Kapitel 8.

Framtid

'Okej, så det här är vad vi ska göra, okej?' När de andra nickade, fortsatte han efter att ha kastat en blick runt omkring sig, och sänkte rösten.
'När vi kommer ut så håller du dig undan, annars får nog hela skolan ett jävla helvete, och det orkar nog ingen med, iallafall inte vi. Vi går bortåt sjön, och stannar där så länge som möjligt, men vi kan inte lova något. Kan alla här lova mig att ingenting kommer gå snett.' Alla där nickade, och såg allvarligt på varandra.
'Okej. Och nu försvinner vi, och säger inte ett ord till någon. Och du! Du håller dig borta. Allt går i stöpet om någon upptäcker dig. Okej, det var allt, stick nu, och låt INGEN se er!' Alla försvann i sakta mak bortåt i korridorerna, en del pratandes med varandra, andra ensamma, och ingen skulle kunna tro att de pratat med varandra för bara något ögonblick sedan. Allt var som vanligt, och det var så det skulle förbli, iallafall tills allt dessa var över. Tills denna mardröm var över. Ingen fick någonsin veta om deras inblandning, fick någon veta, då kunde de vara säkra på att döden var alltför snäll. De skulle be om att få dö, de visste de alla om, och detta oroade dem, även om ingen sade något. Men trots detta, glödde ännu en liten strimma hopp inom dem, och det var det som fick dem alla att gå igenom och genomföra detta, men risk för inte bara sina egna, men även alla de älskades liv.

Nutid

'Ja... - Jag kan inte tro det...' Harry vände sig långsamt och frågande mot mig.
'Och Hermione? Nej, det är omöjligt! Du hatar henne! Enligt dig har hon alltid varit, och kommer alltid att vara en - smutsskalle.' Han skrek inte åt mig, slog mig inte, han skrek inte ens ut orden, han konstaterade bara vad jag alltid tyckt. Han hade stora svårigheter med att kunna säga ordet, och jag kan inte precis säga att jag klandrar Harry. Han var en av hennes bästa vänner, och visste förmodligen allt om henne, nåja... - Nästan. Men det jag visste om henne tänkte jag begrava och ta med mig i döden. Jag skulle glömma henne, det var jag tvungen till. Det faktum att Ron gav ett ljud ifrån sig, fick mig att vrida på huvudet och se kort på honom.
Ron skakade på huvudet, men lyckades komma på fötter innan han såg på mig. Sedan, helt utan förvarning flög han på mig.
'Ron...' Ojdå, jag tror jag försade mig där, men det fick honom att hejda sig länge nog, och han stirrade bara på mig.
'Du har aldrig kallat mig Ron förut. Vad har hänt med dig?' Jag suckade lågt, och innan jag hann hejda mig, hade sanningen sluppit ur mig.
'Jag föll för Hermione Granger.' Ron såg på mig.
'Föll? Vaddå föll? Snubblade du?' Jag stirrade på honom med stora ögon, och kastade en hastig blick på Harry som sakta skakade på huvudet innan han sakta sjönk ner längs väggen och begravde ansiktet i händerna. Han suckade och såg misstroget på mig innan han svarade Ron.
'Nej Ron, han menar att han...' Jag avbröt honom.
'Säg det inte, för så är det inte! Jag är INTE kär i Hermione!' Ojdå... Sade jag det där? Det verkar tyvärr som det. De stirrar ganska underligt på mig, och Ron ser ut som om han är på väg att svimma. Det verkar dock som om han inte är den enda. Det börjar snurra framför mina ögon, och trots att jag gör allt jag kan för att hindra det, så känner jag hur allt faktiskt verkar snurra, inte bara framför ögonen, och sen blir allt svart.

