Kapitel 7.
Dagarna gick, och med dem kom julen allt närmare. Jag brottades med mitt beslut, och jag kände hur det lade sig allt tyngre på mina axlar för var dag som gick. Jag hade inte sett henne efter att mitt beslut blivit fattat, men jag hade fått en lapp av henne vid frukosten... Fråga mig inte hur jag visste att det var från henne, för det vet jag inte, den var inte undertecknad, och den blev lämnad av en skoluggla, jag bara visste. Men när jag skulle lämna ett svar med samma uggla, så flög den. Jag suckade. Det var tydligen inte tid ännu... Jag visste att ju längre jag väntar, desto svårare blir det, men hon kommer ju aldrig, och jag har aldrig kunnat leta reda på henne. Det var inte många som skulle stanna över jul, och det gjorde mig lättad. Jag orkade inte med så många just nu, och dessutom, om hon kom då, eller om jag så bara fick ana hennes närvaro, då skulle antalet personer minska drastiskt, och kanske skulle jag kunna lista ut vem hon var. När jag gick igenom korridorerna så lade jag märkte till alla jul dekorationer som kommit upp, och alla små julälvor som spred ett lätt gnistrande lager över hela slottet. Visst var det vackert, men om någon skulle ha frågat mig om det just då, då skulle jag svara nej, för just nu, så var jag inte på humör för att se på något vackert. Fast, jag skulle ju i och för sig alltid säga nej. Aldrig visa sig svag för någonting. Den första regeln. Det var sent, och då jag vaknade nästa morgon, så var det för en gångs skull alldeles tyst. Jag kunde inte påminna mig om varför, då ljuset talade om för mig att det var sent på förmiddagen, och varför hade ingen väckt mig?! Då slog det mig att det hade blivit jul lov, och nästan alla åkt hem. I alla fall de i Slytherin. Inte ens Crabbe och Goyle stannade i år, och det passade mig utmärkt. Jag ville vara ensam med mitt usla humör, och jag måste få tag i henne! Kunde hon inte förstå att det här var viktigt? Tydligen inte... Jag tog mig upp till stora salen och frös till. Vart fanns elevhemsborden? De var borta, och i dess ställe så fanns det tre mindre bort utplacerade. När jag såg mig om så såg jag att det inte var så många som satt till bords, men tyvärr var inget bord ledigt, och jag blev illa tvungen att sätta mig vid en person jag helst inte ville träffa just nu. Hon såg inte ens upp då jag suckandes drog ut en stol och satte mig ned så långt bort ifrån henne som möjligt. Inte förrens jag var på väg att resa mig upp för att hämta en sak vid hennes ände av bordet så tilltalade hon mig, utan att se upp från boken som hon tagit med sig och nu sökande läste igenom."Du kan faktiskt prata med mig vet du... Jag kommer inte att bitas eller något." Jag nickade bara tyst, och satte mig ned på stolen igen.
"Okej..." sade jag tvekande.
"Kan du skicka korven?" Hon nickade, och fortfarande utan att se upp så skickade hon fatet över bordet. Jag tog emot det, och försvann sedan ut ur stora salen då jag ätit färdigt utan att se mig om. Mina steg förde mig, väldigt oväntat, mot biblioteket och jag slog mig ned långt bak för att undvika att bli sedd.
"Jag har letat efter dig, var har du varit?" Jag snodde runt, men det var ingen där. Jag kände igen den där rösten...
"Är det du? Okej, det här är fånigt... Vet du hur löjligt det är att stå här och prata med någon jag skulle vilja säga att jag känner, men som jag inte ens har ett namn på?!" Hon fnittrade bara, och nu kom hennes röst från andra sidan:
"Jag vet, men du vet mycket väl..." "Jaja, att jag inte får se dig innan jag lärt mig se längre än mina ögon når... Men det är en så lång väg dit... Kan jag inte ens få ett namn?" Frågade jag, tyvärr lät jag väldigt desperat. Det var helt tyst, och det gjorde mig lite orolig.
"Är du kvar, eller har du gått?"
