Kapitel
2.
"Varför gjorde du det du gjorde?" Rösten kom
helt oväntat för honom och han hoppade till.
"Ja, jag
vet inte... Jag ville väl..." Han drog efter andan och började
om.
"Jag antar att jag ville bevisa för mina vänner
att jag inte hade förändrats. Det känns som om jag
hela tiden måste bevisa för dem att jag är den som
jag hela tiden har varit... Hård och kall mot allt och alla.
Ingen eller inget kan förändra det... Det är i alla
fall så det känns..." Rösten bröts och han
kände hur han fick en stor klump i halsen. Han kunde känna
hur hon kom gående emot honom och kramade om honom.
"Men,
varför gjorde du det? Jag trodde faktiskt att du hade
förändrats." Han kunde höra att hon talade med
gråten i halsen.
"Jag trodde verkligen det. Efter vad du
sa, hur du var mot mig... Varför gjorde du det?" Han kunde
höra att hon grät nu. Han kände sig så otroligt
sorgsen. Han hade också trott det.
"Men du, jag trodde
också det... Men de... De sade någonting som gjorde mig
sorgsen... Du vet ju det... Det var ju på tåget..."
Hennes armar låg fortfarande runt honom och han kände sig
trygg och älskad. Hon suckade.
"Joo, jag vet det... Jag
vet det väldigt väl... Men, du behöver inte hoppa på
henne för det heller... Och jag tyckte inte heller om att höra
det du kallade henne... Det får mig att tro att du är en
hemsk person... Och det stämmer inte överens med den du är
här, med mig..." Hon lät bekymrad igen och han kände
det som om han fått en kniv rakt i hjärtat. Hon hade hört
vad han hade kallat Hermione för... När han hade kallat
henne smutsskalle... Han svalde den stora klumpen som hade hamnat i
hans hals och försökte förklara. Det gick inte så
bra.
"Jag... jag... Jag menade inte att kalla henne för
det, jag blev bara så arg..." Hon skrattade.
"Jo,
visst... Du har kallat henne för det förut, och försök
inte slingra dig.. Jag har hört dig säga det!" Hon
släppte taget om honom och han kände sig plötsligt mer
ensam än han någonsin gjort tidigare.
"Jaa, ok...
Jag kanske menade det då, men jag hade inte sagt något om
de andra låtit mig vara ifred... Snälla, förlåt
mig för det... Utan dig känner jag mig så ensam."
Han kunde känna hur hennes attityd mot honom förändrades.
"Är det sant? Menar du det verkligen?" Han kände
hur hela kroppen genomfors av en känsla som han tre veckor
tidigare aldrig känt. Men, han visste nu vad det var. Det var,
hopp, tro, och kanske tillochmed kärlek, men det var omöjligt.
Suckandes började han prata igen.
"Ja, jag menar det.
Innan du kom till mig, om så bara i mina drömmar, så
kände jag mig så ensam. Någonting fattades i mitt
liv. Snälla, var inte arg på mig... Utan dig har jag
ingenting..." Han hörde hur hon än en gång kom
närmare honom och han genomfors av en så stark impuls att
vända sig om och ta henne i sina armar, men han avhöll sig
från det.
"Jag vill tro dig, men jag vet inte om jag
vågar efter det du gjorde idag... Men, om det du säger är
sanning så tycker jag att det är verkligt... Vackert tror
jag... Jag kan inte hitta ord för att beskriva det... Jag hoppas
bara att du talar sanning." Han trodde aldrig att han skulle ha
kunnat känna så mycket på samma gång. Han
kände sig älskad, stolt och glad, men han kände så
mycket mer som han inte kunde beskriva.
"Vad händer om jag
vänder mig om nu? Jag vill verkligen veta vem du är, men
jag är rädd att du kanske försvinner om jag gör
det. Att detta är en dröm precis som alla de andra... Vad
händer om jag vänder mig om?" Han var bekymrad. Han
visste inte om det var en dröm eller om det var verklighet den
här gången, men han ville verkligen ta reda på det.
"Jag vet inte... Hittills så har jag vaknat varje gång
som du vänt dig mot mig, men jag är inte säker på
ifall det här är en dröm eller inte. Jag hoppas inte
det i alla fall..." Hon lät nyfiken på rösten och
han kände att han ville testa, men bara om det var okej med
henne.
