Sirius Black (Bonus Kapitel 2 till James och Lily)

Förord

Detta kapitel hör egentligen inte till James och Lily, som är en "Vad som hände innan" till min riktiga fanfic (Harry Potter och Erechon Vampyren). Detta är snarare en blandning av fanfic på Harry Potter och Fenix Orden och James och Lily. Detta innebär att jag kommer ändra vissa saker, men det märker ni säkert.
Ni som inte läst HP5 bör inte läsa vidare.

Läs på bara, och häng kvar... Jag håller redan på med Bonuskapitel 3 ;)

OBS! Denna lilla grej är R-Klassad p.g.a väldigt våldsamma scener.

Sirius Synvinkel

Knack, knack, knack...

Det knackade nere vid ytterdörren.

Sirius ryckte till och fick Vingfåle att förvirrat titta upp från sin viloplats i ena hörnet av rummet, där han låg på en tjock, halvmöglig matta som var fylld med hål och nästan sliten i stycken sedan vingfåle lekt med den. De röda fläckarna på golvet framför Vingfåle var det enda som fanns kvar av de döda kaninerna som legat där för mindre än en minut sedan.

Knack, knack, knack!!

Bultandet blev våldsammare och snabbare, som om den som stod och väntade utanför dörren inte hade tid att vänta.

BANK! BANK! BANK!

Sirius log lite elakt. Den som ville in kunde gott vänta, tänkte han. Alla lät honom sitta där i huset som en fånge, som om han inte kunda ta vara på sig själv, som om han inte undvikit trolldomsministeriet i mer än två år! Dödsätarna kunde ju knappast vara bättre på att spåra folk än Aurorerna eller... Han svalde hårt. Eller Dementorerna... Men eftersom de anföll Harry så kanske de redan har övergett ministeriet och... Han rös åt bara tanken.

"SIRIUS!!" vrålade en röst.

Sirius flög omedelbart på fötter. Självaste rektor Dumbledore!

"SIRIUS! DET GÄLLER HARRY!" fortsatte Dumbledore. Sirius, som redan sprungit ut ur rummet och börjat springa ner för alla trappor bestämde sig istället för att spöktransferera sig till ingången. Med ett litet "plopp" befann han sig i den skumma hallen, och omedelbart började hans mor skrika i högan sky ("Du din lilla smutsiga smutskalleälskare! Blodsförädare! Mitt kötts skam!"). Han sprang fram till dörren, slog av låsmekanismen till Grimmaldiplan nummer 12, och flängde upp dörren.
På den halvt upplysta gången till huset stod en gammal man med trött och oroligt ansikte. De blå ögonen var nästan grå av oro, och han verkade alldeles hopplös. Om Sirius inte hört rösten skulle han aldrig för sitt liv tro att det var Dumbledore. Dumbledore hade varit hos honom för inte mindre än tre dagar sedan, och då hade han varit sitt vanliga jag.

"Vad har hänt?" frågade Sirius förtvivlat. Han vågade knappt tänka på vad som kunnat hända Harry om det fått Dumbledore, hans hjälte, att bli alldeles förstörd.

"Sirius, Harry har gett sig av till trolldomsministeriet," sade Dumbledore utmattat. "Voldemort har på något sätt fått honom att tro att du hålls fången av honom där."

Ett kort ögonblick käde sig Sirius stolt över att Harry var precis som sin far, helt oberörd av fara, med sedan insåg han att det kanske fanns en anledning till varför Voldemort ville lura honom till ministeriet, och hans hjärta slutade nästan att slå.

"Vi måste skynda oss," sade Dumbledore. "Jag har redan meddelat Alastor och alla andra Fenix medlemmar inom ministeriet. Det är bara du kvar."

Sirius sprang in i huset igen med hjärtat i halsgropen. Han flängde åt sig sin gamla klädnad som han haft sedan den dag han "mördade" Slingersvans, och sprang ut till Dumbledore igen, som börjat gå ner längs gången, förvånansvärt snabbt för det skick han såg ut att vara i.

Sirius var snart ifatt honom, med sin trollstav i högsta hugg. "Dumbledore, vad har du tänkt göra? Ministeriet är nästan tomt såhär dags." Dumbledore svarade inte. "Och hur tror du det blir om du marscherar in i trolldomsministeriet tillsammans med en ökänd massmördare?" Han frågade inte mer om Harry. Han vågade inte, trots att det fanns tusentals frågar han egentligen ville ställa.

