Kapitel 3
Snart var hela familjen Weasley inkvarterad, Ron och Ginny hade protesterat mycket högljutt då de fått reda på att de var tvungna att dela gäststugan med sina föräldrar. Där inne fanns det nämligen precis så många bäddar som de behövde – alltså fyra stycken, vilket innebar två våningssängar.
Gäststugan bestod av endas ett rum, inrett med ett litet bord, ett litet kylskåp och en liten spis med endast två plattor, det fanns ett litet skafferi och en gammal mikro. I rummet hade det stått en vävstol, men den var numera inpackad i förrådet, istället stod där en gammal men välskött och ren soffa med tillhörande kuddar och överkast.
När allt var klart och väskorna var uppackade så samlades de i köket allihopa för att presentera sig och lära känna varandra – mest rörde det sig då om att familjen Weasley var intresserade av vem Maria var. Maria och Ginny fick som de ville då båda var 15 år fyllda, Maria i maj och Ginny i augusti. Ron var ett år äldre även om han inte fyllt 16 ännu och tvillingarna var precis som Maria gissat 19 år. Det var framåt klockan nio som Ron vågade fråga en fråga som han länge gått och tänkt på:
"Maria? Eh... är du en mugglare?"
"Jag?" Maria skrattade och drog fram sin svarta trollstav med silverinslag, vilken var gjord av ebenholts och en enhörnings hårstrå: "nejdå, min far är trollkarl och min mor... var häxa..."
"Var?" Sade Ron frågande.
"Hon är död... hon och min bror" sa Maria tyst: "mördade"
"Oj! Förlåt" skyndade sig Ron att säga och rodnade.
"Det gör inget... det var så länge sedan" sa Maria: "men som sagt, hela släkten på min pappas sida är trollkarlar, min mor var mugglarfödd, precis som hennes bror och syster Gudrun känner ni ju, men alla blev de häxor och trollkarlar"
"Jag förstår" sa Ron, fortfarande bortgjord efter att ställt frågan om Marias mor.
"Nej! Nu tycker jag vi tar lite te allihopa, någon utom jag som vill ha?" Sa Maria och reste sig från sin plats för att kunna gå fram till diskbänken.
"Det vore mycket gott kära du" sa mrs Weasley.
Maria kokade te i den elektriska vattenkokaren och mr Weasley var hela tiden på henne med tjogvis av frågor om mugglarsaker, allt från hur elektricitet fungerade till vad en radio var för något, de flesta av frågorna hade Maria inte ens ett svar på.
Så var tet klart, Maria dukade fram koppar och ställde även fram några bullar och lite frukt, hela tiden tycktes hon vänta på någon, vilket inte minst Weasley tvillingarna la märke till då det ende de tittade på var henne.
Och så klockan 23:00 knackade det på dörren, Maria flög upp och öppnade dörren, där utanför stod en liten tjej på kanske en 10 år. Hon var klädd i en rosa morgonrock och hade en handduk i ena handen och en shampooflaska i den andra.
"Det här är min kusin Linny" sa Maria och pekade på den lilla tjejen: "hon
är dotter till min morbror, de har också ett landställe här i området, det röda huset här mitt emot"
"Godkväll lilla vän" sa mrs Weasley: talar du engelska.
"Ja d" sa Linny och bytte hand på handduken och shampooflaskan.
