Kapitel 4.

När han vaknade nästa morgon så var det med ett stort leende på läpparna. Hon hade kysst honom. På riktigt, och han hade fått se henne. Men, vid tanken på allt som nu fanns framför honom, så blev han genast som vanligt. Han visste inte varför, men han var säker på att någonting skulle hända idag. Han klädde sig snabbt, och gick till stora salen för frukost. När han kom in så var nästan alla där, och han satte sig ner på sin vanliga plats. Men, innan frukosten skulle serveras så verkade det som om Dumbledore hade någonting att säga. Han reste sig upp, och han kunde se att många av lärarna lyste på något sätt. Snape, var dock till hans stora lättnad, alldeles normal, om inte än mer hatisk. Dumbledore harklade sig lätt, och började tala till alla på skolan, och det han sade fick Draco att frysa till is.
"Vi lärare på skolan har bestämt, att det ska bli en bal på skolan i år igen, och eftersom det inte gick alltför bra förra gången, så ska ni få ta dans lektioner. Detta är obligatoriskt för alla elever från tredje årskursen och uppåt. Ni kommer dock endast att öva med elever från eran årskurs." Vid dessa orden, så märkte Draco att han inte var den enda som blivit blek vid dessa ord. Många, framför allt killar, hade blivit mycket blekare. Tjejerna verkade däremot ganska fnittriga, och glada över det hela.
"Vi kommer att sätta upp lappar i era elevhem om när vilken årskurs ska dansa. Det blir fyra träningar, och den partner ni får första gången ska ni danska med hela tiden. Passen blir ungefär två timmar långa." Han satte sig ner med vad som verkade vara ett belåtet leende på läpparna, och Draco gnisslade tänder. Dansa! Han?! Aldrig i livet! Han var fortfarande arg när han kom tillbaka till sällskaps rummet, och inte blev det bättre av att han såg lappen med dans tider, och de skulle börja dansa redan idag! Han började skrika, och när resten av killarna i hans årskurs fick veta varför, så gjorde de samma sak. Tjejerna skrek också, men av skratt. De visste mycket väl att många killar, framför allt dem från Slytherin, inte kunde dansa. Pansy var den enda som fortfarande verkade lite hoppfull. Hon visste att Draco kunde dansa, och hon hoppades att hon skulle få dansa med honom. Då kunde han ju inte säga någonting. Det var ju trots allt lärarna som bestämde vem som dansade med vem. Draco gick som på spikar under hela dagen. Överallt kunde han se personer som verkade ha det lika illa som honom. Till och med Potter och Weasley verkade nervösa. Granger däremot verkade lugn. Som om det här inte var någonting ovanligt. Vilket det förmodligen inte var. Han visste att man i mugglar skolor fick lov att dansa. Han kunde inte föreställa sig någonting värre. Ju längre dagen led, desto mer nervösa verkade alla bli, eller, nästan alla. De som var mugglarfödda, eller som gått i mugglar skolor verkade vara ganska lugna. De kunde ju dansa. När det äntligen var dags, enligt vissa, och när helvetet bröt lös, enligt andra, så kom de in i små nervösa trupper. Stora salen var nästan tom, och långborden hade försvunnit. Dumbledore och McGonagall stod framför dem på ett litet podium, och de hade små leenden på läpparna. Alla höll andan när de började prata.
"Ok, nu är det så att vi äntligen är klara med detta. Vi vet inte vilka som ska dansa med vilka, det kommer avgöras genom lottning. Och, vi sätter väl igång på en gång..." McGonagall fick med hjälp av magi fram två stora skålar, fulla med pergament stycken. En var märkt 'Killar', den andra 'Tjejer'. Draco kände hur han frös till is. Han kunde hamna med vem som helst. Kanske till och med en smutsskalle... Han rös vid tanken. Dumbledore drog en lapp, och läste upp namnet.
"Neville Longbottom! Du ska dansa med... Silanne McGregor!" Båda såg lätt förvirrade, och illamående ut. De båda lärarna bara log, och drog nästa lapp. Det började bli mindre elever kvar nu, men det var fortfarande mer än hälften kvar. Ron Weasley skulle dansa med Hannah Abbot, och de verkade milt sagt lite lättade för det. Harry Potter skulle dansa med en tjej från Ravenclaw vid namn Serlené Summers. Draco avundades honom nästan. Serlené var söt. Några fler försvann, och sedan...
