James och Lily - Det alternativa slutet

Förord

Här är det, det utlovade alternativa slutet till James och Lily (Lily Evans och James Potter), och dessvärre också den sista delen, som jag skrev tidigare.

Harrys synvinkel

Det trånga husets träväggar var den sista fristaden för Voldemorts anhängare, men Harry kände sig ändå inte riktigt trygg. Träväggarna var glesa och torra, och skulle lätt ha satts i brand om det inte vore för att Dumbledore hade förtrollat det så att det inte kunde brinna. Huset saknade både ingångar och utgångar om man bortsåg ifrån den bastanta dörren av ek som för tillfället utgjorde deras sista försvar.
Hela huset var försett med anti transferens besvärjelser, och hallen var proppfull med detektorer som utlöste magiska försvarssystem om någon mot all förmodan kom förbi dörren utan lov. Dörren var nämligen försedd med den mest avancerade lås besvärjelsen Harry någonsin hört talas om. Dumbledore hade ägnat flera timmar åt att mässa besvärjelser över den när det först inredde huset, och hade sett till att alla försök att på magisk väg försöka öppna dörren olovligt belönades med utlösandet av ett alarm så att alla skulle vara beredda vid ett eventuellt anfall.

Ända sedan "Trollkarls Reningen" utfördes av Voldemort, hade han fått mer och mer anhängare, och snart hade han en hel arme av både inhemska och utlänska trollkarlar som villigt offrade sitt liv för sin herre. Trollkarls Reningen innebar att alla mugglarfödda trollkarlar dödades, och då gav ministeriet upp. De drog sig tillbaka och hjälpte inte längre till när Voldemort släppte lös sin terror över mugglarna. Detta ledde till att allt fler människor slöt sig till Dumbledore för att rädda sina medmänniskor mugglarna. Men inte tillräckligt många.
Voldemorts arme anföll ministeriet och tvingade alla som att svära evig trohet till honom. De som vägrade blev utsatte för en tortyr som fick dem att avundas de döda. I mysterie avdelningen hittade han en maskin som mångfaldigade hans arme. När Voldemorts anhängare sedan tvingades gå igenom maskinen dog de, men det skapades omedelbart fem kloner. Voldemort tvingade sina anhängare att gå igenom, antingen med Imperius eller Cruciatus. Klonerna föddes genom onda, men lojala till maskinens ägare, i det här fallen Voldemort.

Voldemort marscherade med sin arme mot Hogwarts, och Dumbledore tvingades fly slottet via en underjordisk gång som han låtit bygga. Hos honom fanns de sista mugglarfödda trollkarlarna och häxorna, varav flera borde ha lämnat skolan sedan fler år tillbaka. Däribland Hermione.
Husalferna, som tack vare Hermione nu insåg vikten av frihet och var fria, stannade helt frivilligt kvar på Hogwarts för att möta dödsätarna i strid. Det var tack vare dem som Dumbledore och alla Hogwarts elever kunde undkomma. Det var inte bara husalferna som offrade sig, utan också flera av skolans lärare, däribland Snape. När Hogwarts föll fanns det knappt några Slytherin elever kvar på skolan, eftersom de flesta börjat på Voldemorts egen skola i svartkonster. Alla de som fanns kvar var medlemmar i Fenixorden, som alla andra. Detta hade förvånat Harry som genom hela sitt liv trott att alla Slytherinare var onda.

Nu var det den sista striden. Dörren tjöt redan, och skakade medans dödsätarna kämpade med att få upp den på andra sidan dörren. Harry var en av de sista av Fenix orden, som blivit skonlöst uppsökta och avrättade. Harry hade undkommit lönnmördare fler gånger än han kunde räkna.

Dörren skakade häftigare och alarmet började låta konstigt, som en operasångare som blev strypt.

