Kapitel 6.

Hennes armar hängde längs sidorna, innan hon flyttade dem högre upp. Hennes armar flyttades allt högre upp, tills jag trodde hon skulle lägga dem runt min hals, men hon knuffade bort mig. Hon såg chockat på mig, innan vreden kom till hennes ögon, och hon såg argt på mig.
"Vad sjutton tror du att du håller på med?" Hon skrek det där, och de som var därnere, såg sig chockat omkring för att se vem som skrikit. Jag tog tag i henne igen, men kysste henne inte denna gång. Jag tog däremot tag i henne, drog henne intill mig, och såg till att hon inte skrek igen. Väldigt effektivt, för hon verkade inte ha väntat sig det, och stod helt stilla. Därnere kunde jag fortfarande se hennes små vänner som verkade leta efter något, men inte efter Hermione. Jag höjde ett ögonbryn mot henne innan jag släppte henne. Den här gången skulle hon inte skrika. Hon stod där och stirrade på mig. Uppenbarligen chockad, för jag har aldrig sett henne bara stå och titta på mig så.
"Såå, tänker du berätta för mig varför Harry inte letar efter dig, eller någon annan heller för den delen?" Jag såg på henne med uppmärksamheten riktad mot henne, och hon suckade och drog ett djupt andetag innan hon öppnade munnen.
"Nej." Sade hon enkelt. ''Jag skulle om du inte gjort sådär mot mig. Bara så du vet." Med de orden så vände hon på klacken och lämnade mig ensam där. Jag såg förvånat på henne innan jag ryckte på axlarna och såg på dem därnere ett tag innan jag vände mig om och gick tillbaka till sällskapsrummet. När jag kom tillbaka så märkte jag genast de andras oro, men jag ignorerade den och gick genast upp till sovsalen. Jag hoppades nämligen på ett möte med någon ikväll.

Jag somnade snabbt, men när jag vaknade så var det fortfarande mörkt ute. Jag snarare anade en rörelse än såg den, och satte mig snabbt upp. Jag hörde snart också snyftningar och gick mot ljudet. När jag kom närmare så såg jag en figur sitta lutad mot väggen, klädd i en midnattsblå klänning i skimrande tyg, med en blå huva som gick med klänningen uppfälld för ansiktet, figuren satt med händerna i knäna och grät. Det var därifrån som ljudet kom ifrån. Jag gick långsamt närmare och sjönk ner på knä bredvid figuren. Jag visste vem det var, men det som hände härnäst var jag inte beredd på. Hon lyfte handen och klippte till mig. Hon snyftade än högre och lyfte huvudet för att se på mig. Jag satt på golvet och tog mig på käken. Jag var ganska säker på att hon slagit den ur led. Hon skrattade till.
"Vad gjorde du det för?" Jag var förvånad. Varför hade hon slagit till mig? Hon fnös.
"Vad tror du? Jag såg dig tidigare idag. Du kysste henne. Du kysste Hermione! Hur kunde du?" Hennes röst var så fylld av förtvivlande att det gjorde ont i mig. Vad skulle jag göra, vad ville hon att jag skulle säga? Hon såg länge på mig innan hon reste sig upp och såg sorgset på mig.
"Det här skulle inte hända, men det är ditt eget fel. Hejdå Draco. Jag hoppas du hittar någon som kan älska dig, och som du kan älska. Utan att säga behöva säga henne lögner." Jag ryckte till. Hon tänkte lämna mig! Jag kom snabbt på fötter och följde efter ljudet av hennes springande steg. Jag kom snart ikapp henne, och jag tog tag i hennes arm.
"Förlåt mig!" Det var första gången jag uttalat de orden till någon. Hon slutade streta emot, och stod bara där och såg ner på marken.