'Tror du han vaknar snart? Jag menar, okej, han blev nog lite chockad själv över vad han sade, men ändå. Att svimma av sådär... Dessutom, han slog sig ju inte - så hårt...' Röster nådde mig genom ett tjockt lager dimma, det var iallafall så det kändes, och jag kände snart igen Rons röst. Han verkade lite besviken, men samtidigt var det något annat i hans röst som jag inte riktigt kunde identifiera.
'Åh, var tyst Ron. Du ska inte säga något! Du var på väg att svimma själv. Det var tur att Professor Sinistra kom förbi just då, det enda som inte var lika bra var att hon trodde att vi hade fått Malfoy att svimma av och därför gav oss kvarsittning en vecka.' Han lät bekymrad, men samtidigt verkade han bara konstatera det som hänt, inte vilja skylla det hela på mig.
'Sen var det väl också lite vårt fel att han faktiskt svimmade av.' Jag hörde hur Ron genast började protestera.
'Men Harry! Hur skulle vi kunna veta att det var Han som Hermione hade träffat? Jag menar, det var ju inte precis som om hon sagt något. Allt hon sade var ju det att hon träffat någon, men att Malfoy sagt henne att han sett henne med någon annan, och förmodligen ville se henne ledsen. Jävla fegis! Jävla fegis som ens vågade såra Hermione! Hon är det absolut bästa som kan hända någon, och om hon var min flickvän så skulle jag aldrig släppa henne, eller göra något för att såra henne. Inte för att jag ser henne på det sättet, men... Du vet vad jag menar va, eller hur Harry?' Han tvekade lite, innan han fortsatte.
'Jävla fegis! Det var iallafall vad jag tyckte då, men sen får jag veta att det var Han! Vår fiende! Jag trodde faktiskt att hon visste bättre än så! Och sen Harry, säg mig... - Varför sitter vi här och väntar på att han ska vakna upp, av just de orsaker som jag just sagt dig?' Jag bestämde mig för att det var dags att öppna ögonen då, men upptäckte snart till min stora förtvivlan att det inte gick. Jag kunde inte ens röra mig. Helt plötsligt hörde jag dock Harry dra efter andan och ropade sedan efter Madame Pomfrey. Hon kom snart springande och började dra i olika leder på mig, och så snart hon var nöjd med vad hon nu än gjorde, så kunde jag helt plötsligt se och röra på mig igen. Det var härligt, även om jag var lite förvirrad om varför hon gjort så.
'Vad hände egentligen? Och jag vill inte höra något mer om att jag svimmade, det vet jag redan, men resten?' Jag vände mig mot Madame Pomfrey, men det var Harry och Ron som gav mig ett svar.
'Jaa, joo... - eeh, det var så att när du svimmat av så försökte vi väcka dig, vi hade till och med en hink vatten över dig, men du reagerade inte...' Han gjorde en svepande gest över min klädnad, och jag upptäckte att den var dyngsur.
'Så vi fick väl lite panik och tog dig till Madame Pomfrey. Hon gjorde något konstigt, och sade till oss att stanna här tills du vaknade. Det var väl då Ron fick sitt lilla utbrott som du nog hörde...' Jag nickade sakta och försökte ta in vad som nyss sagts.
'Okej, men hur länge var jag borta då?' Jag såg misstänkssamt på de båda Gryffindorarna. Jag ville inte gärna veta vad de kunde tänkas ha gjort mot mig då jag var avsvimmad. De bara log mot mig, och det måste slagit dem vem sjutton jag var, för deras leenden svalnade fort.
'Jaa, inte såå länge. En tjugo, trettio minuter kanske...' Ron ryckte på axlarna som om det var knallkorts turneringen han snackade om, och inte något som det här. Men samtidigt, - jag visste hur han skulle reagerat om Harry eller gud förbjude, - Hermione låg där och var avsvimmade. De nickade mot varandra innan de vände sig mot mig igen och log svagt. Sen kom en helt oförberedd fråga som skickade mig långt bort.
'Såå, vad ska du göra med ´Mione nu då?'

Vi skildes åt utanför dörren till sjukhusflygeln och jag lämnade dem med ett leende spelandes på mina läppar. Vem kunde ha trott det? Hermione hade haft rätt, de var faktiskt inte så illa. Och de skulle fixa en hel del nu, samtidigt som vi beslutat att vi hade en hel del att göra så de försvann i motsatt rikning så fort vi kommit bort från Madame Pomfrey för att sätta igång. Allt jag behövde göra var att luta mig bakåt i en bekväm stol och vänta på att få göra mitt drag, men än så länge låg bollen i deras händer.
Jisses... Vad sjutton hade jag gett mig in på?

Hermiones synpunkt:
'Harry, Ron! Var har ni varit? Jag har letat överallt efter er!' Ron öppnade munnen och svarade mig snabbt.
'Ååh, vi har bara varit i sjukhus... Aaj! Vad gjorde du så för... Jaha...' Harry hade armbågat Ron väldigt diskret, men samtidigt väldigt hårt, och snart förstod han vinken. Hermione skulle ju inte få veta något om det hela förrens senare.
'Ääh, vi har bara dragit omkring du vet. Harry lyckades skära sig på en bit glas då vi var i köket, och det var därför vi var i sjukhusflygeln.' Jag såg misstänkssamt på dem, men sade inte emot. Jag visste hur klumpiga de båda kunde vara, Harry - till trots sina sökar reflexer.
'Kom igen nu ´Mione! Jag är hungrig. Följ med oss ner till Stora salen och ät middag.' Vi skrattade åt denna kommentar, och jag följde med dem ner. De log uppmuntrande mot varandra, och var nöjda med att hon log. Detta trots att de visste att hon fortfarande var ganska sorgsen, och även om det smärtade dem, så visste de det enda som skulle kunna hjälpa dem här. Men den planen behövde fortfarande sättas i verket.

'Ron! Du vet att du inte borde äta så mycket! Det är ditt eget fel att du mår så dåligt nu. Förvänta dig inget medlidande från mig.' Jag log smått då jag sade detta, och Harry skrockade.
'Jag avskyr verkligen att säga det här, men hon har rätt. Du borde verkligen inte ha ätit så mycket.' Ron log bara smått, och grimaserade sedan då hans hand kom i kontakt med magen.
'Okej okej, men det var ju så gott! Och jaa, jag vet. Nästa gång så vet jag att vi kommer få det igen. Och maten tar inte slut så jag behöver ingen hö skyffel för att få ner allt så fort som möjligt...' Han log snett och vi fortsatte skrattandes uppför trapporna på vägen till vårt sällskapsrum.