"Draco Malfoy! Du ska dansa med..."

Draco vred lätt på huvudet, och såg Pansys hoppfulla blick.
"Nej, snälla, inte Pansy... Vem som helst, men inte hon..." Han var desperat. Han kunde riktigt se framför sig hur han blev tvungen att dansa med henne, och det vände sig i magen på honom. Han riktade blicken tillbaka till lärarna. Han såg hur McGonagall tog upp en lapp från tjejerna, och drog efter andan. Hon harklade sig och såg ut över dem med en blick, som en del kunde se betydde, hur ska detta gå? Hon började om.
"Draco Malfoy! Du ska dansa med... Hermione Granger!" Det var svårt att se vem av dem som var argast över detta besked. Draco, eller Hermione. Draco såg på Hermione, med öppet hat i blicken, Hermione såg på honom med kyligt förakt. Båda verkade arga över beslutet, och många såg på dem med nyfikenhet i blicken. Hur ska det här gå, var en fråga man kunde höra flera gånger i den Stora salen. När alla namnen ropats upp, så var det dags för två timmars dans. Draco och Hermione rörde sig motvilligt emot varandra när de banade väg mellan folkmassorna. Draco kunde höra Seamus och Dean fnissa. Det lät som om de fått en förtrollning över sig, och de kunde inte sluta. När han äntligen förstod varför, så log han nästan inom sig. Han och Hermione stod mittemot varandra, och det var meningen att de skulle lära sig dansa vals ordentligt, men han och Hermione stod på en armlängds avstånd, och rörde nästan inte varandra. Plötsligt kände han en hand på sin rygg, och han pressades mot Hermione. Han suckade väldigt lågt, och lade en hand ytterst lätt på hennes höft, och tog hennes hand i sin. Hennes hand vilade på hans axel, och han kände en stöt. Han kunde känna igen den svagt, men den var så mycket starkare nu. Den gick så mycket djupare. Han drog hastigt efter andan, och fick en undrande, nedlåtande blick från henne. Han sköt en blick av avsmak mot henne, och hon såg över hans axel. Det började komma ljud från ingenstans. Det var musik, vals musik, och alla paren började långsamt försöka dansa. Dumbledore och McGonagall hade visat alla hur man skulle hålla varandra, hur stegen var, och hur man räknade dem. Nu skulle vi testa själva. Till sin förvåning så upptäckte han att ju längre de dansade, desto mer slappnade han av. Hon kunde verkligen dansa, och han njöt av den stilla tystnaden som fanns där. Allt som hördes var musiken, allt annat var tyst. Han kunde känna hur hon slappnade av, och hennes hand låg mer på hans axel. Innan hade den bara vidrört den ytterst lätt, men nu kunde han känna värmen från hennes hand, och tyngden från den också. Han slappnade omedvetet av, och höll henne hårdare. Först stelnade hon till, men sedan slappnade hon av, och lutade huvudet mot hans axel. Han kände hur en rysning letade sig nerför hans ryggrad, men han sade ingenting. Han lade märke till först nu, att hennes hår, som under så många år, varit alldeles risigt, som han sade, nu låg slätt, och välvårdat. Det var som om det var en helt annan person som han dansade med. Ingen av dem märkte, hur musiken blev lägre, men lärarnas röster väckte dem ur "transen".
"Ingen rör sig. Detta var alltså den första valsen, och det gick riktigt bra för en del, medans andra behöver träna... Nu blir det tre valser till, sedan ska ni få vila lite innan vi tar en annan dans." De drog sig undan lite lätt, och han upptäckte att han andades ganska tungt. När han såg ner på henne så upptäckte han att hennes kinder var lätt rosiga, men det klädde henne. Den här tanken, slog ner i honom som en blixt från klar himmel, och han skakade på huvudet för att bli av med den. Musiken började igen, och han tog ett stadigare tag om hennes hand, och den andra handen låg nu hårdare om hennes midja, och de började dansa igen. Han märkte hur han blev lätt yr, och hur Hermione fnissade.
"Det är lättare om man ser den man dansar med i ögonen. Då håller man balansen mycket bättre, och man blir inte lika yr." Han sänkte blicken, och såg in i hennes ögon. Det han såg, gjorde honom förvirrad, och han vacklade till. Genast var hon där, och hon tog tag i honom.