"Vår familj på min mors sida kommer från England" sa Maria och log: "både Linny och jag talar mest engelska hemma, det är endast min far som kommer från Sverige... jag tror hela familjen flyttade till Sverige för ungefär åtta år sedan"
"Jag förstår" sa mrs Weasly: "jag vet ju att Gudrun kommer från England, men hon har aldrig talat om en bror förut"
"Nej..." sa Maria och såg på Linny som nickade: "nej, Gudrun och hennes bror Mark kommer inte så bra överens"
"Så tråkigt" sade mrs Weasly medkännande och det syntes på henne att hon tänkte på Percy - den förlorade sonen: "det är alltid svårt när familjen splittras"
"Mmm..." sa Linny och såg uttråkat på Maria som log och sa:
"Nej, jag och Linny ska ner och ta ett kvällsdopp, det lovade jag henne igår"
"Gör det kära barn" sa mrs Weasly: "vi håller ställningarna här, jag kan ta hand om disken"
"Utmärkt" sa Maria och gick in på sitt rum, sedan kom hon ut, iförd en grön morgonrock och med en grön handduk under ena armen, innan hon gick svängde hon in i duschrummet och hämtade både shampoo, tvål och balsam: "då ses vi då, sjön ligger där nere ifall jag skulle vara borta för länge"
Maria och Linny gick på grusvägen på väg ned mot den lilla sjön vilken de kallade för baljan, gruset knastrade under hennes sandaler och Maria var borta i hennes egna tankar (för det mesta handlade de om tvillingarna).
"Så, hur är ditt sällskap då?" Frågade Linny.
"De är väll okej" sa Maria och försökte att inte låta för positiv.
"Kom igen" sa Linny: "jag såg att du stirrade på de där tvillingarna och jag va ändå bara där i ungefär fem minuter"
"Okej, okej, okej!" Sa Maria och rodnade lite: "De är för djävulskt SNYGGA!"
"Jag visste det!" Skrattade Linny och sneglade mot deras favorit badbrygga som låg en bit bort från den "stora" stranden: "Försten Iiiih!"
De båda flickorna sprang ut på bryggan, kastade av sig morgonrocken (de hade inga kläder under) och hoppade spritt språngande nakna ner i vattnet. Både Linny och Maria hade för vana att bada på kvällen just för att de skulle kunna bada näck, det var antagligen för att vattnet kändes lenare och för att det blev lättare att tvätta sig utan bikini.
Och så, efter att ha tvättat sig, både hår och kroppar (för Maria var det andra gången den här dagen, men hade man lovat så hade man) så började de dyka och hoppa från bryggan, det hade både Linny och Maria tyckt om enda sedan de var små. Och så när det var dags för Marias sista dyk från bryggan som de alltid brukade säga innan de gick upp så började Linny asgarva (hon var redan i vattnet) och sedan skrek hon:
"Akta Maria! TVÅ snygga killar!"
"Ha, ha, ha! VÄLDIGT roligt Linny" sa Maria och lutade sig fram för att dyka, men Linny avbröt henne igen genom att säga:
"Det är sant! Jag ljuger inte!" Linny skrattade våldsamt och hade fullt upp med att hålla sig ovanför vattnet.
"Jo" sa Maria och reste sig upp och ställde sig i en utmanande pose: "men om dom är tillräckligt snygga kan dom väll få titta då!"
"Duger de där Weasley tvillingarna?" Frågade Linny och det fick Maria att stirra upp mot stranden där mycket riktigt de båda tvillingarna kom gående.
"Shit!" Pep Maria och dök ögonaböj ned i vattnet.
Linny hade fullt upp med att hålla sig flytande, hon skrattade som en dåre och var nära att sjunka, Maria tittade argt på henne, med låg röst sa hon:
"Sssh! De kan höra dig!"
"So what!" Skrattade Linny: "dom har ju redan sett dig!"
"Är du säker på det?" Maria bleknade märkbart samtidigt som hon såg på de båda tvillingarna vilka med en välldans fart begivit sig åt andra hållet.
"Nåja, HELT säker kan jag ju inte bli" sa Linny och flinade mot henne: "deras tungor släpade inte i backen när de gick sin väg i alla fall"
"Åh!" Utbrast Maria irriterat och gick upp ur vattnet.
"Det är väll inte så farligt" sa Linny och flinade samtidigt som hon gick upp ur vattnet: "det är ändå så skumt ute att dom knappt kan ha sett ALLT för mycket"
"Men tack så mycket!" Sa Maria sarkastiskt: "tack så hemskt mycket"
De torkade sig, lindade in håret i handdukarna så det nästan såg ut som en turban och kröp ned i morgonrockarna – båda två stelfrusna.
Fred och George såg efter Maria då hon gick sin väg, Ron kastade ett misstänkt ögonkast åt deras håll så de började koncentrera sig på sitt te istället för den stängda dörren där Maria senast stod.