"Är vem kvar?" Vid det plötsliga ljudet av en hård, ändå frågande röst snodde jag runt och fann mig själv stå öga mot öga med Hermione. Eller jaa, det var väl lite överdrivet, jag var längre än henne, men i teorin. Jag gav henne bara en hård blick och försvann ut ur biblioteket och ner till uppehållsrummet. Jag höll mig nere i uppehållsrummet fram till julafton, och yttrade mig bara därifrån vid måltiderna, och på juldagen hade jag fattat mitt beslut. Jag vaknade tidigt, och redan innan frukosten serverades, så hade jag hunnit med ett dussin grejer. Hon skulle få se... Vänta du bara... Jag skyndade mig upp till stora salen, och slog mig ned på min vanliga plats, bara för att mötas av den vanliga synen, Hermione sittandes där med näsan i en tjock bok, utan att bry sig det minsta om omvärlden. Jag bestämde mig för att åtminstone en gång, innan jag genomförde det jag skulle, skulle prata med henne, i en vanlig konversation utan elaka ord och så. Mina tidigare försök gick ju inte så bra, så... Vad kan vara mer neutralt än vid frukosten? Sagt och gjort, istället för att bara be om något, så började jag prata med henne.
"Hej Hermione. Kan du skicka osten? Hur har din dag varit än så länge?" Jag tog emot osten, och började äta på en smörgås, och det tog henne säkert tre sekunder att förstå vad jag sagt, och hon stelnade till.
"Hej, Malfoy? Joo, min dag var bra tills du kom hit och började prata, men annars blir den nog bra." Hon stirrade på mig ett tag med ogenomträngliga ögon, och sade tillslut:
"Okej, vem är du och vad har du gjort med den odrägliga Slytherinare som brukar sitta här vid frukosten?" Jag höjde ett ögonbryn mot henne, och var såg O-upphöjt och förvånat på henne i några sekunder innan jag började skratta. Hon såg konstigt på mig, men sade inget men då jag började kippa efter andan så sträckte jag upp en hand mot mitt ena öga, och låtsades torka bort en tår.
"Granger, du sårar mig..." sade jag låtsas ledsen och hon såg kyligt på mig.
"Jaså, men förlåt så mycket då... Vi kan ju inte såra den idiotiske Draco Malfoy på juldagen, neej då... Inte alls..." Mungiporna i hennes ansikte drogs uppåt, och det kyliga, neutrala uttrycket däri försvann. Resten av frukosten satt vi faktiskt och pratade, utan de vanliga hårda orden, och hon verkade ha förlåtit mig för att ha tryckt upp henne mot väggen två gånger tidigare och kysst henne...
Jag väntade tills hon ätit färdigt innan jag drog henne med mig ut ur stora salen och bortåt i korridoren. Jag tog henne med mig till ett rum som inte många visste om, men som jag kunde sitta i väldigt ofta, utan att behöva bry mig om vad andra tyckte och tänkte om mig. Hon började protestera, och jag visste att hon inte skulle komma med mig såvida jag inte sade något.
"Kom, jag har något att visa dig!" Min röst var faktiskt väldigt uppspelt, och annorlunda, nästan bedjande.
"Var ska vi?" Frågade hon skeptiskt, och jag vred snabbt på huvudet och log mot henne.
"Till en plats, jag ska visa dig något."
"Nej Draco, jag vill inte se, höra eller känna någonting från dig hädanefter!" Hennes röst var bestämd, och hon vred sig ur greppet jag hade om hennes handled. Hon vände sig om och började gå därifrån med arga, bestämda steg.
"Hermione, vänta! Jag gör det här för att jag gillar dig!" Jag kan inte tro att jag precis sade det där till henne... Det var ju inte så jag skulle säga det... Hon stannade upp mitt i ett steg, men fortsatte sedan att gå som om ingenting hänt. Jag kände mig besviken, och kände plötsligt hur mycket jag verkligen förändrats sedan sommaren, och jag tänkte inte sluta nu! Jag struntar fullkomligt i tjejen i mina drömmar, hon kan inte mäta sig med Hermione på något sätt, och även om jag sagt så mycket till henne, och menat det, så känns det också fel att vara med henne, om jag inte kan hålla mig borta från en annan. Utan att märka det, så hade jag sjunkit ihop mot väggen, och jag reste mig nu upp och började gå åt samma håll som hon försvunnit åt. Mina steg blev längre, samtidigt som jag gick allt snabbare, allt jag kunde tänka på just nu var Hermione. Precis då jag skulle runda ett hörn hörde jag gråten och snyftningarna. Jag stannade tvärt, och väl medveten om att jag inte borde tjuvlyssna, så gjorde jag precis det. Det tog ett tag innan jag fick veta vem det var som grät, för det gick inte så bra att urskilja en röst i de snyftningarna som reste sig och föll. Först var det bara otydligt mummel jag hörde, men sedan kunde jag höra riktiga ord, om än väldigt lös ryckta.