"Är du okej?" Hon verkade lite förvirrad, och han kunde se att hon inte förstod varför det hade hänt. Han nickade, och tog tag om henne igen, då de skulle dansa igen. När de tre vals låtarna äntligen var klara, så hade han väldigt ont i vaderna. Han var inte van vid att dansa så mycket. Han och Hermione släppte genast varandra, och det var som om det som hänt under dansen aldrig inträffat. Han såg på henne med en äcklad, nedlåtande blick, och hon såg på honom, med lugnt, kyligt förakt, och han upptäckte att det sårade honom. När den insikten slog honom, blev han förskräckt. Vad höll han på med? Han hade redan någon!

Det blev en kort paus på ungefär tio minuter, sedan skulle de lära sig dansa foxtrott. Han var lite nervös. Han hade ju aldrig dansat det förut, men han kunde slappna av. Lärarna visade som vanligt först hur man skulle göra, sedan dansade han ju också med Hermione, och hon visste hur man gjorde. Långsamt lade han sin ena hand på hennes midja igen, och tog hennes hand i sin. Hon drog lätt efter andan, och började med stegen. Då hon upptäckte att det blev fel eftersom hon styrde, så stannade hon plötsligt upp.
"Malfoy! Det är meningen att Du ska styra... inte jag! Kan du inte stegen eller vaddå?" När det gick upp för henne vad hon just sagt så såg hon roat på mig, och det hon såg bekräftade hennes misstankar. Hela hennes ansikte lyste upp som om en sol just sken in genom fönstret.
"Du Kan inte! Draco Malfoy, tidernas störste snobb, och idiot, kan inte dansa foxtrott. Jag tror jag kommer att dö av skratt." Sagt och gjort. Hon började skratta så tårarna rann nerför kinderna på henne. Givetvis så såg McGonagall det, och kom framskyndande. Hon stannade inte musiken eller något, och ingen märkte, det verkade vara väldigt svårt för många. Till skillnad för valsen som gått galant för de flesta. Tillochmed Longbottom hade ju klarat det.
"Är någonting på tok miss Granger?" Hon kastade en ilsken blick mot mig, och jag stod där, helt stilla. Vad skulle jag göra? Granger stod ju bara där, nästan dubbelvikt av skratt, och tårarna bara rann. Hon försökte hämta andan, och reste sig äntligen upp.
"Nej då professorn... Ingenting är fel... Allt är jättebra, men... Det är bara det... Han kan inte stegen..." Vid dessa ord började hon faktiskt skratta igen, och ramlade nästan omkull. Han såg försiktigt på McGonagall, och till sin stora förargelse, så log hon mot honom. Han kände hur ilskan steg i honom. Idiotiska smutsskalle som får honom att framstå som en idiot. McGonagall gick fram till honom och tog tag i hans händer. Hon började snabbt lära honom stegen, och det tog inte lång tid för honom att förstå hur han skulle göra. Han var dock plågsamt medveten om att Hermione stod och skrattade bakom hans rygg hela tiden. McGonagall verkade medveten om detta, och hon släppte honom snabbt.
"Bra, nu har du lärt dig hur man gör... Nu vill jag se när du dansar med miss Granger här." Hennes röst var bestämd, och han kunde tyvärr inte göra annat än att lyssna. Han tog tag i henne igen, och såg att hon lyckats sluta skratta, och hon hade torkat tårarna som funnits på hennes kinder. Men, han blev inte så glad när han såg in i hennes ögon. Det såg ut som om två stjärnor fallit för att bosätta sig där. Han kunde inte ta ögonen från hennes ögon, och han kunde se att skrattet fortfarande fanns där. Han ruskade lätt på huvudet för att bli av med bilden, och började med stegen. Till sin stora lycka märkte han att han lyckats överraska henne. Han hade alltid haft lätt för nya steg, och detta var inget undantag. Hon följde lätt med i stegen, och det kändes nästan som om de svävade fram. McGonagall såg bara de allra första stegen, och sedan försvann hon. Detta gjorde honom lättad. Han tyckte inte om tanken om att en lärare såg honom dansa med någon som han tyckte väldigt illa om. Jaa, faktiskt hatade. Potter kom ju då först, men sedan kom Granger och Weasley inte långt efter. Men, för tillfället var det väldigt svårt att tänka på. Han ville inte erkänna det, han Kunde inte erkänna det, varken för sig själv, eller någon annan, han kunde inte ens tillåta sig själv att med ens ett uns av sitt hjärta tro på det. Det fick inte vara sant. Han var på väg att stanna, men kom på att gjorde han det igen, då skulle läraren vara där i ett huj, och det ville han absolut inte. Stegen gick i ganska snabb takt, vilket han var tacksam för, då skulle han inte behöva tänka så mycket. Bara koncentrera sig på stegen. Äntligen var den lilla episoden över. Låten tog slut, och de släppte båda två snabbt taget om varandra, och ställde sig långt ifrån varandra som om de bränt sig. De vände sig snabbt mot Dumbledore som övervakat hela lektionen, och han meddelade dem att lektionen var över för denna gång. Nästa lektion skulle vara om två veckor, och de skulle träna innan dess, för nästa gång så skulle de börja med något annat. Stönanden hördes överallt i salen, och han trodde sig även kunna höra spridda fnissanden. När de äntligen fick gå så var han väldigt lättad, och flydde snabbt. Ingen lade märke till hans panikslagna ansiktsuttryck då alla skyndade sig för att komma ut. Dumbledores röst ekade fortfarande i hans huvud.
