Kapitel 2
Alla var de inpackade i den gamla Volvon som de hyrt av en MYCKET förvånad svensk mugglare, mr Weasley hade mycket ivrigt handskats med de nya svenska mugglarsedlarna och förutom att köpa massor av svenska souvenirer så hade han köpt minst tjugo kartor över Sverige.
"Förresten" sa Fred dystert medans han betraktade den svenska naturen som svischade förbi utanför fönstret: "är det ett mugglarhus vi ska bo i?"
"Jajjemen" svarade mr Weasley glädjestrålande: "det ägs av tvättäkta mugglare också! Jag har ALLTID velat bo i ett mugglarhus och komma bort från magin!"
"Vem vill komma bort från magin?" Frågade George surt.
"Du mamma...?" Sade Ginny frågande.
"Ja älskling" svarade mrs Weasley: "vad är det?"
"Hur gammal är den där tjejen vi ska bo med?" Frågade Ginny och hoppades på att hon skulle vara i hennes ålder.
"Jag vet inte" sade mrs Weasley: "men det är mycket viktigt att vi tar hand om henne"
"Varför om man får fråga?" Sa Ron irriterat.
"Det kan jag inte berätta – så fråga inte!" Sade mrs Weasley.
Alla föll åter i tystnad, beskådade den svenska naturen som var (om man var på humör för att upptäcka det) mycket vacker. Det var grönt över allt och vägkanten var kantad av rödklöver, natt och dag, smultron och timotej.
Dessutom var skogen mycket mer närvarande än hemma i England, man såg knappt några hus och de hade inte sett en affär sedan de svängde av den stora asfaltsvägen, nu knogade deras rostiga Volvo fram på en illa skött liten asfaltsväg mitt ute på den svenska landsbygden och ännu värre blev det då den förvandlades till en grusväg.
Och så – sent omsider (klockan var 19:00) kom de fram till huset de skulle bo i. En ganska liten timmerstuga, omsorgsfullt skött med vita fönsterkarmar och en träfärgad dörr, på taket fanns en skorsten och tillhörande huset fanns en ganska stor veranda. När man såg sig om så upptäckte man att det även fanns en liten gäststuga och ett förråd anslutet till ett utedass.
Hela tomten var sluttande (utom en liten allmänning som låg nedanför) gräset var väl skött, ansat så det nästan liknade en golfgreen, rabatterna var pedantiskt rensade och i dem växte allt från rosor till gräslök och persilja.
På den lilla allmänningen (som inte hade lika välskött gräsmatta) fanns ett stort trädgårdsland där det odlades potatis, rödlök, rödbetor och dill. Intill trädgårdslandet fanns en liten sandlåda (till synes oanvänd) och tre gungor som gungade i vinden. Tomten var isolerad från resten av området (vilket bestod av tre små sommarhus till) runt den växte täta granar och höga tallar, samt ett rejält enbuskage, det var knappt så man förstod att det låg en tomt där när man kom gående på landsvägen.
Fred och George tog sina trunkar och började konka på dem upp mot huset, de gick i förväg då resten av familjen stod och beundrade en välvuxen rosenbuske (vilket inte alls intresserade Weasley tvillingarna)
De nådde verandan och var snart framme vid dörren, inifrån huset hördes musik, Fred (som faktiskt lyssnade på viss mugglarmusik) kände igen låten och dessutom bandet. Det var ett engelskt band vid namn Iron Maiden, dessutom var det en av hans favorit låtar som spelades, Hallowed by the name:
Reflecting on my past life and it doesn't have much time
Cos at 5 o'clock they take me to the Gallows Pole
The sands of time for me are running low
When the priest comes to read me the last rites
I take a look through the bars at the last sights
Of a world that has gone very wrong for me
Can it be there's some sort of error
Hard to stop the surmounting terror
Is it really the end not some crazy dream...
Fred kunde inte hjälpa att han sjöng med, eller sjöng och sjöng, han gnolade med i takt med melodin, han rycktes bryskt ur sina funderingar av George som sparkade på honom.
"Hallå! Jorden till Fred Weasley – jorden till Fred – kom in Fred!" Sa hans tvillingbror.
"Va? Vad?" Frågade Fred då han väcktes ur sin trans.
"Kan du vara snäll och knacka på någon gång? Mina armar håller på att tänjas ut till två gummiband" sade George och nickade menande åt de två trunkar med kläder och annat 'nödvändigt' som de helt enkelt INTE kunde åka utan.
"Knacka? Jo just det ja! Visst!" Sa Fred och flinade fåraktigt.
Fred sträckte fram en hand och knackade tre gånger, inifrån hörde man att någon sänkte musiken (vilket i och för sig var lite synd tyckte Fred) sedan hördes lätta fotsteg bakom dörren och sedan rycktes dörren upp.
Fred och George kunde inte hjälpa att de bara stirrade på flickan som stod där inramad av dörrkarmen. Hon var kanske (med undantag av några supermodeller i olika trollkarlsmagasin) den vackraste människan de någonsin sett.
Flickan var ungefär 14 eller 15 år, hon var väll i medellängd kanske 165 centimeter lång, hon hade en kvinnas former, utan tvivel. Men hon såg vältränad ut, midjan var slank och höfterna smärta, hennes lår var otroligt välformade för att inte tala om hennes bröst som var precis lagom, varken stora eller små. Hon hade fräknar i ansiktet och hennes blågröna ögon gnistrade som juveler, hennes mun var en rosa glad båge som log mot dem, men det mest uppseendeväckande med hennes utseende var hennes långa, gyllenbruna hår – som i skenet från lamporna såg ut som spunnet guld.