"Vad ska jag göra? Han säger att det var för min skull, men tänk om han ljuger... Jag gillar honom verkligen, men vad händer då han får veta? Han gjorde det ju mot mig förut, vad är det som säger att han inte gör det igen? Med någon annan? Han har varit så gullig och förstående, han har blivit så förändrad sedan allt det här började... Tänk om det är drömmarna som gjort det, men nej! Det kan det inte vara! Det är någon annan som gjort det..." Mer hörde jag inte. Jag sjönk ner mot väggen och såg chockat framför mig. Hur kunde hon veta något om drömmarna? Jag hade aldrig sagt något om dem. Kunde det vara? Men nej, det var omöjligt! Isåfall hade hon väl sagt något, dessutom borde hon väl ha avslöjat sig i alla fall en gång, men det hade hon inte... Nu när jag tänkte tillbaka så var det nog inte så omöjligt i alla fall... Hon hade ju faktiskt börjat dyka upp omkring då allt hänt. Jag visste att det här inte skulle besvara mina frågor, så jag reste mig upp och gick runt hörnet. Hon satt fortfarande där med benen uppdragna och händerna mot knäna och grät, men vid ljudet av mina fotsteg drog hon ner benen och torkade snabbt tårarna. Jag gled ner på golvet bredvid henne och satt där tyst.
"Vad vill du?" Hennes ögon var fortfarande fulla med tårar och hon såg så sorgsen ut.
"Ta reda på en sak." Hon såg på mig och sedan ner på golvet igen.
"Så du har äntligen listat ut det alltså..." Sade hon lågt.
"Det var du! Men, hur?" Hon höll avvärjande upp händerna och såg tyst på mig.
"Jag är inte riktigt säker, men jag hittade en bok, och bestämde mig för att testa. Du vet väl om att jag besökt dina drömmar väldigt länge va? Inte det? Oj... Väldigt länge så var jag bara där och såg på, men det var förstås innan jag lärde mig att jag kunde fixa som jag ville med dina drömmar, men det slutade med att jag levde mig in i en del av dem också, så jag visste till slut inte när jag gett dig en dröm eller inte..." Jag bara satt där, chockad. Det var hon! Oj, visst hade jag lekt med tanken, men oj...
"Men vänta, då, när jag kysste dig... Varför slog du mig, och lämnade mig?" Hans röst verkade så sorgsen, och så vilsen att jag kände mig som en riktig skurk.
"För att jag inte visste om jag kunde lita på dig. Du kysste mig som om det inte fanns någon annan du var med, och det fick mig att tro att du inte kunde hålla dig till en... Och att du kunde göra detsamma mot mig..." Ojdå, det där verkade träffa honom. Han såg generat ned i golvet, men det fanns något annat i blicken när han såg upp på mig, det var vemod, och... Sorg.
"Jag antar att det här betyder att jag ska gå nu va? Du kan inte lita på mig, och du kommer att gå nu va?" Jag såg förvånat på honom och slog sedan armarna om honom.
"Nej Draco, jag kommer inte att gå igen. Bara om du vill att jag ska det..." Jag drog mig undan lite och såg honom i ögonen, och han såg på mig som om jag var tokig.