"Ska ni träna, och det ska ni, så ska ni göra det med er danspartner." Det betydde att han skulle bli tvungen att dansa med smutsskallen. Vilken katastrof!

Han började gå igenom korridorerna, men blev hindrad av någon och såg hur en annan sjundeårselev såg konstigt på honom. Han mindes inte riktigt killens namn, men det var inte viktigt. Han kastade en blick på killen, och visade att det var okej för honom att ställa frågan som han kunde se gnagde inom honom.
"Vaddå?" Rösten var lite irriterad för den andra killen bara satt där och såg konstigt på honom. Han verkade ha förstått att han stirrade, och vände hastigt bort blicken.
"Jag... Jag... Joo, jag såg dig i stora salen, och jag undrade bara... Vem var tjejen du dansade med?" Draco stirrade på killen. Han måste vara tokig! Visste han inte vem lärarnas lilla gullegris var? Han kastade en blick på killens klädnad, och såg att han var från Ravenclaw. Han höjde ena ögonbrynet. Självklart... Men ändå... Han borde väl veta.. Han pluggade väl förmodligen lika mycket som henne...
"Hennes namn är Hermione Granger, och hon är en smutsskalle... Även känd som en av den berömda Harry Potters bästa vänner... Har du fått reda på allt du vill nu?" Hans röst var släpig, och han såg med nöje på hur killens blick förändrades. Men sedan sträckte han på sig, och verkade förstå lite bättre.
"Du är Draco Malfoy, är du inte?! Jag borde förstått att du skulle kalla henne för det. Men, du vet väl inte att det inte är härstamningen som räknas, utan vem man är som person. Jag struntar i var hon kommer ifrån. När jag ser på henne så ser jag hennes utstrålning, och hennes person, inte hennes härstamning som vissa andra!" Med dessa ord vände han på klacken och lämnade honom där, med ett konfunderat uttryck i ansiktet.

Dagarna flöt förbi, och han försökte njuta av dem, och göra dem så långa som möjligt. Han ville inte se nästa träning komma närmare, och vad värre var, han hade börjat glömma stegen till den där nya dansen de fått lära sig. Och han, liksom alla andra var ju förbjuden att dansa med någon annan än den som blivit "tilldelad" honom. Han visste att han tyvärr skulle bli tvungen att be henne dansa lite med honom, bara så att han skulle komma ihåg stegen, men han ville inte närma sig henne, inte ens ta i henne, inte ens med tång! Det var i alla fall vad han sade sig själv. Han ville göra dagarna så långa som möjligt, men samtidigt kunde han inte vänta tills natten föll och han fick träffa henne igen. Han tyckte det var konstigt. För bara några veckor sedan, så hade han inte velat sova, han skulle hellre dött än att träffa henne igen, men nu, då ville han inget hellre än att sova, så han fick träffa henne. Han hade inte fått se hennes ansikte igen, eller ens henne, men det gjorde ingenting. Han var glad över att hon var där. Det var på trolldryckskonsten som han bestämde sig. Han skulle prata med henne, men ensam. Men hur sjutton skulle det gå till? Hon var ju alltid med Potter och de andra. Lappar funkade ju inte heller, han skulle visserligen komma undan med det, men Snape skulle låta henne få strafftjänst, och då skulle han inte kunna prata med henne i alla fall. Lektionen fortsatte i samma mak, och det var inte förrens allmän förvirring uppstod när Neville, igen, lyckades smälta en kittel som han såg sin chans. Hermione hade kommit nära honom, alldeles omedvetet, och han lutade sig snabbt fram och viskade i hennes öra.
