Kapitel 2.

"Varför gjorde du det du gjorde?" Rösten kom helt oväntat för honom och han hoppade till.
"Ja, jag vet inte... Jag ville väl..." Han drog efter andan och började om.
"Jag antar att jag ville bevisa för mina vänner att jag inte hade förändrats. Det känns som om jag hela tiden måste bevisa för dem att jag är den som jag hela tiden har varit... Hård och kall mot allt och alla. Ingen eller inget kan förändra det... Det är i alla fall så det känns..." Rösten bröts och han kände hur han fick en stor klump i halsen. Han kunde känna hur hon kom gående emot honom och kramade om honom.
"Men, varför gjorde du det? Jag trodde faktiskt att du hade förändrats." Han kunde höra att hon talade med gråten i halsen.
"Jag trodde verkligen det. Efter vad du sa, hur du var mot mig... Varför gjorde du det?" Han kunde höra att hon grät nu. Han kände sig så otroligt sorgsen. Han hade också trott det.
"Men du, jag trodde också det... Men de... De sade någonting som gjorde mig sorgsen... Du vet ju det... Det var ju på tåget..." Hennes armar låg fortfarande runt honom och han kände sig trygg och älskad. Hon suckade.
"Joo, jag vet det... Jag vet det väldigt väl... Men, du behöver inte hoppa på henne för det heller... Och jag tyckte inte heller om att höra det du kallade henne... Det får mig att tro att du är en hemsk person... Och det stämmer inte överens med den du är här, med mig..." Hon lät bekymrad igen och han kände det som om han fått en kniv rakt i hjärtat. Hon hade hört vad han hade kallat Hermione för... När han hade kallat henne smutsskalle... Han svalde den stora klumpen som hade hamnat i hans hals och försökte förklara. Det gick inte så bra.
"Jag... jag... Jag menade inte att kalla henne för det, jag blev bara så arg..." Hon skrattade.
"Jo, visst... Du har kallat henne för det förut, och försök inte slingra dig.. Jag har hört dig säga det!" Hon släppte taget om honom och han kände sig plötsligt mer ensam än han någonsin gjort tidigare.
"Jaa, ok... Jag kanske menade det då, men jag hade inte sagt något om de andra låtit mig vara ifred... Snälla, förlåt mig för det... Utan dig känner jag mig så ensam." Han kunde känna hur hennes attityd mot honom förändrades.
"Är det sant? Menar du det verkligen?" Han kände hur hela kroppen genomfors av en känsla som han tre veckor tidigare aldrig känt. Men, han visste nu vad det var. Det var, hopp, tro, och kanske tillochmed kärlek, men det var omöjligt. Suckandes började han prata igen.
"Ja, jag menar det. Innan du kom till mig, om så bara i mina drömmar, så kände jag mig så ensam. Någonting fattades i mitt liv. Snälla, var inte arg på mig... Utan dig har jag ingenting..." Han hörde hur hon än en gång kom närmare honom och han genomfors av en så stark impuls att vända sig om och ta henne i sina armar, men han avhöll sig från det.
"Jag vill tro dig, men jag vet inte om jag vågar efter det du gjorde idag... Men, om det du säger är sanning så tycker jag att det är verkligt... Vackert tror jag... Jag kan inte hitta ord för att beskriva det... Jag hoppas bara att du talar sanning." Han trodde aldrig att han skulle ha kunnat känna så mycket på samma gång. Han kände sig älskad, stolt och glad, men han kände så mycket mer som han inte kunde beskriva.
"Vad händer om jag vänder mig om nu? Jag vill verkligen veta vem du är, men jag är rädd att du kanske försvinner om jag gör det. Att detta är en dröm precis som alla de andra... Vad händer om jag vänder mig om?" Han var bekymrad. Han visste inte om det var en dröm eller om det var verklighet den här gången, men han ville verkligen ta reda på det.
"Jag vet inte... Hittills så har jag vaknat varje gång som du vänt dig mot mig, men jag är inte säker på ifall det här är en dröm eller inte. Jag hoppas inte det i alla fall..." Hon lät nyfiken på rösten och han kände att han ville testa, men bara om det var okej med henne.
