'Hermione?' Min röst var torr och
den bröts mitt i. Vart var hon, jag kunde inte se henne
någonstans. Jag tog ett rosslande andetag och öppnade
ögonen. Jag mindes inte så mycket efter det att vi öppnat
kuvertet och brevet landat i våra händer. Brevet jaa...
Det måste ha varit en flyttnyckel... Jag rörde på
mig och stönade omedebart till. Jag var lite öm efter
fallet. Jag brukade aldrig falla när jag reste med en
flyttnyckel, men den här gången var jag inte precis
beredd. När jag öppnade ögonen var det väldigt
mörkt, och jag skrek till.
'Draco?!' Hermiones röst
hördes någonstans ifrån, hon var i närheten och
i nästa sekund lystes mitt ansikte upp av ett starkt
ljus.
'Hermione!' Hon kastade sig in i mina armar och höll
mig hårt.
'Draco! Skräm mig aldrig sådär
igen! Aldrig! Vet du hur rädd jag blev?' Jag skakade på
huvudet.
'Förlåt, men det var inte mitt fel. Jag
skickade oss inte hit.' Hon skakade på huvudet.
'Jag menar
inte det dummer! Du skrek, och skrämde mig halvt till döds!'
Jag skämdes.
'Förlåt. Det var bara...' Jag famlade
efter ord. Just nu verkade det väldigt futtigt det faktum att
jag trodde att jag blivit blind, då vi var någonstans ute
i ingenstans. Jag suckade. Lika bra att erkänna allt.
'Jag
trodde jag blivit blind.'Hon drog sig tillbaka en bit och såg
tyst på mig. Sedan nickade hon innan hon kramade om mig hårt
igen.
'Såå, ryktena var alltså sanna. Du gör
mig besviken Draco. Väldigt besviken. Har vi inte lärt dig
någonting? Du har alltid varit en besvikelse, det visste vi om,
men jag trodde det skulle förändras. Du är sjutton år
gammal Draco, och när du slutat skolan ska du bli som mig. En av
Mästarens närmaste.' Jag skakade ilsket på huvudet
och sköt undan Hermione så hon var bredvid mig innan jag
reste mig upp.
'Nej far.' Både Hermione och min far vred på
huvudena för att se på mig.
'Vad sade du?' Fars röst
var lugn, men kallare än is, och det var aldrig ett bra
tecken.
'Jag sade nej far. Jag vill inte ingå i hans tjänst
som du säger. Far, lyssna på mig. Ja, ryktena stämmer.
Men, måste det vara så dåligt? Far...' Min far
avbröt mig.
'Draco! Nu ska du lyssna på mig. Kom hit.'
Jag såg ångerfyllt på Hermione innan jag tog ett
steg mot min far och lade märke till den förtvivlade
blicken i hennes ögon. Mitt hjärta värkte. När
jag till fullo stod bredvid min far hånlog han mot Hermione och
hon såg snabbt ner i marken.
'Draco. Vet du vad...' Han blev
avbruten av att något flög förbi i hög hastighet
och han såg ilsket på den flygande saken.
'Idiotiska
krugglor. Kan aldrig hålla sig borta från någonting
sådant här...' Mitt hjärta sjönk som en sten i
bröstet. Krugglor var olycksbådande fåglar som bara
kom fram när någon hade något ont i sinnet. Min far
hade inte precis fått ut oss hit enbart för att prata
verkade det som.
'Synd egentligen att hon kom med
hit. Jag hade nästan ränkat med att bara du skulle komma,
men men... Det här är nästan bättre. Nu kan du
inte varna henne.' Han rikade trollstaven mot henne. Någonting
i min hjärna reagerade på själva rörelsen, men
ändå så stod jag stumt bredvid min far och såg
bort mot Hermione. Hon hade tårar i ögonen, men visade
ingen rädsla. Hela situationen var absurd. Vad gjorde jag
härborta med min far, då allt han ville av mig var att jag
skulle sluta mig till Voldemort och hjälpa honom i hans kamp att
ta över världen. Han såg mig som en marionett docka
som gjorde precis som han ville, för det var han som höll i
trådarna, men gissa vad far, du har precis slagit knut på
trådarna. Nu är det jag som bestämmer, och jag lyder
inte dig. Jag tog det första steget mot Hermione, och upptäckte
till min stora förvåning att jag darrade. Jag snarare
anade än såg eller hörde att min far började
uttala en trollformel.