"Jag vet att det är en sak som jag borde ha sagt tidigare, och det tar inte bort vad jag gjort, men jag ångrar mig. Snälla, lämna mig inte. Du lyser upp min dag och du får mig att känna saker som jag aldrig känt förut." Hon slappnade av, och hon lät mig faktiskt hålla om henne nu. Jag suckade och höll henne hårt. Jag såg inte hennes ansikte, men just nu så brydde jag mig inte. Jag höll bara om henne, och kände mig glad för att hon inte lämnat mig. Hon skakade fortfarande lite, men det lade sig snart.
"Jag tänker inte förlåta dig Draco. Farväl..." Hon drog sig ur min omfamning och försvann utan att se sig om. Jag sjönk omtumlad ner mot väggen och gjorde någonting jag inte gjort sedan jag var liten. Innan allt gick fel, innan allt blev som det blev.
Jag satte mig ner, lutade mig mot väggen och grät bittert. Jag kunde inte hjälpa det. Jag hade inte gråtit sedan jag var liten, men nu så grät jag.
När jag vaknade så var jag trött och ögonen var röda. Jag märkte också att kudden blivit fuktig, och jag sade till Crabbe och Goyle att om de kunde komma ihåg det så fick de säga till om att jag inte mådde bra. Jag hade tänkt fejka en förkylning, men jag var så sorgsen att det inte behövdes. Jag lät bedrövlig. Jag hörde dörren till sovsalen slå igen och jag lutade mig tillbaka mot kuddarna och hoppades att jag i drömmarna skulle hamna på en plats där jag kunde glömma det här. Där jag kunde glömma att hon lämnat mig.

Dörren öppnas och slår igen. Tunga, snabba steg hörs i trappan utanför sovsalarna, och i nästa stund så slås den upp. Jag måste erkänna att jag inte hörde något för att jag låg och sov väldigt djupt. För en gångs skull sedan hon lämnat mig så hade jag sovit utan drömmar som hemsökte mig. Utan drömmar om henne... Jag har varit sjuk i över två veckor nu, men det har gått ganska bra ändå. Snape var här första dagen, men det visade sig att jag verkligen fått en förkylning, så han hämtade en flaska från Madame Pomfrey som jag skulle ta varje dag i två veckors tid. Men nu blev jag lite förvirrad eftersom det var mitt på dagen och det var under lektions tid. Lunchen skulle inte vara förrens om två timmar så jag var helt ensam. Den här dörr incidenten var inte så välkommen då jag äntligen fick sova ifred. Jag vände blicken mot dörren och fick världens chock. Jag lyfte händerna och gnuggade mig i ögonen, i tron om att det bara var en dröm, men det visade sig att det inte var det. I dörr öppningen stod... Professor McGonagall? Jag blinkade förvånat till och såg på henne.
"Professor McGonagall? Vad gör du här?" Hon stirrade strängt på mig, och klev sedan in i rummet. Jag har aldrig varit särskilt blyg av mig, men just då så drog jag upp täcket till hakan, och begravde mig bland kuddarna. Hon gick raskt fram till sängen och tittade ner på mig med sträng min.
"Draco Malfoy! Vad är det du håller på med?! Kysser olika elever, är ute mitt i natten, håller till i andra elevhems sällskaps rum! Vem tror du att du är?!" Hon var arg, verkligen arg. Jag kröp djupare ner i sängen och hoppades att det var allt, men det var det inte. Hon gick på både länge och väl, och för varje ord så kröp jag längre ner i sängen. Jag ville verkligen inte höra mer. Plötsligt öppnades dörren igen, och jag kröp lättat uppåt igen, tills jag såg vem det var.
"Ska man aldrig få vara ifred här?!" Jag skrek det där åt dem, och avbröt McGonagalls ordflöde. Hon stannade upp mitt i en mening, och såg chockat på mig.
