Kapitel 7.

Dagarna gick, och med dem kom julen allt närmare. Jag brottades med mitt beslut, och jag kände hur det lade sig allt tyngre på mina axlar för var dag som gick. Jag hade inte sett henne efter att mitt beslut blivit fattat, men jag hade fått en lapp av henne vid frukosten... Fråga mig inte hur jag visste att det var från henne, för det vet jag inte, den var inte undertecknad, och den blev lämnad av en skoluggla, jag bara visste. Men när jag skulle lämna ett svar med samma uggla, så flög den. Jag suckade. Det var tydligen inte tid ännu... Jag visste att ju längre jag väntar, desto svårare blir det, men hon kommer ju aldrig, och jag har aldrig kunnat leta reda på henne. Det var inte många som skulle stanna över jul, och det gjorde mig lättad. Jag orkade inte med så många just nu, och dessutom, om hon kom då, eller om jag så bara fick ana hennes närvaro, då skulle antalet personer minska drastiskt, och kanske skulle jag kunna lista ut vem hon var. När jag gick igenom korridorerna så lade jag märkte till alla jul dekorationer som kommit upp, och alla små julälvor som spred ett lätt gnistrande lager över hela slottet. Visst var det vackert, men om någon skulle ha frågat mig om det just då, då skulle jag svara nej, för just nu, så var jag inte på humör för att se på något vackert. Fast, jag skulle ju i och för sig alltid säga nej. Aldrig visa sig svag för någonting. Den första regeln. Det var sent, och då jag vaknade nästa morgon, så var det för en gångs skull alldeles tyst. Jag kunde inte påminna mig om varför, då ljuset talade om för mig att det var sent på förmiddagen, och varför hade ingen väckt mig?! Då slog det mig att det hade blivit jul lov, och nästan alla åkt hem. I alla fall de i Slytherin. Inte ens Crabbe och Goyle stannade i år, och det passade mig utmärkt. Jag ville vara ensam med mitt usla humör, och jag måste få tag i henne! Kunde hon inte förstå att det här var viktigt? Tydligen inte... Jag tog mig upp till stora salen och frös till. Vart fanns elevhemsborden? De var borta, och i dess ställe så fanns det tre mindre bort utplacerade. När jag såg mig om så såg jag att det inte var så många som satt till bords, men tyvärr var inget bord ledigt, och jag blev illa tvungen att sätta mig vid en person jag helst inte ville träffa just nu. Hon såg inte ens upp då jag suckandes drog ut en stol och satte mig ned så långt bort ifrån henne som möjligt. Inte förrens jag var på väg att resa mig upp för att hämta en sak vid hennes ände av bordet så tilltalade hon mig, utan att se upp från boken som hon tagit med sig och nu sökande läste igenom.
"Du kan faktiskt prata med mig vet du... Jag kommer inte att bitas eller något." Jag nickade bara tyst, och satte mig ned på stolen igen.
"Okej..." sade jag tvekande.
"Kan du skicka korven?" Hon nickade, och fortfarande utan att se upp så skickade hon fatet över bordet. Jag tog emot det, och försvann sedan ut ur stora salen då jag ätit färdigt utan att se mig om. Mina steg förde mig, väldigt oväntat, mot biblioteket och jag slog mig ned långt bak för att undvika att bli sedd.