'Ron! Om du aldrig kan lära dig att hålla klaffen kommer vi hamna i bråk igen. Och inte med Slytherinare denna gång, utan med någon helt annan, någon mycket värre!!' Harry väste åt Ron då de kommit in i sällskaps rummet och Hermione försvunnit upp till sin sovsal för att hämta en bok hon ville visa dem något i. Ron såg generat tillbaka på Harry.
'Förlåt Harry, det var liksom inte meningen, det bara blev så. Jag vet att jag inte världens ljushuvud, men jag vill inte se henne så här. Vad ska vi göra?' Harry såg fundersamt ut i tomma luften innan han log kort och de smaragd gröna ögonen glittrade bakom glasögonen.
'Vi Ron, ska inte göra någonting... Förutom att kalla ihop några personer och fixa ihop lite grejer. Det här är vad vi ska göra....' Han lutade sig fram och började viska i örat på Ron som spärrade upp ögonen då och då, och då hela iden var framförd brast de båda ut i ett skratt som klingade genom uppehållsrummet.
'Vi måste ju fortfarande tänka igenom en del saker en gång till, men vad tror du om det hela?' Han log illmarigt mot Ron som brast i skratt igen. I ett låtsats försök att vara allvarlig och professor liknande sade han;
'Ja min gode man, det kan nog mycket väl tänka sig att fungera, men du förstår fysikens lagar tillåter inte att en...' Hans röst dog meninsfullt bort och de brast i skratt igen. Ginnys nyfikenhet hade väckts och hon kom gående emot dem. Ron fick syn på henne, och vinkade glatt henne till sin sida.
'Älskade syster! Med din expertis kan vi inte annat än lyckas. Vill du hjälpa oss?' Hon såg storögt på sin bror och vände sig sedan något chockad till Harry.
'Vad har hänt? Vad har du gjort med min bror, eller vänta lite, var ÄR min bror?' Harry skrattade bara åt henne och Ron tog ett tag om hennes midja innan han drog ner henne i soffan och lutade sig konspiratoriskt emot henne och vinkade åt Harry att följa hans exempel.
'Ginny, min kära, kära syster. Du ska bli vår medbrottsling!' Hon stirrade storögt på sin bror.
'Medbrottsling, - vad snackar du om?! Vad har ni nu hittat på!?' Rösten hade höjts hela tiden, och Harry slog nu handen för munnen på henne för att hon inte skulle få allas uppmärkssamhet.
'Lyssna på mig Gin. Ta det lugnt, och var snäll och skrik inte. Okej?' Hon nickade kort, hon var nu väldigt arg.
'Okej, såhär är det...' Återigen lutade de sig framåt, skillnaden var att nu var de tre, och med Ginnys ideer kunde de komma mycket längre i det hela, dock kunde hon inte avhålla sig från ett väldigt högt
'Vad säger ni att hon har gått och gjort säger ni?!?', som fick alla i sällskapsrummet att tystna och förvånat titta på dem. Ett argt viskat;
'Håll Klaffen Gin! Vill du vara med eller inte?,' Fick henne däremot tyst och de fortsatte planera.

'Okej, såå... Ni fixar grejerna, och jag fixar lite folk och det?' Ginnys röst var tyst, men hon lät väldigt uppåt och väldigt glad. Harry och Ron nickade lättat mot henne.
'Just det. Du fixar det så fort som möjligt. Helst idag, och du vet. Det behöver inte vara enbart Gryffindorare. Någon från något annat elevhem vore faktiskt väldigt smart skulle jag tro... Men, vi litar på dig Gin, och du fixar det. Ojdå, Hermione är på ingång. Gå Ginny, vi snackar med dig sen.' Hon nickade kort och försvann ut i folkvimlet som bildats då ingen längre kunde dölja det faktum att de VÄLDIGT gärna ville veta vad som egentligen pågick.
'Du var borta väldigt länge ´Mione... Vad hände? Tappade du bort dig i tornet?' Hon skrattade lätt och slog sig ned på soffan Ginny nyss suttit.
'Hahaha, väldigt lustigt... Nej, men faktum är att boken jag letade efter försvunnit. Jag kan inte förstå vart den tagit vägen, jag hade den ju i förra veckan...' Hon ryckte på axlarna och vände sig mot killarna.
'Såå. vad har ni hittat på då jag varit borta då?'

'Såå, vad har ni hittat på då jag varit borta då?' Jag vände mig mot Harry och Ron, men efter en kort blick på varandra ryckte de på axlarna.
'Ååh, mest ingenting. Vi har bara suttit här och pratat medans vi väntat på att du skulle komma tillbaka.' Jag nickade betänksamt.
'Okej, men killar... Jag är väldigt hungrig just nu... Kan vi inte gå ner till Stora Salen för att få tag i något att äta?' Ron var genast med på noterna, det kunde man se, och då jag fick reda på att det gått hela fem timmar sen jag försvunnit upp till rummet gick det runt i huvudet på mig. Jag kunde inte förstå hur tiden försvunnit så...
Vi gick snabbt ner till Stora Salen, och jag såg ofta hur Ginny irrade omkring och pratade med elever får alla möjliga elevhem, och det snurrade i huvudet på mig. Vad höll hon på med egentligen? Hon gestikulerade med armarna och hon pratade tydligen snabbt och väldigt ivrigt, och även om någon sett motvillig ut till att tala med henne från början, så var de tydligen väldigt snart med på noterna och såg lika ivriga ut som hon. Jag kunde verkligen inte FÖRSTÅ vad som pågick... Det gjorde mig ännu mer förvirrad då Ron plötsligt störtade upp från ett samtal han haft med Harry och spurtade fram till sin syster. Han sade lågt något till henne innan hon surmulet nickade och försvann tillbaka till sin plats vid bordet. Jag såg inte mycket av det här, och jag orkade inte heller riktigt bry mig. Jag hade fullt upp med skolan, och med allt annat som hörde till att jag helt enkelt inte hade tid att tänka på annat, men det förklarade ändå itne varför mina tankar fortsatte sväva bortåt mot ett annat bord i stora salen, till en annan person som hade absolut Ingenting med skolarbetet att göra...