"Vad håller du på med Mr Malfoy?!" Hon spände ögonen i mig, och jag skälvde till. Herregud, henne skulle jag då inte vilja få riktigt arg på mig... Jag vände återigen blicken mot personen i dörröppningen, och föll ur sängen. Jag kom snabbt på fötter och såg mig snabbt omkring. Jag flämtade, och var alldeles svettig på hela kroppen. Ok, när jag dragit några riktigt djupa andetag så började jag lugna ner mig. Det fanns ingen inne på mitt rum. Allt var lugnt. Jag sjönk ner på knä bredvid sängen, begravde huvudet i mina händer, och grät. Mina axlar skakade, och jag kunde inte hejda tårarna. Jag avskydde mig själv för att visa mig så sårbar, och för att jag blivit så. Detta skrämde mig. Jag skulle inte vara såhär, jag skulle vara den som alla utom de i Slytherin avskydde, och fruktade, i alla fall i skolan, men här satt jag och grät... Jag kunde riktigt höra min fars röst. "En Malfoy visar ingen fruktan, rädsla, eller sårbarhet, för vi har ingen! Vi känner den inte. Glöm aldrig det min son, vi är osårbara. Vi känner inte fruktan eller rädsla, och vi är inte sårbara för någon känsla. Vi blir inte kära som andra. Jag tycker om din mor, men jag älskar henne inte så att jag skulle sörja henne så om jag skulle förlora henne. Jag skulle se henne som ett nödvändigt offer i striden som ligger framför oss. Glöm inte det min son, vi blir aldrig sårade, vi älskar inte som andra, och vi sörjer aldrig. Aldrig, har du förstått?!"
"Aldrig..." Jag upprepade orden tyst för mig själv och reste mig upp. Jag torkade ilsket bort tårarna, och reste mig upp. Jag kunde ju inte precis gå ut, och inte heller gå ner. Men jag gick fram till garderoben och letade fram en liten låda som låg gömd djupt där inne. Innehållet var små saker, kanske inte mycket för omvärlden, men mycket för mig. Jag satte mig på golvet med benen i kors och öppnade försiktigt på locket. Jag hade lovat mg själv att inte öppna den igen under tiden jag gick på Hogwarts, men just nu så bröt jag det löftet. Det låg inte mycket i kartongen, bara ett gulnat foto och en kedja som brutits för länge sedan. Lite andra saker låg också där, men det var de små sakerna som jag koncentrerade mig på. Jag höll upp kedjan mot ljuset och log snett. Den tog fram så många minnen, och det tog bort tankarna på det som hänt förut. Länge satt jag där, med innehållet i asken framför mig, och ingenting hade kunnat få mig att lägga undan det...

Jag gick snart och lade mig igen, och sömnen var välkommen. Jag var så trött, inte bara av att jag gråtit så, utan också av den här jäkla känslan av ensamhet och tomhet som hon lämnat efter sig. Jag saknade henne så in i helvete, och det fanns ingenting jag kunde göra. Jag hade aldrig kunnat hitta henne, hon hittade alltid mig. Jag vände mig om, och såg på dörren in till min sovsal. Plötsligt öppnas den igen, och någon kommer in.
"Draco, varför är du borta från lektionerna? Och kom inte med att du är sjuk, för vi vet båda två att det är en billig undanflykt! Jag ser dig vet du, men nu har jag inte sett dig på över två veckor. Jag sökte efter dig med blicken första dagen, och andra... Sedan började jag förstå att det var mitt fel." Jag vände bort blicken, jag ville inte se på henne. Hon hade övergett mig, visserligen var det mitt fel, men ändå. Jag satte mig upp och hon gick långsamt fram till mig, och slog sig ner på sängkanten. Hennes ansikte var som vanligt dolt i en huva, men jag brydde mig inte, hon var här! Jag trevade på täcket efter hennes hand, och jag hittade den. Jag tog den försiktigt, och till min stora glädje så stötte hon inte bort den, utan kramade min hand. Hon satt där bredvid mig, men sade ingenting, och jag funderade på vad jag skulle säga.
