Kapitel 5.
Hålla dina hormoner i styr?! Vilka hormoner pratade hon om
egentligen? När Draco äntligen kom på att han
fortfarande kollade på henne, så drog han undan blicken
och såg sig omkring mer noggrant.
"Vad är det här
för ställe? Jag har aldrig sett det förut." Och det
stämde, det hade han inte. Det var blanka, trägolv och
utmed väggarna hängde tyger. Han vände sig mot henne
för svar och märkte att hon drog på det. Han gick
genast fram till henne och tog tag i hennes armar. Hon såg
skrämt upp i hans ögon, och han släppte henne.
"Det
är ett ganska speciellt rum. Ibland finns det här, ibland
inte. Men, när det finns här så är det utrustat
som användaren behöver det. Det kan vara ett kvastskåp,
ett klassrum, jaa, vad det nu är du behöver." Han såg
fundersamt på henne innan han nickade långsamt. Hon
svängde en gång med sitt trollspö och han kunde höra
musik som från alla hörn och kanter i rummet.
"Såå,
ska vi börja?" Hon såg frågande på honom,
och han nickade lätt innan han tog ett steg framåt och hon
placerade sin hand på hans axel och tog tag i hans ena hand.
Han placerade sin lediga hand runt hennes midja, och de började
dansa. Hon tyckte det var bäst att börja med foxtrotten,
eftersom han inte kunde den. De tränade i säkert tjugo
minuter på den, och sedan satt den. Hon släppte honom
sedan och svängde än en gång på sitt trollspö.
Musiken ändrade genast karaktär, och han stod helt
paralyserad. Det här var någonting som han inte kunde. Hon
skrattade bara, och tog tag i hans händer.
"Jag ska lära
dig att dansa bugg. Det går ganska fort, men det är också
väldigt lätt att lära sig." Han nickade sakta, och
lät henne vara hans lärare. Tio minuter senare insåg
han att hon haft rätt. Det var lätt att lära sig, och
kul. Och, hon hade också haft rätt i att det var smart att
ha andra kläder på sig, eftersom skoluniformerna skulle
vara hemskt opraktiska. Han såg också att hon verkade ha
kul, och att hon för första gången verkade riktigt
avslappnad i hans sällskap. Det sista var ju till viss del hans
fel att hon inte varit förut. Efter att ha betraktat henne, utan
hennes vetskap så såg han också att det fanns något
annat som de skulle lära sig, något som hon tydligen inte
ville lära honom.
"Vad är det mer vi ska få
lära oss? Och kom inte med ingenting, för jag vet att det
är någonting!" Hon såg förvånat på
honom. Sedan suckade hon uppgivet och såg på honom under
lugg, om hon hade haft någon.
"Joo, det är en till
dans som vi ska dansa på den där balen, men... Jag är
ytterst tveksam till den. Dessutom kan du nog redan den, så då
behöver jag inte lära dig den och..." Han kunde inte
hjälpa det. Han tog ett steg framåt och såg ner på
henne. Hon var ungefär till hans haka, lite kortare bara. Han
lutade sig ner mot henne, och kysste henne. Hon tystnade omedelbart,
och stelnade till innan hon gav efter lite och kysste honom tillbaka.
Kyssen varade bara i någon sekund, innan hon verkade vakna
till, och drog sig undan.
"Va... va... Vad håller vi på
med?! Jag skulle lära dig en dans vi skulle få lära
oss, och du... du... Du kysser mig!! Vad sjutton tar du dig till?!"
Han skakade på huvudet, och såg på henne. Hon hade
rätt. Vad sjutton höll han på med? Han var lätt
chockad nu, och han ville inte riktigt möta hennes chockade, och
ilskna blick. Han tvingade tillslut sig själv att göra just
detta, och såg att händerna satt på höfterna,
och hon hade ett bestämt uttryck i ansiktet. Hon ville ha ett
svar...