"Låta dig gå? Igen? Aldrig! Nu har jag dig, och nu låter jag dig aldrig gå igen! Jag skulle inte göra det i alla fall, för, jag hade tänkt fråga dig som Hermione om du ville vara med mig, innan det här hände... Men nu låter jag dig inte gå! I alla fall inte frivilligt..." lade han till med eftertanke. Jag skrattade mjukt innan jag lutade mig fram igen och kysste honom, utan en tanke på vad som kunde komma att hända. Han var här, han visste vem jag var, och han tänkte stanna.Det var fortfarande många dagar kvar tills alla skulle komma tillbaka, fortfarande många dagar för mig att komma på vad jag skulle göra, vad jag skulle säga. Jag menar, jag gillade henne verkligen, och att jag nu visste vem hon var gjorde det ju inte sämre. En morgon, det var riktigt mörkt, och faktiskt ganska kallt, vaknade jag tidigt. Jag kunde inte förstå vad som väckt mig, inte förrens jag återigen kände den där ilningen utmed ryggraden. Jag visste absolut inte vad det var, men sen... Ooh, jag blev så arg! Hermione stod där, med en stor hink som fortfarande var lite blöt, men dock, väldigt, väldigt tom. Innehållet fanns nu på mig, och i min säng. Jag for upp med ett skrik, och hon kunde inte hålla sig längre. Hon bröt ihop i fnissattacker, och jaa, jag stod där och stirrade på henne. Dyngsur och med håret hängandes i ansiktet och i stripor längs med sidorna. Hon skrattade så hon grät, och sjönk ihop på min säng, men for upp lika fort då hon kände hur blött det var. Det hela fick henne att skratta ännu mer, och hon kippade snart efter andan.
'Förlåt,
men du skulle se dig själv... Det ser jättekul ut...' Hon
sjönk ner på golvet, och jag såg lagom roat på
henne, jag var ju dyngsur! Jag korsade armarna över bröstet
och såg ner på henne med ett sarkastiskt uttryck i
ögonen, men ett litet leende lekte i mungiporna, och förrådde
mig. Men, vänta lite... Det var något med den här
bilden som inte stämde...
'Hermione, hur kom du in här??'
Hon lade huvudet på sned och såg länge på mig.
Sedan log hon snabbt och kom emot mig.
'Jag gick såklart. Du
vet, bara för att du är ensam kvar i Slytherin över
jul, innebär inte att du kan säga lösenordet hur högt
som helst vet du... Du ska vara glad att det bara var jag som hörde
dig...' Jag log kattlikt, och gick sedan mot henne och såg hur
hennes ögon spärrades upp av förvåning innan jag
fick ner henne på sängen. Det var i sanning, en uppfylld
önskan...
'Kom igen Draco! Eller fegar du ur nu?' Jag log
stort och kramade en snöboll bakom ryggen medans jag gick mot
henne.
'Jag, backa ur?? du måste skoja Hermione. Aldrig i
livet! Nej du, jag har någonting till dig, något du
förmodligen kommer gilla också...' Hon skrattade lågt,
men backade några steg innan hon verkade komma på andra
tankar och gick mot mig.
'Jag har någonting till dig också,
men hurvida du gillar det eller inte, efter morgonens aktiviteter
återstår att se...' Hon kom snabbt emot mig, och det hela
gav mig onda aningar, men aldrig skulle jag förstå hur
rätt jag hade. Innan jag hann fatta något, och precis
tänkt kasta iväg snöbollen så skuter hon iväg
en trollformel mot mig.
'Metri Clodious!' Jag såg upp, utan
att riktigt förstå varför hon siktade över mig,
och blev- dyngsur! Jag höjde blicken, och sköt iväg
min snöboll mot henne genom mitt ihällande regn. Hon
skrattade bara när den missade henne med flera meter, och jag
fick snabbt fram min trollstav och skrek åt henne:
'Mitra
Corpulus!' Hon slutade snart att skratta, och hon såg lite
småsur ut, alla de där små eldarna var trots allt
inget att leka med, hon släckte snabbt mina små eldar och
sprack snart upp i ett nytt leende innan hon fick fram en kamera. Jag
kände genast igen den, den skulle framkalla en rörlig bild,
och försökte rusa över dit och slita kameran ur hennes
grepp, jag visste nog vad hon skulle ta kort på. Men, mitt
envisa lilla regnmoln följde med mig, och fick mig att stå
kvar. Hon log stort och knäppte ett kort innan hon stoppade
undan kameran, och fick mitt regnmoln att försvinna genom en
sväng på trollspöt. Hon gick emot mig, och även
om hon slutat le, och snarare såg ångerfull ut, så
visste jag att hon log inombords. Hon riktade trollspöt mot mig
igen, och jag backade snabbt undan, men hon skrattade bara, väldigt
vilket bra humör hon var på då, och fick vattnet att
försvinna snabbt. Jag såg frågade på henne,
men hon skakade bara på huvudet.