Dumbledore gick över gatan och fram till en soptunna, ur vilken han rotade fram ett citronisglasspapper som han sedan höll ut mot Sirius som tog tag i det. Han kunde ana vad det var för något, och mycket riktigt, så snart han tagit ett stadigt grepp om pappret kände han kroken som högg tag strax bakom hans navel och drog iväg honom. Han visste inte vart flyttnyckeln gick, men det tog inte lång stund innan din vinande vinden tystnade och han slog i marken igen.
Han såg sig förvirrat omkring. Han stod vid foten av statyn "Det magiska brödraskapet", mitt i trolldomsministeriets huvudbyggnad. Han borde vara rädd, det visste han, men det enda han kunde bry sig om just nu var Harrys situation. I den lite mindre hallen såg han Monsterögat, Remus och de andra uppradade framför en av de tjugo hissarna med gyllene galler.

Sirius kom inte ihåg så mycket mer, utom att de klev in i hissen och efter en lång nedfärd och en snabb språngmarsch var framme vid mysterie departementets öppna dörr. Han klev in i rummet med de andra efter sig, precis i tid för att se hur en man med lång grå mantel och mask för ansiktet sprang mot en dörr. De sprang in i rummet, men stannade nästan omedelbart. De hade aktiverat någon typ av magiskt anti-tjuv mekanism, och rummet började snurra runt. Det tråkiga för dödsätaren var att han precis hade öppnad dörren och var halvägs igenom när den började snurra. Ett skrik som snabbt klipptes av var det enda han gav ifrån sig innan han klöv i mitten av dörren. Sirius tittade äcklat bort. Han hade sett folk dö innan... Eller rättare sagt trodde sig ha sett, så han hade härdats. Dessutom hade han suttit i Azkaban i tolv år, och hade ifrån sitt fönster sett hur dödsdömda fångar blev kyssta av dementorer. Men det gjorde inte att han tyckte det var mindre otrevligt att se någon klyvas på mitten.

"Smart system." mullrade Monsterögat oberört när dörrarna stannat. "Oerhört smart. Tur bara att jag vet hur det kan tacklas... Om man sätter ut ett märke på golvet framför dörren vet man ändå vilken dörr man ska ta efter snurrandet... Och den där stackaren är ett utmärkt vägmärke."

Sirius visste vilken stackare han menade. "Menar du att vi ska gå den vägen?" frågade Sirius klentroget. Han ville inte tänka på hur dödsätaren såg ut nu.

"Japp." sade monsterögat och stegade iväg, tätt följt av de andra.

Dumbledore hade blicken fäst på det ställe som Sirius visste man kunde se återstoden av dödsätaren. Han hade ett sadistiskt leende över sina läppar, och Sirius förstod varför Voldemort fruktade Dumbledore så mycket. Fanns det något som kunde mätas med Voldemorts hat mot mugglarfödda och mugglare, så var det Dumbledores hat mot onda trollkarlar, i synnerhet dödsätare. Dumbledore dunkade Sirius på axeln, som tittade upp och mötte hans blick. Allt hat var som bortblåst, och för en stund var Dumbledore den han alltid varit. "Det är ok, Sirius. Jag har gjort mig till kroppens hemlighetsväktare. Du kan varken se eller röra den. Det enda du kan se är blodet."

Sirius tittade bort och såg mycket riktigt ingen kropp, bara blod. Vilken kropp förresten? tänkte han förvirrat. Dumbledore gick mot dörren som Monsterögat och de andra redan öppnat, och såg ut att kliva över någonting han inte ville trampa i. Sirius följde efter honom in i korridoren.

De kom fram till två dörrar, och ställde sig mot dem. Plötsligt upptäckte Sirius att Dumbledore inte längre var med dem. Han kunde inte minnas att han gått förbi honom, men så visste han ju att Dumbledore kunde göra sig osynlig, så han antog att han kanske fanns där, men att han inte kunde se honom. Från insidan hördes skrik av smärta, och Sirius hoppades att han inte kom för sent. De andra verkade också hört skriken, för just då stormade de in i rummet på andra sidan.
Neville låg vid den längsta dödsätarens fötter och snyftade, medans Harry höll fram ett klot mot en av dödsätarna som var på väg fram mot honom. Sirius kände omedelbart igen klotet. Det var det klot som innehöll profetian som förutspådde att Harry skulle besegra Voldemort. Runt dem stod ungefär femton andra dödsätare. Sirius var vagt medveten om att Tonks, Remus, Moody och Kingsley rusade efter honom in i striden.
Dödsätarna började omedelbart duellera, och Sirius kastade sig glatt in i striden. En av de maskerade dödsätarna närmade sig honom, och han höjde trollstaven.

"Lamslå!" vrålade han, men dödsätaren undvek besvärjelsen med nöd och näppe.

