Kapitel 9.
Jag grep tag om min handled och rusade bort mot Harry och Ron. När jag kom närmare försökte jag lugna ner mig och tvingade mig själv att andas lugnare.
'Hermione? Är du okej?' Det var Ginny och Dennis som kommit fram till mig. Jag nickade trött och gick med dem bort till Harry och Ron.
'Är du säker på det? Vill du ha något att dricka kanske?' Nu när jag tänkte efter så ville jag nog det.
'Ja tack, någonting som kan få bort huvudvärk kanske? Och illamående?' Ginny nickade och skickade bort Dennis med uppdraget att fixa något att dricka efter hennes önskemål.
'Du, jag måste gå och prata med Harry och Ron, men jag kommer snart. Men, vad var det egentligen som hände?' Ginny verkade väldigt upprörd, och jag log sorgset.
'Ååh, det är okej. Gå och prata med dem du. Jag väntar här, vi kan prata senare. Just nu skulle jag nämligen inte ha något emot Rons reaktion...' Ginny såg förundrat på mig, och skyndade sig iväg mot Harry och Ron.
'Här har du.' Han räckte fram ett glas mot mig, vilket jag tacksamt tog emot, och drack försiktigt. Till min stora förvåning försvann huvudvärken och illamåendet direkt, och jag drack försiktigt mer. Jag ville inte gärna må dåligt just nu.
'Tack De... Du?!' Personen i fråga skrattade åt mig.
'Ja jag. Jag förstår din förvåning, men tro mig, om man nu kan lita på en sådan som mig... Jag måste få prata med dig. Kom igen. Jag ser att dina vänner är på väg tillbaka, kom igen... Jag måste verkligen få prata med dig. Det är viktigt, och jag har inte tänkt göra dig illa. Vad kan göra det hela värre än vad det redan är?' Jag vände mig om och såg mig över axeln. Mycket riktigt. De var på väg hitåt, och han verkade uppriktig...
'Okej, men inga dumheter?!' Han nickade och gick snabbt mot utgången medans jag försiktigt följde efter.
'Såå, vad vill du?' Han skrattade lågt och log mot mig. Himmel, det där leendet kunde få vem som helst på fall... Hade han bara inte varit den han var, och jag inte så ledsen just nu så...
'Alltid lika misstänkssam va? Jaa, jag kan inte precis klandra dig... Men, jag måste prata med dig om Draco.' Jag stelnade till, och värmen verkade sjunka med flera grader.
'Nej, kom igen nu. Var inte sådär. Han... Han saknar dig, det gör han faktiskt, även om han beter sig som en idiot när han försöker visa dig det. Men, du måste förstå honom...' Ilskan började bubbla inom mig, och jag såg argt på honom.
'Jaså, jag måste förstå honom, men vad hände då med mig? Varför kan han inte förstå mig?! Han, han... Han ville inte ens lyssna på mig!' Han fnös och log sedan smått mot mig. Jag var inte arg egentligen, men jag kände mig sårad, över att jag skulle ta hänsyn till hans känslor, då han inte ens kunde ta vara på mina.
'Det låter som han... Men, det jag menar är, han vet inte riktigt hur han ska handskas med känslor. Hans pappa är ju som bekant inte den mest kärleksfulla person man kan hitta, och hans mamma... Jaa, hennes kärlek sträcker sig inte mycket längre än till plikt. Han vet inte hur det känns att älska eller vara älskad, och därför blir han lite konstig och dumdristig då det kommer till just det. Pansy är enligt honom jobbig, otroligt jobbig, men om hans far skulle tvinga in honom i ett äktenskap med honom skulle han ta det lugnt. Han känner inget för henne utom accepterande. Hon tycker om honom, men hennes kärlek till pengar och utseende går mycket längre. Så du ser... Han är rädd för det han känner. Ta det lugnt med honom, och låt honom förstå att du inte tänker gå någonstans och att du inte tänker stå ut med hans dumheter i all evighet, även om jag måste säga att du verkar ha klarat av det där sista väldigt bra...' Han skrattade, och jag kunde känna hur mitt motstånd smulades sönder.
'Det här är hemskt... Jag hatar det!' Han höjde elegant ena ögonbrynet och tittade roat på mig.
'Vaddå, att du står här och pratar med mig?' Han tvingade mig att skratta, och jag skakade på huvudet.
'Nej, att jag inte kan vara arg på honom. Att jag inte kan hata honom, trots att jag vill... Och när blev du så förstående?!'
'Hahaha, nej du... Jag tänker inte berätta det för dig. Du som är så smart behöver inget försprång, dessutom, det här är inte om mig, utan om er. Gå nu, och försök iallafall förstå varandra... Snälla, han gör mig galen för tillfället!' Jag skrattade lättat och roat, och till bådas stora förvåning kramade jag honom innan jag började gå därifrån.
'Tack Blaise... -För allt.' Jag kunde riktigt höra det uppriktiga leendet och värmen i det då han svarade mig.
'Ingen orsak, men gå nu. Annars kommer jag nog bli anklagad för våldtäkt eller något... Men, det är en fin kväll... Jag tror jag stannar här ute ett tag, men gå nu!' Jag log och vinkade mot honom innan jag gick in igen. Kanske kunde vi fortfarande fixa det här. Iallafall, det värsta. Men ändå, han hade sårat mig så djupt, men jag skulle iallafall lyssna på honom. Det var jag kanske skyldig honom...
'Draco?' Jag suckade trött, och kände hur tyngder lades på mina axlar. Hade jag inte varit tvungen att stanna så skulle jag redan ha gått. Det här började tära ordentligt på mig, och jag vet inte riktigt hur mycket mer jag kan ta. Jag vände mig om.
'Pansy, jag har ju sagt... -Hermione?!' Att säga att jag var chockad var en underdrift. Hon stod verkligen där, framför mig. Men jag blev förstås tvungen att försäkra mig om det, och gjorde mig själv till åtlöje då jag gick ett varv runt henne och sedan petade henne på armen.
'Har du petat klart nu eller ska jag skicka över någon från din fanclub så du kan peta på dem?' Hon lät lite irriterad, och till min stora förtret rodnade jag lätt.
