Kapitel 5
Skogen var tyst såhär dags på morgonen, Maria tog ledningen och knallade ivrigt fram på stigen, men båda tvillingarna var försjunkna i tankar... ingen av dem hade någon lut att fråga frågan de båda funderade på.
"Kom igen" Sa Maria tillslut, hon vände sig om mot dem: "Fråga bara frågan så kan vi få det överstökat"
Tvillingarna såg förbluffade ut, men sedan beslutade sig George för att öppna munnen:
"Maria... varför – jag menar varför bor du inte med din far?"
"Ja, du bor här i Sverige, blir passad av din morbror och då och då omsedd av din moster... varför?" Fyllde Fred i.
"Jag kan inte bo med min far" Sa Maria och såg lite sorgsen ut: "Min far är bäraren av hemligheterna om ett mäktigt vapen, ett vapen som skulle kunna utrota ett stort antal människor..."
"Jag vet namnet på en som MYCKET gärna skulle vilja lägga vantarna på ett sådant vapen" Sa George och skakade obehagligt på sig.
"Ja" Sa Maria och såg på dem med ögon som var fyllda av smärta: "Voldemort"
De båda tvillingarna stirrade på Maria som just uttalat namnet på "Han-som-inte-får-namnas-vid-namn" de kände bara två personer till som uttalade hans namn: Harry Potter och Albus Dumbledore.
"Och så... så" Marias ansikte var en mask av smärta när hon fortsatte: "Så var det den där natten, natten då dom hittade oss... far och jag kom ut men – men – min mor och min lillebror..."
Tvillingarna stirrade på henne, osäkra på vad de skulle göra, Fred gick fram till henne och lade en tröstande hand på hennes axel innan hon fortsatte:
"De blev mördade den natten, torterade, Voldemorts smutsiga annhängare torterade dem till döds... min far förstod att de skulle komma efter honom och han svor på att inte ge ifrån sig hemligheten, det spelade ingen roll vad de gjorde mot honom" Maria drog efter andan: "Men han kunde inte ha mig så nära honom... han skickade mig hit till Sverige, än så länge har inte Voldemorts skugga lagt sig över Sverige..."
"Jag – Vi är ledsna Maria" Sa Fred och strök henne över håret.
"Var inte det... det var så länge sedan" Sa Maria och blundade: "Hallå – skulle vi plocka blåbär eller stå här och lata oss?"
Tvillingarna skrattade och de begav sig ännu djupare in i skogen, snart hade de gått länge, både korgar och magarna var fulla av de delikata små blå bären.
Det hade blivit lunchdags när Maria tyckte att de borde vända om, hon kände sig obehaglig till mods, dels för att hon var hungrig, men också för att skogen började skrämma henne. Den var alldeles för tyst, det växte inga blåbär där och hela landskapet sluttade brant uppåt mot ett berg. Hon skakade på huvudet, det var inte möjligt – hade de kommit enda...
"Vi borde gå hemåt nu killar" Sa Maria och vände på klacken – hon ville INTE upp på det där berget.
"Ta det lugnt" Sa Fred och fick fatt i hennes ena arm: "Kan vi inte bara gå upp på det där berget?"
'Nej!' Tänkte Maria panikslaget 'Du vet vad som finns på andra sidan – ni ska inte dit!'
"Jag vet inte... börjar inte ni också bli lite hungriga?" Sa hon och försökte slingra sig.
"Jag är rätt mätt efter alla de där blåbären" Skrattade Fred: "det tar inte lång tid – vi vill bara upp på toppen – det är säkert fin utsikt där ifrån"
"Men..." Sa Maria.
"Kom nu!" Skrattade Fred och drog henne vid armen: "Är du höjdrädd? Du kan få krama mig hela vägen upp om du vill!"
'Det kan väll inte vara så farligt?' Tänkte Maria och lät sig dras mot toppen: 'det kanske inte ens är rätt berg – eller hur? Och om det är det... vem bryr sig?'
Maria hade resonerat klart med sig själv, hon skrattade och slingrade sig från Freds grepp, hon tog ett språng uppåt och skrek:
"Först upp era latmaskar!"