"Jag vet faktiskt inte. Det var någonting som
bara hände." Han såg på henne, och hon lugnade ner
sig lite.
"Joo, nog kan jag hålla med om att det bara
hände, men det ska Inte hända igen! Förstått?!"
Han nickade, och förstod inte varför ens hans värsta
fiender hängde ihop med henne. Hon var ju en riktig ragata
ibland. I alla fall när hon betedde sig såhär. Han
nickade bara, och hon suckade lättat innan hon slappnade av.
"Ok, det är såhär... Vi ska dansa tryckare på
balen också, men det är jag säker på att du
redan kan så det kan..." Hennes röst dog ut då hon
såg hans ansiktsuttryck. Han kunde inte dansa tryckare...
Visserligen skulle de få göra det på träningarna,
men hon ville inte dansa med honom nu, hon kände sig lite rädd
för vad som skulle kunna hända. Hon suckade, och tecknade
åt honom att komma närmare. Han tog tveksamt några
steg framåt, och förundrades milt av tanken att hon skrämt
honom så till den milda grad att han tagit betäckning på
andra sidan rummet. Hon satte inte på någon musik, utan
ställde sig så att han såg henne tydligt, och hon
kunde se precis vad han gjorde. Han förstod att det var för
att hon skulle känna sig säkrare, men han kunde inte hjälpa
att han tyckte det hela var väldigt löjligt. Hon harklade
sig lätt, och för ett kort ögonblick så tyckte
han att det verkade som om hon kände sig alldeles hjälplös,
men i nästa sekund var det borta, och han var övertygad om
att han bara inbillat sig det hela.
"Ok... Joo, det här är
riktigt konstigt för mig, eftersom jag är ganska van vid
att alla kan dansa tryckare, men du stannar väl aldrig länge
nog för att varken se, eller lära dig..." Hon log retsamt
mot honom, och han slappnade av lite. Ok, hon var inte lika arg
längre. Hon tog några steg framåt, och placerade
sina händer runt hans nacke, och lade hans händer runt
hennes midja. Musiken hade börjat igen och han var lite
förvirrad. Som om han verkligen kunde dessa steg började
han dansa med henne, och han upptäckte att han njöt av det.
Hon lutade huvudet mot hans axel, och slappnade av lite. Låten
fortsatte, men när den tog slut så märkte de inte
det, utan fortsatte bara dansa, och en ny låt började
spela. De fortsatte repetera alla danser tills de satt, och efter
ungefär en timme så var de säkra på att han
kunde dem. Hermione var inte säker på om de skulle få
lära sig någon mer dans, men det fick de väl ta som
det kom. Hon försvann ut genom dörren, och han satte av mot
sitt uppehållsrum medans hon såg till att ingen skulle se
att någon varit där.
Jag såg honom
komma, jag såg honom gå. Under hela den tiden han var
borta, så var jag så sorgsen. Tänk om han var med
någon annan. Jag kunde inte stå ut med den tanken. Han
var min, i alla fall i drömmen. Där var han min, och där
älskade han mig. Men, tänk om det bara var någonting
som han satte upp... Jag hatade denna misstänksamhet, men jag
kunde inte stoppa den. Den fanns där, jämt. Oh, där är
han! Tänk om jag skulle, nej, kanske... Joo, jag gör det..
men, bara snabbt. Han får inte se mig!
Draco
gick igenom korridoren ner tillbaka till uppehållsrummet med
ganska lätta steg. Han hade lärt sig danserna! Han hade en
vag känsla av att vara iakttagen, men han var så inne i
sina tankar att han inte märkte det. Han rundade ett hörn
och fortsatte gå. Helt plötsligt går någon
förbi, och han hör en svag röst säga,
'"Hoppas
du saknar mig Draco, för jag saknar dig. Vi ses ikväll i
dina drömmar." Han snurrade runt och började springa.