"Förlåt, jag är så ledsen", jag visste inte vad jag skulle säga, det var det enda jag kunde komma på. Jag såg lite av hennes ansikte, och jag kunde se läpparnas konturer, så jag såg att hon log svagt.
"Jag vet. Jag vet det, men det gjorde så ont. Då gjorde det så ont..." Jag såg hela tiden på henne, jag kunde knappt tro att det var sant, hon var äntligen tillbaka. En tår rann nerför hennes kind, men jag tror inte hon märkte det. Jag lutade mig fram för att torka bort den, och då reagerade hon. Hon ryckte till, och drog sig undan en bit.
"Hej, du... Förlåt... Jag tänkte bara torka bort den där tåren på din kind..." Hon slappnade av lite, och log svagt. Hon lyfte handen och torkade bort tåren innan hon flyttade sig lite närmare. Hon satt alldeles tyst där, hon såg inte på mig, men jag visste att hon var väl medveten om att jag var där.
"Draco..." Jag släppte hennes hand och drog mig undan. Det där lät inte bra, och jag kunde inte vara nära henne om det var dåliga nyheter. Hon grep omedelbart efter min hand igen och fångade den.
"Det är inte farligt Draco, Jag tänker inte göra dig illa... Jag ville bara säga att... Jag är ledsen... Jag litade inte på dig, och det är jag ledsen för. Jag hoppas du kan förlåta mig, men... Jag är hemskt ledsen, men jag måste gå..." Hon tryckte min hand och reste sig upp för att gå. Jag klarade det inte, allvarligt... Jag ställde mig snabbt upp och tog tag i hennes handled innan jag vände henne mot mig och kysste henne. Hårt. Hon stelnade till, förmodligen av förvåning över vad jag gjort, innan hon besvarade kyssen. Jag tittade inte på henne, utan hade slutit ögonen, och jag höll bara om henne. Jag behövde känna att hon var nära mig, att hon var Här. Slutligen drog hon sig undan lite, så hon kunde andas, och jag kunde höra på hennes röst att hon log. Jag undvek noga att se henne i ögonen, men jag höll om henne hårt. Jag tänkte inte förlora henne en gång till.
"Jaa... Det var väl..." Hon sade inget mer, hon lutade sig istället fram och kysste mig igen. Jag log mot hennes läppar, innan kyssen djupnade avsevärt, men när vi drog oss undan lite för att hämta andan, så visste jag att hon skulle gå nu. Den enda skillnaden var att jag nu visste att hon skulle komma tillbaka. Det var bara en liten fråga jag ville ha svar på, även om jag visste att jag tog en stor risk genom att ställa den nu, när hon precis kommit tillbaka.
"När får jag veta vem du är?"

Det tog några dagar, men sedan var jag på benen igen. Efter cirka sex veckor så hade vi haft yttligare en danslektion, som gick utan större svårigheter, och vi fick lära oss en ny dans som jag inte kom ihåg namnet på, men det gick bra. Enda problemet var att jag ville att det skulle sluta så fort som möjligt, eftersom jag inte ville hamna i onåd hos henne igen. Det var något med Hermione som fick mig att önska att jag hade henne hos mig hela tiden, och det gjorde mig arg. Jag hade någon som var helt otrolig, och så gick jag omkring och tänkte så. Det fick mig att känna mig skyldig, och arg, men jag slog bort alla tankar på Hermione, och koncentrerade mig på Henne. Jag hade inte haft så mycket tid att tänka på vad hon sagt, och hon hade inte kommit tillbaka efter det, pågrund av allt som var på gång, men jag var inte orolig. Jag visste att hon skulle komma tillbaka, allt jag behövde göra var att vänta.

