Kapitel 3.
Veckorna gick och han hade många drömmar under den tiden. Många om, och med henne, men andra med en varning. Han, som förut varit den värsta personen av alla på skolan, blev nu väldigt fundersam. Han kunde oftast hittas sittandes någonstans, mest på biblioteket och stirra tomt framför sig, eller ute på skolområdet där han tyst gick omkring och verkade söka någonting förlorat eller glömt. För en del verkade han ha förändrats en hel del, men på lektionerna eller i Stora salen så var han fortfarande lika odräglig mot allt och alla. Utåt sett så var han likadan, men inom sig så rasade flera stormar. Den främsta, och största, riktade sig mot henne. Vem var hon? Hur var hon? Var kom hon ifrån? Han visste att hon gick på skolan, det hade han vetat sedan början. Men, var gick hon? Hon sade att hon såg honom varje dag, men det gjorde alla. Vem var hon? Han visste att hon var den enda som kunde reda ut hans tankar. Den enda som kunde hjälpa honom se klart. Han satt framför brasan och värmde sina kalla händer. Den varma hösten hade övergått i början på kall vintertid och Allhelgona närmade sig. Allhelgona hade aldrig skrämt honom, tvärtom så hade han tyckt om den. Mörkret ute föll då så snabbt, många lyktor var tända, och en gång då han var liten och han och hans familj fått lov att ta en av ministeriets bilar till en mugglares fest, (som var viktig för hans fars affärer) och de hade kört förbi en kyrkogård och han såg alla ljusen på gravarna. Han mindes att han frågat sin far om varför mugglarna satte ljus på gravarna, och hans far hade muttrat något om att det var för att de trodde livet tog slut efter döden, och man aldrig kunde träffa dem igen. Hans mor hade sedan sagt till honom att det var för att de ville minnas sina döda. Att de ville hedra deras minne. Han mindes också att han tyckt det var vackert och att han önskat att de också kunde göra det. Men, då hade han varit liten, och han hade inte ännu blivit påverkad av vad hans far sagt eller gjort. På den tiden så hade de varit, åtminstone lite lyckliga, och han kunde, om han slöt ögonen och koncentrerade sig, fortfarande höra sin mors lyckliga och pärlande skratt. Han skakade bort känslan av ombonad och kärlek och satte sig rakare i fåtöljen. Aldrig skulle han låta de andra se honom annorlunda, eller svag. När klockan började närma sig midnatt så gick han med en lite hoppfull glimt i ögonen till sängs. Kanske skulle han få träffa henne idag, istället för alla de andra drömmarna. Han hoppades det. När han kom in i sin sovsal så klädde han genast om och somnade omedelbart. När han vaknade så var det av fågelsång, och någon annans sång.

"Konstigt... Det finns ju inga fönster i vår sovsal..." Han såg sig omkring och kunde på avstånd höra sång som inte kom från några fåglar, eller ens några djur. Han log stort. Den kom från henne. Han såg sig återigen om i försök för att få syn på henne, men misslyckades.
"Hej Draco... Jag har saknat dig, men innan vi går in på det så måste jag faktiskt fråga om du ens tänkt på dessa drömmar du fått?" Hon verkade lite uppgiven, men vid hennes första ord, så tog hans hjärta ett litet skutt. Hon hade saknat honom! Han fick bita sig i läppen för att inte skrika högt av lycka. Men han tvingade sig själv att slappna av och svara på hennes fråga.
"Ja, det har jag gjort, men vilka av dem? Dina varningar, eller drömmarna som dessa?" Hon fnyste.
"Jaa... Vilka tror du?" Hon verkade förolämpad, och han kunde inte riktigt klandra henne. Hennes sätt att fråga visade ju att hon menade de sista. Varningarna. De andra visste hon ju om att han kunde tänka på lite titt som tätt.
"Joo, jag har tänkt på dem, väldigt mycket faktiskt... Har du inte märkt det?" Han var också förolämpad nu, och han tyckte att det verkade som om hon var arg för att han inte förändrats.
"Nej.. Det har jag inte. Du är ju fortfarande lika taskig på lektionerna..." Han kunde höra hur hon slog handen för munnen och log snett.
"Såå... Vi har lektioner ihop... Jaa, det innebär ju att ett ganska stort antal tjejer utesluts... Du måste akta dig, för snart kommer jag få veta vem du är." Hon slog till honom på axeln, men trots det så såg han inte på henne. Inte den här gången.
"Kanske det, men om du bryr dig om drömmarnas innehåll, så borde du ta åt dig mer av dem. Det kommer inte att hjälpa dig att du går omkring och grubblar över det, du måste göra någonting!" Nu var hon arg, och bestämd, men det var ingenting emot vad han var.
"Vem tror du att du är egentligen?? Vaa? Jag gör precis som jag vill, och du har ingenting att säga till om. Hör du det, Ingenting!" När det gick upp för honom vad han sagt så skämdes han lite, men det försvann snabbt då han hörde hennes svar.
"Jaså inte, förlåt mig då för att inte vilja se dig ensam igenom hela ditt liv! Jag försökte hjälpa dig, men du vill tydligen inte ta emot den... Men visst, jag ska inte hjälpa dig igen. Det lovar jag!" När hennes ord var sagda så verkade hon ångra sig, och hon försökte be om förlåtelse, men han var alldeles för arg nu.
"Du fattar visst inte, gör du?! Jag vill inte ha din hjälp, och nu skulle jag hellre dö än att komma hit igen. Den här 'drömmen', tar slut nu!" Ilsket vände han sig om, men precis innan han vaknade så tyckte han sig höra hjärtskärande snyftningar, men det var för sent att återvända nu. Då han slog upp ögonen var det morgon, vilket gjorde honom glad, eftersom han för en gång skull skulle hålla sitt löfte och hellre dö än att träffa henne där igen. Han steg upp och klädde sig innan han tog itu med håret. Trots allt som hänt, så ville han fortfarande ge sken av att han var väldigt mån om sitt utseende, och det var han ju. Och de mörka ringarna under hans ögon gjorde inte hans utseende sämre. Han lämnade sovsalen och gick ut från uppehållsrummet och till Stora salen för frukost.