'Förlåt, men jag kan inte riktigt tro att du skulle vilja prata med mig efter vad som hände tidigare...' Min röst dog bort och jag lämnade det sista osagt. Vi visste båda vad jag menade. Det behövdes inte sägas högt. Hon nickade sakta och lade huvudet på sned och log sött mot mig.
'Vet du, det där är första gången jag hört dig säga förlåt till mig... Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det...' Hon skrattade plötsligt, och ögonen glittrade. Det kändes som om jag fick ett knytnävsslag i magen av att se henne så, och jag försökte täcka över mina känslor, men då det plötsligt spelades en lugn låt tog hon tag i min hand och drog ut mig på dansgolvet. Jag hade trott att jag inte kunde bli mer chockad av något, men jag hade fel. Jag hade aldrig kunnat tro att hon frivilligt skulle vilja dansa med mig. Min känslor överväldigade mig och jag lade mina händer om hennes midja och tryckte henne till mig innan hon hann säga något. Hon stelnade till innan hon slappande av, och om jag inte hade vetat bättre skulle jag trott att hon formade sig efter mig.
'Draco? Jag har velat prata med dig ett tag nu, men en vän sade att jag kanske istället borde lyssna innan jag pratade med dig för att säga min mening...' Jag hade svårt att tro det. Hon kanske skulle lyssna, men då måste jag kunna säga det här på rätt sätt.
'´Mione...' Jag suckade då jag återigen kände henne stelna till. Tydligen litade hon inte på mig tillräckligt för att jag skulle få kalla henne något sådant.
'Okej, förlåt... Det är bara... Ibland önskar jag att...' Jag skrattade lågt till. Önskningar var inget värda, och det man önskade sig fick man aldrig. Det lärde jag mig tidigt. Ville man ha något gick man efter det, oavsett vad som stod i vägen... Om han bara sett mig nu. Det jag ville ha nu skattades av mig högre än något annat, och hon visste inte ens om det.
'Ibland önskar du vad Draco? Vad du än fått höra så behöver det inte vara sant. En del önskningar går i uppfyllelse. En av mina önskningar gjorde ju det.' Hon suckade och lade huvudet mot min axel medans vi fortsatte dansa och medans det förvånade mig, så log jag snett och såg ner på henne.
'Vad önskade du dig då?' Jag förbannade mig själv så fort orden rullat av min tunga, men det var försent att ångra något då. Hon lyfte huvudet och såg roat på mig.
'Vet du inte det?' Jag skakde på huvudet och hon log.
'Det förvånar mig, speciellt då jag ser den blicken i dina ögon. Draco... Du ville aldrig såra mig, eller hur?' Hon såg sorgsen ut, och jag höll om henne hårdare. Förmodligen skulle hon inte förstå, och hon skulle hata mig, men just då, och just där, kunde jag inte låta bli.
'Jag trodde att du ville det först, men sen fick jag höra att det var precis tvärtom.' Vaa? Vad hade hon nu hört? Jag tänkte ta reda på det, men inte just nu. Just nu skulle jag ta reda på hennes önskan. Det var som om ett ljus tändes i mitt huvud, och jag visste vad jag skulle göra.
'Hermione? Minns du hur allt började?' Hon skrattade till och jag insåg att hon mindes precis lika mycket som jag.
'Visst minns jag. Jag dök upp och skrämde nästan livet ur dig. Det var faktiskt just inne i Stora salen vi träffades så första gången.' Jag log.
'Jaa, och jag vände mig omdelbart om för att se vem sjutton som pratade med mig. Jag vaknade omedelbart och föll ur sängen samtidigt.' Jag skrattade. Jag hade haft ett blåmärke stort som en galleon, och far och mor hade blivit så arga på mig. Blåmärket fanns ju i ansiktet! De hade genast fått en av husalferna att fixa det, men jag kom fortfarande ihåg hur jag svurit så det osade när jag vaknade av att jag låg på golvet och slagit mig ganska illa. Jag låg alltid i mitten av sängen efter det... Tanken fick mig att skratta lågt, och Hermione såg frågande upp mot mitt ansikte.
'Ingenting. Vårt första möte gav mig dock ett blåmäre som var lika stort som en galleon i ansiktet... Tack vare dig sover jag därför alltid i mitten av sängen nu för tiden... Mycket säkrare, och jag svär bara då jag vaknar istället för att slå mig...' Hon såg chockad ut och det fick mig att börja skratta igen.
'Andra gången gick bättre... Vi lyckades ha ett kortare samtal, även om jag vill minnas att du var väldigt överlägsen och kall mot mig... Men jag fick dig att börja mjukna efter att vi träffats ett par gånger.' Hon log mot mig, och jag visste att hon hade rätt. Jag hade gjort så. Låten tog slut, och en annan tog vid, men de flöt in i varandra så att vi bara fortsatte dansa, utan att märka låtbytet.
'Joo, men vårt första Riktiga samtal hade vi efter ungefär två veckor. En vecka innan vi åkte till Hogwarts om jag minns rätt... Det var ute vid Entréporten, och det var solnedgång. Du satt på ett trappsteg bakom mig och jag lutade mig mot dina knän. Vi pratade om drömmar, och önskningar, och du sade att du önskade dig...' Jag tystnade. Kunde hon mena allvar? Hon log blygt mot mig. Hon Menade allvar!
'Så du minns det trots allt?' Jag nickade stumt. Jag hade inte tänkt på det en enda gång sedan vi kom tillbaka till Hogwarts, men innan dess hade det varit i mina tankar hela tiden.
'Du sade att den enda du önskade dig var att jag skulle kunna se på dig, och acceptera dig för den du var. Att jag inte skulle dra mig undan eller göra något jag sedan skulle ångra. Din önskning gällde inte dig själv, den gällde mig... Varför?' Inom mig skrek jag. Varför skulle hon vara så himla nobel?! Varför kunde hon inte tänka på sig själv framför alla andra, varför skulle hon tänka på mig?! Hon var en typisk Gryffindorare! Med ett litet sorgset leénde på läpparna berättade hon varför.