Dagarna gick, och vi kom allt närmare Alla Hjärtans Dag, något jag absolut inte såg fram emot. Jag hade aldrig haft någon speciell att fira dagen med, men nu skulle minnet av denna någon att spöka runt och göra mig på dåligt humör, om inte annat, göra mig sorgsen.
Men detta till trots så beslöt jag mig för att skjuta alla sådana tankar åt sidan och jag begav mig hel hjärtat iväg med Ginny till Hogsmeade för att leta efter en klädnad till balen. Jag hade ingen kavaljer, men det berörde mig inte. Jag hade ingenting emot att gå med mina vänner, så jag, Harry, Ron, Ginny och några fler hade beslutat oss för att alla gå ihop. Men tillbaka till nutiden...
Parvati, Lavender, Ginny och jag drog oss mot en finare klädbutik i Hogsmeade efter att ha 'släppt av' killarna på tre kvastar. Det var iallafall vad de andra tjejerna sade, jag själv sade att vi låtit dem springa sin väg av barmhärtighets skäl. De andra hade vikt sig dubblet av skratt då de hört det, och Ginny hade lett mot mig bakom handen och nickade snabbt. Vi visste båda två hur mycket killarna våndades av att följa med oss in och köpa saker såvida det inte gällde något ätbart eller något skämtbart. Vi kom äntligen fram, och vi steg snabbt in för utan att vi märkt det hade det börjat regna. Inte vanligt regn utan slaskigt snöblandat regn. Vi drog med oss Parvati och Lavender in i affären då de stod och suckade över en klänning i skylt fönstret. Jag kunde inte riktigt klandra dem, klänningen var otroligt fin, men det var inte så trevligt att stå ute, och deras klänningar var riktigt fina. De hade alla tre följt med som smakråd då jag skulle prova min, och de hade entusiastiskt tagit på sig uppgiften att hitta den perfekta klänningen åt mig. Detta arrangemang gjorde mig orolig då Parvati lastade på mig klänning efter klänning, höll upp en mot sidan av mig och kollade den mot mitt ansikte och hår innan hon skakade på huvudet, hängde tillbaks den och tog upp en annan. Tillslut tog jag klänningarna jag hade i famnen och gick mot omklädningsrummet och provade de olika. För varje klänning var jag tvungen att komma ut och visa mig för de andra, och när jag kom ut iklädd en enkel vit klänning, den sista jag skulle prova innan vi letade vidare så stod de alla och pratade medans de väntade på att jag skulle komma ut så jag harklade mig lätt och de vände sig mot mig och drog efter andan.
'Hermione... Du ser strålande ut!' Kom det snart från Lavender och de andra nickade.
'De har rätt Hermione, du ser jättevacker ut.' Ginny log mot mig, och jag snurrade runt ett varv och stannade sedan plötsligt. Jag hade fått syn på otroligt vacker syn.

Jag hade sett dem gå in i affären för över en timme sedan, och hela tiden hade jag brottats med mig själv om ifall jag skulle gå dit och se vad de höll på med. Men jag hade hållit emot, fram tills nu. Jag tyckte det var konstigt att de var borta så länge, okej, det var en kläd affär, men vad skulle hon in dit och göra? Okej, jag var tvungen att erkänna att jag hade iakttagit henne, och det var något jag inte skulle göra, men det kunde inte skada att bara titta om jag nu inte kunde vara tillsammans med henne. Kunde jag då inte få iaktta henne på avstånd?
Jag gick fram till skylt fönstret och såg in medans jag uppmärkssamt låtsades iaktta de olika klädnaderna som hängde i fönstret. Jag ser ganska få kunder, men jag kan upptäcka tre tjejer från Hogwarts där. De tre från Gryffindor. De följde med Hermione in... Men, var är hon?
Helt plötsligt öppnas dörren till ett mindre rum, och ut kommer hon. Jag drar häftigt efter andan och iakttar henne. Hon är så vacker. Den vita klänningen är enkel, konstruerad helt rak med lätt fall och ytterst tunna band på den annars helt raka överdelen. Ett vitt flortyg vilar på nederarmarna, och hon ler. Jag har inte sett henne le på evigheter verkar det som... Jag suckar, och upptäcker att jag har hållit andan ett bra tag. Hon snurrar runt och det får andan att stocka sig i halsen på mig då jag upptäcker att hon stannat och nu ser rakt mot mig...