När han väl kommit dit så kunde han höra små grupper tala om en olycka som hänt kvällen före. Ingen kunde säga vem som drabbats, bara att personen ifråga klarat sig utan större skador, och att det enda synliga märket efter skadan tydligen fanns på personens höft. Det var ett stort märke, som tydligen upptog större delen av låret och höften, men tack vare skoluniformerna så kunde ingen se det. Ryktet sade att personen fått det efter en krossad dröm och tydligen varit ute efter att skada sig själv. Han ryckte till. Det var hon! Han bara visste det. Men, han sköt bort tanken. Om hon nu ville skada sig själv så fick hon väl göra det. Det var inte hans problem. Om han kände ett uns av dåligt samvete så sköt han bort det. Han åt sin frukost och fick en mild chock då en uggla svepte ner mot honom som han inte kände igen. Det var en skoluggla, och brevet verkade vara nerskrivet i en hast, eller i regn. När han öppnade brevet, såg han att det var varken eller. Brevet hade blivit skrivet med snygg och prydlig handstil, men det var blött av tårar. På en del ställen hade bläcket flutit ut, men det gick fortfarande att läsa det som stod. Han kände en tår som närapå rann nerför hans kind, men han torkade ilsket bort den innan någon skulle få se att han grät. Han läste långsamt igenom brevet, och när han läst klart och såg upp så var hans ögon tårfyllda mot sin vilja och när hans ögon sökte sig över elevhemsborden så fastnade hans blick på Hermione och såg att hon tittade konstigt på honom. När han tänkte på det upptäckte han att en ensam tår hade lämnat ögat och nu rann nerför hans kind. Ilsket, och generat så torkade han bort den för att sedan låtsas om ingenting. Han åt snabbt upp resten av sin frukost och flydde sedan ut. När han kom till lektionen i Försvar mot Svartkonster så var inte professor Linton där ännu. Medans han stod utanför lektions salen och väntade på att hon skulle komma och låsa upp så hörde han röster och skratt. Snart kom Harry, Ron, Hermione och Neville inom synhåll och de skrattade än värre när de fick syn på honom. Harry var den som först hittade rösten.
"Jaså du Malfoy.. Sitter du och gråter i Stora salen nu för tiden.... Jag menar... Jag vet inte om någon annan märkte det, men jag vet att vi gjorde det i alla fall.." Han vände sig mot Ron som hade vikt sig dubbelt och skrattade så han grät. Draco såg på dem och kände hur en ilska trängde sig in och han ville verkligen skada dem, på ett eller annat sätt. Hans blick fastnade på Hermione och han gjorde misstaget att se in i hennes ögon. De var fyllda av en obeskrivlig sorg, och han kände ett obeskrivligt behov av att få den där sorgen att försvinna. I nästa sekund så skakade han på huvudet för att få det att försvinna. Hon var ju en smutsskalle! Och sådana brydde man sig inte om.
"Jaså du... Såå, ni säger att ni såg mig gråta... Då borde du kanske kolla synen Potter, nej visst ja... Du kan ju inte få sämre syn än den du redan har utan att bli blind..." Hans blick var retsam och hatfylld och han backade snabbt undan då Ron kastade sig framåt för att försvara sin vän.
"Hur vågar du?" Det var Hermione som talat. Hennes röst var kallare än is, och fick alla där att frysa till is, i alla fall kändes det så.
"Hur vågar du säga så till Harry?! Av alla här så är väl ändå du den som borde kolla synen?! Om du fortsätter i den här takten så kommer väl inte ens Pansy vilja ha dig senare..." Hon såg på honom med en fräckhet i blicken som fick honom att dra efter andan och han såg lite chockat på henne. Harry och de andra gjorde likadant. Han kunde inte riktigt hitta någonting att säga, men när han såg hur hennes blick sökte sig till Ron så gick han genast igång.
"Jaså du... Du säger till mig att kolla synen, men om man ska tänka på ditt val bland killar så kanske du behöver en grundlig undersökning. Inte bara av synen!" Nöjd med sig själv så vände han på klacken och gick, och kom inte tillbaka förrens lektionen skulle börja. När han äntrade klassrummet så såg han att det inte var professor Linton de skulle ha, utan den där andre. Han som de ännu inte hade haft. Han funderade ett litet tag, och sedan kom han på namnet. Professor Trefley var det. Nåväl, vi ska väl se hur det blir med vänligheten mot Gryffindorarna på dessa lektioner... Han log snett med ett elakt leende spelade på läpparna. De enda som såg det var Slytherinare, och de förutspådde en djävulsk lektion med djävulen själv sittandes på första parkett för Draco var arg... Läraren var en man på 54, och han hade humor. Draco kände hur hans ilska sjönk. Hur kunde man tycka illa om honom? Han skämtade med alla, men det var som om han var omgiven av allvar på samma gång. Han visste verkligen hur han skulle tas med eleverna och han fick dem alla att skratta innan lektionen var slut. Men ändå kände Draco ilskan ligga och pyra under ytan som en eld som pyr under askan till en eld som inte riktigt slocknat och bara väntar på att få flamma upp. Och hans tillfälle kom. Så snart de satt fot utanför dörren till lektions salen...