'Filiche Sakrikum!' Det tog min hjärna
någon hundradels sekund att inse vad min far just sagt.
Trollformeln skulle döda Hermione om den träffade henne,
och jag insåg att jag inte kunde leva utan just det. Jag kunde
leva utan vad som helst, men inte utan henne. Jag kastade mig framför
Hermione, och kände hur trollformeln träffade mig istället.
Min far flämtade till bakom mig, och jag kände hur smärtan
spred sig genom kroppen på mig. Hermione hade rest på sig
då jag gått fram till min far, men nu sjönk hon ner
på marken bredvid mig och såg chockat på mig. Jag
kände mig orolig för att min far skulle attackera henne
medans hon satt bredvid mig, men insåg snabbt att han inte
skulle göra det. Han kunde inte.
Jag trotsade smärtan
och kämpade för att sätta mig upp och Hermione tog
snabbt tag om mina axlar för att hålla mig uppe. Jag
blinkade till några gånger och föll emot henne, där
hon tog emot mig och bara höll om mig. Minnen blixtrade förbi
mina ögonlock, minnen från min allra tidigaste barndom,
fram till minnen från idag, men alla minnen ledde fram till det
här, alla minnen ledde fram till det här ögonblicket.
Alla minnen ledde fram till henne. Jag flämtade till.
'Min...
Min far...' Flämtade jag fram och såg upp på henne.
Hon skakade på huvudet. Jag vred på mig tills jag kunde
se platsen där min far stått, men han stod inte där
längre. Han låg ner på marken, alldeles stilla. Han
var död.
'Hermione...' Jag stönade till. Det gjorde
så... Ont!
'Draco!' Hon lät panikslagen. Jag kan inte
riktigt klandra henne. Hon vet inte vad den här trollformeln gör
mot någon. Jag kan känna hur smärtan stegrar sig, och
verkar finnas överallt och ingenstans på en och samma
gång, och jag vet att jag inte har mycket tid kvar. Jag ska
trotsa smärtan. Jag andas djupt innan jag höjer blicken och
ser in i hennes ögon. I hennes ögon finns allt som jag
någonsin kunnat drömma om. Hon litar på mig, inser
jag plötsligt, och jag känner mig som en skurk. Hon litar
på mig och älskar mig.
'Hermione. Jag, jag måste
få säga...' Hon avbryter mig.
'Ssch, Draco. Harry och
de andra såg oss försvinna. De kommer hitta oss, ta det
lugnt. Prata inte. Det gör bara ondare. Ligg still.' Jag skakar
häftigt på huvudet.
'Nej, du förstår inte!
Trollformeln kommer ta livet av mig! Det har redan börjat! Den
dödade min far, för att den inte kan användas mot
någon med samma blod. Han ville döda dig, men jag kom i
vägen och därför dog han! Hermione! Snälla,
lyssna på mig.' Hon nickar, med misstro i blicken.
'Hermione,
Filiche Sakrikum är en trollformel som liknar Avada Kedavra. Den
dödar, men inte omedelbart, och den utsätter offret för
en ohygglig smärta intill döden. Men, den kan inte användas
mot någon av samma kött och blod så att säga.
Inte utan att slå tillbaka på den som kastar
trollformeln. Min far skulle döda dig, men han ville att du
skulle lida. Att bara se dig dö, utan att riktigt förstå
vad som hänt, var inte tillräckligt. Han ville att du
skulle lida innan du dog. Men det gick fel då jag kom ivägen.
Jag kommer dö...' Återigen avbröt hon mig.
'Nej!
Lyssna på mig Draco. Du kommer inte dö. Du kommer leva,
snart kommer de, och vi kommer fixa det här. Du... Du får
inte dö!Jag klarar mig inte utan dig... ' Hon snyftade till, och
jag ville trösta henne, men jag var inte klar än.
'Hermione...