"Möt mig i biblioteket efter middagen. Jag måste prata med dig." Han såg hur hon blev stel som en staty under några sekunder, och vände sig inte om eller någonting, men sedan nickade hon kort och försvann bort igen för att hjälpa Neville i all oredan. Lektionen avslutades en halvtimme tidigare på grund av Nevilles klumpighet, men det verkade som om alla Gryffindorare var glada för det. Sanningen å säga, så var han också det. Han måste komma ihåg stegen åtminstone lite grann. När han gick mot Stora salen för att äta middag så repeterade han dem i huvudet. Långsamt, långsamt, snabbt, snabbt, mumlade han under andetagen. Han var så inne i stegen, att han gick rakt på någon, och föll handlöst baklänges. I allra sista sekund så tog någon tag i honom, och drog upp honom, men så fort han stod upp, så släppte personen honom. Han skakade på huvudet, och såg upp på personen som hindrat honom få ett ganska stort antal brutna ben med tanke på var han stod. Utan att han märkt det, så hade han gått uppför trappan, och stod nu på toppen av den. Hade han ramlat, så hade han kunnat se fram emot en bruten nacke, och praktiskt taget alla ben brutna.
"Jag tänkte att det nog var säkrare att hindra dig från att falla, såvida jag inte vill se fram emot framtida danslektioner med Dumbledore. Dessutom, det var ju till viss del mitt fel att du föll... Men, jag ska gå nu eftersom du inte vill umgås, eller ens bli sedd, med en "smutsskalle" som jag själv!" Han såg förvånat efter Hermione när hon stormade därifrån. Han hade aldrig trott att hon av alla människor skulle hindra honom från att få en massa brutna ben i kroppen, men å andra sidan skulle hon få väldigt mycket att förklara om någon fick veta att hon bara stått där och sett honom falla. Han skyndade på stegen till Stora salen, och satte sig på sin vanliga plats. Hans blick sökte sig ibland till Gryffindor bordet, så han kunde avgöra när hon gick, men hon satt där och pratade och skrattade med sina vänner. När han tillslut ätit färdigt så ställde han sig upp och gick ut ur salen utan att se sig om. Han gick raka vägen till biblioteket, och hoppades att hon skulle dyka upp snart. Oavsett hur mycket hon hatade honom, så visste han att hon skulle dyka upp. Dumbledore hade ju faktiskt sagt att de skulle prata med varandra, vilket innebar att hon var tvungen att komma.

Ååh, där står han... Vad ska jag göra? Ska jag gå fram och börja prata med honom? Nej, han ser ut att vänta på någon... Men vad ska jag göra? Helst av allt så vill jag ju bara rusa fram till honom, och kyssa honom. Men det vet jag ju redan om att det inte går. Ånej, jag hör steg... Vad ska jag göra? Tänk om någon kommer och ser mig stå här och titta på honom...

Draco hörde steg bakom sig, och vände snabbt på sig. Det var Hermione som kom där. Med snabba, bestämda steg kom hon emot honom, och hon ställde sig beslutsamt framför honom, och såg inte allt för glad ut.
"Nåå... Vad vill du? Jag har lite bråttom, och vill inte behöva dras med dig längre än nödvändigt." Draco blinkade till. Han hade inte förväntat sig höra någonting sådant från henne. Det var ju en sådan sak som han skulle kunna säga. Han såg genomträngande på henne, och drog sedan djupt efter andan innan han svarade.
"Joo, det är så att... Jagharglömtstegentilldendärnyadansen, vifickläraoss, ochjagundrar omvikundetränalite, eftersomdetvardetsomDumbledoresade attmanskullegöra." Hermione såg förvirrat på honom. Han kunde inte säga att han klandrade henne. Det han sagt hade kommit ut som en enda stor klump. Han svalde hårt och började om.
"Joo, det är så att jag har glömt stegen till den där nya dansen vi fick lära oss, och jag undrar om vi kunde träna lite eftersom det var det som Dumbledore sade att man skulle göra..." Hon såg chockat på honom. Han? Skulle Han ha glömt stegen?! Det verkade ganska otroligt, men... Om han sade det så..