"Bra gjort Gryffindor... Tio poäng till Gryffindor... Blää!" Han fnös och såg på dem med hat och avsky i blicken.
"Lärarnas små gullegrisar, det är vad ni är allihopa... Och tänk, jag som trodde det var Granger... Men, det bevisar väl bara att vem som helst kan göra små misstag när det gäller gullegrisar..." Han skrattade rått, och så gjorde också resten av Slytherin eleverna som hört honom. Harry, och de andra från Gryffindor bara stirrade. "Hur kan du säga så? Vi har fått poäng därför att vi har lärt oss någonting om det i ämnet, men det verkar inte ni ha gjort precis... Och vet ni vad.. Det skulle inte kosta er så mycket, om ni log vänligt, eller hövligt besvarade en fråga, istället för att sitta där och stirra hatiskt på lärarna!" Hermione hade verkligen gått igång nu, och hennes röst var kall. Kall som is, om inte kallare.
"Och du Malfoy! Du är ju värst av alla! Han bad oss ta det lite lugnt, eftersom han inte vill att någon ska bli skadad, och då sätter du igång och gör det som du absolut inte får! Större idiot får man allt leta efter!" Hon vände på klacken och försvann snabbt därifrån. Hennes kamrater följde snabbt efter och Slytherinarna stod kvar och skrattade.
"Större idiot får man allt leta efter... Blablabla..." Imiterade Draco.
"Hur dum får man bli..." Hans kamrater vrålade av skratt, och de så fort de såg några av Gryffindorarna så började de igen. Draco kände sig stolt över sig själv. När de satte sig ner för att äta middag så kom det en nedsusande uggla och den landade bredvid honom. Han tag loss brevet, och märkte väldigt snart vad den hade för färg. Snabbt ställde han sig upp och sprang ut ur salen, och han precis ut genom dörren innan brevet började brinna och en röst hördes. Det var en röst som han hade hört förut, men som han för tillfället inte ville höra.
"Hur vågar du?! Av alla usla saker du har gjort så är nog det här den värsta! Hacka på mina vänner för att du inte kan klara av skolan!" Han rös. Denna gång var rösten kall som döden, och det fanns ingenting lent eller milt i den. Den utstrålade hat och ilska. Innan rösten försvann i tomma intet så trodde han sig höra ljudet av dämpade snyftningar. Han vände på klacken och försvann in. När han kom in i stora salen så kände han allas blickar på sig. Några fnissade, och han kunde höra lågmälda viskningar i salen.
"Såg ni... Jag slår vad om att han fick ett illvrål... Men så här sent..." Han åt snabbt upp sin middag och försvann sedan därifrån och gick planlöst omkring i slottet utan mål. Han ville inte gå och lägga sig, men när klockan närmade sig tio och han blev tvungen att återvända till uppehållsrummet så hade han varit i biblioteket och hämtat ett antal böcker för att hålla sig vaken. Han satte sig ner i en av fåtöljerna och började läsa. Vid midnatt började de flesta försvinna upp till sängs, och när uppehållsrummet var tomt så drog han en lättnadens suck och fortsatte läsa. Efter en lång stunds tystnad så kunde han höra tveksamma fotsteg i trappan, och han vände sig om. Pansy stod där, och hon verkade för en gång skull tveksam.
"Varför sitter du här nere Draco? Varför ligger inte du och sover?" Han tvekade. Skulle han säga någonting? Nej, det var säkrast att inte göra det. Han vände sig om och såg tyst på henne.
"Jag menade inte att störa eller något, jag undrar bara... Men jag kan gå om du vill..." Han suckade.
"Nej då... det behövs inte... Jag sitter här nere för att jag inte vill gå och lägga mig. Och ingen här har någonting med det att göra, och jag vill inte ha hjälp med det heller." Han vände sig åter mot sin bok, och låtsades inte om henne när hon satte sig i en fåtölj framför brasan för att hålla honom sällskap.
"Ok... Jag ska inte störa dig, jag undrar bara vad det är du läser..." Han höll upp boken så att hon kunde se, eftersom han inte var på humör för att prata.
"Så får du drömlösa nätter. OK... Men, varför vill du ha drömlösa nätter? Ok, jag fattar... Fråga inte!" Han tittade över kanten på boken och såg tyst på henne.
"Vaddå?" Hon var lite nervös, speciellt eftersom han skrikit åt henne i Stora salen för inte så länge sedan. Men han bara höjde ena ögonbrynet och skakade på huvudet.
"Jag har lite... konstiga... drömmar som jag inte vill ha. De stör mig när jag sover, och jag kan inte koncentrera mig på det jag ska... Därför behöver jag läsa det här." Hon nickade lättat, eftersom han inte skrikit åt henne eller liknande. Hon satte sig prövande lite närmare honom, men han sade, utan att ens se upp från boken. "Jag skulle inte göra det där om jag var du Pansy..." Hon satte sig förskräckt på samma plats som förut, innan hon tio minuter senare gav upp alla försök till ett samtal med honom och gick tillbaka till sin sovsal.
"Jaa... Godnatt då Draco..." Han mumlade någonting till svar, men reste sig inte eller någonting. När alla kom ner nästa morgon för att gå och äta frukost så hittade de honom sittandes där, och han hade inte somnat, men han hade mörka skuggor under ögonen, och hyn var väldigt blek. Han såg sjuk ut. När de sade till honom att följa med dem upp för att låta en lärare avgöra om han skulle till sjukhus flygeln eller inte, så föll han bara ihop när de fick honom på fötter. Pansy fick i uppdrag att springa till stora salen och säga till Snape vad som hänt.