Vart var hon? Hon hade gått förbi honom, hon hade pratat
med honom! Vart var hon? Han rundade hörnet än en gång,
men hon var spårlöst försvunnen. Han kunde inte hitta
henne någonstans. Han slog näven i väggen, och
muttrade en hel rad med ord som inte bör nämnas. Han
suckade uppgivet och frustrerat och började sin väg
tillbaka till fängelsehålorna.
"Hur kommer det sig att du kunde försvinna sådär? Var det ens du som jag mötte i korridoren?" Hans röst darrade lätt, och det berodde inte på närheten. Hon stod precis bakom honom, och han kunde känna värmen från hennes kropp. Hon gick långsamt närmare, och lutade sig mot hans rygg.
"Ja, det var mig du mötte i korridoren, och jag försvann för att du inte ska se mig nu." När hon kände hur han stelnade till, så tryckte hon sig närmare mot honom, och höll om honom.
"Jag önskar att det var jag som höll om dig såhär." Muttrade han lågt, och drog sig undan. Han kunde känna hennes blickar på sig, men stirrade envist in i väggen, som om den var otroligt intressant.
Jag såg
honom stå där, han vände sig bort från mig, och
det smärtade mig mer än någonting annat. Han skulle
snart lämna mig, såvida jag inte gjorde någonting.
"Draco... Kom hit, vänd dig om och se på mig." Han
tvekade, så jag tog tag i hans axel, och vände på
honom, så att han kunde se på mig...
Jag svalde hårt. Jag skulle få se henne. Jag stretade emot, men vände mig sedan om då hennes grepp om min axel hårdnade. När jag väl vänt mig om så slog jag ner blicken. Jag såg ner i marken, och jag vägrade se på henne, vad hon än gjorde. Det var inte såhär det skulle gå till! Jag ville att hon skulle visa sig för mig frivilligt, inte bara för att jag var besviken på mig själv. Hennes grepp om min axel lossnade, och jag kunde känna hennes forskande blick på mig. Jag stod inte ut med det längre.
"Jag är ledsen, men jag kan inte göra det här. Jag vill inte veta vem du är bara för att jag mår dåligt av att inte kunna hålla om dig, utan att det blir tvärtom istället. När jag ska få veta vem du är, då vill jag att det ska vara på din begäran. Inte min." Jag hörde hur hon drog efter andan, och hur hon sedan suckade av lättnad.
"Du måste verkligen ha förändrats den senaste tiden Draco." Rösten hade en kärleksfull klang, och jag log svagt när jag hörde den, och kände hur den värmde mig.
"Den Draco som jag sett hade inte gjort såhär. Men, det är klart... Du har ju förändrats, det har jag ju sett, och hittills har det bara varit till det bättre." Det låg mycket värme och skratt i rösten nu, och hon kramade om mig innan hon drog sig undan och lågt viskade till mig:
"Jag måste gå nu, men vi ses snart Draco... Och förhoppningsvis så har du då kanske viljan, och tron, på oss." Jag såg fortfarande inte på henne när hon lämnade mig, och jag såg ner i backen tills jag kände hur någon ruskade om mig.