De båda tvillingarna stämde upp i hennes skratt och sprang efter henne, Maria hade dock ett försprång och nådde toppen först. Hon drog hest efter andan, det VAR det berget, de båda tvillingarna nådde toppen samtidigt och blev stående att bara begapa synen som låg framför dem.
"Vad i hela...?" Utbrast Fred.
Uppifrån bergets top såg de en ganska skrämmande syn – framför dem låg ett gammalt slott. Det var dystert, helt svart och hade spetsiga tinnar och torn. Trädgården var gammal och död, det stod gamla statyer som var övervuxna med mossa i rad utmed den gamla stenbelagda vägen som gick upp till slottsporten.
Över gräsmattan rullade en tjock dimma och någonstans hördes ett vargtjut, men Maria hade hört historier om stället framför henne och hon betvivlade att det var en vanlig varg som tjöt.
"Oj – det var som fasen!" Flinade George och äventyrs lusten sken i hans ögon.
"Vad är det här för ett ställe Maria?" Frågade Fred.
"Ett gammalt slott, det ägs av en gammal engelsk trollkarlsfamilj har min morbror sagt" Hon drog efter andan: "Det har inte levt någon här på flera hundra år... det ska vara hemsökt"
"Ett spökslott?" Sa Fred och han smilade från öra till öra: "Vad häftigt!"
"Vi borde gå hemåt" Sa Maria bedjande: "Jag har hört historier om det här slottet, det ska finnas vampyrer... och – och varulvar"
Som för att understryka henens ord tjöt den där vargen igen, till och med tvillingarna skruvade oroligt på sig och Maria formligen skakade av skräck.
"Kan vi inte bara...?" Frågade George och började gå mot den smala stigen som ledde ned till den stora gräsmattan och slottet.
"Nej George!" Sa Maria och fick fatt i hans tröja: "Det finns förbannelser och annat som skyddar slottet från inkräktare... de som har beträtt landet har aldrig kommit tillbaka..."
"Få se nu" Sa Fred och flinade: "Varulvar, Vampyrer och andra monster, förbannelser och svart magi för att skydda slottet från inkräktare... vad låter det som för dig broder?"
"Det låter precis som om en viss engelsk trollkarlsfamilj skulle stortrivas här... en viss liten vessla också kanske?"
Maria stirrade på dem, nu ville hon verkligen hem, hon brydde sig inte om vad tvillingarna ville, hon drog sin trollstav och vände bestämt på klacken. Det var då hon hörde röster uppifrån, ett svischande ljud och sedan ett skratt ovanför, följt av en släpig röst som sade:
"Men kära någon då – är det inte familjen Weasley som är på besök? Och inkräktar på privata ägor också – jo jag tackar jag"
"Malfoy!" Utropade de båda tvillingarna samtidigt som två pojkar landade framför dem och klev av sina kvastar.
"Och Zambini" Fyllde George i efteråt, de hade båda dragit sina trollstavar och stirrade intensivt på de båda pojkarna framför dem.
Maria stirrade också, hon hade aldrig sett dem förut, men de var trollkarlar, det kunde hon tala om bara genom att titta på deras kläder och deras väldigt dyra racerkvastar.
Den ena av pojkarna hade ljust, för att inte säga silverblont hår, hans ögon var ljust grå, de påminde henne om dimma nästan. Hans hud var ljus för att inte säga blek och hans ansiktsdrag perfekta, hans kropp var lång och välbyggd, inget slarvande med träningen här inte... tänkte Maria och stirrade på honom. Han hade en svart trollkarls klädnad på sig och en svart mantel med grönt foder... 'Mitt i sommaren?' Tänkte Maria fåraktigt och stirrade på pojken ännu mer.
Den andre hade svart hår som låg perfekt tillrättalagt på hans huvud, han hade djupt blå ögon, de påminde Maria som en klar sommarhimmel. Hans hud var lite mer färgad, men knappast brun, han var i vilket fall som hälst inte blek. Den här personen hade inte heller slarvat med träningen funderade Maria och förstod sig inte på sin hjärna som faktiskt kunde studera de båda killarna... männens? Utseende i en situation dom den här.