Jag såg Pansy Parkinson komma inspringande i salen och ropa högt på Snape. Han reste sig snabbt upp och frågade vad som var på tok. Hon orkade inte springa ända fram utan skrek ut till hela salen.
"Det är Draco! Han är alldeles blek, och huden under ögonen är alldeles svart. Han kan inte ens stå upp! Ni måste komma professorn!" Jag var chockad. Draco... Min Draco... Må så vara att han inte ville träffa mig i drömmarna, men jag visste omedelbart att det var mitt fel att han var sådär. Hans ord ringde i öronen.
"Jag skulle hellre dö än att komma hit igen." Min förutsägelse hade slagit in, även om han inte ens sett mitt ansikte, även om han inte än visste vem jag var...

Draco hörde när Pansy kom tillbaka, och även någonting som liknade springande steg bakom henne. Han kände hur en hand lades på hans panna, och hur någon sade till dem att förbereda Madame Pomfrey på att en elev skulle upp dit på en gång. Det var det sista han hörde innan han svimmade av och omslöts av ett välkommet mörker. När han vaknade upp började det bli mörkt ute och han kunde höra röster runt om kring sig.
"Vänta... Jag tror han vaknar nu... Draco?" Han hörde steg som närmade sig, och han skulle ha föredragit att somna om igen, men han visste ju om att natten föll, och han skulle inte sova då. Han hörde mumlande omkring sig, och Madame Pomfrey kom dit.
"Drick det här unge man så får du en drömlös natt. Så som du ser ut för tillfället så tror jag att du behöver just det..." Han tog emot drycken utan ett ord och svalde allt innan han återigen försvann in i det välsignade mörkret. Han vaknade nästa morgon, fortfarande sjukligt blek, och med skuggor under ögonen och han blev tillsagd att inte gå till några lektioner under dagen utan att stanna i sjukhus flygeln tills han blev tillsagd att göra annat. Han såg sig omkring och märkte ett litet papper som låg på hans sängbord, med en handstil som han inte kände igen. Utan att veta varför så började det gå rysningar utmed hans ryggrad och han blev tveksam till om han ens borde öppna det och se vad som stod där.
"Ähh, var inte så fånig. Det är ju inte precis som om det ska bita dig eller något..." Han sträckte ut handen och öppnade det.