'Därför att jag såg något hos dig som du aldrig visade för någon. Jag tror jag för en sekund såg något som du inte tänkt dig att någon skulle se, ingen fanns ju där, men jag såg det... Jag såg sorgen i dina ögon Draco, sorgen fanns där, med dina tårar. Det var kanske därför...' Hon släppte taget om mig och försvann i mängden av människor utan att se sig om. Jag stod som förstenad och såg efter henne, men efter bara några sekunder var hon försvunnen.
'Sjutton också!' Jag rörde mig bort från dansgolvet, och ställde mig vid förfriskningarna när någon kom upp bredvid mig.
'Malfoy.' En artig, dock kall hälsning mötte mig, och jag vände nyfiket blicken mot personen i fråga.
'Weasley.' Jag agerade lika kylig tillbaks, även om jag inom mig var lättad att se honom. Det var skrattretande egentligen, Weasley var en av de personer jag aldrig kunnat tro att jag skulle kunna tåla, men nu efter sju år i skolan, var han en av de personerna jag gladde mig åt att få träffa.
'Hon gick ut. Harry och Ginny är med henne, om du skyndar dig kan du hinna ikapp dem ute i trädgården.' Jag gav honom en frågande blick, och han suckade irriterat.
'Det finns en trädgård härute bara just ikväll. ´Mione, Harry och Ginny försvann ut dit för hon verkade sorgsen, jag skulle ut efter dem, men sade att jag skulle komma efter strax med något att dricka.' Jag såg helt plötsligt Ron i ett helt nytt ljus. Han hade alltid varit viktig för Hermione, även om de bråkade då och då, men först nu kunde jag se varför. Han verkade också ha vuxit ifrån en del saker och verkade ha blivit mognare.
'Tack... Ron.' Han såg överraskat på mig, och log snett.
'Jag kan inte riktigt tro att jag säger det här, men... Ta hand om henne, av någon anledning gillar hon dig, och sårar du henne igen då kommer du inte leva för att se dagens ljus en gång till.' Jag svalde. Jag hade inga tvivel om att han menade vad han sade. Jag nickade och började gå därifrån då jag hörde hans röst igen.
'Ååh, förresten. Ni ser bra ut ihop. Ta hand om henne. Hon förtjänar någon som älskar henne, och om du inte gör just det, såå... Låt henne vara ifred.' Jag böjde huvudet.
'Jag vet. Jag vill bara... -Säga farväl.' Jag vred huvudet just i tid för att se honom stelna till, och han såg mållös ut. Jag slank ut genom Entré porten och såg genast trädgården de ordnat med för just ikväll. Det verkade likna en labyrint och tog en chansning. Jag stack till vänster.
'Var är Ron egentligen? Han borde ha kommit ut hit för ett bra tag sen...' Det var Ginny! Okej, då var de alltså här.
'Jag går och kollar vart han tagit vägen, Gin följer du med?' Jag antog att Ginny nickat för jag hörde Harrys röst igen sen.
'Okej, vänta på oss här ´Mione, vi kommer snart.' Jag hörde ljudet av steg, och drog mig bortåt. Snart kom de inom synhåll, och jag ställde mig mitt i vägen.
'Där är du! Vart sjutton har du varit?!' Ginny verkade arg på mig, och jag tror jag förstår henne.
'Ssch! Tystare ni två! Hon kan höra!' Harry var irriterad.
'Malfoy, jag önskar dig lycka till, men om du gör henne minsta ont så lovar jag att jag ska...' Jag avbröt honom.
'Jaa, jag vet. Då kommer jag inte leva för att se dagens ljus igen. Ron sade precis samma sak. Jag vet, jag kom egentligen för en sak. Men gå nu, hon får inte tro att ni var inblandade i det här.' De nickade, och jag upptäckte att även dessa två verkade se mig på ett nytt sätt.
De försvann bortåt i gångarna, och jag tog mig försiktigt mot Hermione. Det här skulle bli svårt. Jag ville inte såra henne igen. Jag var på väg att vända och gå därifrån då jag hörde fotsteg och såg upp från marken. Hermione stod framför mig, men hon såg inte ut som hon gjort inne i Stora salen. Månen kikade igenom molnen och månskenet sken rakt på henne, och fick henne att likna en ängel som tagit med sig en bit av himmelen på vägen ner. Hon verkade förvånad över att se mig där, men samtidigt inte. Jag tror hon visste om att jag skulle komma.
'Du såg inte Harry och Ginny på vägen hit eller?' Jag skakade på huvudet. Det var bäst om hon inte visste om deras inblandning i det här. Hon nickade bara innan hon vände sig om och gick åt motsatt håll.
'Kommer du eller?' Jag ryckte till och följde med henne. Hon hittade en bänk som vi slog oss ner på och vi satt där ett tag utan att någon av oss sade ett ord.
'Draco.' Jag vred på huvudet och såg på henne.
'Det... Det är över nu va? Jag menar, definitivt? Det var väl därför du kom hit?' Varför skulle hon vara så smart?
'Jag tror att jag vetat det ett bra tag nu, jag har bara velat hänga kvar vid hoppet... Velat tro att man kan ordna det hela på något sätt, men jag vet nu att det inte går... Men, innan du går...' Hon såg tyst på mig, innan hon drog sig närmare och lade huvudet lätt på sned och kysste mig helt lätt innan hon drog sig undan.
'Det var mitt farväl. Men, jag önskar dig all lycka, och jag hoppas det går bra för dig sen. Jag kommer sakna dig...' Hon började resa sig upp och jag kastade alla tankar åt sidan.
'Äääh, fan ta konsekvenser!' Jag ställde mig upp och drog henne intill mig och kysste henne. Hon verkade chockad, men det skulle nog många bli om det hände dem... Hon slappande av och kysste mig tillbaks och jag höll bara om henne efteråt.
'Förlåt. Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt...' Hon log mot min klädnad, och verkade helt till freds med att bara stå där med mina armar om henne. Men plötsligt kände jag hur hon huttrade till.
'Fryser du? Men varför sade du ingenting? Här, ta den här.' Hon hade nickat mot mig, och jag fick genast av mig min mantel och svepte den om hennes axlar.
'Kom nu så går vi in igen. Men vi måste prata, vet du någon...'