'Draco!' Jag stannade upp och suckade inombords. Varför jag? Långsamt vände jag mig om och såg på Pansy och Millicent som kom gående emot mig.
'Jaa?' De började fnissa, och jag suckade djupt, men ingen av dem märkte det. När de äntligen samlat sig så log de båda mot mig, och det vände sig i magen på mig. De två leendes var ingen vacker syn. Pansy fladdrade med ögonfransarna mot mig, och jag tror hon hoppades på att jag skulle falla för det, men för att vara ärlig mot mig själv så såg det hemskt ut.
'Joo, Draco. Vi båda satt och pratade med varandra i uppehålls rummet, när vi upptäckte att ingen av oss har en kavaljer till balen, och när vi gick igenom möjliga killar upptäckte vi att du inte heller hade någon att gå med, så vi tänkte att du kunde gå med någon av oss. Såå, välj nu. Vem av oss vill du gå med?' Jag svalde. Skulle jag välja mellan dessa två? Det var som att välja mellan pest och kolera.
'Såja Pansy, ta det lugnt. Du förstår väl att jag inte kan säga det till er så här på rak arm? Det är ett alldeles för svårt beslut att fatta på så här kort tid.' Hon plutade med munnen, vilket fick henne att se ut som en rynkig ful hund. Jag ville bara vända mig och lägga benen på ryggen innan jag försvann och gömde mig, men jag kunde inte göra det. Det förvånade mig att jag inte sett det hos henne förut, men jag kunde inte gå tillbaka och göra någonting ogjort. Pansy och Millicent såg på mig med fundersamma miner. Förmodligen försökte de få fram en förolämpning i det jag sagt, men då de inte hittade någon tog Millicent till orda.
'Men Draco, det är bara tre dagar kvar till balen, och vi måste få veta så vi kan matcha våra klänningar.' Jag log inställsamt mot dem.
'Men då säger vi såhär. Jag går själv. Jag är en Malfoy, och jag tänker inte tvingas in i något som jag inte vill. Har ni glömt vem jag är?' Frågade jag högdraget, och med en låg, varnande ton till dem. Jag såg plötsligt hur rädslan återvände till deras ögon, och de verkade krypa ihop inför min blick, som jag medvetet gjort hård och kall som is och mitt ansikte var känslolöst. De skakade på huvudet, och sprang iväg för att informera alla om att det man skulle göra inför balen var att gå ensam. Det var vad som var 'inne' nu. Jag hörde ljudet av springande fotsteg bakom mig och snurrade runt, bara för att få syn på Ginny och, -Hermione. Hermione såg chockat på mig, och det var ljudet av hennes steg jag hörde. Hon sprang därifrån. Ginny stod tre meter ifrån mig och såg förtvivlat och ursinnigt på mig innan hon tog ett steg fram för att följa efter Hermione. Jag visste att jag inte borde, men samtidigt kunde jag inte låta bli. Jag sprang efter henne.
'Hermione!' Hon sprang fort! När jag ens började närma mig henne så var hon redan utanför Hogwarts dörrar, och var på väg bort mot den förbjudna skogen.
'Hermione!' Skrek jag igen, och hoppades att hon skulle sakta ner, men tvärtom så började hon springa fortare, och det fick mig att sakta ner. Jag spelade Quidditch, och var i väldigt god form, men hon verkade springa på ren vilja om det nu var möjligt. Hon ville verkligen inte prata med mig. En snabb blick på min klocka visade att det tagit henne tre minuter att komma hit, och jag var väldigt imponerad. Det tog i vanliga fall tio. Jag hörde steg bakom mig efter ett litet tag, och vände mig förvånat om och fick syn på Ginny, Ron och Harry.

'Malfoy! Vad sjutton tror du att du håller på med?!' Jag tog förvirrat ett steg bakåt och de stannade upp. Ginny lutade sig fram och stödde händerna på knäna medans hon försökte hämta andan. Jag fattade absolut ingenting. Vad hade jag gjort? Allt jag ville var att få prata med henne...
'Din... Din... -Din stora Jubel idiot!' Ginny flämtade fram orden, men jag lade ändå märke till ilskan bakom orden. Ron vände sig till sin syster med en förvirrad och förvånad uppsyn.
'Gin... Vad menar du med Jubel idiot?' Hon lyckades faktiskt skratta innan hon lyfte handen och löst slog till mig i ansiktet. Det gjorde inte ont, men jag blinkade förvånat mot henne iallafall.
'Jubel idiot är ett mugglar uttryck, och det är just vad han här är!' Hon såg nedlåtande på mig och jag blev återigen imponerad. Jag hade inte trott att en Weasley kunde vara nedlåtande. Ron var inte nedlåtande, han var förolämpande, men Ginny, jaa... Hon var en annan sak.
'Vaddå, ett mugglar uttryck?' Ron skrattade lite efter den kommentaren, och Ginny såg argt på honom innan hon svarade.
'Nej, en jubel idiot! Hur kunde du?!'

Jag var ledsen och sårad. Hur kunde han göra så mot dem? Nåväl, jag skulle inte tänka mer på det.
'Hermione? Är du klar än? Balen börjar om bara några minuter, så vi kanske skulle ta och gå ner?' Jag log en sista gång mot mig själv i spegeln innan jag gjorde en grimash och försvann ut genom dörren och ut till Ginny, Harry och Ron som väntade på mig.
'Wow, -Hermione... Du, jaa...' Ron blev lite röd om öronen och vände bort blicken och Ginny tog vid.
'Du ser fantastisk ut. Det är vad min något stolte, generade bror försökte säga,' Hon log och Ron gav henne en ilsken blick innan han gav upp och började skratta.
'Jaa, okej. Der ser verkligen fantastisk ut ´Mione.' Harry bara log mot mig, och erbjöd mig sin arm och Ginny sin andra, och Ron erbjöd mig sin innan vi sedan gick ner mot Stora Salen.
Sanningen var också den att jag kände mig fantastisk just nu. Fjärde året var absout ingenting jämfört med i år...