"Petrificus Totalus!" kontrade dödsätaren, och det var Sirius tur att ducka, men samtidigt som han gjorde det skickade han iväg ytterligare en besvärjelse mot dödsätaren, som inte var beredd på manövern, utan träffades rakt i bröstkorgen.

"Jag är ouppvärmd!" försvarade sig Sirius när Moody höjde på öhonbrynen mot honom.

Han slogs mot ännu en dödsätare, och den gången gick det bättre. Han började kämpa sig ner mot Harry, springandes och rullandes för att undvika alla förbannelser som sändes flygande genom luften mot honom. Han var nästan framme vid honom när han såg en dödsätare höja trollstaven mot Harry, och uttala en besvärjelse. Sirius brydde sig inte om vad det var för besvärjelse, bara att han inte ville att den skulle skada Harry, så han slängde sig på dödsätaren med hela sin vikt. Dödsätaren hade inte varit beredd, utan flög en god bit bort, men var snart på fötter igen. Sirius var så inne i striden att han knappt märkte vilka förbannelser och förhäxningar han använde, men rätt som det var hörde han Harry ropa "Petrificus Totalus!", och dödsätarens armar och ben låstes ihop.

"Snyggt, Harry!" ropade Sirius, men upptäckte samtidigt ett par lamslagnings strålar som kom flygande mot dem, och tryckte ner Harrys huvud samtidigt som han duckade. Han var så lättade att Harry fortfarande var vid liv, men han fick inte ta ut lyckan i förskott, insåg han när ännu fler förbannelser kom susande mot dem. "Harry, ta profetian, hugg tag i Neville, och spring!" skrek han för att överrösta stridslarmet, sedan sprang han bort mot dödsätaren som just oskadligjort Tonks.

Han flämtade till när han såg vem det var, men han stannade inte. Äntligen kunde han sätta dit henne! "Nu du, kusin... Nu åker du dit!" mummlade han upphetsat.

Han skickade en lamslagnings besvärjelse efter henne för att få hennes uppmärksamhet. Detfunkade, och snart var de inne i den hetaste strid han någonsin utkämpat. Han undvek förbannelser, han fick slå bort dem med sin trollstav med hjälp av den otroligt komplicerade trollstavsrörelsen de lärt sig under sitt sjätte år på Hogwarts, han skickade iväg förbannelser han och James läst om i den förbjudna avdelningen i biblioteket, han skickade iväg alla tänkbara besvärjelser han någonsin läst om.
Han tappade helt kollen på tiden, det enda han kunde tänka på var striden mot Bellatrix. Efter en särsklit smidig undanmanöver skrattade han glatt. "Kom igen!" hånade han "Bättre kan du!"

Just som han talat färdigt insåg han att han hade tappat koncentrationen på striden, men för sent. En ljusstråle kom flygande rakt mot honom, och han hann inte undvika den. Han skulle precis säga 'Oj' när strålen träffade honom i bröstet.

Han kände hur han föll, och allt blev svart.

Han tittade in genom fönstret på Tre Kvastars, och log när han såg sin bäste vän James och dennes flickvän Lily prata med Arthur. De såg så glada ut, som om det enda som kunde göra dem lyckliga var varandra. Han kände ett litet sting av svartsjuka, han ville ju vara James bästa vän, men samtidigt såg han hur glad James var med Lily, och svartsjukan försvann. Han visste att det inte spelade någon större roll, han och James skulle alltid vara bästa vänner. Han såg hur James och Lily reste sig upp igen och gick mot utgången. Han slängde James osynlighetsmantel över sig och väntade på att de skulle komma ut...

Blixt

"James, kolla här!" ropade han glatt. Det var första gången han åkte på en riktig kvast, men han klarade sig ganska bra. Han snurrade runt ett varv, och James skrattade och klappade händer, varefter han gjorde en loop, följt av en corkshrew och en trevarvs snurrning och avslutade med en sartomotal. Sirius bara stirrade förbluffat, men började snart att skratta. Han visste att James var en naturbegåvning, det hade han skrutit om hela året, men att han var SÅ begåvad kunde han aldrig föreställt sig. De ägnade resten av dagen åt att flyga så högt upp de vågade och sedan dyka ner mot marken och känna vinden leka i deras hår...

Blixt

Besökarna strömmade upp från bänkarna och hurrade åt det nygifta paret, och lyfte upp dem på sina axlar. Sirius var den som hade planerat hela grejen... Tja, med lite hjälp från Remus såklart, men han såg sig själv som mästaren bakom hela aktionen. James skrattade glatt, med verkad tll skillnad från Lily inte alls överraskad.