'Jag vill inte att du ska
gå in, vi har ju inte ens börjat...' Med de orden fick hon
fram en stor snöboll och slängde den mot mig. Innan jag
hann reagera så hade jag fått den i ansiktet, och jag
fick snabbt bort snön och skrek efter henne:
'Det är
bäst du springer Hermione, för jag ska ha hämd! För
allt!' Hon sprang bara fortare, men jag svängde med trollstaven
och muttrade en trollformel för snö.
'Clodius Snugiw!'
Hon skrek till när en stor snömassa bildades framför
henne, och hon föll omkull. Jag kom snabbt ikapp henne, och föll
skrattandes ihop vid hennes sida. Hon skrattade med mig, men lugnade
så småningom ner sig, och såg upp mot
himlen.
'Draco, va...- vad tror du de kommer säga när de
får veta? Jag menar, i ett slott fullt med elever, så är
det inte så lätt att hålla saker hemliga hela
tiden...' Jag svarade inte. Hur gärna jag än ville, så
jag hade inget svar på den frågan. Länge låg
vi där i snödrivan, men sedan kände jag hur kylan
började tränga igenom min kappa, och förstod att hon
också måste bli blöt, och kall.
'Kom igen
Hermione, vi måste upp till skolan igen...' Hon suckade
besviket, men förstod att jag hade rätt.
'Kom igen min
sköna dam, det lönar sig inte för slottets hovdam att
bli sjuk i detta härliga väder...' Jag skojade lätt
med henne, och såg hur leendet återvände. Hon tog
min hand, och vi gick långsamt tillbaka mot slottet, och jag
visste att denna gång, denna gång, så var det
verkligt...
Dagarna
gick alltför fort, och snart skulle jullovet vara över, och
alla skulle komma tillbaka. Vad skulle egentligen hända då?
Skulle hon klara av allt smygande? Just nu verkade hon inte ha något
större problem med det hela, men jag kunde redan se de mörka
skuggorna under hennes ögon, och jag förstod att hon låg
vaken länge, länge och funderade på vad hon skulle
göra. Ett förhållande med någon från
Slytherin var otänkbart, än mer otänkbart var om
förhållandet var med mig. Jag visste att det bästa
kanske vore om jag lät henne gå, det vill säga,
avslutade det hela, men nu när jag väl hade henne... Nu när
jag väl visste vem det var, - jag kunde inte.
Dagen innan
alla skulle komma tillbaka så kunde jag inte förmå
mig själv att leta reda på Hermione. Vad skulle jag säga?
Jag visste att om jag bad henne, så skulle hon fortsätta
med charaden, allt detta smygande, men jag ville inte bestämma
åt henne. Hon skulle få göra sitt fria val, och jag
skulle därför låta henne komma till mig. Jag visste
inte att jag skulle kunna göra såhär, låta
henne bestämma. Jag trodde alltid att ville jag ha något,
då tog jag det, och gjorde som jag ville, utan konsekvenser. Så
hade jag blivit uppfostrad, och så hade jag alltid gjort förut.
Så, frågan var - varför hade det ändrats?
'Mr
Malfoy!' Jag snodde runt. Professor McGonagall kom gående emot
mig med ett misstänksamt uttryck i ögonen.
'Vad gör
du i dessa korridorer nu under lovet? Nog för att du är en
duktig elev, men inte ens du skulle vilja vara här nu under
jullovet... Vad står på?' Tusan också. Självklart
var väl ändå att jag med min otur skulle stöta
ihop med en lärare nu också, men... - Vad gjorde jag
egentligen här? Jag visste inte. Allt jag visste var att jag
strövat omkring utan något riktigt mål för att
reda ut alla dessa stormar inom mig.
'Jag är ute och går
omkring i slottet. Även om det är lov, så kan jag
inte se något som säger att det är förbjudet att
gå omkring här. Dessutom, jag hade långtråkigt...'
Hon såg förvånat på mig, och jag log
inombords. Nog för att jag gjort något oförlåtligt
och börjat umgås med en mugglarfödd, och inte bara
umgås, men jag var fortfarande en Malfoy, och jag visste hur
man skulle ge svar på tal. Jag vände mig om och gick
därifrån efter att ha sagt hejdå.