"Arthur! Nej!" Skallade mrs Weasleys röst då mr Weasley formligen kastat sig över tv:n.
"Men jag ska bara..." mr Weasleys ivriga fingrar for över tv:n och hux flux hade han lyckats slå på den.
På tv:n visades en sen sändning av rapport, nyhetsuppläsaren berättade just om älgjakt (på svenska så ingen i huset förstod någonting) mr Weasley gav ifrån sig ett förskrämt läte och drog fram sin trollstav, mrs Weasley var snabbt uppe på fötterna och röt:
"Arthur Weasley – du skulle bara VÅGA röra den – den – den där apparaten igen!"
"Men... de är ju fångade där! De stackars människorna kan inte komma ut!" Protesterade mr Weasley och pekade mot tre jägare som just visade upp en död älg.
"Åh! Din fjant" sa Ron med inövade tonårsmanér: "det där är en TV Harry och Hermione berättade för mig om såna, och enligt dem så vill människorna i burken vara kvar där!"
Ron reste sig upp, gick viktigt förbi sin förbluffade far som kastade arga blickar på honom för att han tydligen kunde mer om mugglare och mugglarsaker än han gjorde. Ron tryckte med ett viktigt flin på startknapen och bilden försvann med ett "zapp" mr Weasley gapade som en fåne och Ron gick viktigt tillbaka till sin plats.
"Tänk inte ens på det" sa mrs Weasley då hon såg att mr Weasley med nervösa fingrar började peta på tv:n igen
"Men..." protesterade mr Weasley men tystnade tvärt då hans fru kastade dolkar mot honom genom sina arga ögon.
"Du skulle bara våga" fräste mrs Weasley.
"Jag ska inte" sa mr Weasley och lät mycket likt ett barn som just blivit uppläxad: "men jag undrar hur de lyckades få in träden..."
"Arthur!" Morrade mrs Weasley.
"Vi går på en promenad" sa Fred som hade fått nog av familjegrälet som snart skulle blossa upp.
"Gör det ni" sa mrs Weasley trött: "men gå inte för långt"
Båda tvillingarna reste sig hastigt upp och ställde ifrån sig sina koppar på bänken innan de begav sig mot dörren, det sista de hörde innan den slog igen var:
"Arthur! NEJ!"
Och så kom de fram till sjön, den var inte stor man kunde nästan ha simmat från den ena sidan till den andra. Den var kav lugn och låg likt en spegel, sjön måste ha varit väldigt grund för de växte näckrosor och vass lite varstans mitt ute i den.
Mitt framför dem låg en "stor" badplats, den hade en brygga, en öppen gräsplätt och en sandstrand samt en flotte ungefär tjugo meter ut ifrån stranden. Men stranden var tom, det fanns inte ett spår av Maria och hennes kusin där, Weasley tvillingarna skulle just gå tillbaka då de hörde flickröster lite längre bort åt högre. De följde ljudet och kom fram till en andra mindre (om det var möjligt) badplats, vilket bestod av ett par lågt suttande klippor samt en brygga som gick rakt ut i vattnet... men det var knappast bryggan eller klipporna som fångade deras blick – det var flickan som stod på bryggan – det var Maria...
"Men GUD! Hon har ju inga kläder på sig!" Viskade George hest.
"Jag märkte det" viskade Fred tillbaka.
I vattnet började plötsligt Marias kusin gapskratta och efter ett tag hördes ett förskrämt pip från Maria innan hon dök i vattnet igen. Fred och George vände dem genast ryggen och vandrade rakt ut i skogen, utan någon vidare plan på vart de var på väg.
"Det var en syn!" Andades Fred och upptäckte att han hade hållit andan, han andades lättat ut.
"Ja jäklar" sa George: "fan, jag anade att hon var het, men inte så het!"
"Jag tror det här blir en underbar semester min käre bror" sa Fred och flinade.
"Du har så rätt s" sa George och de började gå tillbaka mot stugan.
Vad tycks? Bra/Dåligt? Snälla låt mig veta!