"Draco, Draco! Du måste vakna nu! Vi måste gå till stora salen nu! Det är frukost, och sedan har vi en del saker att ta itu med, så du får allt ta och komma upp ur sängen nu!" Jag mumlade lågt, och vände mig om. Jag ville inte vakna. Jag ville fortsätta sova. Men, nu hade jag en känsla av att det nog var smartare att slå upp ögonen och kliva upp eftersom jag visste att mina Slytherin kamrater inte drog sig för någonting. Fort satte jag mig på sängkanten och drog på mig kläderna. Det visade sig att jag hade haft rätt. De stod med hinkar svävandes i luften, och det hördes skvalpande ljud inifrån hinkarna. Jag ville inte ens tänka på vad som kunde finnas i dem... Jag ställde sig sedan upp, och schasade ut mina kamrater innan jag snabbt klädde på mig och fixade med håret. När jag kom ner till uppehållsrummet så fick jag syn på alla dem som jag delade sovsal med, och de hade en okynnig blick i ögonen, innan de gav mig ett par smörgåsar och sade till mig att äta snabbt. Jag kom snart på att det var lördag, och gav mina kamrater en kall, undrande blick. Samtidigt som jag undrade varför de inte kunde låta mig sova så åt jag upp smörgåsarna innan jag gick och borstade tänderna. Mina kompisar skyndade på mig hela vägen upp, utan att tala eller titta på mig. När vi kom upp till stora salen fick jag en smärre chock. Jag kom att tänka på att jag varit väldigt smart och struntat i skoluniformen idag. Det visade sig att Dumbledore hade infört en extra danslektion idag, och då var det även tur för mig att jag fått en extra lektion bara dagen innan. Mina kinder blev lätt röda vid minnet av den lilla incidenten, men det försvann snabbt då jag återfick självkontrollen. Han informerade oss snabbt, och sedan ställde han och McGonagall sig som vanligt mitt i salen och visade hur man dansade bugg. Han skrattade lågt då han såg Dumbledore tappa taget om McGonagall då hon skulle snurra runt vilket resulterade i att hon hamnade mitt i skaran av förvirrade Hufflepuff elever som snabbt hjälpte henne upp. När de bestämde sig för att visningen var klar, så fick alla ställa sig framför sina partners, och musiken började.
Jag såg honom stå där när de demonstrerade och jag såg hur han småskrattade när McGonagall hamnade mitt i gruppen av Hufflepuff elever. Chocken jag fått av att se honom komma in i stora salen, i helt vanliga kläder hade börjat lägga sig, och jag studerade honom i tystnad. Memorerade hans rörelser när han strök en vilsekommen slinga av sitt hår ur ansiktet, och sättet han rörde sig på. Jag kunde studera honom i timtal, jag skulle ändå vilja se honom tre sekunder efter att han gått. Jag visste att han var en bra dansare, det hade jag ju själv sett, och jag avundades den person som skulle få med honom till balen. Ojdå, nu säger visst Dumbledore till oss att gå till våra "partners" och börja dansa. Får nog fortsätta iaktta honom senare... När han inte vet om det... Jag log vid denna tanke och gick mot min partner.
Draco.
Jag
såg hur Hermione lutade sig fram mot Harry och Ron och tyst
sade någonting till dem, innan hon rätade på sig och
kom fram emot mig. Hon ställde sig framför mig, utan så
mycket som ett ord så stod hon där tills musiken började,
och vi började dansa. Buggen var, precis som förra gången,
väldigt kul att dansa, men eftersom vi dansade bugg längre
än vi gjorde igår så blev vi allt säkrare på
stegen. Bugg var lätt, och det var kul, ända tills musiken
slutade, och vi fick veta att vi skulle gå tillbaka till
foxtrott och vals, bara för att se att vi kunde det någorlunda
bra. Foxtrotten gick bra, och den övade vi väl i en
halvtimme ungefär, men sedan...
"Ok allihopa... Nu ska vi
dansa vals igen. Jag tror inte att det blir några problem med
den, eftersom det gick så bra sist. Vi övar på den i
ungefär femton minuter, och sedan får ni gå. Och
bara en sak till. Jag vill se lite känsla i det här denna
gång! Jag vill inte se att ni står långt ifrån
varandra och försöker dansa, utan dansa tätt ihop, och
se varandra i ögonen för guds skull! Ni kommer inte dö
pågrund av det!" Hon vände på klacken och stod vid
ena väggen med Dumbledore och iakttog oss. Jag svalde hårt
och vände mig mot Hermione innan musiken började...