Det var inte förrens på en trolldryckslektion som jag äntligen fick tid att fundera på vad hon sagt. Vi skulle göra en ganska komplicerad trolldryck, men min far hade låtit mig förstå att den var extremt viktig redan då jag var liten, så den var en enkel match för mig. Snart var alla ingredienser jag behövde färdiga, och jag satt där och väntade på att tiden skulle gå, för den skulle koka i tio minuter innan jag hade i den sista ingrediensen. Jag försjönk i djupa tankar, och jag kunde höra hennes röst, lika klart som om hon stod där bredvid mig. "Du får se, när du är redo. Just nu så ser du så långt dina ögon når, men en dag, då kommer du få se mig, och du kommer få veta när. Det lovar jag dig." Helt plötsligt kände jag en hand på min axel, och jag vände mig chockat om efter att ha återvänt till verkligheten med en duns. Snape stod bakom mig, och han hade en undrande blick i ögonen. Jag såg förvånat tillbaks, och han upprepade lågt sin fråga.
"Är du ok Malfoy? Du verkade vara långt borta..." Jag nickade kort, och såg hastigt på klockan. Mina tio minuter var över på pricken, och jag släppte ner den sista ingrediensen. Snape verkade nöjd, och gick ifrån för att skälla på den klumpiga idioten Longbottom. Den här gången så tänkte jag inte försjunka i drömmar igen, så jag satte mig och såg ut över de andra som var här.

När lektionen var slut så samlade jag snabbt ihop mina saker och började gå mot utgången. När jag därför snubblade över någon blev jag måttligt irriterad, och snäste mot personen som låg där:
"Se dig för din..." Aj då... Jag hade snubblat över Hermione. Jag kom snabbt på fötter och gick därifrån utan ett ord. Jag kände många förvånade blickar i ryggen, men jag kunde inte se tillbaka. Om jag såg på henne så skulle jag bara råka illa ut, och jag kunde inte låta det hända. Jag kunde inte tillåta det. Jag gick mot stora salen och pratade inte med någon, även om flera försökte få mig att stanna. Många satt redan ner och åt när jag kom fram, och jag slog mig ned långt från alla andra i Slytherin. Pansy, Aileen och många fler av deras kompisar såg lite snett och konstigt på mig, och jag kunde inte riktigt klandra dem, jag älskade ju att vara i centrum, men just nu... Jag klarade inte av det. Jag hade ett stort beslut att fatta, och jag visste att hur jag än gjorde så skulle det göra så hemskt ont.
När middagen äntligen var över så försvann jag återigen utan att vilja prata med någon, och jag skyndade mig fram genom korridorerna, ända tills jag slog i någon och personen i fråga föll till marken med en smäll.
"Det där var väl onödigt! Din jävla klumpeduns, måste du alltid slå omkull mig, på ett eller annat sätt?" Det var, av alla idiotiska människor jag skulle kunna träffa på Hogwarts, Hermione. Hon såg surt på mig, och jag stöd där och kämpade med vad jag skulle göra, innan jag ställde mig nonchalant mot väggen utan att hjälpa henne upp. Hon såg på mig med en arg glöd i ögonen, som såg ut att kunna flamma upp när som helst, och reste sig snabbt.
"Man skulle kunna tro, att efter du slagit omkull någon, så hjälper du dem upp, men inte du... Nej då, inte den stora patetiska jubelåsnan Draco Malfoy!" Jag ryckte till. Inte med en min avslöjade hon vad hon tänkte, men hennes ansiktsdrag mjuknade lite, och hon tog ett steg framåt. "Jag ångrar inte innebörden, men alltjämt orden. Förlåt mig." Med det tog hon ett steg bakåt och fortsatte bortåt i korridoren små muttrandes för sig själv. Jag såg länge efter henne med ett förvirrat uttryck i ansiktet. Var det verkligen så jag var? Nåväl, var det så de uppfattade mig, så gick det bra med mig. Jag såg högfärdigt ner på en liten trea som sprang förbi, och när korridoren var packad, så knuffade jag mig fram, oavsett resultatet av vad jag gjorde. När jag kom tillbaka till fängelsehålan så var jag trött, men glad. Nu visste jag vad jag skulle göra...