Hon bar ett par svarta, tajta läderknickers vilka slutade en bit nedanför knäna, hon hade ett svart linne vilket tycktes vara avslitet så det visade (nästan oanständigt) mycket av magen, på linnet stod det "IRON MAIDEN" med spretande bokstäver. Kring halsen hade hon ett guldhalsband med en delfin på och samma delfin hade hon hängandes i båda öronen.
"Oh... öh, hej!" Fick Fred ur sig.
"Hej!" Sa den underbara varelsen på felfri engelska: "Ni måste vara Weasleys, välkomna – jag heter Maria."
Maria satt och lyssnade på musik, hon hade nyligen duschat eftersom att hon varit ute och sprungit sin vanliga en milsrunda och för att hon ville göra ett gott intryck på de som skulle bo hos henne i två veckor framåt.
Hennes moster hade talat om för henne att familjen Weasley som de hette hade massor av barn, Maria hopades på någon i sin egen ålder... eller någon eller några killar som hälst var lite äldre, tänkte hon och log för sig själv.
På cd-spelaren byttes det just låt, från "Gangland" till "Hallowed by the name" hon satt och lyssnade på Iron Maidens tredje skiva och kanske den mest uppskattade "The number of the beast" och precis som Bruce började sjunga med sin (enligt Maria) UNDERBARA röst så knackade det på dörren.
Hon sprang fram till cd-spelaren och sänkte ljudet, sedan tog hon sig fram till dörren och blev nästan bara stående då hon tittade på de otroligt snygga unga männen som stod där utanför. Med ett flin på läpparna så tänkte hon att de här veckorna nog inte skulle bli så pjåkiga i alla fall.
Att de två männen eller var de fortfarande pojkar? Som stod utanför hennes dörr var tvillingar rådde det inget tvivel om, de var så lika att det antagligen skulle bli svårt att skilja dem åt. De var välbyggda, antagligen en följd efter all Quditch träning de fått, de var långa, antagligen 180 centimeter ungefär.
De hade flammande rött hår vilket på den ena tvillingen nästan stod rätt upp medans det på den andra låg ganska välkammat till rätta på hans huvud. Hela deras ansikten var täckta av fräknar (vilket Maria tyckte var MYCKET snyggt) de båda hade bruna ögon djupa och på något vis fulla av lust för bus och upptåg.
De båda hade väldigt lika kläder (vilket antagligen var meningen) den ena hade svarta jeans och den andra hade samma modell fast mer gråaktiga. De båda hade samma sorts tröja på sig, men i olika färg: den som hade gråaktiga jeans hade en grön tröja medans den andra hade en röd. Hade det inte varit för att de hade varsin bokstav på bröstet så skulle det nog vara omöjligt att skilja dem åt. Den som hade grön tröja hade ett F och den som hade röd bar ett G fastsytt på bröstet. Maria insåg att de antagligen bytte tröja då och då, vilket gjorde det så gott som omöjligt att skilja dem åt.
"Oh... öh, hej!" Fick en av dem ur sig och Maria log.
"Hej! Ni måste vara Weasleys, välkomna – jag heter Maria" Sa hon och log sitt mest charmiga leende.
"Fred!" Sa den ena av tvillingarna (självklart han med ett F på bröstet)
"George!" Sa den andra och släppte ned sina trunkar på verandan för att kunna ta i hand.
"Är det bara ni som kommer? Frågade Maria undrande: "jag trodde det skulle komma massor av rödhåriga snyggingar som ni själva."
"Oh... öh, nej vi är tyvärr inte de enda i familjen, de andra står och beundrar den där rosenbusken ni har" sa George och rodnade lite lätt.
"Och turligt nog för oss så är vi de enda snyggingarna i den här familjen" sa den andra tvillingen Fred: "men vi hade tänkt komma hit före de andra så vi kunde få de bästa sovplatserna"
"Jag förstår" sa Maria och log: "Ni kan få gästrummet här inne, jag känner mig så ensam här ibland"
"Vi gör dig mer än gärna sällskap" sa Fred och log mot Maria.
"Underbart!" sa Maria och kunde inte hjälpa att hon såg uppspelt ut: "den här vägen"
Maria ledde dem till det lilla gästrummet som fanns i huset, förutom det så fanns det ett duschrum med anslutande bastu, en hall, ett kök och ett matrum, samt ett sovrum till – det var där hon sov.
Tvillingarna fick det lilla sovrummet som hon och hennes bror (det gjorde ont att tänka på hennes bror) alltid sovit när det var hennes mormor och morfar som hade hand om stället – nu var de alldeles för trötta för att komma hit ut så ofta.
I sovrummet fans en våningssäng (alltså två sängar) vilka var nybäddade med rena – friska lakan vilka luktade lantluft och rent tvättmedel. I rummet fanns även ett skrivbord och på det stod en mycket gamla dator som inte dög mycket till förutom att skriva på, eller eventuellt koppla upp sig på Internet då och då.
"Hopas ni ska trivas, jag måste gå och se till att de andra kommer i ordning ocks" sa Maria och lämnade tvillingarna åt att packa upp.
Nå? dansar på tåspetsarna vad tycker ni? jag VET att det är lite trögt i början - men det kommer mer... mycket mer :) nästa kapitell kommer i en snar framtid! love yah!
