Är ledsen för uppehållet kära vänner ;P men nu är jag tillbaka - villket fall som hälst - det här kapitlet är en aning slarvigt ihopsnört... antagligen är det en hel del som inte stämmer med det förra kapitlet - ni får ha överseende - det var svårt att få det att gå ihop.

Och NEJ! Jag äger inte någon av karaktärerna - jag leker bara lite med dem - ok?


Hemligheter avslöjade

"Vad var allt det där om?" Frågade Fred samtidigt som de i hög fart löpte genom skogen.

"Dumbledore? Är ditt efternamn Dumbledore?" Flämtade George.

"Mmmm" Instämde Maria lågt.

"Men...?" Fick Fred förvånat ur sig: "Hur? Vad? När?"

"Er mor kan berätta" Fick Maria fram mellan tårarna.

De nådde huset och störtade in lagom till lunchen, mrs Weasley stod vid spisen och stekte ägg samtidigt som hon satt Ron och Ginny i arbete med grönsakerna.

"Jasså där är ni kära barn" Sade hon och log mot dem, ett leende som tyvärr inte lyckades lugna tvillingarna, de snubblade över varandra i ivern att få berätta:

"Ett slott mamma!..."

"Mitt ute i skogen!... Svart Magi!..."

"Malfoy!... Han sa..."

"Dumbledore!"

Ron och Ginny hade tittat upp från grönsakerna och mrs Weasley släppte stekspaden i stekpannan – äggen var bortglömda. Huset var tyst i några minuter, det enda som hördes var Marias tysta snyftningar och fräsandet från äggen i pannan.

"Ta om det där är ni snälla – lugnt och sansat" Sade mrs Weasley.

"Okej" Sade George och drog efter andan, sedan började tvillingarna berätta.

När Freda avslutade berättelsen var huset knäpptyst, äggen hade för länge sedan glömts bort i pannan och var nu knappt mer än svarta kol bitar. Mrs Weasley drog fram en stol till Maria och sedan sade hon med sin vanliga beordrande röst:

"Sitt"

"Ja mamma" Sade Weasley barnen lydigt, de kände ack allt för väl igen tonen i mrs Weasleys röst.

"Hur mycket vet ni om Albus Dumbledore?" Frågade mrs Weasley sina barn.

"Att han är rektor på Hogwarts" Sade Ron prövande.

"Att han är den mäktigaste trollkarlen i världen" Fyllde Ginny i.

"Att han älskar godis" Sade Fred och skrattade – George stämde in.

"Att han varit gift..." Sade Maria tyst och hela rummet blev chockartat tyst.

Efter en minut i total tystnade suckade mrs Weasley och sade:

"Jag ska förklara..."

"Det är nog bäst" Muttrade Ron mörkt.

"För åtminstone femtio år sedan dök Albus upp med en ung kvinna vid sin sida... jag var inte född då så jag berättar endast vad min mor talat om för mig... hennes namn var Joanna"

"Min mor" viskade Maria tyst.

"Ja Maria" Sade Mrs Weasley: "Ingen vet vart de mött eller hur de lyckats bli kära – hur deras äktenskap över huvudtaget skulle kunna hålla... allt verkade gå bra och de två levde lyckliga. Då startade kriget och Albus var såklart djupt involverad, för att hålla sin fru säker tystade Albus ned deras äktenskap – tillslut var det ingen som viste om att han ens var gift, bara ett fåtal... din far och jag fick reda på det när vi gick med i Orden... Severus Snape visste, James och Lilly, Sirius, Remus, alla lärarna på Hogwarts såklart och..."

"Slingersvans?" Sade Ron och märkte av Marias förskräckta ansiktsuttryck att han gissat rätt.

"Just det" Svarade mrs Weasley: "Peter visste"

"Den smutsiga förrädaren" Fräste Ron och gnisslade tänderna: "Jag önskar att Harry inte stoppat Sirius och Remus då de tänkte döda honom"

"I vilket fall som hälst ett år efter att kriget avslutats och Voldemort försvunnit föddes Albus första barn – Maria och två år efter föddes hennes bror Mi..."

Mrs Weasley sneglade mot Maria som begravt huvudet i händerna och skakade av snyftningar, mrs Weasley som var en mycket moderlig kvinna förstod precis vad hon skulle säga och inte säga – och Marias brors namn var tydligen en av de få sakerna man inte fick nämna.

"Ja?" Sade Ron och tittade på sin mor.

"Och så en natt dök dödsätarna upp i Dumbledores hem, de var de som klarat sig från azkaban – de som ville hämnas sin mästares död... Maria var..."

"Jag var åtta år" Sade Maria mörkt: "Min bror var endast sex..."

"Hur som hälst – Albus var hopplöst övermannad och..."

"Jag var med honom... de hade stängt in oss i ett hörn... på golvet... gud!" Maria kved och vred sina händer krampaktigt, men när George sträckte fram en tröstande hand slog hon undan den: "På golvet låg min mor och min bror... de var... de levde fortfarande – de tvingade oss att se på då de torterade dem..."

"Albus klarade sig" Sade Mrs Weasley och tvingade på så vis Maria att sluta tala: "Och han lyckades rädda Maria, hon lämnades i Gudruns vård och blev sedan skickad hit till Sverige... Albus svor på att man aldrig skulle kunna använda hans familj mot honom och..."

"Men Maria sade något om ett hemligt vapen och..." Fred tystnade abrupt då mrs Weasley kastade honom ett mördande ögonkast – tyvärr för sent för Maria hade redan börjat tala:

"Jag ljög en aning för er... men i stort sett är det sant..." Hon drög efter andan: "Jag är vapnet"

"Hurså?" Sade George perplext.

"Joannas död tog hårt på Albus – han skulle inte klara att förlora Maria också... han älskar henen så mycket att han avstår från att kännas vid henne då det kan hålla henne vid liv..."

"Och om det händer Maria något så skulle...?"

"Skulle Albus kanske ge upp – ja" Svarade Mrs Weasley.

"Malfoys...?" Sade Fred lågt.

"Ja – de är antagligen hitsända för att få tag på Maria..." Sade mrs Weasley: "Voldemort skulle finna stort nöje i att knuffa Albus över branten"

"Då måste vi ge oss av" Sade Ron och störtade upp.

"Ja" Svarade hans mor tungt: "Det är nog dags att återförena en splittrad familj..."

Vid dessa ord tittade Maria upp, hon stirrade på mrs Weasley ett tag – sedan log hon – ett glädjestrålande leende.


Slutt... :P nåväl - ska försöka skynda mig - vill ni läsa mer så läs gärna min andra berättelse "tårar av glas" KRAMAR