'Femte våningen!' Utbrast vi samtidigt och gick separat mot trappan som skulle ta oss dit.
Vi möttes återigen på femte våningen, och var fullt förberedda på att ordna något, men då såg jag återigen det där rummet, som jag visste inte funnits där då jag gått förbi tidigare idag. Jag såg fundersamt på henne, men hon verkade inte ha en aning om vad det hela var om. Hon hade kommit upp för trappan strax efter mig, så hon kunde inte ha fixat något. Dörren stod på glänt, och jag var nästan på väg att ta tag i hennes arm och gå därifrån då dörren ljudlöst svängde upp på vid gavel. Tyst gick vi fram till dörren och kikade in, och jag kunde höra henne dra efter andan bredvid mig. Innanför dörren fanns inte dans salen som funnits där förut, utan ett stort rum, helt olikt något annat rum jag någonsin sett. Inte ens hemma hade vi sådana här rum.
Rummet var möblerat i vad som verkade vara exklusiva, antika möbler, iklädda vackra varma färger, och en brasa brann i den öppna spisen. Rummet var inte upplyst av annat än några få ljus utställda på några olika bord, och självklart brasan, så ljuset var minst sagt dämpat. Innan jag hann hindra henne så hade Hermione tagit ett steg in i rummet, och verkade helt hänförd av det hon såg. Jag stack försiktigt in huvudet, och såg till min förvåning att det var -tomt.
'Men... Men hur?!' Hon ryckte på axlarna och log.
'Vet inte, vet inte heller varför, men här är det iallafall... Nåå?'
'Nå vad?' Jag var lite borta för tillfället, och slog mig ner i soffan framför brasan och såg på henne.
'Nåå som i, vad ville du prata med mig om?' Jag skruvade besvärat på mig och vände blicken rakt in i elden. Jag ville egentligen inte prata med henne om det här, men jag visste att jag måste, om jag, -och hon, skulle kunna acceptera att det var slut.
'Okej, sätt dig ner, så ska jag förklara allt.' Och det gjorde jag. Precis allt om vad som hänt mig. Tiden gick, och när jag var klar hade klockan redan hunnit bli tolv. Hermiones ögon var blanka av tårar, och hon kastade sig plötsligt om min hals och höll om mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, så jag höll om henne också, innan jag drog mig undan tillräckligt för att se henne i ansiktet.
'Hermione, vad...' Jag stannade upp. Bakom henne fanns nu yttligare en dörr, som jag var hundra procent säker på inte funnits där två minuter tidigare.
'Draco?' Jag vred henne runt och hon såg fundersamt på dörren.
'Den fanns inte där förut... Ska vi kolla vart den går?' Chockad stirrade jag på henne. Skulle hon göra någonting sådant, men... Jaa, okej, hon var trots allt en Gryffindorare. Jag nickade och hon tog min hand medans vi gick mot dörren.
Försiktigt öppnade hon den, och jag upplevde den konstigaste känsla. Det var helt klart magi med i spelet, men jag kunde inte förstå vad för slags. Hermione verkade känna av den också, då hennes grepp om min hand hårdnade. Rummet var mindre än det vi varit i, men det här var mycket mer intimt, det var ett sovrum... Jag vände blicken mot henne, och allt annat bleknade. Hon vände sig förvånat om då jag släppte hennes hand, och jag kunde inte låta bli. Jag drog henne intill mig och kysste henne som om solen inte skulle gå upp nästa dag innan jag drog in henne innanför dörren och försiktigt stängde den bakom henne.
Jag vaknade nästa morgon av att solen sken in genom fönstret och gjorde rummet mycket, mycket ljusare. Vänta nu, fönster, sol?! Jag slog upp ögonen och blinkade mot det skarpa ljuset samtidigt som min blick föll på något bredvid mig. Jag log då jag mindes allt som hänt dagen innan, och glömde helt bort fönstret, och solen som sken in genom det. Jag ville inte väcka henne, så jag rörde mig ytterst försiktigt och lade mig på rygg efter att ha legat tätt mot hennes rygg. Roat såg jag upp i taket. Jag hade aldrig trott det om henne, men... Magi hade haft ett finger med i spelet, och jag mindes något jag tidigare läst om det, men vad? En rörelse fick mig att vrida på huvudet och jag såg rakt in i Hermiones ögon. Det såg ut som om hon lagt huvudet på sned, men eftersom hon låg ner var det väl ganska omöjligt. När hon såg att hon fått min fulla uppmärksamhet log hon mot mig.
'Godmorgon.' Hon sträckte på sig och log.
'Godmorgon du också. Har du varit vaken länge?' Jag skakade på huvudet.
'Nej, jag vaknade för en liten stund sedan. Vet du om att du pratar i sömnen?' Det gjorde hon visserligen inte, men det var kul att reta henne så. Hon såg plötsligt skräckslagen ut, och såg på mig med stora ögon.
'Nej, snälla säga att du skämtar... Snälla...' Hon såg livrädd ut, och jag skyndade mig att förklara att det bara var ett skämt.
'Det är väl klart jag skämtar. Men, hurså? Någonting som är fel?' Hon skakade snabbt på huvudet.
'Nejdå, ingenting. Jag är bara, jag är bara orolig. Jag hade en mardröm, men Draco, kommer du göra som du sade?' Jag tänkte efter. Jag ville verkligen göra det, jag ville göra som jag sagt att jag skulle, det som oroade mig var vad som skulle kunna hända. Men jag bestämde mig för att ta en chans. Hon var värd det.
'Ja, jag kommer hålla vad jag lovat. Så långt det går. Dessutom, vad är det värsta som kan hända? Att jag blir utslängd? Jag kan börja jobba ´Mione.' Min röst var skämtsam, men hon verkade orolig.
'Förlåt, förlåt...' Jag var förvånad. Vad hade hon att be om ursäkt för? Det var inte hennes fel att min familj var som den var.
'Förlåt för vaddå? Hermione, du har inte gjort något fel! Om inte annat, så har du visat mig att det finns något annat än det mina föräldrar har!' Hon vände sig mot mig, och såg på mig med klara ögon.