"Jag har letat efter dig, var har du varit?" Jag snodde runt, men det var ingen där. Jag kände igen den där rösten...
"Är det du? Okej, det här är fånigt... Vet du hur löjligt det är att stå här och prata med någon jag skulle vilja säga att jag känner, men som jag inte ens har ett namn på?!" Hon fnittrade bara, och nu kom hennes röst från andra sidan:
"Jag vet, men du vet mycket väl..." "Jaja, att jag inte får se dig innan jag lärt mig se längre än mina ögon når... Men det är en så lång väg dit... Kan jag inte ens få ett namn?" Frågade jag, tyvärr lät jag väldigt desperat. Det var helt tyst, och det gjorde mig lite orolig.
"Är du kvar, eller har du gått?"
"Är vem kvar?" Vid det plötsliga ljudet av en hård, ändå frågande röst snodde jag runt och fann mig själv stå öga mot öga med Hermione. Eller jaa, det var väl lite överdrivet, jag var längre än henne, men i teorin. Jag gav henne bara en hård blick och försvann ut ur biblioteket och ner till uppehållsrummet. Jag höll mig nere i uppehållsrummet fram till julafton, och yttrade mig bara därifrån vid måltiderna, och på juldagen hade jag fattat mitt beslut. Jag vaknade tidigt, och redan innan frukosten serverades, så hade jag hunnit med ett dussin grejer. Hon skulle få se... Vänta du bara... Jag skyndade mig upp till stora salen, och slog mig ned på min vanliga plats, bara för att mötas av den vanliga synen, Hermione sittandes där med näsan i en tjock bok, utan att bry sig det minsta om omvärlden. Jag bestämde mig för att åtminstone en gång, innan jag genomförde det jag skulle, skulle prata med henne, i en vanlig konversation utan elaka ord och så. Mina tidigare försök gick ju inte så bra, så... Vad kan vara mer neutralt än vid frukosten? Sagt och gjort, istället för att bara be om något, så började jag prata med henne.
"Hej Hermione. Kan du skicka osten? Hur har din dag varit än så länge?" Jag tog emot osten, och började äta på en smörgås, och det tog henne säkert tre sekunder att förstå vad jag sagt, och hon stelnade till.
"Hej, Malfoy? Joo, min dag var bra tills du kom hit och började prata, men annars blir den nog bra." Hon stirrade på mig ett tag med ogenomträngliga ögon, och sade tillslut:
"Okej, vem är du och vad har du gjort med den odrägliga Slytherinare som brukar sitta här vid frukosten?" Jag höjde ett ögonbryn mot henne, och var såg O-upphöjt och förvånat på henne i några sekunder innan jag började skratta. Hon såg konstigt på mig, men sade inget men då jag började kippa efter andan så sträckte jag upp en hand mot mitt ena öga, och låtsades torka bort en tår.
"Granger, du sårar mig..." sade jag låtsas ledsen och hon såg kyligt på mig.
"Jaså, men förlåt så mycket då... Vi kan ju inte såra den idiotiske Draco Malfoy på juldagen, neej då... Inte alls..." Mungiporna i hennes ansikte drogs uppåt, och det kyliga, neutrala uttrycket däri försvann. Resten av frukosten satt vi faktiskt och pratade, utan de vanliga hårda orden, och hon verkade ha förlåtit mig för att ha tryckt upp henne mot väggen två gånger tidigare och kysst henne...