"Ska vi testa? Bara för att se vad som händer menar jag..." Han kunde höra nyfikenheten i sin röst, och nyfikenheten i hennes när hon svarade.
"Ok... Jag är nyfiken... Men, jag hoppas att det inte är någon dröm... Men, det är så svårt att säga vad som är drömmar när du är med nuförtiden..." Han svarade inte, men han log och han visste att hon kände det.
"OK... Ska vi testa?" För första gången så lät han nervös men han kom snart över det och började långsamt vända sig om och... landade på golvet i sovsalen.
"Aaj!" Han satte sig upp på golvet och svor en ordentlig och lång ramsa. Hans fall till golvet hade väckt de andra i hans sovsal, och hans långa ramsa väckte resten av killarna i samma korridor. Tjejerna hade också vaknat och det började strömma till folk i sovsalen. Draco ställde sig upp och såg direkt på alla som kommit dit.
"Vad vill ni? Ska man inte ens kunna ramla ner på golvet och bli arg för det nu för tiden?" Han var arg och de märkte alla de andra. Många började backa ut från sovsalen. Han var känd för sitt temperament och ingen ville komma i vägen när han var arg. Han blev ännu argare när en del osäkert stod kvar och fick snabbt tag på sin trollstav som han riktade mot dem.
"Nå? Vad gör ni kvar här fortfarande? Jag är inte rädd för att använda den här så försvinn!" Förskräckta backade alla ut, och Draco la ifrån sig trollstaven för att somna om utan några fler drömmar som han kom ihåg den natten.

När han nästa morgon vaknade så var han fortfarande på dåligt humör och fräste åt alla som kom i närheten av honom. Ute sken solen, men om han hade kunnat så skulle han ha ställt sig ute och skrikit åt solen att gå och lägga sig eller åtminstone försöka få ner den. Han ville att det skulle vara en hemsk storm ute, det skulle passa så väl med hans humör. Men humöret bara sjönk när de kom till stora salen och han fick se Potter och company sitta där och skratta. De kunde kalla honom paranoid om de ville, men han var absolut säker på att de skrattade åt honom. När de gick till lektionerna så rasade han över sina kamrater och var på uselt humör. Det hela blev inte bättre av att upptäcka att det var försvar mot svartkonster med Gryffindor eleverna. När han slog sig ner långt bak i klassrummet så kokade han av ilska, och han kunde bara hoppas på att de i år skulle få en bra lärare. Han suckade ljudligt, och alla Slytherinare skrattade. Han kände sig väldigt nöjd med sig själv, även om han egentligen inte gjort någonting. Hans blickar drogs omärkligt till Hermiones rygg och han kände sig konstig. Han gillade henne inte eller så, det visste han säkert. Det hade han vetat. Men, han kände sig konstig. Det var tack vare henne som Hon hade blivit lite arg på honom igår, men de hade som tur var klarat ut allt. Men han kände att hon skulle fråga honom om han hade sagt förlåt så han bestämde sig för att klara upp det hela. Om bara lektionen kunde vara över... Han var uttråkad, och lektionen hade inte ens börjat!

Dörren öppnades och in kom deras nya lärare. Tystnaden föll och lade sig som ett tjockt täcke över alla elever. Ingen sade ett ord, alla bara stirrade på deras nya lärare. Det var en lärare som ingen av dem haft förut, och det liknade inte någon annan lärare som de tidigare haft heller. När hon kom in så ställde hon sig framför klassen och presenterade sig.
"Hej. Jag heter Laura Linton och jag är en av lärarna i Försvar mot Svartkonst i år. Jag förväntar mig att ni jobbar hårt och jag vill inte ha några ursäkter till varför ni inte lämnat in läxan. Enda undantaget är om ni dött, eller hamnat i koma eller liknande. Jag är 25 år gammal och förväntar mig att ni tilltalar mig som Professor Linton. Eran riktiga lärare i ämnet heter Professor Trelfley och är 54 år. Jag antar att han är den snälle Professorn och jag den elake... Men, jag kan vara snäll, om ni uppför er och gör som ni blir tillsagda. Professor Trelfley är för tillfället borta på någonting och jag är därför här istället. Ni kommer förmodligen att se mycket av både mig och Professorn." Malfoy lyssnade spänt på vad hon sade innan hon tog upp listan med elever i klassrummet. Hon ögnade igenom den snabbt innan hon fastande för ett namn. Han suckade.