Ljudet av
springande steg nådde mina öron, och jag vände mig
snabbt om, ingen där. Jag snurrade runt, men vart jag än
vände mig, så såg jag ingen. Vad var det som pågick?
Jag ryckte på axlarna, snurrade runt och fortsatte gå,
men jag kunde inte skaka av mig känslan av att någon
iaktog mig, någon jag inte kunde se, känna eller märka
av, bara... en närvaro...
Det verkade inte vara någon
där, och ingen skulle komma tillbaka förrens till kvällen.
Jag återvände till mitt sällskapsrum, och kom inte på
förrens vid middagen att jag skulle frågat Hermione hur
hon ville göra. Jag ville veta, om hon sade att hon ville
fortsätta, om hon ville vara med mig, så skulle jag jubla
inombords, men sade hon att det kanske var bäst att avsluta, då
skulle hon omedvetet slita ut mitt hjärta, trampa på det,
och gå sin väg, förmodligen utan att se sig om... Jag
önskade det första, även om det då skulle tära
alltför mycket på henne, så kanske det andra var
bäst för oss båda. Ja, jag blev så illa
tvungen. Jag måste avsluta detta, innan det går allt för
långt, och det inte finns någon väg
tillbaka.
Kvällen kom alltför fort, och jag tog mig
sakta upp till stora salen och till alla människor som kommit
tillbaka. Elevhemsborden var borta, och det högg till i mig, då
jag förstod att jag inte skulle få äta med henne
igen. Aldrig mer. Hon kanske skulle hata mig, och jag skulle hata mig
själv för att jag gjorde det här, men det var för
allas bästa.
'Även för din fars bästa... Du
skulle inte glömma honom...' Jag suckade tyst för mig själv
och satte mig till bords. Jag kastade en blick mot henne, och såg
att hon log, men att under hennes ögon fanns det mörka
ringar, och ögonen var fyllda med ångest och oro. Det
gjorde ont i mig att se henne så, och jag ville helst bara gå
upp och hålla om henne, utan att bry mig i vad andra sade, men
jag visste att det aldrig skulle hända. Jag var inte stark nog i
mig själv. Då alla ätit färdigt skyndade jag mig
ut ur stora salen, och väntade. Hon kom snart ut, men dock i
sällskap med Potter och Weasley. Hur skulle jag nu kunna få
hennes uppmärksamhet? Jag kunde ju alltid, men... Hon skulle bli
så arg... Nåja, då fick hon väl bli det
då...
'Hey Granger!' Jag visste att jag lät kylig och
fördömande, och jag ville sparka mig själv för
jag såg smärtan i hennes ögon då hon vände
sig om och såg på mig. Potter och Weasley såg argt
på mig, och höjde sina trollstavar.
'Lämna henne
ifred Malfoy!' Jag såg bara på honom med kallt
förakt.
'Jag kan inte minnas att jag talade med dig Potter!
Jag ska prata med Her- Granger.' Jäklar! Jag hade nästan
sagt lite för mycket där. De såg båda lite
konstigt på mig, Hermione såg bara ner i backen, men
nickade sedan svagt. Hon följde med mig en bit, och stannade
sedan, och såg bortåt i korridoren, vänd från
mig.
'Vad vill du? Vill du bryta det hela, så säg det
bara. Dra inte ut på det. Jag klarar inte av det... Fast, Man
tycker väl att jag borde ha vetat...' Hon såg fortfarande
inte på mig, och jag tog ett hårt tag i hennes axlar och
vände henne mot mig.
'Hermione, jag är ledsen, men det
är för allas bästa.' Hon slet sig loss och såg
på mig med eld i ögonen.
'Vad vet du om det? Bäst
för dig vill säga! Hur skulle du kunna veta vad som är
bäst för mig? Lämna mig i fred Malfoy.' En tår
rullade nerför hennes kind, nen hon märkte det inte. Hon
såg bara besviket på mig och försvann sedan bortåt.
Hon såg sig inte ens om. Det hade känts bättre om hon
skrikit åt mig, men hon gjorde inte det. Bara, konstaterade...