Det var han, Ron, Hermione, Fred, Ginny, Bill, Dumbledore och Sirius kvar i livet. Ron, Fred, Ginny och Bill var de sista Weasleys kvar i livet, alla andra hade redan dött i kampen mot Voldemort.
Sirius var Harry och Ginnys son, den riktiga Sirius dog när han beskyddade Hogwarts, och de älskade sin son över allt annat på jorden. De hade sett honom växa upp till en fantastisk trollkarl, med nästan lika bra betyg som Hermione, och nu stod de där, med trollstavarna höjda och riktade mot dörren, och väntade på döden. Harry lade en hand på Ginnys axel och pussade henne på kinden.
Hon tittade på honom med sina bruna ögon och log. Trotts leendet rann det tårar från hennes ansikte.

"Jag som hade hoppats att jag en dag skulle få bli farmor..." snyftade hon, och leendet svek henne. Harrys hjärta blödde med hennes, och han kunde inte heller hålla tillbaka tårarna. Han kramade henne och höll henne hårt intill sig, men kom inte på någonting han kunde säga för att trösta henne. Vad han än sade så var det ändå lika säkert. De skulle båda dö.

"Pappa," sade Sirius brevid honom. "Dumbledore vill dig något."

Harry vände sig om och tittade på sin son. Sirius såg ut att kämpa för att inte gråta han också, antagligen för att han ville verka stark och uppmuntrande. Han hade lika rött hår som sin mor, men allt annat var Harrys, förutom hans skönhet, tyckte Harry. Ginny envisades dock med att Sirius ärvt skönheten från honom. Det var nästan som att se sig i en spegel, men ändå inte. Harry nickade mot honom, och gick upp för den rangliga trätrappan som ledde från hallen. Rummen brevid hallen var köket och vardagsrummet, men de användes inte så ofta längre. Väl uppe på avsatsen ovanför hallen fanns det två korridorer som slutade med en dörr, och på sidorna av korridoren fanns det flera dörrar som alla ledde till Fenixmedlemmarnas rum.
Det första till vänster var Harrys och Ginnys rum, det mitt imot var Sirius. Det första till höger tillhörde Ron och Hermione, som var gifta men som inte vågat skaffa något barn. De andra rummet var uppdelade mellan de resterade meldemmarna. Mer än hälften av rummet stod tomma. Dörren rakt framför trappan till hörde Dumbledore, och det var genom den som Harry nu klev in.

Rummet var kolsvart förutom ljuset som kom ifrån hallen och avsatsen, men detta ljus mattades av atmosfären i rummet. Tapeterna på väggarna hade svärtnat och krullat ihop sig, och golvet var murket och på vissa ställar fanns vita fläckar av mögel.
Längst in i rummet stod en säng i ett litet krypin med valvtak. I denna säng låg Albus Dumbledore.
Det gjorde ont i Harry att se Dumbledore sådär. Han låg där i sin säng, med ett ansikte som såg ut en dödskalle med löst skinn på. Allt hår och skägg hade sedan länge fallit av, och all styrka som en gång fanns i honom var borta. Han kunde knappt andas längre, varje andetag verkade vara tillkämpat och smärtsamt.
Alla visste att han snart skulle dö.

"Harry." väste Dumbledore plågat. "Harry, kom hit, det finns något jag måste berätta för dig."

Harry gick fram till Dumbledore, drog fram en stol och satte sig vid hans sida. Dumbledore hade ögonen slutna, som om det var alldeles för ansträngande att hålla dem öppna.
Harry satt där en stund och lyssnade på de väsande andetagen, innan han sade "Vad är det, professor Dumbledore?"

Dumbledore öppnade långsamt ögonen och gav ifrån sig ett ljud som kunde liknas med ett skratt om man hade tillräckligt med fantasi, men hans leende var ivarje fall riktigt, och hans ögon var fortfarande lika tindrande blå som den dag han skällde ut Harry efter att ett par andraårs elever hade kommit in i biblioteket och funnit Harry och Ginny på ett av borden där de utövade en väldigt kärleksfull och passionerad aktivitet. Harry skämdes fortfarande varje gång någon nämde Hogwarts bibliotek. Ginny därimot blev sur på Dumbledore så fort det nämdes, för hon tyckte att det var hennes fel lika mycket som Harrys, och ifrågasatte varför inte hon också blivit utskälld. Det faktum att andraårseleverna hade varit ute på natten och klarat sig utan straff retade henne också.