Viskningarna började redan då vi kom i närheten av salen. Men jag tror att det mer beror på att den berömde Harry Potter beslöt sig för att dyka upp med sina vänner istället för att bjuda någon på balen. Skrattandes skildes de fyra vännerna åt vid ingången till Stora Salen, och Ginny och Harry försvann bort mot Seamus, Dean, Parvati, Lavender naturligtvis, man kunde verkligen inte skilja Lavender och Parvati åt. Jag skrattade tyst åt det och Ron såg frågande på mig. Jag skakade på huvudet och log mot honom och vi fortsatte inåt i Stora Salen. Jag kunde knappt tro det. Stora Salen hade varit stängd under hela dagen, och inte undra på. Det var otroligt vackert! Himlen utanför var mörk, och stjärnorna tindrade, men inne i salen var ljus tända, och de gav ett vackert, mjukt intryck till den sal som bar med sig så otroligt många minnen. Jag lutade mig närmare mot Ron och han böjde huvudet för att lyssna på vad jag hade att säga.
'Jag kan inte tro att det är sant.' Han såg frågande på mig, och jag log sorgset mot honom.
'Stora Salen har funnits här i över tusen år, och ändå ser den ut som om den byggdes för bara något år sedan. Men, om man tänker på allt den rymmer just nu, och har rymt under så många tidsåldrar, så kan jag knappt tro att det är sant. Alla minnen, förhoppningar, och alla händelser, ryms här, under just detta tak, och de kommer för alltid finnas kvar, långt efter att vi försvunnit, men det gör mig ändå så sorgsen, men samtidigt så glad. Stora Salen kommer stå här i många, många år till, men det kommer inte vi. Jag önskar bara...' Min röst dog bort, och jag kastade en blick på Rons ansikte. Det verkade som om han förstod precis vad jag menade, och han kastade en sorgsen blick på mig, och lyfte sedan blicken mot taket.
'Du har rätt. Jag har inte riktigt tänkt på det förut, men du har rätt. Men, jag undrar vad salen egentligen bar för syfte då den byggdes för alla dessa år sedan... Varför fick vi det förtrollade taket just här, och inte i hela slottet eller uppe i Astronomi tornet eller något? Vad var syftet med det hela?' Jag blev förvånad över Rons tanke gångar. De gick så djupt, och fick mig att inse att han faktiskt var så otroligt mycket mer än vad vi någonsin trott. Jag hade en gång sagt att han var lika känslosam som en tesked, men jag ångrade de orden nu. Han kände så mycket, faktiskt mycket mer än mig själv, och jag skämdes över vad jag gjort.
'Ron, jag...' Han avbröt mig.
'-Det är okej Hermione. Jag förstår, och du behöver inte säga förlåt. Heh, jag vet att jag varit lika, och jag citerar: "Lika känslosam som en tesked", men jag vill gärna tro att jag förändrats, och det till det bättre. Jag kommer aldrig bli lika smart som du ´Mione, men jag vet ändå vad som är viktigt i livet, och just nu... Jaa, just nu så är det faktiskt mina vänner.' Jag drog hackigt efter andan, och han gav mig en förskräckt blick innan han gav mig en näsduk.
'Ååh Ron!' Jag kastade mig om halsen på honom och gav honom en kram som han besvarade efter att ha kommit över den första chocken.

'Allihopa! Lärare, elever, och framför allt, mina vänner. För en del av oss, är det här sista chansen att samlas till fest såhär. För andra, är det här bara början.' Utan att jag märkt det så hade Harry kommit fram till oss, och stod på min andra sida, och jag lutade huvudet mot Rons axel efter att ha släppt taget om hans hals. Just nu hade han bara en arm löst om min midja, och jag log svagt mot Harry och han log tillbaks innan vi vände blicken tillbaka till Dumbledore.
'Jag talar förstås om våra sjundeårs elever. För dem så är det här sista chansen till att dansa och ha kul såhär innan de lämnar skolan. Innan de lämnar Hogwarts. För många är det också sista chansen att vara tillsammans med alla här innan ni för alltid försvinner, och vi tillslut för hoppningsvis ser era barn här, med samma uppsyn som ni just nu.' Harry, Ron och jag vände oss mot varandra med en sorgsen uppsyn. Vi hade inte tänkt på att det här var vårat sista år, och vi skulle kanske aldrig få chansen att vara tillsammans allihop här på Hogwarts.
'Men, jag föredrar att inte tänka på det just nu då detta ska vara en lycklig tillställning, och jag vill så gärna se hur mycket ni lärt er, så, jag ber er för allra sista gången, para upp er som på träningen och så tar vi inledningsdansen.' Jag blev alldeles stel och kall, och jag kände hur Ron också stelnade till.
'Åh nej. Vad ska jag ta mig till? Jag vill verkligen inte det här, snälla...' Sorgsen vände sig Ron mot mig.
'-Tyvärr ´Mione. Det finns inget jag kan göra. Men, var precis som du brukar. Kall och avvisande. Det har fungerat i sju år, tror du inte att du kan klara en enda dans?' Jag rätade på mig. Joo, omedvetet hade Ron påmint mig om vem jag var, och jag var ingen fegis. Harry och Ron log uppmuntrande mot mig innan de försvann bort till Hannah och Serlené, och jag drog ett djupt andetag och stålsatte mig för den konfrontation som jag nu stod inför.
'Får jag lov?' Jag såg envist bort, men då jag skulle bli tvungen att se på honom såg jag honom kallt i ögonen och tog hans hand. Jag var medvetet kylig och stel, men jag kunde inte slappna av, jag vågade inte. Jag hade sett honom tidigare, när vi kom in, och det hade nästan fått mig att tappa andan. Han såg väldigt bra ut, och den blågrå klädnad han hade lyfte fram färgen i hans ögon, något jag såg nu då jag såg in i dem. Jag hade inte velat minnas, men nu när jag såg in i hans ögon väcktes allt till liv, allt jag kände för honom, men inte bara mina känslor, utan även känslan av svek, smärta och saknad och jag visste att jag inte ens för en sekund kunde slappna av i hans sällskap. Han skulle bara såra mig igen.
'Kom igen ´Mione... Slappna av, jag har ju sagt...' Jag såg kallt på honom och avbröt snabbt.
'Jaa, jag är medveten om vad du har sagt, och Våga inte kalla mig för det!' Min röst var kall och det fanns en varnande underton i min röst, och han suckade sorgset innan han lade handen om min midja och placerade min hand på hans axel.
Jag försökte tänka på annant och drog djupt efter andan innan jag upptäckte vilket katastrofalt misstag det egentligen var. Jag visste att jag saknade honom, men... Det här var så fel. Plötsligt kändes det som om jag inte kunde få luft, och lutade mig mot något för stöd. Olyckligtvis var det Draco Malfoy. Personen som gjorde att jag behövde stöd. Så otroligt många inryck kom för mig när jag slöt ögonen, och jag kunde känna precis allt. Jag förbannade mig själv för att andas, då det var just det som fick mig att än en gång minnas. Hans doft. Jag log svagt, alla skulle kalla mig en idiot om de fick veta. Hans doft fick mig att minnas...