Jag kommer dö. Det finns ingenting som kan hejda de här
förtrollningen. Jag kommer dö, men jag vill hinna säga...
Hermione, jag... Jag önskar att jag sagt det tidigare, och allra
helst insett det tidigare, då jag kunde gjort något åt
det, istället för nu, men... Jag älskar dig Hermione.
Jag älskar dig...' Hon såg på mig med stora ögon,
och tårarna rann nu nerför kinderna på henne då
hon verkade ha insett vad den hör förbannelsen egentligen
betydde.
'Jag... Jag älskar dig också Draco. Det vet du
att jag gör, det vet du.' Andan verkade ha fastnat i halsen på
henne, och hon grät så mycket att hon hade svårt att
andas. Jag insåg att hon verkligen älskade mig, jag menar
Verkligen älskade mig. Och det var mitt fel att
jag inte tagit tillvara på det hela.
'Jag kommer alltid
älska dig ´Mione. Alltid.' Viskade jag och kände hur
livet sjönk undan och allt blev svart.
Epilog
Draco:
Jag
gick tyst omkring och försökte få kontakt med dem,
med henne, men det gick inte. Jag ställde mig framför henne
i hennes uppehållsrum efter att ha slunkit in med en av
eleverna, men hon såg mig inte. Hon satt i en fotölj och
såg tomt framför sig, hennes ansiktsuttryck var alldeles
tomt, men så helt plötsligt ändrades något.
Bara minsta lilla. En liten förändring i hennes ögon,
men det räckte tydligen. Stora tårar började rulla
nerför hennes kinder, och hon började snyfta högt. Det
skar som knivar i hjärtat på mig då jag såg
henne så, och jag ville bara hålla om henne. Jag tog ett
steg framåt för att göra just det, men Ron skyndade
sig mot henne från andra sidan rummet, och han fick upp henne
på fötter och höll bara om henne. Precis så som
jag ville göra. Jag tog ett steg framåt för att ta
tag i hans axel och rycka bort honom och ställa mig där han
stod just nu och hålla om henne, men då jag lade handen
på hans axel gick den rakt igenom, och jag drog snabbt tillbaka
handen med ett skrämt, förvirrat och förundrat
ansiktsuttryck. Snart kom allt över mig, och jag mindes vad som
hänt. Ilskan kom över mig, och jag blev riktigt arg. Inte
bara på min far, utan även på mig själv för
att jag låtit det hela hända. Jag ville ju vara där
för henne, men just nu så kunde jag inte det. Och det var
bara mitt fel! Ett mjukt ljussken bakom mig fick min uppmärksamhet,
även om jag aldrig vände mig bort från Hermione, jag
kunde inte.
'Det är dags Draco, du måste gå nu.'
Jag ryckte till.
'Jag är död, är jag inte?' Inget
svar, men jag visste redan svaret, även om det gjorde mig så
arg.
'Hur kunde jag vara så dum?! Hur kunde detta hända?
Jag ville aldrig detta för henne då jag fick tillbaka
henne, det var därför jag lämnade henne! För att
hon skulle vara säker! Men jag kunde inte låta henne vara,
jag upptäckte att hela min värld, var just det. Hon var
hela min värld...' Min röst dog bort, och jag vände
mig för första gången om och såg på
personen som tilltalat mig.
'Du?! Hur vågar du??' Jag var så
arg just då, och sen blev allt bara värre.
'Jag är
ledsen Draco. Jag medger att jag aldrig varit smart eller vidare
öppen när det gällde mugglare, eller mugglarfödda.
Och jag uppfostrade dig efter hur jag varit. Jag ser nu att det var
fel, jag ser det nu då... -Då jag ser hur du ser på
henne. Jag är verkligen ledsen för vad jag gjort Draco, och
det gör mig än mer sorgsen att jag måste säga
detta, men vi måste gå.' Jag vände mig om och såg
på min far.
'Tror du verkligen att jag tänker gå?
Med dig dessutom? Jag kan stanna här, jag kan bli ett spöke.