"Ska vi testa? Bara för att se vad som händer
menar jag..." Han kunde höra nyfikenheten i sin röst, och
nyfikenheten i hennes när hon svarade.
"Ok... Jag är
nyfiken... Men, jag hoppas att det inte är någon dröm...
Men, det är så svårt att säga vad som är
drömmar när du är med nuförtiden..." Han
svarade inte, men han log och han visste att hon kände det.
"OK... Ska vi testa?" För första gången så
lät han nervös men han kom snart över det och började
långsamt vända sig om och... landade på golvet i
sovsalen.
"Aaj!" Han satte sig upp på golvet
och svor en ordentlig och lång ramsa. Hans fall till golvet
hade väckt de andra i hans sovsal, och hans långa ramsa
väckte resten av killarna i samma korridor. Tjejerna hade också
vaknat och det började strömma till folk i sovsalen. Draco
ställde sig upp och såg direkt på alla som kommit
dit.
"Vad vill ni? Ska man inte ens kunna ramla ner på
golvet och bli arg för det nu för tiden?" Han var arg och
de märkte alla de andra. Många började backa ut från
sovsalen. Han var känd för sitt temperament och ingen ville
komma i vägen när han var arg. Han blev ännu argare
när en del osäkert stod kvar och fick snabbt tag på
sin trollstav som han riktade mot dem.
"Nå? Vad gör
ni kvar här fortfarande? Jag är inte rädd för att
använda den här så försvinn!" Förskräckta
backade alla ut, och Draco la ifrån sig trollstaven för
att somna om utan några fler drömmar som han kom ihåg
den natten.
När han nästa morgon vaknade så
var han fortfarande på dåligt humör och fräste
åt alla som kom i närheten av honom. Ute sken solen, men
om han hade kunnat så skulle han ha ställt sig ute och
skrikit åt solen att gå och lägga sig eller
åtminstone försöka få ner den. Han ville att
det skulle vara en hemsk storm ute, det skulle passa så väl
med hans humör. Men humöret bara sjönk när de kom
till stora salen och han fick se Potter och company sitta där
och skratta. De kunde kalla honom paranoid om de ville, men han var
absolut säker på att de skrattade åt honom. När
de gick till lektionerna så rasade han över sina kamrater
och var på uselt humör. Det hela blev inte bättre av
att upptäcka att det var försvar mot svartkonster med
Gryffindor eleverna. När han slog sig ner långt bak i
klassrummet så kokade han av ilska, och han kunde bara hoppas
på att de i år skulle få en bra lärare. Han
suckade ljudligt, och alla Slytherinare skrattade. Han kände sig
väldigt nöjd med sig själv, även om han
egentligen inte gjort någonting. Hans blickar drogs omärkligt
till Hermiones rygg och han kände sig konstig. Han gillade henne
inte eller så, det visste han säkert. Det hade han vetat.
Men, han kände sig konstig. Det var tack vare henne som Hon hade
blivit lite arg på honom igår, men de hade som tur var
klarat ut allt. Men han kände att hon skulle fråga honom
om han hade sagt förlåt så han bestämde sig för
att klara upp det hela. Om bara lektionen kunde vara över... Han
var uttråkad, och lektionen hade inte ens börjat!
Dörren öppnades och in kom deras nya lärare.
Tystnaden föll och lade sig som ett tjockt täcke över
alla elever. Ingen sade ett ord, alla bara stirrade på deras
nya lärare. Det var en lärare som ingen av dem haft förut,
och det liknade inte någon annan lärare som de tidigare
haft heller. När hon kom in så ställde hon sig
framför klassen och presenterade sig.
"Hej. Jag heter
Laura Linton och jag är en av lärarna i Försvar mot
Svartkonst i år. Jag förväntar mig att ni jobbar hårt
och jag vill inte ha några ursäkter till varför ni
inte lämnat in läxan. Enda undantaget är om ni dött,
eller hamnat i koma eller liknande. Jag är 25 år gammal
och förväntar mig att ni tilltalar mig som Professor
Linton. Eran riktiga lärare i ämnet heter Professor
Trelfley och är 54 år. Jag antar att han är den
snälle Professorn och jag den elake... Men, jag kan vara snäll,
om ni uppför er och gör som ni blir tillsagda. Professor
Trelfley är för tillfället borta på någonting
och jag är därför här istället. Ni kommer
förmodligen att se mycket av både mig och Professorn."