Jag väntade tills hon ätit färdigt innan jag drog henne med mig ut ur stora salen och bortåt i korridoren. Jag tog henne med mig till ett rum som inte många visste om, men som jag kunde sitta i väldigt ofta, utan att behöva bry mig om vad andra tyckte och tänkte om mig. Hon började protestera, och jag visste att hon inte skulle komma med mig såvida jag inte sade något.
"Kom, jag har något att visa dig!" Min röst var faktiskt väldigt uppspelt, och annorlunda, nästan bedjande.
"Var ska vi?" Frågade hon skeptiskt, och jag vred snabbt på huvudet och log mot henne.
"Till en plats, jag ska visa dig något."
"Nej Draco, jag vill inte se, höra eller känna någonting från dig hädanefter!" Hennes röst var bestämd, och hon vred sig ur greppet jag hade om hennes handled. Hon vände sig om och började gå därifrån med arga, bestämda steg.
"Hermione, vänta! Jag gör det här för att jag gillar dig!" Jag kan inte tro att jag precis sade det där till henne... Det var ju inte så jag skulle säga det... Hon stannade upp mitt i ett steg, men fortsatte sedan att gå som om ingenting hänt. Jag kände mig besviken, och kände plötsligt hur mycket jag verkligen förändrats sedan sommaren, och jag tänkte inte sluta nu! Jag struntar fullkomligt i tjejen i mina drömmar, hon kan inte mäta sig med Hermione på något sätt, och även om jag sagt så mycket till henne, och menat det, så känns det också fel att vara med henne, om jag inte kan hålla mig borta från en annan. Utan att märka det, så hade jag sjunkit ihop mot väggen, och jag reste mig nu upp och började gå åt samma håll som hon försvunnit åt. Mina steg blev längre, samtidigt som jag gick allt snabbare, allt jag kunde tänka på just nu var Hermione. Precis då jag skulle runda ett hörn hörde jag gråten och snyftningarna. Jag stannade tvärt, och väl medveten om att jag inte borde tjuvlyssna, så gjorde jag precis det. Det tog ett tag innan jag fick veta vem det var som grät, för det gick inte så bra att urskilja en röst i de snyftningarna som reste sig och föll. Först var det bara otydligt mummel jag hörde, men sedan kunde jag höra riktiga ord, om än väldigt lös ryckta.
"Vad ska jag göra? Han säger att det var för min skull, men tänk om han ljuger... Jag gillar honom verkligen, men vad händer då han får veta? Han gjorde det ju mot mig förut, vad är det som säger att han inte gör det igen? Med någon annan? Han har varit så gullig och förstående, han har blivit så förändrad sedan allt det här började... Tänk om det är drömmarna som gjort det, men nej! Det kan det inte vara! Det är någon annan som gjort det..." Mer hörde jag inte. Jag sjönk ner mot väggen och såg chockat framför mig. Hur kunde hon veta något om drömmarna? Jag hade aldrig sagt något om dem. Kunde det vara? Men nej, det var omöjligt! Isåfall hade hon väl sagt något, dessutom borde hon väl ha avslöjat sig i alla fall en gång, men det hade hon inte... Nu när jag tänkte tillbaka så var det nog inte så omöjligt i alla fall... Hon hade ju faktiskt börjat dyka upp omkring då allt hänt. Jag visste att det här inte skulle besvara mina frågor, så jag reste mig upp och gick runt hörnet. Hon satt fortfarande där med benen uppdragna och händerna mot knäna och grät, men vid ljudet av mina fotsteg drog hon ner benen och torkade snabbt tårarna. Jag gled ner på golvet bredvid henne och satt där tyst.
"Vad vill du?" Hennes ögon var fortfarande fulla med tårar och hon såg så sorgsen ut.
"Ta reda på en sak." Hon såg på mig och sedan ner på golvet igen.
"Så du har äntligen listat ut det alltså..." Sade hon lågt.
"Det var du! Men, hur?" Hon höll avvärjande upp händerna och såg tyst på mig.
"Jag är inte riktigt säker, men jag hittade en bok, och bestämde mig för att testa. Du vet väl om att jag besökt dina drömmar väldigt länge va? Inte det? Oj... Väldigt länge så var jag bara där och såg på, men det var förstås innan jag lärde mig att jag kunde fixa som jag ville med dina drömmar, men det slutade med att jag levde mig in i en del av dem också, så jag visste till slut inte när jag gett dig en dröm eller inte..." Jag bara satt där, chockad. Det var hon! Oj, visst hade jag lekt med tanken, men oj...

"Men vänta, då, när jag kysste dig... Varför slog du mig, och lämnade mig?" Hans röst verkade så sorgsen, och så vilsen att jag kände mig som en riktig skurk.
"För att jag inte visste om jag kunde lita på dig. Du kysste mig som om det inte fanns någon annan du var med, och det fick mig att tro att du inte kunde hålla dig till en... Och att du kunde göra detsamma mot mig..." Ojdå, det där verkade träffa honom. Han såg generat ned i golvet, men det fanns något annat i blicken när han såg upp på mig, det var vemod, och... Sorg.
"Jag antar att det här betyder att jag ska gå nu va? Du kan inte lita på mig, och du kommer att gå nu va?" Jag såg förvånat på honom och slog sedan armarna om honom.
"Nej Draco, jag kommer inte att gå igen. Bara om du vill att jag ska det..." Jag drog mig undan lite och såg honom i ögonen, och han såg på mig som om jag var tokig.
"Låta dig gå? Igen? Aldrig! Nu har jag dig, och nu låter jag dig aldrig gå igen! Jag skulle inte göra det i alla fall, för, jag hade tänkt fråga dig som Hermione om du ville vara med mig, innan det här hände... Men nu låter jag dig inte gå! I alla fall inte frivilligt..." lade han till med eftertanke. Jag skrattade mjukt innan jag lutade mig fram igen och kysste honom, utan en tanke på vad som kunde komma att hända. Han var här, han visste vem jag var, och han tänkte stanna.