"Var det därför du ville träffa mig?" Hennes röst var misstänksam, och han kunde inte precis säga att han klandrade henne. Han nickade långsamt.
"Jaa, det var därför jag ville träffa dig. Jag höll på att gå igenom dem i huvudet när du knuffade mig." Han kunde se att den tog. Hennes kinder blev lätt röda, och hon ville inte se honom i ögonen. Tillslut fick han då en liten nickning från henne, och han suckade lättat. Hon skulle hjälpa honom, även om han inte trott annat... Hon var alldeles för mycket Gryffindorare för att inte göra det.
"Okej då, jag ska hjälpa dig. Men, jag kan inte just nu. Det är för mycket folk här... Möt mig på femte våningen om trettio minuter... Då ska jag hjälpa dig. Och du, ta på dig något annat... Jag ska nämligen lära dig några andra danser också som jag vet att vi sak få lära oss, och jag tror inte du vill ha besök av McGonagall igen... Du verkade ju generad därute ju..." Hon log retsamt mot honom, och till sin stora förargelse så kände han hur han rodnade igen. Hon såg roat på honom och började skratta. Det var som om en plötslig våg av värme spred sig genom kroppen på honom, och han såg fascinerat på henne. När han kom på sig själv med detta, så rodnade han bara än värre, och hon var helt konfunderad. Draco Malfoy rodnade aldrig. Nåväl, nästan aldrig. Harry hade ju lyckats med det en gång, men han rodnade aldrig annars, och aldrig såhär. Han nickade snabbt mot henne.
"OK, om en halvtimme, på femte våningen... Andra kläder?!?" Hon nickade.
"Jaa, jag sade ju att jag skulle lära dig några andra danser som jag vet att vi ska få lära oss, och då är det bättre om du inte har skoluniformen på dig... Jag hoppas att du har andra kläder med dig..." Hennes röst var väldigt retsam, men han var lite för upprörd för att lägga märke till det.
"Jaa, det är väl ändå klart att jag har andra kläder med mig! Vad trodde du? Att jag går omkring i min skoluniform alla dagar om året utom på sommaren eller vaddå?" Fräste han ifrån. Hon hoppade förskräckt bakåt, och såg förvånat på honom.
"Okej då... Jag skämtade ju bara... Herregud, kan du inte ens ta ett skämt?!" Hon log lite mot honom, innan hon försvann ut från biblioteket, och han såg henne försvinna uppför en trappa. Han kunde höra henne småskratta ett tag, innan ljudet dog bort och han satte av mot fängelsehålorna. Snabbt gick han och bytte kläder, eftersom han mot sin vilja trodde att han skulle behöva dem. Självklart gick de i svart. När han såg på klockan så insåg han att han hade exakt tio minuter på sig att hinna till femte våningen och skyndade på lite.

När det gått exakt en halvtimme sedan de gått till respektive uppehållsrum så stod Draco på femte våningen. Han kunde inte se Hermione någonstans och började smått ironiskt säga elaka saker om att smutsskallar tydligen inte kan hålla tiden och även mycket annat. Han var så inne i sina tankar att han inte märkte var han gick, och helt plötsligt blev han indragen i ett ganska stort rum som han inte ens vetat om fanns på Hogwarts. Han hade blivit ganska chockad, så när personen i fråga släppte taget, så andades han tungt, och såg sig skrämt omkring.
"Jag sade ju till dig att vänta på tredje våningen efter en halvtimme... Men, du verkar inte lyssna så bra, men.. Nu är du ju i alla fall här, och du har bytt kläder ser jag.. Väldigt smart måste jag säga.. Väldigt smart." Han vände sig om och fick syn på Hermione. Hon log retsamt mot honom, och synade honom från topp till tå. Av någon anledning fick detta honom att rodna, igen... Han såg på henne, och såg att även hon bytt kläder. Detta var en av de få gångerna han sett henne i byxor, men han tyckte hon passade i det. Byxorna var i någon mörkblå färg, men tröjan var i ljusblå, naturlig färg. Hennes hår var uppsatt, tydligen för att hon inte skulle ha det i vägen, och han kom på sig själv med att önska att hon skulle ha håret sådär fler gånger. Nej, vad höll han på med? Han kunde inte allvarligt titta på Hermione av alla människor sådär heller... Som om hon vetat om vad som pågick i hans hjärna så såg hon på honom och log än mer retsamt.
"Ska vi börja nu eller måste jag vänta tills du kan hålla dina hormoner i styr?"