Malfoy lyssnade spänt på vad hon sade innan hon tog upp
listan med elever i klassrummet. Hon ögnade igenom den snabbt
innan hon fastande för ett namn. Han suckade.
"Det är
säkert Potters namn som hon fastnat på..." Men, till
hans förvåning så var det hans namn som hon sade
högt till klassen.
"Vem av er är Draco Malfoy?" När
hon såg sig omkring så fastnade hennes blick på
honom och hon nickade lätt.
"Självklart... Du ser ut
att ha ärvt Lucius utseende... Hoppas bara att du inte ärvt
hans personlighet..." Han ryckte till. Sin fars personlighet... Han
ville gärna tro att han inte hade det, men hans beteende tydde
på det. Han kunde se hur Potter och hans vänner från
Gryffindor vred sig av ljudlöst skratt. Läraren märkte
inget av vad de gjorde och han blev lite arg. Lektionen blev en
lektion där de satt och läste i böckerna, men ingen
hade någonting emot det eftersom Professorn hade sagt att det
var viktigt eftersom vad de skulle studera under de första tre
veckorna kunde vara väldigt farligt om man inte visste vad man
gjorde. Efter lektionen så försvann Malfoy under ursäkten
att han glömt en sak i sovsalen och försvann upp till
uggletornet. Väl där så tog han en skoluggla och band
fast ett brev vid dess fot. Han försvann snabbt ner igen då
han såg att ugglan flugit ut genom fönstret och försvann
mot spådomskonsten. Han ville egentligen inte gå där,
men hans far hade sagt att det var bra träning för honom
och alltså hade han tillslut accepterat. Han märkte att
han hade fått en ny lärare i det ämnet också,
men han var för glad över det för att kunna reflektera
över det ändå. Läraren hette Jessica Toreen och
var också 25. Hon var mycket mer avslappnad än deras andra
lärare och hon hade humor. Alla skulle ju dock kunna detta ämne,
men hon var duktig på det och pressade ingen till att kunna
'se'. När lektionen var över så var det äntligen
dags för lunch. När han kom ner så kunde han se att
Harry och Ron försökte få tag i en lapp som Hermione
chockat höll utom räckhåll. När han passerade
kunde han höra vad de sade.
"Men kom igen Hermione...
Snälla, låt oss se vad det står... Vi låter
alltid dig se." Hon gav igen.
"Men det är ju för
att ni aldrig får några! Nej, förlåt, jag
menade det inte, men nej. Det här brevet får ni inte
läsa..." Han skrattade inom sig. Han kände mycket väl
igen brevet som hon höll i. Det var nämligen han som
skickat det.
När han kommit ut från stora
salen så var han säker på att han knäckt
åtminstone tre revben när han försökt hålla
sig för skratt. Han kunde fortfarande höra Rons röst
ut i Entré hallen när han bönade och bad Hermione om
att få se brevet. Hon suckade djupt och sade sedan,
"Men
Ron, det förstår du väl att jag inte kan visa dig ett
brev från Victor... Det är alldeles för privat, även
om vi bara är vänner." Han kunde också höra
hur Ron då började gorma någonting om att inte Krum
bara ville 'vara vänner', men han väntade istället på
att få höra vad Hermione sade tillbaks. Han började
skratta när han hörde vad hon sade, och gick sedan
därifrån, skrattandes och glad. Han hade ju inte skrivit
under brevet, och de hade inte sett hans handstil förut. Hon
skulle inte ha en aning om vem som skickat brevet till henne. Han
skrattade fortfarande när han såg dem komma ut från
Stora salen, och Ron fortsatte fråga henne hela tiden.
"Men
snälla Hermione... Snälla... Kan jag inte få läsa
det? Bara liiite..." Lirkade han och försökte. Draco
skakade av skratt. Han satt tyst och såg dem stå där
i korridoren och försökte få Hermione att låta
dem läsa brevet. Han kunde också se hur hon tog upp
brevet, läste det, och log. Det kändes som en stöt
gick igenom honom då hon vände sig mot den plats där
han satt, som om hon kunde se rakt igenom statyn. Han skakade på
huvudet. Men, det var ju inte möjligt... Han såg
oigenomträngande på dem. Till sin stora lättnad så
vände de snart och gick sin väg efter att Ron fått
tag på brevet och nu sprang därifrån för allt
han var värd, medans Hermione jagade efter för att hindra
honom, och Harry sprang skrattandes efter och hejade på.