Då kan jag alltid vara med henne, jag kan bli ett spöke,
och då kan jag alltid finnas där...' Jag visste hur det
hela lät. Lamt, sorgset och envist. Jag ville verkligen vara där
för henne, men redan då jag sade det visste jag att det
var en dålig ide. Om jag stannade skulle jag bli tvungen att se
henne försvinna från Hogwarts, träffa någon
annan och skaffa en familj. Och då hon sedan dog skulle hon
försvinna vidare, och lämna mig ensam kvar. Tanken gjorde
mig inte så lite sorgsen, och jag suckade djupt innan jag vände
mig mot min far.
'Hon kommer inte glömma dig, vad du än
tror. Vad du än tror så älskar hon dig, och hon har
något som kommer påminna henne om dig varje dag.' Han
måste sett min frågande min, för han log kort mot
mig, innan han fick ett sorgset uttryck i ansiktet.
'Jag önskar
att jag inte varit så trångsynt och istället lärt
känna henne. Hon må vara mugglarfödd, men du kunde
inte gjort bättre än henne. Hon fick dig att inse att ditt
livs värderingar var fel, och hon fick även mig att inse
det, även om det då var försent. Kom nu Draco. Vi
måste gå, men... Gå, gå och säg farväl
till henne. Hon kan inte se dig, men hon kan känna din närvaro,
och hon kommer alltid att minnas detta, men som en dröm.' Utan
att jag märkt det hade det blivit mörkt och ingen var nere
i uppehållsrummet.
Jag tog mig fort upp till hennes
sovsal och satte mig ned vid hennes sida.
'Hermione, du kan aldrig
ana hur mycket jag saknar dig just nu, hur jag saknar att se dig
skratta och le mot mig, dina kommentarer...' Jag skrattade tyst.
'Jag
saknar din närhet, herregud, -jag saknar till och med våra
bråk. Då fanns jag iallafall i ditt liv, men tyvärr
inte längre. Jag måste gå, men det visste du väl
redan? Hermione, låt inte detta ta överhanden. Jag är
kanske borta, och vi kommer kanske inte ses på en väldigt
lång tid, men jag kommer alltid att finnas här. I ditt
hjärta,' Jag rörde lätt vid huden över hennes
hjärta, och såg hur hon rörde lätt på sig.
'och i dina minnen. Så länge jag finns där, så
är jag aldrig riktigt borta, och jag kommer att tänka på
dig varje dag tills vi ses igen. ´Mione, var inte arg på
min far. han gjorde fel, men han var trots allt mänslig, och jag
har ne känsla av att ni en vacker dag kanske kommer att komma
överrens. Snälla, någon dag kanske du kan finna i
ditt hjärta att du kan förlåta honom för allt
som hänt. Jag har gjort det, och jag hoppas du också kan
göra det... Någon dag. Jag sade det aldrig till dig, och
när jag väl sade det så var det försent. Jag var
en idiot och jag var feg, och ville inte tro att det kunde vara sant,
vad som just då skedde. Men det var sant. Det var sant... Jag
ångrar nu att jag aldrig sade det till dig. Kunde jag gå
bakåt i tiden så skulle jag det, bara så att jag
kunde säga det till dig varje dag. Men då jag inte kan gå
bakåt i tiden så säger jag det till dig nu. Jag
älskar dig ´Mione, och jag kommer alltid älska dig.
Jag ångrar absolut ingenting av det som hände mellan oss,
ingenting förutom det faktum att jag inte insett detta tidigare,
för hade jag det, då skulle jag aldrig låtit dig gå.
Jag måste gå nu, men jag lovar att vi kommer ses igen,
jag kan inte tillåta något annat. Jag älskar dig.'
Jag viskade det sista, och lutade mig fram för att kyssa hennes
läppar en sista gång. Hon måste hört mig, för
en tår rullade sakta nerför hennes kind. Jag reste mig
sakta från hennes säng och vände mig mot min far. Han
hade inte sagt någonting under tiden jag talat till Hermione,
och det hade förvånat mig, men detta förvånade
mig än mer. Min far grät. För första gången
på sjutton år så grät min far, kanske mer än
sjutton år. Jag rynkade lätt på pannan och gick mot
min far.
'Far? Vad är fel?' Han torkade inte bort tårarna
och verkade inte heller skämmas över dem.