Det var fortfarande många dagar kvar tills alla skulle komma tillbaka, fortfarande många dagar för mig att komma på vad jag skulle göra, vad jag skulle säga. Jag menar, jag gillade henne verkligen, och att jag nu visste vem hon var gjorde det ju inte sämre. En morgon, det var riktigt mörkt, och faktiskt ganska kallt, vaknade jag tidigt. Jag kunde inte förstå vad som väckt mig, inte förrens jag återigen kände den där ilningen utmed ryggraden. Jag visste absolut inte vad det var, men sen... Ooh, jag blev så arg! Hermione stod där, med en stor hink som fortfarande var lite blöt, men dock, väldigt, väldigt tom. Innehållet fanns nu på mig, och i min säng. Jag for upp med ett skrik, och hon kunde inte hålla sig längre. Hon bröt ihop i fnissattacker, och jaa, jag stod där och stirrade på henne. Dyngsur och med håret hängandes i ansiktet och i stripor längs med sidorna. Hon skrattade så hon grät, och sjönk ihop på min säng, men for upp lika fort då hon kände hur blött det var. Det hela fick henne att skratta ännu mer, och hon kippade snart efter andan.

'Förlåt, men du skulle se dig själv... Det ser jättekul ut...' Hon sjönk ner på golvet, och jag såg lagom roat på henne, jag var ju dyngsur! Jag korsade armarna över bröstet och såg ner på henne med ett sarkastiskt uttryck i ögonen, men ett litet leende lekte i mungiporna, och förrådde mig. Men, vänta lite... Det var något med den här bilden som inte stämde...
'Hermione, hur kom du in här??' Hon lade huvudet på sned och såg länge på mig. Sedan log hon snabbt och kom emot mig.
'Jag gick såklart. Du vet, bara för att du är ensam kvar i Slytherin över jul, innebär inte att du kan säga lösenordet hur högt som helst vet du... Du ska vara glad att det bara var jag som hörde dig...' Jag log kattlikt, och gick sedan mot henne och såg hur hennes ögon spärrades upp av förvåning innan jag fick ner henne på sängen. Det var i sanning, en uppfylld önskan...