"Men
Hermione... Det är ditt eget fel vet du... Om du bara låtit
oss läsa brevet så hade det här aldrig hänt..."
Harry skrattade fortfarande, och log än bredare när han såg
att Hermione gav upp jakten på Ron och saktade ner.
"Vänta
du bara Ron! Du ska få igen... På värsta tänkbara
sätt! Det lovar jag!" Hon skrattade och vände sig mot
Harry. Han såg förvirrat på henne.
"Vad menar
du med att ge igen?" Han såg skrämt på henne, och
verkade helst av allt vilja sticka efter Ron och säga till honom
att försvinna långt därifrån. Speciellt med
tanke på Hermiones kunskaper inom magi...
"Ååh,
jag ska bara leka lite med honom... Jag skulle aldrig drömma om
att göra honom illa." Hon såg så ironisk och
retsam ut att Draco började fnissa, innan han kom ihåg att
de var hans fiender, och att han därför inte borde skratta
med dem. Han reste sig långsamt upp och gick därifrån
till nästa lektion. Under hela dagen så såg han inte
till dem igen, förens det var dags för middag. När han
väl kom dit så var han trött, hungrig, och irriterad.
Pansy hade följt efter honom hela dagen, även om han sagt
till henne att han inte vill ha henne där. Då hade hon
bara skrattat åt honom och sagt att han för tillfället
inte visste vad han ville. Han hade då ställt sig upp och
sagt till henne med iskall röst, att han inte gillade henne och
aldrig skulle göra det heller. Hon hade sprungit gråtandes
därifrån och han hade känt sig glad och lättad.
Men hans humör sjönk yttligare när han kom ner till
Stora salen och såg att Potter och company var där. Han
kunde se på Hermione att Ron hade lagt av med brevet, eftersom
han satt med stora bandage på händerna. Hermione verkade
väldigt nöjd med sig själv och Ron satt där och
ojade sig.
"Snälla, Hermione... Kan du inte göra mina
händer normala igen? Jag lovar att lägga av med att
tjuvläsa dina brev i fortsättningen. Men, vem hade skrivit
det? Det fanns ju ingen namnteckning i slutet av det." Sa han till
sitt försvar när han fick en ilsken blick från
Hermione.
"Men Ron, jag har ju sagt att jag inte vet det... Och
ärligt talat, även om jag visste det så skulle jag
inte säga någonting till dig. Du råkar ju bara illa
ut hela tiden... Men ok. Jag ska fixa dina händer. Jag lovar."
Hon ställde sig upp och uttalade en trollformel som han inte
hörde, men han kunde se att Rons förband försvann, och
han såg återigen normal ut.
"Tyvärr" mumlade
han för sig själv, och hoppades att ingen hört honom.
Efter middagen så hade han hoppats på att få bli
lämnad ifred, så han kunde göra sina läxor och
tänka, men icke. Pansy och hennes vänner kom gående
emot honom, och de verkade inte glada. Pansy var upplöst i
tårar, och hennes vänner var arga som bin. När de kom
närmare så kunde han se att de inte skulle låta
honom komma ifrån det här helskinnad.
"Vad är
du för en idiot egentligen som har gjort detta emot henne? Hon
gråter ju!"
Dracos kinder blev lätt röda,
men han sade ingenting.
"Nåå..." kom det
uppfodrande från en av hennes vänner som verkade argast av
dem alla. När hon vände sig mot honom så låtsades
han som om ingenting, och kände sig samtidigt ganska säker.
Ingen skulle våga skvallra på honom, för ingen ville
vara med om det som kunde hända då. Alla hade hört om
personen som skvallrat på någon i hans familj förut,
men efter det så hade ingen hört från personen igen.
Visserligen hade det varit hans far det var om, men de hade hört
mugglare säga att 'äpplet faller inte långt från
trädet', och Draco var ju så lik sin far... Nej, de som
sett och hört Draco när han pratade med Pansy, satt nu
tysta som lamm och verkade helt okunniga inom just det ämnet.
Pansys vän, som Draco helt plötsligt kom ihåg som
Aileen någonting, var ilsken till tusen.
"Menar ni att ni
inte sett Någonting!?" Hon skrek högt åt dem alla,
och hennes långa kastanjebruna hår stod på ända.