'Ingenting är
fel Draco. Jag tror dock att mitt fel var att tro att man aldrig
kunde älska en mugglarfödd. Jag trodde inte ens att du
älskade henne, men du har precis bevisat motsatsen. Jag är
ledsen för allt Draco, det är jag verkligen, och jag önskar
att jag kunde göra allt ogjort. Om jag kunde skulle jag precis
som du, vilja gå bakåt i tiden och ändra allt, men
jag kan inte, även om jag skulle vilja. Och detta smärtar
mig, men vi måste gå...' Han verkade uppriktigt sorgsen,
och jag nickade.
'Jag vet far. Jag vet, men... Jag är glad
att jag iallafall fick en chans att säga farväl.' En tanke
slog mig plötsligt.
'Far...' Han såg på mig
medans vi gick nerför trapporna.
'Jaa?'
'Du sade att
Hermione har något som kommer påminna henne om mig varje
dag... Du kan inte mena...' Min far svarade inte, utan tog bara min
hand och ledde mig mot den väg som skulle föra mig över
till den andra sidan, där jag skulle vänta på henne
tills dess att hon skulle komma. Och jag visste att hon skulle komma,
förr eller senare, och nu lättade trycket över hjärtat
för mig. Hon skulle bli påmind om mig varje dag, och hon
skulle för alltid minnas mig och älska mig, så som
jag skulle minnas och älska henne.
'Far,' Jag vände mig
mot honom där vi gick, ljuset nu allt närmare, och han såg
förvånat på mig.
'Ja Draco?'
'Jag är inte
arg på dig. Även om jag gärna skulle vilja finnas där
för henne nu, så är jag inte arg. Jag tror inte
heller att hon är så arg. Hon är ledsen just nu, men
hon kommer över det. Hon är inte arg skulle jag tro, och
hon kommer förlåta dig.' Han gav mig ett litet leende och
vi var tillslut framme och tog det där sista steget ut och in i
ljuset.
Hermiones synpunkt:
Draco hade kämpat mot
sin far, allt för att han älskat Hermione och blivit vän
med Harry och hans vänner. Han hade gått emot sin far, och
för det så hade han blivit straffad. De hade kämpat
mot varandra, och Draco hade vägrat använda de förbannelser
som hans far lärt honom när han ville att Draco skulle bli
en av dem. En dödsätare. För det så fanns han
inte längre. Han hade dött, kämpandes för det han
trodde på. Sin kärlek till Hermione, och sin vänskap
med Harry, Ron och de andra. Han hade gått i Slytherin, men
ingen säger att allt finns till för att aldrig förändras.
Allt går inte i samma spår, Draco bevisade det för
alla. Han hade blivit kär i en Gryffindorare och därmed
brutit alla de oskrivna lagar mellan de båda elevhemmen. I och
med att Hermione besvarade hans kärlek så raserades alla
murar, och alla hårda ord försvann. Han dog för det
han trodde på. Att ingenting varar för evigt, ingenting
utom kärlek och vänskap. Hermione låg på sin
säng i Gryffindortornet, och tårar rann längs med
hennes kinder. Ingen kunde få henne att förstå
varför han dött. Hon gick på med att om han inte hade
kämpat mot sin far, om han istället hade lämnat henne
så hade han fortfarande varit i livet. Harry var orolig för
henne och Ron likaså. Men, det var Harry som förstod vad
hon gick igenom och det var därför han som pratade med
henne.
'Hermione? Det är Harry...' Han satte sig ned
bredvid henne på sängen och började prata.
'Du,
Draco hade blivit arg om han sett vad du gör eller om han hört
vad du säger nu. Han skulle hellre dö än att lämna
dig. Han dog för den kärlek som han trodde på, den
kärlek som ni delade. Den dör inte, aldrig. Den finns där
för alltid. Han var hemsk förut, men han älskade dig
verkligen, och han förändrades. Jag vet vad du går
igenom. Jag har gått igenom samma sak. Alltför många
gånger. Många har dött på grund av dem, men
han var den som du blev förkrossad över. Tro mig. Han är
inte borta. Så länge du minns honom, så länge
du älskar honom så finns han i ditt hjärta, och där
kommer han för alltid att stanna.' Han reste sig lånsamt
upp och beredde sig för att lämna rummet då Hermiones
röst nådde honom.