"Vi är inte de första som har älskat i biblioteket!" sade hon vresigt varje gång någon retsamt förde det på tal.

Efter det hade de använt Vid behov-rummet, och på så sätt undvikit fler missöden.

Dumbledore log fortfarande när Harry vaknade från sina tankar, och han gav ifrån sig nästan-skrattet igen. "Jag önskar att folk kunde sluta kalla mig för professor när de lämnat skolan. Det får mig att känna mig gammal." väste han hest. "Harry, jag har någonting som du ska få..."

Harry höjde förvirrat på ögonbrynen. "Vadå, professorn?"

Dumbledore drog fram någonting underfrån täcket som han hade upp till hakan. Harry flämtade till. I en kedja höll Dumbledore en tidvändare, men den hade mycket större timglas än den Harry och Hermione använt när de räddade Sirius den förste från att bli kysst av dementorer. Han lade guldkedjan i handen som Harry sträckte ut.

"Ja..." väste Dumbledore. "En tidvändare, men inte som du minns den..." han drog ett väsande andetag. "Den här fungerar bara en gång, för den går bara till en tid..." han drog ännu ett väsande andetag, och när han talade igen lät han brådskande. "Du förstår, när din mor och far dog, när jag fått reda på det, vred jag den tillbaka några timmar, men utlöste den inte, för jag visste att en dag kanske du skulle behöva den."

Harry kände en plötslig vrede flamma upp inom sig. "Varför har du inte visat den för mig innan?" väste han.

Dumbledore suckade, och kämpade för att få luft igen. Han hostade våldsamt. "Hör på mig nu, det gör det samma! Jag tycker inte om att ändra tiden. Själva tanken på det är befängt! Tänk på alla liv du förändrar, alla människor som kanske inte längre föds för att du ändrar tiden. Tänk på Sirius! Om du ändrar tiden kanske han aldrig föds!"

"Vänta lite, menar du..."

"Ja, Harry." sade Dumbledore. Han tittade i Harrys ögon länge. "Du måste ändra tiden. Harry, jag har inte vågat säga det, för jag är rädd för själva tanken själv, men jag tror att Voldemort har uppnåt sin odödlighet. Det var den sista information jag fick innan alla dödsätare klonades, och de som arbetade för mig dog." Harry flämtade till, men det var inget mot Dumbledores väsande flämtning. Det var om om han fick kämpa för allt han var värd bara för att andas. När han fortsatte var hans röst ansträngd och kämpande. "Harry, du måste stoppa honom innan han blir odödlig, innan du stoppar honom som barn, men när du gör det så upphör du att existera." Dumbledore drog ett djupt, rosslande andetag. "Använd hans egen medecin mot honom. Någon måste stoppa honom, och du..." ett ansträngt andetag. "Och du är den enda som kan göra det..." Det kom inga fler andetag, och gnistrorna i Dumbledores ögon fanns inte längre där.
Det såg så vackert ut där han låg, och Harry visste att Dumbledore var död. Han slöt Dumbledores ögon med hjälp av handen, reste sig från stolen och gick bort till dörren. Innan han stängde dörren bakom sig tittade han in i rummet. Härifrån såg det ut som om Dumbledore sov alldeles lungt och rofyllt.
Det var skönt att se att hans lidande var över.