"Trodde ni att ni skulle kunna hålla det hemligt för mig?" ropade han mot Sirius och Lupin. Tusan också! tänkte Sirius och skrattade han med. Han borde vetat att James skulle lista ut det. Han knuffade sig fram i mängden utav galna bröllopsgäster för att försöka nå fram till James och bära honom på sina axlar. Han hade sällan haft så roligt i hela sitt liv.

Blixt

Han gäspade trött och gick ut ur värdshuset. Han hade väldigt ont i huvudet, men mugglarflickan hade varit trevlig, även om hon på ett sätt skämt ut honom. Han hade försökt köra mugglar raggrepliker som han läst om i en bok på Läckande Kitteln, men hon hade hela tiden vetat att han var trollkarl. Men de hade haft väldigt kul tillsammans under natten.
Han började gå mot sin motorcykel, men halvägs dit fick han syn på något. Mitt på parkeringen låg Remus tillsammans med en tjej med lång blont hår. Båda två var helt nakna. Sirius håll på att skratta ihjäl sig, och det hela blev inte bättre av kläderna som låg sönderslitna och spridda som konfetti över hela parkeringen. En socka hade landat lite snitsigt på framlycktan på Sirius motorcykel. Han hade nog aldrig skrattat så mycket under hela sitt liv.

Blixt

Det knackade lite lätt på dörren till Sirius kontor.

"Kom in!" ropade han förstrött, utan att titta upp ifrån sitt schackbräde. Han hade äntligen lyckats manipulera ett trollkarlsschack så att man kunde spela med bara en spelare.
Dörren öppnades, och först då tittade han upp. I dörröppningen stod James och tittade på honom. Hans ansikte hade aldrig lett så mycket.

"Tja, Tramptass." sade James lite väl nonchallant. "Hur är det?"

"Lungt." svarade Sirius och flinade tillbaka. "Skönt att få lite avbrott från arbetet. Du?"

James trippade fram till bordet, tillsynes fylld till gränsen av energi "Kan du gissa vad jag har fått reda på idag?"

"Att de ändrat reglerna om varulvars deltagande i quidditch på proffisionell nivå?" frågade Sirius hoppfullt. Han hade aldrig sett James så glad, så något riktigt speciellt måste det ju vara.

"Va?" frågade James och kom av sig. "Nej, nej, jag kan fortfarande inte spela, men jag har fått reda på att om ungefär sju månader kommer jag bli pappa, och du bli gudfar."

Sirius flög upp från stolen "Va?" utbrast han. "Din gamle rövare! Har du gått å blivit pappa utan att berätta? När hände det? Jag trodde ni körde med skydd som alla andra... Om sju månader sa du?" Sirius tystnade och räknade i huvudet. "Alltså någon gång runt bröllopsnatten... Var det därför du verkade så medlidande för stackars Remus?"

James slog honom lätt på axeln. Sirius undrade hur lite James egentligen tog i med tanke på hans varulv styrka. "Anledningen till varför jag kände medlidande med Remus var att det inte var hans fel." suckade James. "Jag vet precis hur det är innan fullmåne."

"Jasså, Harry är ett fullmåns barn?" retades Sirius.

"Äh, din stora skit, var glad att jag gör dig till gudfar istället... Nu måste jag iväg och berätta för Remus och Peter. Ha det bra!" sade James och sprang ut ur rummet. Sirius lutade sig tillbaka i sin stol. Tänk att han skulle bli gudfar, att han skulle få en liten grabb att leka med när James inte kunde... Han kände sig lyckligare än någonsin.

Blixt

Det hade varit så kallt, så kallt och fuktigt i cellen. Men nu var det slut på det. Han hade bestämt sig för att han skulle fly.

Han hade förvandlat sig till en hund. Dementorer hade visserligen effekt också på hundar, men de förstod sig inte på hundars enkla sinne. Allt hundarna brydde sig om var att leka, äta, sova och vara fria. De hade inga hemska minnen som dementorerna kunde festa på, om de inte visste att det var en animagus de hade att göra med. Men i detta fall visste de inte att han var en animagus, så de märkte inte att han smet ut när de öppnade dörren för att ge honom mat. Sirius antog att de var så inställda på mänskliga offer att de inte ens letade efter några djur. Därför var det inte svårt att hitta ut ur fängelset och sedan slänga sig i vattnet och simma. Det var först då han insåg att Azkaban faktiskt låg på en ö.

Nu var det bara några meter till land. Kylan i vattnet var värmande jämfört med Azkaban, och hans nos kände doften av gräs på första gången på tolv år. Hans tassar stötte till något hårt. Sand, mindes han. Plötsligt stod han på alla fyra, och han sprang glatt upp på land. Han var fri! Entligen fri!

Blixt

Han log och visste att nu var det slut. Han var fri.

Det Var Det och VHS