Jag vände mig om och försvann i riktining mot
sällskapsrummet, och sedan in i min sovsal. Jag klarade inte
mer. Jag hade kanske gjort det som var säkrast, men knappast det
som var bäst... Jag somnade med bilden av henne försvinnande
bortåt, ovetande om ifall hon någonsin skulle kunna
förlåta mig.
Jag försvann snabbt
tillbaka till Harry och Ron, och jag lovade mig själv att de
inte skulle få se mig gråta. De visste ingenting om mig
och Draco, och... - Nu fanns det inget 'vi' längre. När jag
kom fram till dem så vinkade jag kort åt dem, och
försvann snabbt uppför trapporna. När vi kom tillbaka
till tjocka damen, så fick jag snabbt fram lösenordet och
försvann in. De såg undrande på mig, och när
jag visade godnatt och försökte komma undan, så drog
de tillbaka mig.
'Hermione! Vad är fel? Du har sett konstig
ut ända sedan vi kom tillbaks, och efter det att Malfoy pratade
med dig, så har du inte ens tittat på oss. Vad är
fel?' Harry verkade orolig, och jag kunde inte direkt klandra honom,
jag visste att mitt beteende var konstigt, men jag kunde inte säga
något. Det var som en klump i halsen, och jag kunde inte prata,
men jag tvingade mig själv att se på dem, och log
svagt.
'Nej, det är ingenting. Jag lovar, jag är
bara...' Rösten dog bort, och jag klarade inte mer. Jag såg
på dem med tårar i ögonen innan jag störtade
uppför trapporna, och kastade mig på min säng och
drog för förhängena innan jag brast i gråt.
Hermione:
Jag
visste att jag skulle behöva möta dem snart, men det kändes
som om mina ögon var fulla med grus, och det var som om någon
släppt lös en hord med stora tunga djur som sprungit över
min kropp. Jag hade ont i hela kroppen, men jag var inte riktigt
säker på varför. Jag tog mig upp och duschade innan
jag sakta och försiktigt fick på mig kläderna och
gjorde mig iordning för yttligare en skoldag. Det var inte
förrens jag var på väg nerför trappen för
att möta Harry och Ron som jag mindes vad som tidigare hänt.
Det hela drabbade mig som ett knytnävsslag, och jag satte mig
chockat ner i trappan och stirrade tomt framför mig med en tår
rinnande nerför min kind. Jag minns inte att någon satte
sig ned och pratade med mig, och sedan sprang iväg, orolig. Jag
minns inte det, det fick jag reda på först senare.
'Hermione! Vad är det, vad är fel?' Harrys och Rons ord
når mig, men det låter så långt borta, som om
de egentligen inte finns där, utan bara är ett minne, ett
minne av något som jag inte riktigt kan minnas... Nu däremot
så kan jag, inte riktigt se, snarare känna en närvaro
som slår sig ned bredvid mig, och en annan som sätter sig
nedanför oss. De sitter bara där, som två svarta
mörka skuggor i en mörk och trist värld. Jag verkar
inte längre kunna se färger... Yttligare en tår
rinner nerför min kind, men jag märker inte eller den, jag
bara sitter där och ser tomt framför mig. Inte förrens
någon lägger armen om mig och drar mig intill sig så
spricker allt, och tårarna bara rinner nerför mina kinder.
Jag märkte då att det var Harry. Jag skulle känna
igen hans omfamning om jag så inte sett honom på hundra
år.
'Hermione? Vad händer, vad är fel? Allt
verkade ju vara någolunda bra igår, även om du
verkade lite trött och så, men efter att du pratat med den
där...' Rons röst fylldes med avsmak,
'Malfoy, så
verkade det som om allt fallit i bitar och allt var förstört...
Vad hände egentligen, vad gjorde han?' Han verkade komma på
något, och såg rakt på mig med vrede i
blicken.
'Han gjorde ingenting va? Om han gjorde det så svär
jag...' Jag avbröt honom snabbt i hans rabblande.
'Nej Ron,
han gjorde ingenting...' Jag tvekade. Vad skulle jag egentligen säga?
Nej Ron, han gjorde ingeting förutom att han tog mitt hjärta,
och krossade det sedan som om det hela varit något smutsigt,
något som han inte ens borde spilla tid på? Nej, det
kunde jag helt enkelt inte säga. Men jag måste ju säga
någonting...