'Kom igen Draco! Eller fegar du ur nu?' Jag log stort och kramade en snöboll bakom ryggen medans jag gick mot henne.
'Jag, backa ur?? du måste skoja Hermione. Aldrig i livet! Nej du, jag har någonting till dig, något du förmodligen kommer gilla också...' Hon skrattade lågt, men backade några steg innan hon verkade komma på andra tankar och gick mot mig.
'Jag har någonting till dig också, men hurvida du gillar det eller inte, efter morgonens aktiviteter återstår att se...' Hon kom snabbt emot mig, och det hela gav mig onda aningar, men aldrig skulle jag förstå hur rätt jag hade. Innan jag hann fatta något, och precis tänkt kasta iväg snöbollen så skuter hon iväg en trollformel mot mig.
'Metri Clodious!' Jag såg upp, utan att riktigt förstå varför hon siktade över mig, och blev- dyngsur! Jag höjde blicken, och sköt iväg min snöboll mot henne genom mitt ihällande regn. Hon skrattade bara när den missade henne med flera meter, och jag fick snabbt fram min trollstav och skrek åt henne:
'Mitra Corpulus!' Hon slutade snart att skratta, och hon såg lite småsur ut, alla de där små eldarna var trots allt inget att leka med, hon släckte snabbt mina små eldar och sprack snart upp i ett nytt leende innan hon fick fram en kamera. Jag kände genast igen den, den skulle framkalla en rörlig bild, och försökte rusa över dit och slita kameran ur hennes grepp, jag visste nog vad hon skulle ta kort på. Men, mitt envisa lilla regnmoln följde med mig, och fick mig att stå kvar. Hon log stort och knäppte ett kort innan hon stoppade undan kameran, och fick mitt regnmoln att försvinna genom en sväng på trollspöt. Hon gick emot mig, och även om hon slutat le, och snarare såg ångerfull ut, så visste jag att hon log inombords. Hon riktade trollspöt mot mig igen, och jag backade snabbt undan, men hon skrattade bara, väldigt vilket bra humör hon var på då, och fick vattnet att försvinna snabbt. Jag såg frågade på henne, men hon skakade bara på huvudet.
'Jag vill inte att du ska gå in, vi har ju inte ens börjat...' Med de orden fick hon fram en stor snöboll och slängde den mot mig. Innan jag hann reagera så hade jag fått den i ansiktet, och jag fick snabbt bort snön och skrek efter henne:
'Det är bäst du springer Hermione, för jag ska ha hämd! För allt!' Hon sprang bara fortare, men jag svängde med trollstaven och muttrade en trollformel för snö.
'Clodius Snugiw!' Hon skrek till när en stor snömassa bildades framför henne, och hon föll omkull. Jag kom snabbt ikapp henne, och föll skrattandes ihop vid hennes sida. Hon skrattade med mig, men lugnade så småningom ner sig, och såg upp mot himlen.
'Draco, va...- vad tror du de kommer säga när de får veta? Jag menar, i ett slott fullt med elever, så är det inte så lätt att hålla saker hemliga hela tiden...' Jag svarade inte. Hur gärna jag än ville, så jag hade inget svar på den frågan. Länge låg vi där i snödrivan, men sedan kände jag hur kylan började tränga igenom min kappa, och förstod att hon också måste bli blöt, och kall.
'Kom igen Hermione, vi måste upp till skolan igen...' Hon suckade besviket, men förstod att jag hade rätt.
'Kom igen min sköna dam, det lönar sig inte för slottets hovdam att bli sjuk i detta härliga väder...' Jag skojade lätt med henne, och såg hur leendet återvände. Hon tog min hand, och vi gick långsamt tillbaka mot slottet, och jag visste att denna gång, denna gång, så var det verkligt...

Dagarna gick alltför fort, och snart skulle jullovet vara över, och alla skulle komma tillbaka. Vad skulle egentligen hända då? Skulle hon klara av allt smygande? Just nu verkade hon inte ha något större problem med det hela, men jag kunde redan se de mörka skuggorna under hennes ögon, och jag förstod att hon låg vaken länge, länge och funderade på vad hon skulle göra. Ett förhållande med någon från Slytherin var otänkbart, än mer otänkbart var om förhållandet var med mig. Jag visste att det bästa kanske vore om jag lät henne gå, det vill säga, avslutade det hela, men nu när jag väl hade henne... Nu när jag väl visste vem det var, - jag kunde inte.

Dagen innan alla skulle komma tillbaka så kunde jag inte förmå mig själv att leta reda på Hermione. Vad skulle jag säga? Jag visste att om jag bad henne, så skulle hon fortsätta med charaden, allt detta smygande, men jag ville inte bestämma åt henne. Hon skulle få göra sitt fria val, och jag skulle därför låta henne komma till mig. Jag visste inte att jag skulle kunna göra såhär, låta henne bestämma. Jag trodde alltid att ville jag ha något, då tog jag det, och gjorde som jag ville, utan konsekvenser. Så hade jag blivit uppfostrad, och så hade jag alltid gjort förut. Så, frågan var - varför hade det ändrats?
'Mr Malfoy!' Jag snodde runt. Professor McGonagall kom gående emot mig med ett misstänksamt uttryck i ögonen.
'Vad gör du i dessa korridorer nu under lovet? Nog för att du är en duktig elev, men inte ens du skulle vilja vara här nu under jullovet... Vad står på?' Tusan också. Självklart var väl ändå att jag med min otur skulle stöta ihop med en lärare nu också, men... - Vad gjorde jag egentligen här? Jag visste inte. Allt jag visste var att jag strövat omkring utan något riktigt mål för att reda ut alla dessa stormar inom mig.
'Jag är ute och går omkring i slottet. Även om det är lov, så kan jag inte se något som säger att det är förbjudet att gå omkring här. Dessutom, jag hade långtråkigt...' Hon såg förvånat på mig, och jag log inombords. Nog för att jag gjort något oförlåtligt och börjat umgås med en mugglarfödd, och inte bara umgås, men jag var fortfarande en Malfoy, och jag visste hur man skulle ge svar på tal. Jag vände mig om och gick därifrån efter att ha sagt hejdå.