'Draco... Vad tänker du göra nu då?' Jag suckade.
'Jag vet inte ´Mione, jag vet faktiskt inte. Det enda jag vet är att jag inte tänker göra som min far vill, och jag bryr mig inte om vad någon annan säger, jag vill vara med dig. Om du låter mig vara det förstås...' Hon log och slog lekfullt till mig på axeln.
'Hörru smartskaft, skulle jag vara här om jag inte ville det?' Hon log snabbt mot mig, och lade huvudet mot min axel.
Jag kände mig överlycklig. Han skulle stanna, och han hade precis sagt att han inte brydde sig om vad någon annan tyckte. Jag låg tätt, tätt intill honom, och lutade huvudet mot hans axel, och kände att det kanske var dags att jag berättade för honom, precis vad jag kände för honom.
'Jag älskar dig...' Mumlade jag, och kände hur han stelnade till. Jag drog mig undan honom och såg upp i hans ansikte. Han var helt stel, och jag kunde inte se vad han tänkte. Han drog sig undan och ställde sig upp för att dra på sig kläderna som hamnat lite varstans. Mina kinder blossade då jag mindes hur de hamnat lite varstans...
'Säg inte så till mig.' Jag såg fundersamt på honom. Vad var fel?
'Draco, varför inte?' Han stannade upp och såg på mig.
'Därför att det inte är sant.' Ilskan blossade upp inom mig och jag såg argt på honom medans jag drog åt sängkläderna runt mig när jag smidigt satte mig upp.
'Och vad vet du om mina känslor?! Nu gör du det igen! Du vet inte vad jag känner, eller hur du känner. Draco, jag älskar dig. Det vet jag om att jag gör, och ingenting du gör eller säger kommer någonsin ändra det!' Han stannade upp och såg konstigt på mig.
'Säg inte något du kommer få ångra Hermione.' Ilskan blossade upp igen, varför kunde han inte förstå?!
'Draco... Jag kommer inte ångra det. Se dig omkring, tror du att det här är något jag skulle göra för vem som helst?' Han rodnade lite, slog ned blicken och satte sig på sängkanten.
'Draco, se på mig, snälla se på mig.' Han vred sakta på huvudet och lyfte blicken tills hans såg mig rätt i ögonen.
'Draco, jag behöver inte höra samma sak från dig, jag vill bara att du ska veta att ingenting förändras. Men snälla, dra dig inte undan. Ingenting sårar mig mer än då du drar dig undan.' Han nickade långsamt och slog ner blicken igen. Han verkade inte kunna hålla kvar min blick särskilt länge.
'Jag är ledsen Hermione, och jag vet att du inte skulle göra det här för vem som helst, dessutom, det här kan du inte göra med någon annan. Jag tog något från dig som ingen annan kan ta ifrån dig.' Jag såg förvånat på honom. Vad snackade han om? Han höjde elegant ena ögonbrynet och log snett och jag insåg plötsligt vad han syftade på.
'Åh herre gud!'Jag rodnade djupt och han kastade huvudet bakåt och skrattade befriat. Jag såg facinerat på honom innan jag slog ner blicken och såg på lakanen. Det var fånigt egentligen. Jag kunde inte se på honom, och ändå hade vi... Jag kunde inte ens tänka ordet. Umgåtts, bestämde jag mig tillslut för, och nöjde mig med det.
'Jag ser att du insåg det tillslut, men nu har du ett något, ska vi säga... Bestående minne av mig, vare sig du vill det eller ej. Kom igen nu sömntuta, du måste upp ur sängen, innan alla börjar undra var du tagit vägen!' Det fick fart på mig, och vi var nästan ute i korridoren då jag hejdade mig.
'Vad menar du? Draco, du sade...' Han tystade mig genom att ge mig en snabb kyss, och log.
'Jag vet vad jag sade, och jag står för det, men jag tror inte att du vill att de ska få veta Allt...' Jag rodnade igen och förbannade mig själv för att ha så lätt att rodna. Vi gick vidare genom korridoren, mot Stora salen, då det visade sig ligga ett ombyte med kläder i rummet. Hur nu de kommit dit... När vi kommit ut i korridoren försvann dörren plötsligt, och han tog min hand medan vi gick. Halvvägs nere mötte vi Harry och Ron som inte verkade märkt oss än då vi gick några steg bakom. Draco fick en road min i ansiktet, och innan jag hann hindra honom ropade han efter dem.
'Oy Harry! Ron!' De stannade upp och vände sig om, och deras ansikten sprack upp i stora leenden då de fick syn på oss.
'Nej men hej på er! Bestämt er för att följa de vanliga dödliga ner för lunch?' Harrys fråga var lugn, och väldigt oskyldig, och jag blev förvånad över Dracos svar.
'Jaa, vi hade då tänkt det. Vi ses därnere killar. Hermione, jag ska låta er vara ensamma ett tag, jag komemr om en stund.' Jag var förvånad, för att vara ärlig, när började de komma överrens?
'Okej killar! Nu vill jag veta vad som pågår här! Varför, hur... Varför tar ni det här så lugnt? Jag hade trott att Ron iallafall skulle bli lite förbannad, men han är hur lugn som helst.' Harry log.
'Jaa, det är faktiskt Dracos 'fel' då det var han som försade sig förut. Då strax efter vi börjat. Han råkade säga att det var han som du varit tillsammans med, och jaa... På något sätt började vi komma överrens efter att vi dragit honom till sjukhusflygeln då han svimmat, och jaa... En del av det där igår var nog vårt fel...' Ron lade hastigt till något då han såg hur mina ögon började flamma.
'Men det hela var Ginnys ide! Men Harry, vad säger du om att vi lämnar henne hos honom och går ner till Stora salen...' Harry nickade, men jag avbröt dem snabbt.
'Inte så snabbt. Ni kommer dit efter oss, jag vill ha ett ord med Ginny först.' Harry och Ron svalde hårt och jag gav dem ett soligt leende och försvann efter Draco.
De vinkade åt oss, och allt verkade vara helt normalt, men jag såg hur Rons axlar skakade av skratt då vi försvann därifrån och hörde honom upprepa Harrys fråga.