"Som ni ser" Sa den ena pojken, han med blont hår: "Det här är Malfoys ägor så det är inte så fruktansvärt konstigt att ni ser mig och min vän Blaise här – men jag är rätt nyfiken – vad gör NI här? Och inkräktar på privat egendom?"
"Det här är Sverige ditt nöt" Fräste Maria, hon hade ingen aning om varför de båda trollkarlarna framför henne skrämde henne så: "här gäller inga sådana lagar – vi har alemanns rätt – din familj kan ha köpt hela Sverige om den har lust, andra människor har endå rätt att beträda skog och mark."
Den blonde trollkarlen stirrade irriterat på henne, sedan sa han med nonchalant röst:
"Jag bryr mig inte om vad de äckliga mugglarna har för lagar, här gäller Malfoys lagar och jag råkar vara en Malfoy och därför gäller mina lagar" Han såg på henne och hennes fortfarande höjda trollstav, han tillade sedan: "Och ingen smutsig liten smutsskalle ska komma och tala om för mig vilka lagar som gäller eller inte"
Båda tvillingarna tog ett varnande steg framåt och Marias öron var nästan lika röda som deras hår, hon tog ett djupt andetag och sedan sade hon med en röst som dröp av förakt:
"Vad får sig att tro att jag är... är mugglarfödd?"
"Kanske din brist på intellekt" Fräste den blonde.
"Då måste jag göra dig besviken" Sa Maria lågt och viftade varnande med trollstaven: "Både min mor och min far är trollkarlar"
Den svarthåriga pojken tog ett stag framåt och viskade något i den blondes öra, den blonde flinade och bugade sedan mot Maria och sade:
"Jag ber så mycket om ursäkt, jag är lite ohövlig ibland – mitt namn är Draco Malfoy och den tystlåtna här är min vän Blaise Zambini"
"Angenämt" Sa Maria sarkastiskt utan att presenstera sig.
"Och ditt namn?" Sade Draco tydligen irriterad över att hon inte givit sitt namn.
"Är ingen av dina affärer" Fyllde Weasley tvillingarna vilka båda började ana oråd – varför hade Draco plötsligt blivit så intresserad av Maria?
"Håll klaffen Weasley jag kan inte se hur den här vackra unga damen kan vara någon av ERA affärer"
"De är mina vänner!" Sa Maria argt och tog tag i Weasley tvillingarna: "Och nu flyttar ni på er eller så ska vi tvinga er"
Den blonde trollkarlen med givet namn Draco Malfoy tog ett hotande steg framåt och lade ett finger på Marias haka, han sade med silkeslen röst:
"Jag skulle mycket gärna vilja se dig försöka miss... men å andra sidan" Han såg på hennes hår och ansikte, sedan flinade han: "Gyllenbrunt hår, fräknar... vart har jag hört den beskrivningen förut? Ah jo – nu minns jag, min far talade om någon... en kvinna vid namn Joanna... var det? Är namnet bekant?"
Maria drog efter andan, det var henens mor han talade om... hennes döda mor... Världen snurrade obehagligt. Pusselbitarna föll på plats, hon drog efter andan, Malfoy, mörka trollkarlar tjänare till... till han... döds ätare... som viste om henens mor som...
"Oh gud" Pep hon, Malfoy flinade mot henne.
"Är namnet på något vis bekant miss?"
"Nej... nej" pep Maria och skruvade på sig.
"Jag skulle nog gi..."
Draco blev avbruten då Weasley tvillingarna bryskt hade knuffat undan honom och sedan med varsitt säkert grepp kring Marias handleder begav de sig hemåt. Ingen av dem såg det nöjda flinet på Draco Malfoys läppar, eller hörde Blaise Zambinis lågmälda kommentar:
"Är det hon?"
"Bergsäkert – far sa att vi skulle hitta henen i Sverige, men inte kunde vi väll ana att hon skulle dyka upp på vår tröskel?"
"Då kommer det bli enkelt" Skrattade Blaise och Draco stämde upp.
"Vi underrättar far om att vi har hittat henne, unga miss Dumbledore"