"Det är säkert Potters namn som hon fastnat på..." Men, till hans förvåning så var det hans namn som hon sade högt till klassen.
"Vem av er är Draco Malfoy?" När hon såg sig omkring så fastnade hennes blick på honom och hon nickade lätt.
"Självklart... Du ser ut att ha ärvt Lucius utseende... Hoppas bara att du inte ärvt hans personlighet..." Han ryckte till. Sin fars personlighet... Han ville gärna tro att han inte hade det, men hans beteende tydde på det. Han kunde se hur Potter och hans vänner från Gryffindor vred sig av ljudlöst skratt. Läraren märkte inget av vad de gjorde och han blev lite arg. Lektionen blev en lektion där de satt och läste i böckerna, men ingen hade någonting emot det eftersom Professorn hade sagt att det var viktigt eftersom vad de skulle studera under de första tre veckorna kunde vara väldigt farligt om man inte visste vad man gjorde. Efter lektionen så försvann Malfoy under ursäkten att han glömt en sak i sovsalen och försvann upp till uggletornet. Väl där så tog han en skoluggla och band fast ett brev vid dess fot. Han försvann snabbt ner igen då han såg att ugglan flugit ut genom fönstret och försvann mot spådomskonsten. Han ville egentligen inte gå där, men hans far hade sagt att det var bra träning för honom och alltså hade han tillslut accepterat. Han märkte att han hade fått en ny lärare i det ämnet också, men han var för glad över det för att kunna reflektera över det ändå. Läraren hette Jessica Toreen och var också 25. Hon var mycket mer avslappnad än deras andra lärare och hon hade humor. Alla skulle ju dock kunna detta ämne, men hon var duktig på det och pressade ingen till att kunna 'se'. När lektionen var över så var det äntligen dags för lunch. När han kom ner så kunde han se att Harry och Ron försökte få tag i en lapp som Hermione chockat höll utom räckhåll. När han passerade kunde han höra vad de sade.
"Men kom igen Hermione... Snälla, låt oss se vad det står... Vi låter alltid dig se." Hon gav igen.
"Men det är ju för att ni aldrig får några! Nej, förlåt, jag menade det inte, men nej. Det här brevet får ni inte läsa..." Han skrattade inom sig. Han kände mycket väl igen brevet som hon höll i. Det var nämligen han som skickat det.

När han kommit ut från stora salen så var han säker på att han knäckt åtminstone tre revben när han försökt hålla sig för skratt. Han kunde fortfarande höra Rons röst ut i Entré hallen när han bönade och bad Hermione om att få se brevet. Hon suckade djupt och sade sedan,
"Men Ron, det förstår du väl att jag inte kan visa dig ett brev från Victor... Det är alldeles för privat, även om vi bara är vänner." Han kunde också höra hur Ron då började gorma någonting om att inte Krum bara ville 'vara vänner', men han väntade istället på att få höra vad Hermione sade tillbaks. Han började skratta när han hörde vad hon sade, och gick sedan därifrån, skrattandes och glad. Han hade ju inte skrivit under brevet, och de hade inte sett hans handstil förut. Hon skulle inte ha en aning om vem som skickat brevet till henne. Han skrattade fortfarande när han såg dem komma ut från Stora salen, och Ron fortsatte fråga henne hela tiden.
"Men snälla Hermione... Snälla... Kan jag inte få läsa det? Bara liiite..." Lirkade han och försökte. Draco skakade av skratt. Han satt tyst och såg dem stå där i korridoren och försökte få Hermione att låta dem läsa brevet. Han kunde också se hur hon tog upp brevet, läste det, och log. Det kändes som en stöt gick igenom honom då hon vände sig mot den plats där han satt, som om hon kunde se rakt igenom statyn. Han skakade på huvudet. Men, det var ju inte möjligt... Han såg oigenomträngande på dem. Till sin stora lättnad så vände de snart och gick sin väg efter att Ron fått tag på brevet och nu sprang därifrån för allt han var värd, medans Hermione jagade efter för att hindra honom, och Harry sprang skrattandes efter och hejade på.