"Fick ni jobba hårt eller?" Jag kunde inte riktigt placera honom, och jag mindes därför inte heller hans namn. Men jag ryckte lätt på axlarna och svarade:
"Du har ingen aning... Och ni som ska jobba på det senare... Jag känner inte precis medlidande, och jag tycker inte heller synd om dig, jag känner bara skadeglädje vid detta besked." Det sista där kom väldigt lågt, och det var uppenbart att sjätteårs eleven inte hört mig. Det gjorde mig ingenting. Allt man säger måste inte bli hört. Jag försökte ställa mig upp, men satte mig snabbt igen då jag kände mig lite ostadig på benen. Helt plötsligt så kommer en av mina lagkamrater i quidditch in och ser förvånat på mig.
"Draco! Jag trodde du skulle vara uppe i sovsalen och hämta dina saker." När jag såg oförstående på honom så skakade han på huvudet och fortsatte.
"Jösses... Lagkapten, och du har redan glömt bort att du sade till oss att vi skulle ha träning idag... Jösses... När försvann ditt minne??" Jag såg förvirrat på honom ett litet tag, innan jag suckade och reste mig upp. Den här gången lyckades jag också. Femton minuter senare så kom jag ner från sovsalen och fann alla mina lagkamrater vid foten av trappan. Alla ombytta, med kvastarna med sig. Jag vinkade lätt med handen åt dem att följa efter mig, och när vi kom till quidditch planen så flög vi snabbt upp i luften. Vinden var väldigt kylig, men jag älskade det! Äntligen var jag fri från alla bekymmer. Jag kastade en blick bakåt på mina lagkamrater. Nåja, nästan alla. Allt hade blivit sagt om träningen på vägen, så nu spelade vi bara. Qvicken hade försvunnit, så jag satt där lugnt och spanade efter den, samtidigt som jag höll koll på vad som hände runt omkring mig. Den där jagaren var lite långsam, vi måste definitivt fixa det innan nästa match. Tankarna flög fritt, samtidigt som jag spanade runt omkring mig. Helt plötsligt glänste något till, och jag flög ditåt i en rasande fart. Visst var det qvicken. Jag närmade mig marken, men också qvicken, jag kom närmare, närmare, närmare och... Jag stannade. En liten skara personer hade kommit in på quidditchplanen, och det verkade inte direkt som om de tänkte gå. Jag flög ner mot marken i en rasande fart, och hoppade av kvasten. När jag kom närmare så såg jag att det var Potter, Weasley och några fler. Men, det var någon mer med dem. Det var Hermione. Då jag insåg att hon var med dem så gick det en liten stöt igenom kroppen, men jag gaskade snabbt upp mig och såg kallt på dem.
"Vad gör ni här?! Vi har bokat planen idag." Harry bara log och såg så vetande på honom, som om jag precis talat om för honom att himlen var blå. Jag ville stampa foten i marken, men precis då jag var på väg att göra det, så kom jag på hur barnsligt det skulle vara, så jag drog djupt efter andan och såg på dem.
"Vad vill ni? Vad gör ni här?" Min röst var trött, det märkte jag med en gång. De också tydligen, för de såg förvånat på varandra innan Harry tog till orda.
"Vi har kommit för att använda quidditchplanen, men inte till att spela. Det är ju faktiskt allmänt område, och vi har dessutom tillåtelse av Dumbledore att vara här, om så skulle behövas." Han räckte fram ett papper till mig, men jag tog det inte. Jag behövde inte se på det för att veta att det var äkta.
"Vad ska ni göra här?" Harry såg tveksamt på sina kamrater, och jag märkte att jag kände igen flera av dem. Där var Neville Longbottom, Seamus Finnigan, Dean Thomas, Ginny Weasley, och många fler.
"Jaså Potter... Kan inte ens gå ut till quidditch planen nu för tiden utan att dina "livvakter" måste följa med... Men, jag måste säga att jag sällan sett en ynkligare skara... Med vissa undantag då..." Jag log hånfullt mot honom, och kunde samtidigt se hur många av killarna i hans följe spände musklerna och såg argt på mig. Jag visste att jag lekte med elden, men jag brydde mig inte just nu. Hermione lade handen på Harrys axel, och alla i sällskapet slappnade av. Det var konstigt... Hur kunde hon ha sådan makt över dem? Var hon tillsammans med Harry? Tanken slog mig plötsligt, och den gjorde mig så oändligt sorgsen. Men, jag visste inte varför...