"Godnatt, Rektor Dumbledore." sade Harry och började gråta tyst. Han gick ner i hallen och såg sig omkring på de andra, som tittade på honom, som om han bar på juryns beslut om deras dödsdommar. "Dumbledore, är död." sade han lungt. De andra såg först förvånade ut, sedan ledsna, men alla nickade och han visste att de var lättade innerst inne. Sirius, som likt sin namne sett upp till Dumbledore som sin bersonliga hjälte, började gråta öppet. "Men det är inte allt." alla spetsade öronen. "Jag fick en gåva av honom innan han lämnade oss." Det kändes för svårt för honom att säga 'dog'. "Han gav mig den här." Han räckte fram tidvändaren så att alla såg den.

"Men Harry..." började Ginny. "Det är en..."

"Tidvändare." mullrade Hermione. Harry tittade upp på sin vän, som en gång var en söt liten flicka. Nu var hennes ansikte helt vanställt av sorg och otaliga strider. Halva hennes käke var bortsprängd och ersatt med en i silver. Hon saknade båda öron, och i hennes vänstra kind var det ett stort hål. Hennes hår växte inte längre som det skulle, det mesta hade bränts bort. Dock hade hon sina ögon och lemmar i behåll. "Och ingen dålig sådan heller... Det är en engångare."

"Vad innebär det?" frågade Ron barskt. Det kändes konstigt för Harry att se sina vänner på det här sättet. Han kände sig själv som om han fortfarande gick på Hogwarts, som om han fortfarande var tonåring, men varje gång han såg på dem påmindes han sin ålder.

"Att det är förutbestämd på en tid." svarade Sirius grummligt, som om han fortfarande kämpade mot gråten. "Och att det bara kan användas en gång och av en person."

Ginny tittade Harry i ögonen. "Harry... Är den inställd på..?" Harry nickade som svar på den outtalade frågan. "Åh..." var allt hon sade.

Harry såg sin om, på sin son, på sina vänner och så på sin fru. "Jag kan hindra allt det här. Jag kan ordna så att vi lever ett lyckligt liv, utan Voldemort. Jag kan förhindra alltsammans. Men jag vill inte lämna er, jag bara vill inte. Ni kommer ju att dö alldeles strax, och jag vill vara här och dö med er."

Som för att stärka hans påstående skakade dörren till så häftigt att det flög flisor ifrån den. Ron skakade på huvudet. "Jag vill inte leva i den värld jag tvingats leva i, Harry." sade han.

"Inte jag heller." fyllde Hermione och de andra i.

Ginny gick fram till Harry. "Harry, i en annan värld, utan Voldemort, kan vi leva ett lyckligare liv. Jag kan dö lycklig i denna världen också, för jag fick vara med dig, och fick uppfostra en underbar son."

Sirius gick också fram och lade sin hand på Harrys axel. "Jag skulle uppskatta om du kunde ordna att jag någonsin fick en flickvän också." skämtade han. Harry skrattade, inte för att det var roligt, utan för att det var just typiskt Sirius att försöka uppmuntra folk när de visste att de skulle dö.

"Men ändå," sade Harry. "Ron, du vet att snart kommer dödsätarna att strömma in i huset och döda er, utan att ni har någon chans att undkomma. För den här världen kommer fortfarande att finnas kvar, det vet jag. Dumbledore visste det inte, för han har aldrig studerat tidsresor lika noga som jag eftersom han inte gillar tanken på dem. Ron, du kommer dö."

Ron ryckte bara på axlarna. "Döden kommer till oss alla, det enda vi kan bestämma är hur vi möter den." Dörrens handtag började glöda, och det luktade bränt trä. Utanför dörren hördes dödsätarnas truiumferade skri. Ron höjde sin trollstav. "Iväg med dig. Nu!"

Ginny slängde sig i hans armar och viskade i hans öra "Jag älskar dig..."

Harry bet ihop, lade handen på tidvändaren och tryckte på utlösarknappen som satt på undersidan av timglaset.

Rummet virvlade runt i ett hav av färger, och Harry var tvungen att sluta ögonen...