Ljudet av springande steg nådde mina öron, och jag vände mig snabbt om, ingen där. Jag snurrade runt, men vart jag än vände mig, så såg jag ingen. Vad var det som pågick? Jag ryckte på axlarna, snurrade runt och fortsatte gå, men jag kunde inte skaka av mig känslan av att någon iaktog mig, någon jag inte kunde se, känna eller märka av, bara... en närvaro...
Det verkade inte vara någon där, och ingen skulle komma tillbaka förrens till kvällen. Jag återvände till mitt sällskapsrum, och kom inte på förrens vid middagen att jag skulle frågat Hermione hur hon ville göra. Jag ville veta, om hon sade att hon ville fortsätta, om hon ville vara med mig, så skulle jag jubla inombords, men sade hon att det kanske var bäst att avsluta, då skulle hon omedvetet slita ut mitt hjärta, trampa på det, och gå sin väg, förmodligen utan att se sig om... Jag önskade det första, även om det då skulle tära alltför mycket på henne, så kanske det andra var bäst för oss båda. Ja, jag blev så illa tvungen. Jag måste avsluta detta, innan det går allt för långt, och det inte finns någon väg tillbaka.

Kvällen kom alltför fort, och jag tog mig sakta upp till stora salen och till alla människor som kommit tillbaka. Elevhemsborden var borta, och det högg till i mig, då jag förstod att jag inte skulle få äta med henne igen. Aldrig mer. Hon kanske skulle hata mig, och jag skulle hata mig själv för att jag gjorde det här, men det var för allas bästa.
'Även för din fars bästa... Du skulle inte glömma honom...' Jag suckade tyst för mig själv och satte mig till bords. Jag kastade en blick mot henne, och såg att hon log, men att under hennes ögon fanns det mörka ringar, och ögonen var fyllda med ångest och oro. Det gjorde ont i mig att se henne så, och jag ville helst bara gå upp och hålla om henne, utan att bry mig i vad andra sade, men jag visste att det aldrig skulle hända. Jag var inte stark nog i mig själv. Då alla ätit färdigt skyndade jag mig ut ur stora salen, och väntade. Hon kom snart ut, men dock i sällskap med Potter och Weasley. Hur skulle jag nu kunna få hennes uppmärksamhet? Jag kunde ju alltid, men... Hon skulle bli så arg... Nåja, då fick hon väl bli det då...
'Hey Granger!' Jag visste att jag lät kylig och fördömande, och jag ville sparka mig själv för jag såg smärtan i hennes ögon då hon vände sig om och såg på mig. Potter och Weasley såg argt på mig, och höjde sina trollstavar.
'Lämna henne ifred Malfoy!' Jag såg bara på honom med kallt förakt.
'Jag kan inte minnas att jag talade med dig Potter! Jag ska prata med Her- Granger.' Jäklar! Jag hade nästan sagt lite för mycket där. De såg båda lite konstigt på mig, Hermione såg bara ner i backen, men nickade sedan svagt. Hon följde med mig en bit, och stannade sedan, och såg bortåt i korridoren, vänd från mig.
'Vad vill du? Vill du bryta det hela, så säg det bara. Dra inte ut på det. Jag klarar inte av det... Fast, Man tycker väl att jag borde ha vetat...' Hon såg fortfarande inte på mig, och jag tog ett hårt tag i hennes axlar och vände henne mot mig.
'Hermione, jag är ledsen, men det är för allas bästa.' Hon slet sig loss och såg på mig med eld i ögonen.
'Vad vet du om det? Bäst för dig vill säga! Hur skulle du kunna veta vad som är bäst för mig? Lämna mig i fred Malfoy.' En tår rullade nerför hennes kind, nen hon märkte det inte. Hon såg bara besviket på mig och försvann sedan bortåt. Hon såg sig inte ens om. Det hade känts bättre om hon skrikit åt mig, men hon gjorde inte det. Bara, konstaterade... Jag vände mig om och försvann i riktining mot sällskapsrummet, och sedan in i min sovsal. Jag klarade inte mer. Jag hade kanske gjort det som var säkrast, men knappast det som var bäst... Jag somnade med bilden av henne försvinnande bortåt, ovetande om ifall hon någonsin skulle kunna förlåta mig.