'Kära Draco... Jag är ledsen för allt som jag fått dig att gå igenom... Det var aldrig min mening, men jag ville se om du verkligen var så som du var i skolan... Du råkade illa ut på grund av mig, eller snarare, jag fick dig att må så dåligt att du svimmade av, och när jag skriver det här så har du inte än vaknat... Förlåt mig, och jag lovar att om du vill så försvinner jag ur ditt liv för gott... Jag väntar på dig inatt, men kommer du inte så vet jag att du aldrig mer vill träffa mig. Din för alltid.'

Han såg en gång till på brevet, och tog sedan sin trollstav och tände eld på det.
"Som om jag skulle bry mig..."
Sanningen att säga så gjorde han kanske inte det, för han visade inga känslor och hans ansikte, likt hans hjärta var hårt som sten...

Han fick stanna i sjukhus flygeln under dagen, och under den tiden så bankade mitt hjärta så hårt att jag trodde att det skulle slå hål i bröstet på mig. Jag såg honom på kvällen, vid middagen, men han såg så liten och sårbar ut, men jag visste redan då att han inte skulle komma ikväll. Han skulle verkligen hålla sitt givna löfte, och hellre dö än att komma till mig igen. Jag kände mig så sorgsen, och jag ville bara lägga mig ner och gråta, men inför alla här, och inför honom så spelade jag likgiltig och ingen såg tårarna i mina ögon. När han såg sig omkring så kunde jag se att hans blick var lätt panikslagen, och mitt hjärta blödde. Allt var mitt fel, men hur skulle jag kunna få honom att förstå att jag älskade honom, oavsett vad han gjorde eller sa? Jag vet att jag är en idiot, men jag kan inte hjälpa det... Mina tankar rusade omkring, och när en av mina kamrater såg lite konstigt på mig så var jag rädd att jag sagt det högt, men det var lugnt. Draco satte sig vid Slytherins bord, och jag såg att han satt bara några platser bort från mig.

När Draco satte sig ned var han extremt nervös, och väldigt panikslagen. Vem var det som skickade breven till honom? Vem var hon? Det var faktiskt bara en sak som han visste säkert. Han skulle inte träffa henne ikväll! När middagen var över och all mat försvunnit så gick Draco med de andra Slytherinarna ner till källaren, och han gick direkt upp till sin sovsal och lyfte upp flaskan och svalde dess innehåll och han somnade snabbt. När han slog upp ögonen så var det fortfarande mörkt omkring honom, och han såg inte någonting. Han sträckte ut handen för att tända ljuset på hans nattduksbord och stötte till någonting, Mjukt! Han drog tillbaka handen och svalde ett skrik. Vad kunde det vara som låg bredvid honom? Han sträckte försiktigt ut handen igen och kände återigen någonting bredvid sig. Det kunde inte vara någon av killarna, de gick inte i sömnen, och de hade alla ändå vetat bättre än att göra det. Han suckade och sträckte sig än längre ut för att tända ljuset och märkte att det var en tjej som låg bredvid honom. Men vem? Han suckade.
"Pansy... Flytta på dig. Gå tillbaka till din sovsal!" Han började knuffa på personen men kände bara hur den låg stilla, och han kände sedan att han inte låg i sin säng...

