån sig trollstaven på golvet, gick mot dörren och ropade "Jag kommer ut nu! Jag är obeväpnad!"

Det var det och VHS