"Men Hermione... Det är ditt eget fel vet du... Om du bara låtit oss läsa brevet så hade det här aldrig hänt..." Harry skrattade fortfarande, och log än bredare när han såg att Hermione gav upp jakten på Ron och saktade ner.
"Vänta du bara Ron! Du ska få igen... På värsta tänkbara sätt! Det lovar jag!" Hon skrattade och vände sig mot Harry. Han såg förvirrat på henne.
"Vad menar du med att ge igen?" Han såg skrämt på henne, och verkade helst av allt vilja sticka efter Ron och säga till honom att försvinna långt därifrån. Speciellt med tanke på Hermiones kunskaper inom magi...
"Ååh, jag ska bara leka lite med honom... Jag skulle aldrig drömma om att göra honom illa." Hon såg så ironisk och retsam ut att Draco började fnissa, innan han kom ihåg att de var hans fiender, och att han därför inte borde skratta med dem. Han reste sig långsamt upp och gick därifrån till nästa lektion. Under hela dagen så såg han inte till dem igen, förens det var dags för middag. När han väl kom dit så var han trött, hungrig, och irriterad. Pansy hade följt efter honom hela dagen, även om han sagt till henne att han inte vill ha henne där. Då hade hon bara skrattat åt honom och sagt att han för tillfället inte visste vad han ville. Han hade då ställt sig upp och sagt till henne med iskall röst, att han inte gillade henne och aldrig skulle göra det heller. Hon hade sprungit gråtandes därifrån och han hade känt sig glad och lättad. Men hans humör sjönk yttligare när han kom ner till Stora salen och såg att Potter och company var där. Han kunde se på Hermione att Ron hade lagt av med brevet, eftersom han satt med stora bandage på händerna. Hermione verkade väldigt nöjd med sig själv och Ron satt där och ojade sig.
"Snälla, Hermione... Kan du inte göra mina händer normala igen? Jag lovar att lägga av med att tjuvläsa dina brev i fortsättningen. Men, vem hade skrivit det? Det fanns ju ingen namnteckning i slutet av det." Sa han till sitt försvar när han fick en ilsken blick från Hermione.
"Men Ron, jag har ju sagt att jag inte vet det... Och ärligt talat, även om jag visste det så skulle jag inte säga någonting till dig. Du råkar ju bara illa ut hela tiden... Men ok. Jag ska fixa dina händer. Jag lovar." Hon ställde sig upp och uttalade en trollformel som han inte hörde, men han kunde se att Rons förband försvann, och han såg återigen normal ut.
"Tyvärr" mumlade han för sig själv, och hoppades att ingen hört honom. Efter middagen så hade han hoppats på att få bli lämnad ifred, så han kunde göra sina läxor och tänka, men icke. Pansy och hennes vänner kom gående emot honom, och de verkade inte glada. Pansy var upplöst i tårar, och hennes vänner var arga som bin. När de kom närmare så kunde han se att de inte skulle låta honom komma ifrån det här helskinnad.
"Vad är du för en idiot egentligen som har gjort detta emot henne? Hon gråter ju!"

Dracos kinder blev lätt röda, men han sade ingenting.
"Nåå..." kom det uppfodrande från en av hennes vänner som verkade argast av dem alla. När hon vände sig mot honom så låtsades han som om ingenting, och kände sig samtidigt ganska säker. Ingen skulle våga skvallra på honom, för ingen ville vara med om det som kunde hända då. Alla hade hört om personen som skvallrat på någon i hans familj förut, men efter det så hade ingen hört från personen igen. Visserligen hade det varit hans far det var om, men de hade hört mugglare säga att 'äpplet faller inte långt från trädet', och Draco var ju så lik sin far... Nej, de som sett och hört Draco när han pratade med Pansy, satt nu tysta som lamm och verkade helt okunniga inom just det ämnet. Pansys vän, som Draco helt plötsligt kom ihåg som Aileen någonting, var ilsken till tusen.