Hans ögon vidgades, och han kände sig lite rädd. Om han inte låg i sin säng, var låg han då? Han var nervös, men då han bestämde sig för att ta reda på var han var, och hur i helsike han kommit dit så steg han försiktigt upp, och såg ner på personen bredvid honom. När han såg vem det var så fick han en chock och började skratta. Det borde han ha anat... Att hon aldrig skulle lämna honom ifred... Han kunde inte se ansiktet, för håret låg i vägen, och han visste att det var därför han var kvar. Långt, tjockt hår, i någon mörk, obestämd färg, åtminstone nu i mörkret. Han böjde sig fram, troligen för att stryka undan håret, då hon vände på sig och suckade lågt. Han kunde höra svaga spår av gråt i hennes suck, och han kände sig som en skurk innan han kom ihåg att det var hennes fel. Han lutade sig fram, och viskade i hennes öra, så lågt att han först inte trodde hon hört honom.
"Jag tänker inte förlåta dig, och jag vill inte träffa dig igen, så ta bort det här." Han vände sig om, kanske för att söka efter en väg ut, när han hörde henne sätta sig upp, och med tom, kall röst säga honom...
"Jag har hört dig, och jag har pratat med dig, och jag kan fortfarande inte se vad jag gjort för fel. Jag har försökt få dig att förstå, att få dig att älska, inte bara mig, men människorna, och livet... Men det var tydligen dömt att misslyckas..." Han svarade inte. Han ville inte, men framför allt... Han Kunde inte. Hans strupe snördes ihop och han kunde inte prata. Varför hände detta honom? Varför kunde han inte bara se på henne, och försvinna därifrån, eller åtminstone slänga ur sig någon kaxig kommentar? Han visste svaret till den frågan, trots att han inte ville erkänna det. Han gillade henne. Även om han inte ville, även om han kämpade emot det, så gillade han henne. Han rös. Hur kunde han känna så? Fortfarande?! Medvetet så vände han sig mot henne, och märkte att han vaknade. När han satte fötterna på det kalla golvet i sovsalen så kunde han nästan ha jublat. Han hade inte behövt försvara sig, och idag var det Halloween. Det skulle vara en fest för alla tredje års elever och uppåt, och han såg verkligen fram emot det. Faktumet att det var en maskerad gjorde ju inte saken sämre... Han tvekade inte en sekund med att gå upp och trakassera lite elever. Han var ju trots allt äldre än dem. Han klädde sig och stod länge framför spegeln innan han blev klar. När han väl kom fram till Stora salen, och satt sig ner för att äta frukost så hörde han nya rykten. Har du hört? Vaddå? En tjej våldsgästades tydligen i sin sovsal inatt... Hur gick det till? Jag vet inte... Killar kan ju inte komma in i tjejernas sovsal... Draco stelnade till och spetsade öronen. Kan killar inte komma in i tjejernas sovsalar... hmm... Då måste någonting ha ändrats i Slytherin... Han tänkte inte så mycket på det, utan åt upp sin frukost innan han försvann tillbaka till uppehållsrummet, och började fundera på kvällen. Skulle han tillåta att andra fick veta vem han var, eller skulle han klä ut sig så ingen kände igen honom? Det första vann, efter att han sett hur undrande alla sett på honom. Han kom plötsligt på att många hade sett konstigt på honom i flera dagar, och han beslöt sig för att låta dem se att det verkligen var han och att de skulle kunna se att han mådde bra och var okej...

Senare på kvällen.

När Draco steg in i stora salen, blev han positivt överraskad. Det var ju fortfarande samma sal, men de hade inte gjort som de brukade, utan de hade fått upp en mängd svarta ljus, som blandade sig med röda, vita och gröna. Annars var salen mörk, och alla som kom in i salen reagerade som Draco precis gjort. Helt plötsligt blev salen ganska ljus, och man kunde se personer på scenen som plötsligt framträtt. Han hörde förtjusta rop bakom sig, och ett par skrattande röster. När han vände sig om så fick han syn på Harry, Ron och Seamus som stod där och skrattade. Han sade ingenting, för det var ju inte hans ensak, och han ville inte ha med den där smutsskallen att göra. Han vände sig istället framåt igenom, och fick se några väl kända artister komma fram och börja spela. Efter ungefär en timme så kände han hur han verkligen behövde lite luft, och han började bana väg ut ur Stora salen. När han kommit ut på Hogwarts område så drog han några djupa andetag, och satte sig ner på en bänk som väldigt lägligt blivit placerad där.