'Draco, skynda dig lite, jag har saker att fixa, och nej, jag är inte sur på dig, trots att jag borde vara det. Inte på Harry och Ron heller, men det har inte med saken att göra! Men skynda dig nu!'
'Ginevra Weasley! Jag ska få dig för det här!' Jag höjde rösten och lät avsiktligt arg då vi svepte in i Stora salen. Ginnys huvud for upp från där hon suttit och pratat med Neville, och såg skräckslagen ut. Det var helt knäpptyst i Stora salen, och alla stirrade på oss. Även lärarna, och Draco stannade i dörren där Harry och Ron snart syntes. Jag skred snabbt fram till Ginny, och hon for upp från stolen och backade bort från mig.
'Hermione... Ta det lugnt... Det, det... -Det var bara för att...' Hon stammade och jag hann snabbt ifatt henne. Jag uppfattade glimtar från en del elever, som verkade hoppas på att få se ett slagsmål.
'Ginevra Weasley, jag kan inte tacka dig tillräckligt mycket om jag så lever i tusen år!' Jag kastade armarna om halsen och såg den skräckslagna blicken i hennes ögon, innan hon tafatt kramade om mig också. Jag drog mig tillbaka och började skratta.
'Tack. Tack, tack, tusen tack! Till alla er som var inblandade!' Det var en del röda ansikten i salen då jag sade detta, och sen började jag skratta.
'Så det var det som allt var om! Ginny, hur tacksam jag än må vara, gör inte om det!' Hon ställde sig på tå och såg över min axel, och hennes ansikte sken upp och hon skrek till och kramade om mig.
'Ni fixade det! Ni fixade det verkligen! Eey killar! Det funkade!' Bifall hördes från flera håll i Stora salen, och jag kände hur mina kinder glödde, samtidigt som jag hörde steg bakom mig, och de stannade alldeles intill.
'Grattis Miss Granger.' Jag vred på huvudet och rodnade lätt då jag såg att Harry och Ron stod vid Neville nu, och Draco stod precis bredvid mig.
'Tack så mycket Mr Malf... Oy!' Han hade gripit tag om mina axlar och kysste mig, -inför hela skolan! Så resten av mitt svar kom ut som en flämtning. En del av eleverna var chockade, de stirrade med munnar som öppnades och stängdes utan att ett ord passerade deras läppar, andra var arga, och såg ut att vilja slita sönder något, andra stirrade, men log smått medans en mindre skara var verkligt glada över det som hänt. Lärarna log, och verkade överlyckliga över denna vändning i händelser, men ingen verkade lägga märke till dem utom jag. Draco log mot mig en sista gång innan han sköt på mig i riktning mot mina kompisar innan han vände och gick bort till Slytherin bordet och satte sig ned bredvid Blaise.
Veckorna som följde var ganska händelselösa, om man räknar bort de små sakerna. Förändringarna här, hade också förändrat saker mellan våra elevhem. Draco log mycket oftare, och ofta även med ögonen, vilket förvånade många. Han var glad. Ibland chockade han även många genom att helt plötsligt skratta för att han hört ett roligt skämt eller så. Det förändrade saker mellan våra elevhem, vi accepterade varandra, -för det mesta iallafall. Han höll sitt löfte till mig, han brydde sig absolut inte om vad andra tyckte och sade, och om han fick glirningar för att han var med 'en smutsskalle', så sade han ingenting. Draco var med mig och mina vänner närhelst skolan hade slutat, eller vi inte hade lektioner. Det betydde visserligen att vi nästan aldrig var ensamma, men det hände ibland att vi smög oss bort för att vara ensamma. Men när de tre killarna börjat snacka om quidditch var det direkt omöjligt, och Ginny och jag himlade bara med ögnonen åt dem och fnissade.
'Draco, vad tycker egentligen din far? Inte för att jag vill vara pessemistisk, men borde du inte fått åtminstone en uggla från honom, om du vet... -Det här?' Ron gjorde en svepande rörelse mot mig och Draco där vi satt i rummet på femte våningen. Nu liknade det mycket mer ett uppehålls rum, och Draco låg med huvudet i mitt knä medans jag och Ginny spelade ett parti schack medans killarna mest snackade om allt möjligt. Men jag mindes fortfarande första gången vi kommit hit, och mina kinder rodnades svagt vid minnet.
'Jag vet inte riktigt. Jag satte en förvirrings formel på hans ugglor ifall de kommer för nära, så jag antar att han fått ett par uppbrända illvrål på sitt skrivbord nu.' Han log elakt och Ron rös ofrivilligt till.
'Jag är glad att det inte är jag som är din fiende den här gången. Du är hemsk!' Han log mot Ron och tackade.
'Men allvarligt talat, jag bryr mig inte om vad han tycker. Det är hans åsikter jag vuxit upp med, och jag har insett att han, -och jag hade fel. Förlåter ni mig?' Jag skrattade och log ner mot honom.
'Självklart förlåter vi dig.' De andra nickade.
'Men vi kan väl få bråka med dig ibland iallafall?' Ron skrattade och snart skrattade vi allihop. Men snart lade jag märkte till att Harry inte sagt ett ord om någonting vid det här ämnet, och ibland, vid obevakade tillfällen då han inte visste att vi såg på honom verkade han sorgsen. Men han ryckte snart upp sig och log mot oss alla, och jag tänkte inte mer på det. Ron verkade fundersam och Ginny lade huvudet på sned innan hon frågade honom rätt ut vad han tänkte på.
'Neej, ingenting viktigt Ginny... Det är inget. Allvarligt.' Men nu hade vi andra blivit intresserade, och satt och bad honom att berätta för oss om vad han tänkte på. Han satte upp händerna i luften och lutade sig tillbaka.
'Okej, okej. Jag ska berätta. Men det är faktiskt ingenting intressant. För det första, så undrar jag varför ´Mione gjorde som hon gjorde, alltså, använde drömmar för att kunna prata med Draco, och när det hela började, och för det andra så undrar jag varför du Draco, sade till mig på balen att du 'bara ville säga farväl' till ´Mione, och nästa dag kommer ner hand i hand med henne... Det var bara det.' Han verkade inte tycka att det var någonting, men det gjorde vi andra. Jag vände mig mot Draco och såg frågande och sårat på honom.