'Han berättade bara... Jag borde kanske
säga er att jag har träffat någon. Och, jag gillade
honom verkligen, och vi hade ett jätte härligt jullov, och
nej, inte på det sättet.' Deras chockade miner satte stopp
för det jag skulle berätta.
'Men sen, så under de
sista dagarna så drog han sig undan, och jag såg honom
inte. Jag blev orolig, vad pågick igentligen? Men så
igår, så... Jaa, ni känner ju Malfoy... Han hade
tydligen sett mig och den här killen tillsammans, och sen igår
så när han ville prata med mig och då när vi
gick iväg, så gav han mig bevis på att den här
killen inte alls gillade mig. Han svek mig, efter att ha lovat att
aldrig göra det.'
'Jag vet att det här kanske inte är
den bästa frågan att ställa, men... Vem var han?'
Harrys röst var varm och behaglig, men just nu lite förvirrad
också. Jag skakade bara på huvudet, och han suckade
lågt.
'Okej, jag förstår om du inte vill berätta.
Men, kom igen nu Hermione, upp med dig, och kom med oss ner för
att äta frukost. Visa honom, - vem han nu är, att du är
bättre än honom, och förtjänar mycket mer än
vad han kan ge dig!' De drog upp mig på fötter, och vi tog
oss sakta ner till stora salen. Jag visste att de skulle göra
allt för att få mig på bra humör igen, och de
skulle göra allt som krävdes för det
också.
Draco:
Allt idag hade blivit
gjort som i dimma, och de följande dagarna var inte mycket
bättre de. Hermione verkade inte ens bry sig om något, och
hon var lika kall mot mig som alltid, det vill säga, som innan
allt hände. Allt började klarna efter några dagar,
och jag blev allt mer som mig själv. Jag såg henne aldrig,
och jag brydde mig inte. Iallfall inte utåt. Inom mig så
sökte jag alltid efter henne. I stora salen, på lektioner,
i mitt minne... Men det som fick allt att klarna än mer, på
sätt och vis, var när Potter och Weasley sökte upp mig
efter några veckor. Jag måste erkänna att jag var
förvånad. Jag hade trott att de skulle komma redan dagen
efter och kräva en förklaring till varför Hermione var
så kall mot mig, men sedan kom jag på att hon alltid var
det, och hade då börjat tro att de skulle komma för
att få veta vad jag sagt till henne, och jag blev väldigt
besviken då jag inte fick berätta min lilla uppdiktade
berättelse för dem. Men men, man kan ju inte få
allt.
'Malfoy! Du ska få förklara en sak för
oss!' Weasley tryckte upp mig mot en vägg, och jag hånlog
mot honom.
'Oj då Weasley. Jag har alltid vetat om att du
var hårdhänt, men att du var lagd åt det hållet,
det trodde jag aldrig att jag skulle få bekräftat...' Han
blev arg, riktigt arg, men Potter hindrade honom som
vanligt.
'Strunta i det Ron. Han är fortfarande inte värd
det, och dessutom, vi vill bara veta varför du gjorde sådär
mot Hermione. Vet du hur ledsen hon blivit sen jullovet? Hon sitter
ensam i uppehållsrummets ena fönster och ser ut, och säger
inte ett ord till någon. Vi är oroliga för henne, så
vi vill veta. Hur kunde du göra det? Trots att du är den du
är, kunde du inte låta henne vara lycklig? Var det alltför
mycket begärt?' Jag stelnade till, och kände hur jag blev
alldeles kall. Hade hon berättat? Det var inte möjligt.
'Potter,
jag vet inte vad hon sagt, men jag menade inte att såra henne
på det sättet. Jag ville bara hennes eget bästa, och
om min far fått veta...' Min röst dog bort då jag
snarare kände än såg hur Weasley chockat släppte
taget om mig, och sjönk ner på golvet med stirrande ögon
som tomt såg framför sig. Potter däremot, såg
misstänkssamt på mig och ställde sedan en fråga
som vände upp och ner på allt jag sagt.
'Vad menar du?
Vad har Du med saken att... Nej, det... -Det är omöjligt,
hon skulle inte... Inte, Nej.'