"Vilken fin kväll... Tycker du inte det?" Hennes röst var kall. Han ryckte till och blev stel. Det var... hon. Men hur? Hur var det möjligt? Han förbannade sig själv. Det väldigt möjligt eftersom hon gick på Hogwarts. Han kunde inte svara, utan nickade bara. Till slut tog han mod till sig och frågade henne, med en röst som endast bars upp av vrede och smärta,
"Kan jag se dig nu, eller har jag på något konstigt sätt somnat igen? Och vad får dig ens att tro att jag Vill prata med dig?" Hon suckade djupt, och la händerna på hans axlar. Det gick en rysning utmed ryggraden på honom, och han kunde knappt hålla tillbaka ett stönande. Hon skrattade mjukt, och kylan i hennes röst, och hennes rörelser förändrades också.
"Jag tror ingenting, jag vet... Jag såg vad du gjorde mot mig i natt, och jag vet vad du tänkte." När han öppnade munnen för att protestera, så tryckte hon till på hans axlar, och han slappnade av.
"Säg ingenting... Jag vet vad du tänker just nu också, men jag kan inte precis klandra dig för det. Jag hoppas bara att du ville prata med mig... Men, vill du inte det så kan jag gå härifrån..." Hon tog bort sina händer, men han grep efter dem och fick tag i hennes vrister.
"Nej, snälla... Gå inte. Jag vill att du ska stanna..." Hans röst var till hans stora förtret bedjande, men han kunde inte hjälpa det. Han ville vända sig om, men var rädd för vad som skulle kunna hända. Hon lade sina armar längre ner omkring hans hals, och hon lutade sig över honom. För första gången på länge så kunde han känna närheten av någon i verkligheten, och att det var hon som var med honom gjorde ju inte saken sämre. Hon tog hans händer, och fick honom att ställa sig upp och vända sig om. Utan att veta om det, så hade han slutit ögonen, men han öppnade dem nu, och han såg in i hennes ansikte. Han blev alldeles överrumplad. Han skulle aldrig kunna lista ut vem hon egentligen var. Hon hade en häftig förklädnad på sig, och hon var sminkad så att man inte kände igen henne. Om han vetat vem hon var så skulle han tveka till att ens hennes bästa vänner visste vem hon var. Hon log svagt och blygt emot honom, och han kände hur han återgäldade det leendet. Han kände sig glad, och han kunde inte riktigt hjälpa det. Han såg hur hon rös till, men inte på grund utav att hon höll i honom, snarare för att hennes förklädnad inte var riktigt lämpad för det kalla vädret ute. Han slöt sina händer hårdare om henne, och drog med sig henne in igen. Inte in i Stora salen, för han ville verkligen prata med henne, utan in i en tom korridor en bit bort. Där, i ljuset av några facklor så tog han sig en ordentlig titt på henne. Hennes hår var uppsatt i någon konstig frisyr, men det såg verkligen häftigt ut, och det var ilsket rött. Hennes förklädnad, var inte riktigt avslöjande eller något, men den var ganska uppseende väckande. Den var av flera lager svart flor över svart sammet liknade det i alla fall, och den var inte allt för lång. Den räckte knappt till knäna på henne, och hade den suttit på någon annan så skulle han ha sagt att den var motbjudande, men på henne såg den fantastisk ut. Han kunde inte få fram ett ord, och hon såg fundersamt på honom.
"Är allt okej Draco? Du ser lite... Konstig ut..." Han rycktes ur sina tankar, och tog ett steg framåt. Hon såg förvånat på honom, men då hans läppar sänkte sig mot hennes så slappnade hon av och kände hans armar omkring sig. Hon slöt ögonen, och kände hur hans andedräkt blandades med hennes, och precis innan deras läppar möttes så...
"Malfoy?! Vad gör du här ute?" Det var Harry och Ron som kommit ut, och han släppte henne snabbt. Han såg förvirrat på dem, och andades ganska tungt.
"Jag pratade med henne." Han kunde se hur deras ansikts uttryck växlade mellan roade, till förvirrade.
"Malfoy... Har du äntligen blivit galen? Det finns ingen där..." Ron fnissade. Han vände sig snabbt om och såg ingenting. Bara en tom korridor. Han såg återigen på Harry och Ron.
"Men jag lovar... Hon var där..." Han kunde höra själv hur lamt det lät, och tänkte i sitt stilla sinne att de måste tro att han var galen. De skrattade åt honom, och kom sedan att tänka på något.
"Inte för att vi riktigt tror det här, men... Har du möjligtvis sett Hermione? Hon har inte kommit ner till festen än..." De var förbryllade, och lite oroliga. Det hörde han. Han skulle precis ge dem ett väldigt dräpande svar, då de hörde ljudet av springande steg, och Hermione uppenbarade sig. Hon hade tydligen brutit mot allt som hon brukade stå för. Hon hade fått på sig en kort kjol, och en tröja, som inte var alltför avslöjande. Hennes hår var ihopsvängt i någonting som faktiskt skulle vara en tofs mitt på hjässan, och man såg det för hennes hår var inte som det brukade vara. Hon störtade fram, och vände sig mot Harry och Ron utan att ens ägna Draco en blick.
"Där är ni! Jag har letat efter er! Kom igen, vi måste gå in!" Hon tog tag i deras armar och drog iväg dem mot Stora salen, och Draco stod kvar där, alldeles förvirrad. Han visste redan nu att han inte skulle se henne igen på festen. Han kunde höra deras förvirrade, och frågande röster hela vägen tillbaka, innan musiken dränkte dem. Han visste också att han inte skulle kunna somna nu, så han gick med tunga steg tillbaka till festen.

Inne på festen var det väldigt hög musik, och många dansande. Draco stannade i dörr öppningen, och såg sig chockat omkring. Han kunde se att flera såg misstänksamt på honom, men han brydde sig inte. Han hade tänkt se sig omkring för att se om hon var där, men allt han såg var massor av människor i maskerad kostymer, men ingen som ens liknade henne. Han hade visserligen vetat om det, men han hade ändå hoppats på att han skulle få träffa henne igen den kvällen. Han ville prata med henne, men han ville också hålla om henne. Han hade aldrig fått göra det förut. Drömmarna hindrade honom från att vända sig om och se på henne, och det gjorde honom mer ont än han trott var möjligt. Han önskade att han skulle få träffa henne igen, få veta varför han aldrig fick se henne, få veta vem hon var. Men han visste redan nu att hon var borta. Den enda ljusglimten var att han visste att han skulle få träffa henne igen. På natten. Den tanken fick honom att le, och hans vänner blev lite fundersamma. Draco log aldrig utan anledning, och aldrig sådär.