'Säga farväl?' Han såg stumt på Ron med stora ögon.
'Jaa, alltså, jag menade inte... Ron! Vad sjutton har du gett Mig in på?' Jämrade han sig, och Ron skrattade. Draco tog ett djupt andetag och vände sig upp mot mig igen.
'Jaa, joo, det var liksom så att...' Han stannade upp och vred blicken mot Ron igen. Om blickar kunde döda så hade Ron varit död just då, men just nu hade vi andra riktigt kul. Det var sällan Draco Malfoy stammade, och vi tänkte inte låta honom slippa undan. Vi hade alldeles för kul för det.
'Rooon! Varför tvingar du mig att berätta det här?!' Jämrade han sig, och vi föll ihop av skratt. Oj, jag skulle byta ut nästan vad som helst för att kunna få se det här igen.
'Just det Ron, varför tvingar du honom till det här? Hmm, låt mig se nu...' sade jag och låtsades fundera riktigt länge på svaret.
'Joo, du ser Draco, för att det här är kul!' Vi skrattade igen, och han log faktiskt upp mot mig. Ett sött oskyldigt litet leende som oroade mig.
'Jamen, om det nu är så kul så kanske du kan förklara för oss just varför du gjorde som du gjorde. Gick in i mina drömmar menar jag. För det är en sak som du inte ens sagt till mig vet du, och jag skulle gärna vilja veta det.' Han såg upp på mig med armarna i kors över bröstet och lutade sig närmare mot min mage och såg lömskt på de andra. Aj då. Jag gick rakt i min egen fälla. Det här var ju inte bra ju. Okej, här behövdes något annat.
'Visst, inga problem.' De såg förvånat på mig.
'Så fort draken här berättat det han skulle.' Jag såg tillgivet ner på honom med en nyfiken glimt i ögonen som jag visste fanns där. Han log bara tillbaka.
'Ååh nej, den gubben gick inte. Skulle inte ni, liksom jag vilja höra det här från början?' De andra nickade och jag insåg att jag var fast. Jag hade hoppats på att jag skulle kunna få honom att berätta, och sedan dra mig undan så jag inte skulle behöva berätta, men nu satt jag ju fast. Jag tog ett djupt andetag och började sedan berätta.
'Okej, så här är det. Det hela började under vårat sjätte år. Ni minns den gången då jag blev tvungen att gå till Madame Pomfrey för att jag hade svimmat av en kväll?' De andra nickade, iallafall Ron, Harry och Ginny. Draco hade aldrig hört talas om det. Det hade varit hemskt för dem. Ena stunden hade hon suttit och skrattat med dem innan hon åter vände sig till sina böcker. De hade himlat med ögonen och riktat blicken mot en av tvillingarnas nya spratt som kommit med uggla samma dag då de hört en duns bakom sig. Hermione hade fallit ihop på golvet och vaknade inte. Harry och Ron hade sprungit iväg till sjukhusflygeln med henne och Ginny hade sprungit i förväg för att varna Madame Pomfrey. De hade inte lyckats väcka henne själva, trots allt de fått lära sig och hade fått panik. Ett svagt minne kom till liv för Ginny och hon vände blicken mot Draco.
'Det var du.' Han såg förvirrat på henne.
'Det var jag som vaddå?' Han hejdade sig.
'Nej nej nej! Om ni tror att det var mitt fel att hon svimmade, eller att jag har minsta lilla att göra med det, då tror ni fel!' Ginny skrattade.
'Nej, inte alls! Det var du som hejdade mig i korridoren! Du kom gående runt hörnet, och jag sprang in i dig så du blev tvungen att ge dig av till sjukhusflygeln du också...' Jag såg förvånat ner på Draco. Eftersom jag varit medvetslös hela tiden hade jag inte vetat om någonting av det här. Han nickade sakta och såg sedan upp på mig.
'Men så fortsätt då! Det tar inte slut där, för du har inte förklarat någonting än!' Jag skrattade. Ingenting verkade kunna få honom att tänka på något annat när han väl bestämt sig för att han ville något.
'Okej, iallafall, när jag vaknade upp i sjukhusflygeln mycket senare den kvällen var det helt svart. Jag blev förvånad, jag hade ju förväntat mig att mian böcker skulle finnas där, och hade absolut inget minne efter det att jag vänt mig tillbaka mot mina böcker efter att ha pratat med dessa tre. Då jag såg mig omkring upptäckte jag att jag var i sjukhusflygeln, och jag satte mig upp bara för att upptäcka en skärande smärta i sidan. Madame Pomfrey var genast framme vid mig, och hon tvingade i mig någon vätska, och hon var inte precis snäll mot mig. Just nu minns jag inte ens vad hon sade, men jag minns att jag vred på huvudet då jag druckit upp, för att komma undan den hemska smaken, och fick syn på det hemskaste av hemskheter.' Jag log snett mot ´plågan´ i fråga, och han såg trumpet på mig, och vi brast alla i skratt.
'Iallafall, när Madame Pomfrey gått lade jag mig ner för att sova igen, bara för att få frågan om vad sjutton jag gjorde där, och det var mitt fel att Han hamnat där överhuvudtaget. Allt var mitt fel. Men då jag frågade honom vad sjutton han snackade om svarade han inte och lade sig ner med ryggen mot mig. Det gjorde mig arg. Vad hade jag gjort honom?! Så jag väntade tills jag trodde att han somnat, och smög mig sedan ur sängen. När jag kom fram till sängen där han sov skrattade jag till. Självklart sov han inte i en sjukhus pyjamas, utan i en egen som förmodligen blivit hämtad från hans sovsal. Den såg nämligen skräddarsydd ut.' Han fnyste åt mig.
'Det är väl klart att den var skräddarsydd, vad tror du om mig egentligen?' Vi brast i skratt, vi verkade skratta väldigt mycket just idag, så jag log bara mot honom innan jag fortsatte.