Jag försvann snabbt tillbaka till Harry och Ron, och jag lovade mig själv att de inte skulle få se mig gråta. De visste ingenting om mig och Draco, och... - Nu fanns det inget 'vi' längre. När jag kom fram till dem så vinkade jag kort åt dem, och försvann snabbt uppför trapporna. När vi kom tillbaka till tjocka damen, så fick jag snabbt fram lösenordet och försvann in. De såg undrande på mig, och när jag visade godnatt och försökte komma undan, så drog de tillbaka mig.
'Hermione! Vad är fel? Du har sett konstig ut ända sedan vi kom tillbaks, och efter det att Malfoy pratade med dig, så har du inte ens tittat på oss. Vad är fel?' Harry verkade orolig, och jag kunde inte direkt klandra honom, jag visste att mitt beteende var konstigt, men jag kunde inte säga något. Det var som en klump i halsen, och jag kunde inte prata, men jag tvingade mig själv att se på dem, och log svagt.
'Nej, det är ingenting. Jag lovar, jag är bara...' Rösten dog bort, och jag klarade inte mer. Jag såg på dem med tårar i ögonen innan jag störtade uppför trapporna, och kastade mig på min säng och drog för förhängena innan jag brast i gråt.

Hermione:

Jag visste att jag skulle behöva möta dem snart, men det kändes som om mina ögon var fulla med grus, och det var som om någon släppt lös en hord med stora tunga djur som sprungit över min kropp. Jag hade ont i hela kroppen, men jag var inte riktigt säker på varför. Jag tog mig upp och duschade innan jag sakta och försiktigt fick på mig kläderna och gjorde mig iordning för yttligare en skoldag. Det var inte förrens jag var på väg nerför trappen för att möta Harry och Ron som jag mindes vad som tidigare hänt. Det hela drabbade mig som ett knytnävsslag, och jag satte mig chockat ner i trappan och stirrade tomt framför mig med en tår rinnande nerför min kind. Jag minns inte att någon satte sig ned och pratade med mig, och sedan sprang iväg, orolig. Jag minns inte det, det fick jag reda på först senare.
'Hermione! Vad är det, vad är fel?' Harrys och Rons ord når mig, men det låter så långt borta, som om de egentligen inte finns där, utan bara är ett minne, ett minne av något som jag inte riktigt kan minnas... Nu däremot så kan jag, inte riktigt se, snarare känna en närvaro som slår sig ned bredvid mig, och en annan som sätter sig nedanför oss. De sitter bara där, som två svarta mörka skuggor i en mörk och trist värld. Jag verkar inte längre kunna se färger... Yttligare en tår rinner nerför min kind, men jag märker inte eller den, jag bara sitter där och ser tomt framför mig. Inte förrens någon lägger armen om mig och drar mig intill sig så spricker allt, och tårarna bara rinner nerför mina kinder. Jag märkte då att det var Harry. Jag skulle känna igen hans omfamning om jag så inte sett honom på hundra år.