'Blaise? Hallå, Blaise? Vad är fel?' Jag försökte få Blaises uppmärksamhet igen, men hans blick var riktad åt ett annat håll, och han skulle snart skämma ut sig själv.
'Wow...' Det var just det ordet som fick mig att vända mig om mot dörröppningen. När jag fick se föremålet för Blaises uppmärksamhet snardes strupen ihop och jag kunde bara nicka.
'Hon ser bra ut... Om man skulle, jag menar... Hon är visserligen mugglarfödd, men ändå... Det hela kunde skötas i hemlighet, och ingen skulle behöva få veta något...' Jag vände mig tillbaka mot Blaise och min blick flammade.
'Håll dig borta från henne, hör du mig?! Du håller dig borta, hon är ingen som du ska ha för att leka med. Hon är värd... Hon...' Min röst dog bort, och jag kan inte säga hur tacksam jag var över att ingen annan än Blaise hörde mig just då.
'Whoo, tat lugnt grabben. Men... -Vänta lite nu... Aldrig i livet, skulle du...? Det är inte sant! Men, det ÄR sant!!' Han log stort och ögonen glittrade, och jag kände till min stora förtret att jag rodnade, och det fick honom till slut att börja skratta.
'Menar du allvar? Du... och Hon?! Närdå, och... Vad hände?' Jag suckade, och tog ett djupt andetag innan jag i låg ton började berätta för Blaise vad som hade hänt.
'Oj... Såå, du menar...' Jag nickade. 'Aj då... Du har verkligen gjort bort dig. Såå, hur sjutton har du tänkt fixa det då?' Jag såg på honom med ett ryck. Vaddå, var han inte... -Emot det hela?
'Heey, jag har inget emot henne, och om vi ska vara ärliga... Det finns inte så många renblodiga tjejer här på hoggy jag skulle vara med frivilligt. Jag menar, tänk dig, Pansy eller Millicent... Neej du, hellre skulle jag vara med henne, till och med Weasley tjejen skulle vara mer än okej. Sen tycker jag att hela det här tjatet om att 'behålla de renblodiga trollkarls familjerna och följ Mörkrets Herre', tjatet börjar bli riktigt gammalt och grått. Om du nu vill ha henne, kämpa för henne. Hon kommer inte stanna för evigt, och om du inte ser upp så kommer någon att ta henne rakt framför dina ögon. Som till exempel den där Weasley... De ser ju ut att ha riktigt trevligt... Du måste kämpa för henne Draco, och jag är förvånad. Du brukar aldrig ge upp om något som du vill ha, vad din far än har att säga.' Jag ryckte till och vände snabbt på mig. Han hade rätt. Hermione log mot Ron och lutade sig närmare honom för att säga något, och han böjde huvudet för att höra det. De pratade tyst en stund, och sedan kastade hon sig om halsen på honom och kramade honom. En kram som han snart besvarade. Det kändes som om jag brann av svartsjuka. Hon var min! När hon släppte honom lutade hon huvudet mot hans axel, och hans arm hängde löst kring hennes midja, och Harry kom snart fram och slöt sig till dem. Hogwarts Gyllene Trio. Jag suckade. Jag hade verkligen gjort bort mig den här gången, men Blaise hade rätt. Det var inte likt mig att ge upp såhär. Dumbledore började snart prata, och jag riktade uppmärksamheten ditåt, även om min blick ofta for bort till henne.
'Allihopa! Lärare, elever, och framför allt, mina vänner. För en del av oss, är det här sista chansen att samlas till fest såhär. För andra, är det här bara början.' Jag kände ett stygn av panik. Han hade rätt. Vi skulle snart sluta, och då vi gjorde det skulle jag kanske aldrig mer se henne. Jag tvingade bort den tanken och vände blicken tillbaka till Dumbledore.'Jag talar förstås om våra sjundeårs elever. För dem så är det här sista chansen till att dansa och ha kul såhär innan de lämnar skolan. Innan de lämnar Hogwarts. För många är det också sista chansen att vara tillsammans med alla här innan ni för alltid försvinner, och vi tillslut för hoppningsvis ser era barn här, med samma uppsyn som ni just nu.' DET, var nu en intressant tanke. Om jag lyckades skulle han kanske göra just det...'Men, jag föredrar att inte tänka på det just nu då detta ska vara en lycklig tillställning, och jag vill så gärna se hur mycket ni lärt er, så, jag ber er för allra sista gången, para upp er som på träningen och så tar vi inledningsdansen.' Inom mig jublade jag. Jag skulle få chansen att kanske ställa allt till rätta, och började gå emot henne efter en blick på Blaise som log muntert mot mig innan han försvann bort till Amanda Moon. En Ravenclaw elev. Jag höll blicken stadigt riktad mot Hermione och jag lade därför inte märke till Harry som gick förbi mig och lutade sig fram och snabbt viskade till mig;