"Vilka undantag Malfoy?! Jag visste att du var dum, men inte att du var så dum..." Jag rös ofrivilligt till och såg rakt in i hennes ögon. Kalla som sten var de, och rösten var kall som is. Hon fortsatte:
"Vi är här för att träna. Som Harry redan sagt, men... Vi kan väl lika gärna säga det till dig, även om det bär emot... Vi är här för att träna Försvar mot Svartkonster. Det gick ju riktigt bra förut, tills du och dina små maktgalna vänner bestämde sig för att förstöra allt!" Hennes vänner såg förundrat på henne. Tydligen hade de inte väntat sig en sådan reaktion från henne. Hennes ögon glödde, men de tog tag i henne, och hindrade henne från att göra något mer. Hon lugnade snabbt ner sig, och mina lagkamrater tittade snart in för att se vad som var på gång. När de landat så tog jag mig en titt på klockan. Det började bli lite sent, och jag sade till dem att packa ihop sina saker och började gå mot slottet.Draco
Jag var så arg! Jag visste inte riktigt varför, men jag var arg! Jag kom närmare och närmare Slytherins sällskapsrum, och för varje steg så blev jag mer och mer upprörd. När jag väl kom fram och kom in genom väggen så var jag som ett levande åskmoln. Det enda som fattades var regnet. Men blixtarna fanns där. Tro mig, de fanns där... Jag var rastlös, och gick bara fram och tillbaka efter att ha lämnat mina saker i sovsalen. Alla i uppehållsrummet undviker mig, och jag kan inte riktigt säga att jag klandrar dem. Någon, i sjätte årskursen tror jag, råkade komma i vägen för mig, och jag började skrika och gorma någonting om att
"ska man inte kunna få gå någonstans nu utan att stöta ihop med någon?!" Just då råkade Pansy snubbla på mattan, och ramlade ner på golvet framför mig. Det verkar som om hon föll ganska illa, för hon kunde inte riktigt prata efter det. Jag gick ilsket fram till henne, drog upp henne på fötter, innan jag vände på klacken och försvann ut ur rummet. Jag hade inte planerat det, det bara hände, men jag fann mig själv styra mina steg ner mot quidditch planen. När jag kom närmare så kunde jag se olika sorters gnistor från olika förtrollningar stiga upp mot skyn. Det hade redan börjat bli mörkt, men marken vid quidditch planen lystes upp och flammade. Jag drogs ditåt, men var samtidigt lite orolig för att bli träffad om Longbottom skulle skjuta fel. Jag smög mig försiktigt närmare, och jag stod där och såg på dem alla. Till min stora förvåning så verkade alla väldigt bra på detta. Jag avskyr att behöva erkänna det här, men det verkar som om Potter vet vad han håller på med. Han gick omkring bland dem alla, och han såg vad de gjorde för fel, och vad som var väldigt bra. Jag skrattade när någon gjorde något fel, men jag blev också fascinerad av hur lätt han fick dem att inse vad de gjorde för fel. Han tappade inte humöret, vilket jag skulle ha gjort för länge sedan, utan han tog det lugnt. Log mot dem, hjälpte dem, och fick dem att inse att felet inte var så stort, de behövde bara träna. Jag var så uppslukad av scenen där nere, och alla eldarna som sken välkomnande att jag inte hörde stegen bakom mig, och inte heller såg min angripare förrens det var för sent. Någon höjde en trollstav och riktade den mot mig. Jag kunde inte hjälpa det, jag var fast. Inom mig svor jag. Min far hade alltid sagt till mig att inte hamna i sådana situationer som man inte kan ta sig ur. Och jag gick naturligtvis och hamnade mitt i en sådan. Jag snurrade fort runt, och kände hur paniken började växa. Någon var här, jag kunde känna det, men jag såg ingen. Helt plötsligt hade jag en trollstav i ryggen, och jag kände hur den trycktes mot min rygg. Mina ögon for sökande ner mot quidditch planen, för att se om det var någon av dem som gjorde detta mot mig. Men nej, de var alla där. Men, vänta lite... Någon fattades... Det slog mig plötsligt att jag inte kunde se någon som jag omedvetet måste ha hållit ögonen på i flera dagar... Jag kände fortfarande hur paniken växte, även om jag nu visste vem som stod bakom mig.