'Iallafall! Jag måste erkänna att det var något hos honom som fick mig att vilja veta mer. Han var ju alltid så kall och faktiskt elak mot oss, så jag bestämde mig för att ta reda på några saker. Många brukar ju prata i sömnen, och jag hade tur. Det gjorde han också, just den natten. Han verkade rädd, någonting verkade skrämma honom, och helt plötsligt sköt han ut med armen, den missade mig grovt, men det som fick mig att stirra var det att på hans mage fanns det ett långt ärr. Det verkade inte ha läkt som det skulle, och jag ville hjälpa honom. Nog för att han var elak, men ärret skulle kunna ställa till med mycket senare. Jag hämtade en burk med en slags salva i, och lade lite över ärret...' Rösten dog bort, jag ville verkligen inte fortsätta här. Jag harklade mig.
'Jaa, det fick mig att inse att han var mänsklig, och att något störde honom, jag ville hjälpa honom. Det var inte mitt fel att det gick som det gick sen.' Dom skrattade åt mig och Draco log illmarigt upp mot mig.
'Jag sade ju att du inte kunde motstå mig!' Jag fnös och slog honom lätt på armen som låg närmast.
'Aje! Det gjorde ju ont!' Jag kunde inte låta bli att retas med honom.
'Nee, gjorde det ont, lilla putte nuttig...' Sade jag med barnslig röst och han for upp, men Harry kunde inte sluta skratta då han väl kommit igång, och han kippade efter andan då han påminde Draco om sitt löfte. Det fick honom att lugna ner sig, och han lade sig trumpet ner igen, medans vi andra såg på honom och väntade på det han skulle säga.
'Okej, så här är det. Min far är inte precis den hjärtligaste människan på jorden om man säger så, och det har ni säkert märkt. Han har hela tiden sedan jag var liten sagt till mig att mugglare, och mugglarfödda är ingenting att ha, inte ens som tjänare. Halvblod så att säga kunde väl gå an i nödfall, men det var renblodiga trollkarlar och häxor som jag skulle hålla mig till. Han fostrade mig till sin egen avbild, och även om jag sakta förändrades, så fruktade jag honom, och gör det än. Man ska inte räkna bort min far i första taget, tro mig. Jag har alltid fått höra att jag måste vara bäst i alla ämnen, så jag försökte, det gjorde jag verkligen, men det fanns alltid en person som slog mig. Hermione Granger. Min far var rasande varje år då jag kom hem. Kunde jag inte ens slå en mugglarfödd?' Han skakade sorgset på huvudet.
'Inte ens i Quidditch hade jag en chans. Iallafall inte mot den berömde, fantastiske, Harry Potter.' Harry rodnade då han sade det.
'Men jag ville aldrig...' Draco klippte effektivt av honom.
'Jag vet, men det var ett svidande nederlag varje gång. Min far avskydde det faktum att jag inte levde upp till de förväntningar han hade på mig, och det skrämde mig. Var jag inte en avbild av min far? Men då till själva frågan då. På alla hjärtans dag ville jag både göra som min far hade lärt mig, -att mugglarfödda var något avskyvärt, och jag borde inte umgås med dem, men samtidigt ville jag träffa henne. Jag hade, som ni förmodligen märkt väldigt väl, sagt till Hermione att vi inte kunde vara tillsammans, och hon sade, om jag minns rätt, - 'Vad vet du om det? Du gör bara vad som är bäst för dig!' Eller någonting liknande det. Jag förtjänade det, men det var så konstigt. Jag sade till henne att vi inte kunde vara tillsammans, men det var jag som inte kunde låta henne vara ifred. Jag var tvungen att vara nära henne hela tiden. Men så på balen insåg jag att om jag inte kunde få vara med henne så ville jag iallafall säga farväl. Det var vad det hela var om, men... Uppenbarligen så gick det hela inte som jag ville...' Han log snett, och lekte med en lock av mitt hår som lagt sig mot hans arm. Jag sade ingenting. Jag hade aldrig vetat, men jag insåg att jag hade gjort rätt. Hans far älskade honom inte, och hans mor älskade honom, av plikt. Det var inte riktig kärlek. Han hade aldrig fått uppleva det, förrens nu. En våg av värme drog genom mig och jag log sorgset ner mot honom, fast besluten att inte låta honom se tårarna i mina ögon, men ganska mycket förgäves. Han såg dem, och satte sig upp och lade armen om mina axlar. Han lutade sig fram och viskade tyst i mitt öra.
'Det är okej. Det är okej, jag har ju dig nu.' Jag nickade sakta och såg tyst på alla i rummet. Plötsligt reste Harry på sig och såg på klockan.
'Oj då. Det börjar bli sent. Det är kanske bäst att vi drar oss tillbaka till våra sällskapsrum allihop?' Han såg tvekande på alla, och vi nickade. Det var nog dags för det. Sakta försvann vi ut ur rummet, men Draco hejdade mig. Harry och de andra gick sakta bortåt i korridoren och stannade vid ett hörn och väntade på mig.
'Hermione, jag... Min far skickade mig det här tidigare idag...' Han sträckte fram ett brev till mig och jag tog det med darrande händer.
'Men hur...?' Han ryckte på axlarna.
'Jag vet inte. Han skickade det väl till någon annan innan jag fick det. Det låg på min säng tidigare idag.' Jag såg upp på honom.
'Ska du läsa det?' Han såg rakt ner i mina ögon, och jag kände ilningar längs med ryggraden.
'Jag vet inte. Jag har inte läst det än, jag ville... Vänta på dig...' Hans ord värmde och jag nickade.
'Okej, tillsammans.' Han nickade och tillsammans öppnade vi sigillet till brevet och tog ut pergamentet. Det var då allt började snurra och jag kände ett ryck bakom naveln.
'Hermione!' Harry, Ron och Ginny såg förskräckt på varandra, innan de vände blicken mot platsen där Hermione och Draco stått, bara sekunder tidigare. Harry tog kommandot.
'Ron, spring till Dumbledroes kontor och ta med honom hit, Ginny, du hämtar resten av lärarna. Det är något som är fel här, -väldigt, väldigt fel...' Ron och Ginny nickade innan de sprang iväg och lämnade Harry ensam kvar.
'Åh Hermione, vad är det som händer? Var är ni?'