'Sårar du henne, då ligger du riktigt risigt till. Kom ihåg att vi är fler än du, och hela Hogwarts skulle utan tvekan ställa upp för ´Mione. Våga inte såra henne.' Jag kastade förvånat en blick på Harry och såg dödligt allvar i hans blick. Jag nickade snabbt och omärkligt, och vi gick båda vidare åt olika håll. Jag började närma mig Hermione, och när jag stod alldeles intill henne såg jag mer tydligt att min blick inte spelat mig ett spratt. Hon var otroligt vacker just nu, med en klänning likt självaste natthimlen som vi kunde se ovanför oss. Tyget var midnattsblått, och om jag inte visste bättre skulle jag säga att Madamé Ramand själv hade plockat stjärnorna från himlen för att fästa dem i klänningen, men jag visste att det inte kunde vara sant. Klänningen hade inga ärmar, utan verkade snarare ha fästs uppe vid axlarna för att sedan låta flortunt tyg falla bakom henne som ett släp. Klänningen visade av hennes kurvor, och hade en tilltalande uringning, men den avslöjade inte så pass mycket att hon skulle få ett otrevligt rykte av sig, utan man kunde direkt avgöra att den var perfekt för henne. Inte pryd, men inte heller lösgjord. Hon var, -perfekt. Det förvånade mig att hennes hår låg slätt, men det borde det nog inte göra. Hennes hår hade blivit vågit istället för att se ut som det gjort under våra tidigare år, men nu var det nästan helt rakt med undan tag för mjuka lockar längst ner, och lite av hennes hår var uppsatt strax ovanför nacken.
'Får jag lov?' Hon var envis, det måste jag medge, men jag tänkte inte ge med mig. Hon gav tillslut med sig, men jag såg tydligt motviljan och kylan i hennes blick, och det hela smärtade mig då hon inte ens ville ge mig en chans. Inte för att jag förtjänade en...
'Kom igen ´Mione... Slappna av, jag har ju sagt...' Hon såg kallt på mig och avbröt mig innan jag hann fortsätta.
'Jaa, jag är medveten om vad du har sagt, och Våga inte kalla mig för det!' Hennes röst var kall, och jag suckade sorgset. Hon skulle inte låta mig förklara alltså... jag lade min hand om hennes midja och lyfte upp hennes hand till min axel. Tyget på hennes klänning var kyligt mot min handflata, och när jag flyttade handen upptäckte jag att det var ett tyg som inte skrynklade sig, likt tyget på min klädnad. Hon vägrade fortfarande se på mig, och drog djupt efter andan, som för att hämta styrka hos något inför detta, men helt plötsligt svajade hon till, och jag tog ett stadigt tag om hennes ena axel med min andra hand och såg forskande på hennes ansikte.
'Hermione, är du okej? Vad hände?' Hon vinkade bort min hand och såg kallt på mig.
'Ingenting. Låt oss bara få det här överstökat, okej?' Jag nickade vemodigt, och låten började snart. Jag märkte snart att någonting fattades, men jag kunde inte komma på vad det var, inte förrens jag såg ner i hennes ögon förstod jag. Förtroendet var borta, tillsammans med så mycket mer.
'Hermione, jag vet att du inte tycker om mig, men... Snälla, det handlar om en dans, en ynklig dans, tror du inte att du skulle kunna slappna av, och lita på mig att inte göra någonting då?' Hon såg mig trotsigt i ögonen.
'Nej, jag tror inte jag kan det. Men jag kan slappna av om du nu så gärna vill att jag ska det.' Jag nickade tyst och sparkade mentalt mig själv för att ha varit en sån idiot. Just nu var jag värre än skrabborna Hagrid visat oss under vårt fjärde år. Hon slappnade av, och efter en stund måste hon varit omedveten om att hon dansade med mig, för hon lutade sig mot mig, och vi dansade tätt intill varandra. Jag log smått mot hennes hår, och lutade kinden mot hennes huvud medans vi fortsatte dansa. Enligt mig tog låten slut alltför snabbt, och hon drog sig skrämt bort från mig, som om hon just kommit på vad och vem jag var. Det stack i hjärtat, men just då ignorerade jag det och såg forskande in i hennes ögon.
'Vad ska jag göra för att du ska förlåta mig?' Hon såg snabbt bort, och vägrade se på mig. Hon tog ett steg bort mot Harry och Ron som stod vid ingången till salen och verkade leta efter henne. För att hindra henne från att gå tog jag tag om hennes handled, det fick visserligen hennes uppmärksamhet, men då hon såg på mig med skrämda ögon släppte jag henne som om jag bränt mig, och hon flydde.