"Menar ni att ni inte sett Någonting!?" Hon skrek högt åt dem alla, och hennes långa kastanjebruna hår stod på ända. Han såg fascinerat på henne. Hennes hår var långt, riktigt långt, och helt plötsligt mindes han en sak från sina drömmar, som han inte riktigt tänkt på. Långt hår syntes i skuggan som brukade falla framför henne. Han rycktes helt plötsligt tillbaka, och skakade på huvudet. Nej, det var omöjligt. Hon hade ingenting av vad den tjejen hade. Aileen var bara bitter. När han såg upp såg han att Aileen stod framför honom med blixtrande ögon.
"Jaa?" Sa han frågande.
"Det var du, var det inte?" Hennes ögon blixtrade våldsammare än förut, men han blev inte rädd.
"Det var jag som vaddå?" Han spelade ovetande, även om han var ganska säker på vad hon menade.
"Spela inte dum! Det var du som gjorde detta mot Pansy, var det inte!?" Hon var förbannad, och han njöt av det.
"Och om det var jag då? Vad skulle du göra då? Hota mig? Döda mig? Det fungerar inte på mig vet du..." Han log snett och hånfullt mot henne innan han reste sig upp för att gå därifrån. Det var sent, och han var trött. Men när han precis rest sig upp så blev han än en gång nerputtad på bänken av Aileen.
"Du ska ingenstans! Inte innan du säger förlåt till Pansy!" Han såg nedlåtande på henne.
"Och säg mig... Exakt varför skulle jag säga förlåt eller ens be om ursäkt om hon inte förstår varför jag inte vill ha henne i min närhet? Jag har sagt till henne förut att jag inte vill ha henne som annat än min vän, om ens det, men hon fattar ju inte!" Han skrek nästan nu. Han var ursinnig, men såg till sin belåtenhet att Aileen var chockad.
"Stämmer det här?" Sade hon vänd mot Pansy.
"Stämmer det här?!" Sade hon återigen, nu uppfodrande och nästan argt. Pansy nickade nästan omärkbart. Aileen vände sig mot Draco.
"Isåfall ber jag dig om ursäkt, men nästa gång du nödvändigtvis måste snäsa av henne, gör det på ett snällt sätt! Eller låt henne åtminstone få reda på det lite annorlunda nästa gång. Jag vill inte behöva göra det här igen inför hela skolan..." Hon vände sig om och lämnade Stora salen med högburet huvud och Draco såg sig omkring. Alla i salen hade stannat upp. Oavsett om de satt och åt eller om de var på väg ut. Alla stirrade och han kände att han behövde komma därifrån fortast möjligt. Han reste sig snabbt och bevärdigade inte ens Pansy med en blick när han lämnade salen. När han väl kommit fram till uppehållsrummet så försvann han snabbt upp på rummet och bytte om innan han lade sig ner för att sova. När han kände att ögonlocken blev tunga kämpade han inte emot, utan somnade istället snabbt.

Han såg folk omkring sig. Inte tydligt, suddigt. Ibland tyckte han sig se ett ansikte han kände igen, men inte förrens han fick se en man som verkade vara ungefär 20 år som stod alldeles ensam förstod han. Alla ansikten han sett hade kommit och gått i par, men mannen framför honom just nu stod ensam. När han äntligen såg mannens ansikte tydligt så skrek han högt. Det var han själv. Han skrek ännu högre och var alldeles förtvivlad. Han vaknade av att någon ruskade honom, för att sedan hälla en massa vatten över honom. Han spottade och fräste medans han försökte komma på varför han fått det över sig. Alla hans sovsals kamrater stod lutade över honom och verkade ganska skärrade.
"Vad?" Han såg på dem alla.
"Du skrek... Högt." Han såg sig om i rummet och visste plötsligt varför just den drömmen var så skrämmande.
"Det... det var ingenting... Bara en mardröm... Gå och lägg er igen..." De såg skeptiskt på honom, men han var för trött för att bry sig. Han lade sig ner igen och tänkte på drömmen. Han visste vem den kom ifrån. Den kom ifrån henne, och den var en varning. Fortsätt som din far och du blir ensam. Han rös, men visste djupt inom sig att det var sant. Han ville inte vara ensam, han ville inte bli sin far. Han ville bli den personen som fick träffa tjejen som han drömde om, få träffa henne och få se henne, vara med henne. Inte i drömmarna, men i verkligheten.