'Hermione? Vad händer, vad är fel? Allt verkade ju vara någolunda bra igår, även om du verkade lite trött och så, men efter att du pratat med den där...' Rons röst fylldes med avsmak,
'Malfoy, så verkade det som om allt fallit i bitar och allt var förstört... Vad hände egentligen, vad gjorde han?' Han verkade komma på något, och såg rakt på mig med vrede i blicken.
'Han gjorde ingenting va? Om han gjorde det så svär jag...' Jag avbröt honom snabbt i hans rabblande.
'Nej Ron, han gjorde ingenting...' Jag tvekade. Vad skulle jag egentligen säga? Nej Ron, han gjorde ingeting förutom att han tog mitt hjärta, och krossade det sedan som om det hela varit något smutsigt, något som han inte ens borde spilla tid på? Nej, det kunde jag helt enkelt inte säga. Men jag måste ju säga någonting...
'Han berättade bara... Jag borde kanske säga er att jag har träffat någon. Och, jag gillade honom verkligen, och vi hade ett jätte härligt jullov, och nej, inte på det sättet.' Deras chockade miner satte stopp för det jag skulle berätta.
'Men sen, så under de sista dagarna så drog han sig undan, och jag såg honom inte. Jag blev orolig, vad pågick igentligen? Men så igår, så... Jaa, ni känner ju Malfoy... Han hade tydligen sett mig och den här killen tillsammans, och sen igår så när han ville prata med mig och då när vi gick iväg, så gav han mig bevis på att den här killen inte alls gillade mig. Han svek mig, efter att ha lovat att aldrig göra det.'
'Jag vet att det här kanske inte är den bästa frågan att ställa, men... Vem var han?' Harrys röst var varm och behaglig, men just nu lite förvirrad också. Jag skakade bara på huvudet, och han suckade lågt.
'Okej, jag förstår om du inte vill berätta. Men, kom igen nu Hermione, upp med dig, och kom med oss ner för att äta frukost. Visa honom, - vem han nu är, att du är bättre än honom, och förtjänar mycket mer än vad han kan ge dig!' De drog upp mig på fötter, och vi tog oss sakta ner till stora salen. Jag visste att de skulle göra allt för att få mig på bra humör igen, och de skulle göra allt som krävdes för det också.

Draco:

Allt idag hade blivit gjort som i dimma, och de följande dagarna var inte mycket bättre de. Hermione verkade inte ens bry sig om något, och hon var lika kall mot mig som alltid, det vill säga, som innan allt hände. Allt började klarna efter några dagar, och jag blev allt mer som mig själv. Jag såg henne aldrig, och jag brydde mig inte. Iallfall inte utåt. Inom mig så sökte jag alltid efter henne. I stora salen, på lektioner, i mitt minne... Men det som fick allt att klarna än mer, på sätt och vis, var när Potter och Weasley sökte upp mig efter några veckor. Jag måste erkänna att jag var förvånad. Jag hade trott att de skulle komma redan dagen efter och kräva en förklaring till varför Hermione var så kall mot mig, men sedan kom jag på att hon alltid var det, och hade då börjat tro att de skulle komma för att få veta vad jag sagt till henne, och jag blev väldigt besviken då jag inte fick berätta min lilla uppdiktade berättelse för dem. Men men, man kan ju inte få allt.

'Malfoy! Du ska få förklara en sak för oss!' Weasley tryckte upp mig mot en vägg, och jag hånlog mot honom.
'Oj då Weasley. Jag har alltid vetat om att du var hårdhänt, men att du var lagd åt det hållet, det trodde jag aldrig att jag skulle få bekräftat...' Han blev arg, riktigt arg, men Potter hindrade honom som vanligt.
'Strunta i det Ron. Han är fortfarande inte värd det, och dessutom, vi vill bara veta varför du gjorde sådär mot Hermione. Vet du hur ledsen hon blivit sen jullovet? Hon sitter ensam i uppehållsrummets ena fönster och ser ut, och säger inte ett ord till någon. Vi är oroliga för henne, så vi vill veta. Hur kunde du göra det? Trots att du är den du är, kunde du inte låta henne vara lycklig? Var det alltför mycket begärt?' Jag stelnade till, och kände hur jag blev alldeles kall. Hade hon berättat? Det var inte möjligt.
'Potter, jag vet inte vad hon sagt, men jag menade inte att såra henne på det sättet. Jag ville bara hennes eget bästa, och om min far fått veta...' Min röst dog bort då jag snarare kände än såg hur Weasley chockat släppte taget om mig, och sjönk ner på golvet med stirrande ögon som tomt såg framför sig. Potter däremot, såg misstänkssamt på mig och ställde sedan en fråga som vände upp och ner på allt jag sagt.
'Vad menar du? Vad har Du med saken att... Nej, det... -Det är omöjligt, hon skulle inte... Inte, Nej.'