"Vänd dig sakta om. Jag kan använda min trollstav mot dig, och jag ska göra det, om du inte gör som jag säger." Rösten var kall som is. Inte hatisk, men kall...
"Vad menar du med att komma hit och spionera? Har du tänkt snappa upp lite information om vad vi gör, så du kan ge den informationen till någon annan? Men jag ska säga dig en sak, och det är att inget av vad du sett här idag, ska du ta med dig tillbaka." Jag vände mig sakta om, och såg rakt in i Hermiones ögon. Jag såg oavvänt på henne, och sade ingenting. Hon stirrade på mig med kyla i blicken, och också någonting som jag inte kunde identifiera riktigt. Hon suckade.
"Vad vill du? Du måste ju ha kommit ut hit av en anledning... Och kom inte med det där snacket om en nypa luft, för det är inte sant, och det vet vi båda två!" Jag suckade lätt, och blåste ut luft mellan mina läppar. Sedan bestämde jag mig för att berätta vad som hänt, till viss del då.
"Jag gick faktiskt ut för att ta lite luft, men sedan fick jag syn på eld skenet och gick hitåt istället. Det är vackert." Det var tydligen det rätta att säga. Hon såg glad, om än inte förvånad ut.
"Tack... Det är jag som fått fram eldarna. De håller kylan borta nu när det är så kallt, och vi ser också vad vi håller på med." Jag nickade mot henne, och vände mig om igen och såg på dem därnere. Hon såg fundersamt, och misstänksamt, att döma av hennes blickar på mig, innan hon gick fram och ställde sig bredvid mig. Inombords log jag. Det blev ganska varmt att stå där, vi syntes inte, men värmen från eldarna steg uppåt mot oss, så vi frös inte precis. Hon ryckte till då någon av dem föll ganska illa, men Harry var genast där och tog hand om det. Då hon såg det så slappnade hon av, och tittade återigen ner på dem, med en lycklig blick i ögonen. Jag kunde inte hjälpa det, mina ögon vandrade hela tiden i hennes riktning, och jag fann mig själv se mer på henne än på alla därnere. Även om det kanske skulle vara bättre att se på dem, för det verkade finnas ganska så värdefulla råd och tips att plocka upp från dem. När jag tillslut slet blicken från henne och såg ner, så gjorde jag en min av avsmak. Han lärde dem att duellera med värdighet, och att alltid vara renhåriga mot sina fiender. Hur kunde man göra det? Man ska ju utnyttja sin fiendes alla svaga punkter. Det hade jag fått lära mig sedan barnsben. När jag vände mig mot Hermione igen, så såg jag att kylan var tillbaka i hennes blick, men det var på väg bort från hennes ögon. Jag tänkte återigen på att jag inte kunde förstå hur Weasley och Potter stod ut med henne. Med henne i närheten så skulle jag inte ha några hemligheter, det skulle inte gå, inte med de där ögonen. Hon såg oavvänt på mig med forskande ögon, och sedan log hon mot mig. Inte hånfullt som jag skulle ha lett mot henne, bara för att hon var den hon var, utan glatt. Hon verkade glad, och för en gångs skull, avslappnad. Jag vet inte vad det gjorde med mig, men jag tog ett steg framåt och omslöt hennes läppar med mina.