Han såg fascinerat på henne. Hennes hår var långt,
riktigt långt, och helt plötsligt mindes han en sak från
sina drömmar, som han inte riktigt tänkt på. Långt
hår syntes i skuggan som brukade falla framför henne. Han
rycktes helt plötsligt tillbaka, och skakade på huvudet.
Nej, det var omöjligt. Hon hade ingenting av vad den tjejen
hade. Aileen var bara bitter. När han såg upp såg
han att Aileen stod framför honom med blixtrande ögon.
"Jaa?" Sa han frågande.
"Det var du, var det
inte?" Hennes ögon blixtrade våldsammare än förut,
men han blev inte rädd.
"Det var jag som vaddå?"
Han spelade ovetande, även om han var ganska säker på
vad hon menade.
"Spela inte dum! Det var du som gjorde detta
mot Pansy, var det inte!?" Hon var förbannad, och han njöt
av det.
"Och om det var jag då? Vad skulle du göra
då? Hota mig? Döda mig? Det fungerar inte på mig vet
du..." Han log snett och hånfullt mot henne innan han reste
sig upp för att gå därifrån. Det var sent, och
han var trött. Men när han precis rest sig upp så
blev han än en gång nerputtad på bänken av
Aileen.
"Du ska ingenstans! Inte innan du säger förlåt
till Pansy!" Han såg nedlåtande på henne.
"Och
säg mig... Exakt varför skulle jag säga förlåt
eller ens be om ursäkt om hon inte förstår varför
jag inte vill ha henne i min närhet? Jag har sagt till henne
förut att jag inte vill ha henne som annat än min vän,
om ens det, men hon fattar ju inte!" Han skrek nästan nu. Han
var ursinnig, men såg till sin belåtenhet att Aileen var
chockad.
"Stämmer det här?" Sade hon vänd mot
Pansy.
"Stämmer det här?!" Sade hon återigen,
nu uppfodrande och nästan argt. Pansy nickade nästan
omärkbart. Aileen vände sig mot Draco.
"Isåfall
ber jag dig om ursäkt, men nästa gång du
nödvändigtvis måste snäsa av henne, gör det
på ett snällt sätt! Eller låt henne åtminstone
få reda på det lite annorlunda nästa gång. Jag
vill inte behöva göra det här igen inför hela
skolan..." Hon vände sig om och lämnade Stora salen med
högburet huvud och Draco såg sig omkring. Alla i salen
hade stannat upp. Oavsett om de satt och åt eller om de var på
väg ut. Alla stirrade och han kände att han behövde
komma därifrån fortast möjligt. Han reste sig snabbt
och bevärdigade inte ens Pansy med en blick när han lämnade
salen. När han väl kommit fram till uppehållsrummet
så försvann han snabbt upp på rummet och bytte om
innan han lade sig ner för att sova. När han kände att
ögonlocken blev tunga kämpade han inte emot, utan somnade
istället snabbt.
Han såg folk omkring sig.
Inte tydligt, suddigt. Ibland tyckte han sig se ett ansikte han kände
igen, men inte förrens han fick se en man som verkade vara
ungefär 20 år som stod alldeles ensam förstod han.
Alla ansikten han sett hade kommit och gått i par, men mannen
framför honom just nu stod ensam. När han äntligen såg
mannens ansikte tydligt så skrek han högt. Det var han
själv. Han skrek ännu högre och var alldeles
förtvivlad. Han vaknade av att någon ruskade honom, för
att sedan hälla en massa vatten över honom. Han spottade
och fräste medans han försökte komma på varför
han fått det över sig. Alla hans sovsals kamrater stod
lutade över honom och verkade ganska skärrade.
"Vad?"
Han såg på dem alla.
"Du skrek... Högt." Han
såg sig om i rummet och visste plötsligt varför just
den drömmen var så skrämmande.
"Det... det var
ingenting... Bara en mardröm... Gå och lägg er
igen..." De såg skeptiskt på honom, men han var för
trött för att bry sig. Han lade sig ner igen och tänkte
på drömmen. Han visste vem den kom ifrån. Den kom
ifrån henne, och den var en varning. Fortsätt som din far
och du blir ensam. Han rös, men visste djupt inom sig att det
var sant. Han ville inte vara ensam, han ville inte bli sin far. Han
ville bli den personen som fick träffa tjejen som han drömde
om, få träffa henne och få se henne, vara med henne.
Inte i drömmarna, men i verkligheten.