Jag såg honom komma in i Stora salen igen, och han såg sig omkring. Han verkade ganska chockad, och jag önskade att jag kunnat stå där med honom, kunnat vara med honom. Helt plötsligt så log han. Jag, liksom många andra frös till. Jag hade visserligen sett honom le förut, men aldrig sådär. Alltid hade det varit ett hånfullt leende, men det här var annorlunda. Helt plötsligt så kände jag hur jag ville springa fram till honom, och kasta mig i hans armar, men jag gjorde det aldrig. I stället vände jag mig mot mina kompisar och började prata med dem istället, och jag tvingade mig själv att inte se på Draco. Jag såg honom lämna festen efter ungefär en timme, och jag kände hur det gjorde ont i hjärtat. Han skulle aldrig få veta vem jag var, och jag skulle aldrig visa honom det. Det skulle smärta honom alltför mycket. Han skulle hata mig, och jag kunde inte stå ut med det. Inte en gång till. När jag ändrade ställning så kände jag hur det stora blåmärket högt uppe på min höft gjorde sig påmint. Jag gjorde en grimas, men som tur var så var det ingen som såg det. Jag väntade i en tio minuter, men sedan kände jag hur trött jag egentligen var, eftersom jag inte kunnat sova ordentligt på flera dagar, och sen kom han och överraskade mig i sömnen mitt i natten... Jag sade till mina kompisar att jag var trött, och återvände sedan till vårat uppehållsrum och min sovsal, medans jag hoppades på att få träffa honom i drömmen.

Jag lämnade festen tidigt, och återvände till vår sovsal. När jag kommit in så stupade jag rakt i säng, och var för trött för att orka röra på mig. Minnena av vad som hänt under kvällen kom snabbt tillbaka. Jag hade Sett henne! Jag hade hållit om henne. Och, jag hade nästan kysst henne... Kanske skulle hon låta mig kyssa henne i drömmen... Kanske skulle jag faktiskt få se henne i natt... Jag ställde mig osäkert upp och bytte till min pyjamas. När jag sedan krupit ner i sängen var jag alltför uppspelt, och kunde faktiskt inte sova så jag tog istället fram en bok och läste lite för att få tiden att gå. Efter ungefär en timme så var jag så utmattad att jag somnade med boken liggandes på magen.
Det var mörkt ute, och vinden tjöt. När jag upptäckte var jag var så kunde jag urskilja andra ljud också. Regn som strilade, och någon som stod bakom honom, och andades ganska tungt.
"Du vet... det är väldigt tur för dig att du bara dyker upp här... Jag måste ju springa dit jag ska..." Hon flämtade, och ett leende lekte i hans mungipor. Han var dock lite frågande fortfarande, men innan han hann säga något, så kände han hur ett par händer lades på hans axlar, och vände honom bakåt.
"Såja... Nu kan jag se vad du håller på med." Hon log stort, och hennes bröstkorg höjdes och sänkes snabbt, och hon var väldigt andfådd. Han kunde inte hålla sig, utan började le stort. Hon såg frågande på honom, men log sedan tillbaka.
"Vet du... det här är andra gången på en kväll som jag ser dig le sådär." Han såg förvånat på henne.
"Vaa? Vad pratar du om? Jag såg dig aldrig efter att du försvunnit. Och apropå försvinna, vart tog du vägen?" Hans röst var annorlunda, gäll, och han hatade det. Men han måste få veta. Varför hade hon egentligen försvunnit?
"Jag försvann för att jag inte ville att alla skulle se mig. Och, jag var inne i Stora salen... bara, i en annan förklädnad.." Hennes röst var ledsen, som om hon verkligen hade velat stanna med honom, men inte kunnat. Han suckade lätt, men log sedan. Hennes händer var fortfarande runt hans axlar, och han placerade nu sina på runt hennes midja. Innan hon riktigt hunnit förstå vad som var på gång, så hade han lutat sig fram och tryckt en fjäderlätt kyss på hennes läppar. Den var över på någon sekund, men blodet rusade i hans öron när han drog sig bakåt. Oj, det var inte riktigt meningen... Visst, han hade kysst andra, men det hade aldrig hänt... Han såg förvåningen i hennes ögon, men sedan log hon och drog honom intill sig i en lång kyss.