James synvinkel

Han hörde Lilys röst sväva ner från trappan, och undrade om han verkligen var redo att dö. Han älskade henne och Harry så mycket, han ville inte att någonting skulle hände dem, men ändå visste han att det inte fanns något val. Han såg sig om i vardagsrummet med de gryffindor röda väggarna, och kände värmen från brasan mot sin hud, men kände sig ändå kall inombords.
På golvet låg Harrys leksaker kringspridda i en väldig röra, och han önskade att de inte funnits där, att han aldrig blivit tillsammans med Lily. I så fall skulle hon och Harry kanske sluppit bli skadade. Fast inom sig visste han att han inte önskade det egentligen. Han hade aldrig varit lycklig utan Lily och Harry. Hela hans liv skulle kännts onödigt. Nej, han var nöjd mes sitt liv som det var, och nu när han skulle dö var han säker på att han skulle dö lycklig.

Han stirrade mot hallen in till dörren, för han visste att Voldemort snart skulle komma in där igenom och mörda honom. Kanske kunde Lily och Harry fly...

Han hajade till.

Han hade stått och stirrat på dörröppningen, men plötsligt hade han känt någonting. Det var inte ett framtidsvarsel, men det hade någonting med tiden att göra. Det kändes som om den... Böjde sig. Han skakade på huvudet för att se om han såg i syne, men det gjorde han inte. Just som han tänkt att tiden böjde sig började ljuset och färgerna böja sig precis mitt framför näsan på honom. Det började som en liten fläck, men snabbt växte den sig större, och fick formen av en vuxen man. Den, vad det än var för något, stod alldeles stilla, men med en våg av färger som spridde sig från huvudet till tårna började 'störningen' i ljust bli vitt, och lyste så starkt att James tittade bort med armen för ögonen.

Vad tusan är det här för magi? tänkte han skräckslaget han hade aldrig hört talas om någonting liknande.

När han tittade tillbaka skrek han till.

Framför honom stod en exakt kopia av han själv, förutom att mannen såg äldre ut, och hans ansikte var insjunket och trött som om han sett alldeles för mycket sorg i sina dagar. När han såg sig omkring och fick syn på honom sken han upp.

"Pappa?" frågade mannen förbluffat. "James Potter?"

"V-vem är ni?" stammade James. Han var rädd, räddare än han någonsin varit för Voldemort eller någon dödsätare. Han hade känt störningen i tiden, och det faktum att mannen kallade honom för sin far och var en identisk kopia av honom skrämde halvt ihjäl honom. Han trodde han visste vem mannen var, men ville inte tro det.

"Ser du inte det?" frågade mannen. "Mitt namn är Harry Potter, överste i Fenix orden, känd för att jag besegrat Voldemort en gång, när jag bara var ett år gammal."

James kunde inte tro det, men ändå visste han att det var sant. "Nej, det är inte möjligt!"

Harry --James blev shockad över att han tänkte på mannen som Harry, men det kändes ju så naturligt-- skakade på huvudet. "Möjligt eller omöjligt, vi måste göra oss redo... När kommer Voldemort?"

"Vänta lite..." sade James. "Om du är Harry, så måste jag veta en sak... Hur var det att växa upp med mig som pappa?"

Harry fick ett plågat ansiktsuttryck. "Det vet jag inte. Du och mamma dog när jag besegrade Voldemort, alltså ikväll."

Det gick runt i huvudet på James. "Men..."

"Inte nu." avbröt Harry och höjde sin trollstav. Just då flög dörren i hallen i bitar, och Voldemort klev in. "Det är dags att ändra historien."

Epilouge

"Harry, älskling, det är dags att gå upp!" ropade hans mamma ifrån undervåningen. Som om det behövdes. Det var hans första dag på hans femte termin, så han hade varit vaken sedan kl. sex på morgonen och kollat packningen om och om igen. Sedan hade han legat och tänkt på henne, världens sötaste häxa. Hon gick ett år under honom, och hon var en Gryffindorare, precis som han, och han älskade henne över allt annat, fast det vågade han aldrig berätta för henne såklart.
Han visste bara att om han någon gång gifte sig, så skulle det vara med Ginny Weasley.