'Du kanske har rätt, men just nu
känns det så svårt. Allt känns så svårt
då jag vet att han är borta. En del av mig tror att om jag
gick upp nu och försvann ner till Stora salen för middagen
så skulle han sitta där och le mot oss då vi kom in,
trots att en del av mig vet att han är död, och att han
aldrig kommer tillbaka. Men det är så svårt att
acceptera. Jag vill ha honom här! Här hos oss, hos mig!
Varför Harry? Varför?' Hon brast i gråt igen och
Harry satte sig försiktigt ner bredvid henne och höll om
henne. Han visste inte riktigt hur han skulle besvara hennes fråga,
men han visste att hon behövde ett svar på den frågan,
annars skulle hon aldrig kunna gå vidare.
'Jag vet inte
´Mione, -jag vet faktiskt inte. Vi kan bara gissa varför,
men jag har en känsla av att det var för att han ville
ställa allt till rätta.' Hon såg förvirrat upp
på honom, och han log då hon upptäckte att hans
skjorta blivit någolunda blöt av hennes tårar, men
han fortsatte.
'Jag tror att han och hans far hade en hel del att
reda ut, och att för att kunna göra det, så behövde
han fixa allt här. Det var inte meningen att han skulle dö,
varken han eller hans far, men de gjorde det, och jag tror att de
just nu håller på att reda ut alltihop. Jag vet inte hur
det går, och jag vet inte hur lång tid det kommer att ta,
men de kommer att reda ut alltihopa, och då de är klara...
Jaa, då kommer de vara som far och son igen, men på ett
mycket, mycket bättre sätt.' Han tystnade och såg på
henne. Hon svarade inte, utan såg bara tyst framför sig
medans hon fortfarande höll om honom. Han reste sig upp för
att gå, men hon tog ett hårdare tag om honom och han
slappnade av igen.
'Jag tror att du kanske har rätt Harry,
eller... -Jag vill tro det, men samtidigt så är det så
svårt för mig att kunna förlåta honom. Han
dödade sin egen son, och jag kan inte förstå hur
någon kan göra så, det spelar ingen roll hur dåligt
förhållande man har till varandra. Jag kan inte förstå
det men...' Hennes röst dog återigen bort, och hon såg
fundersamt på honom.
'Harry...' Hon tvekade.
'-Harry...
Tror du att det är möjligt att man kan stanna kvar ett tag
efter att man dött, för att hålla koll på någon
menar jag?' Han såg konstigt på henne.
'Vad menar du
Herm?' Hon tvekade och tog sedan ett djupt andetag.
'Joo, jag
menar, inte stannar kvar som ett spöke, utan bara stannar kvar
en liten stund. Som för att säga farväl...' Harry såg
konstigt på henne, han visste att hon var ledsen och så,
men det här?? Hade hon blivit galen?
'Vad menar du Hermione?
Vad har hänt nu?' Hon vände blicken uppåt och såg
stadigt på henne. Ögonen var nu torra, och hon verkade
tveka till om hon skulle säga något mer.
'Joo, jag tror
att... -Jag tror att Draco kom till mig härom natten och sade
farväl. Du vet, den där natten då jag bröt ihop
i uppehålls rummet? Då Ron dök upp och tröstade
mig? Joo, han sade så mycket, och sen bad han mig att inte hata
Lucius. Att det han gjort visserligen var fel, men att han hoppades
att jag en dag skulle kunna förlåta honom för allt
han gjort. Ååh Harry. Tycker du jag ska göra det?
Jag vet inte om jag kan...' Harry stirrade på henne med
uppspärrade ögon. Om Draco verkligen kommit för att
säga farväl, då kanske Hermione skulle bli bättre,
och det var det som de hoppades på. Men ändå. Det
hela verkade så otroligt. Men samtidigt, så var det hela
så konstigt och galet att det faktiskt skulle kunna vara
sant.
'Jag vet inte ´Mione... Det är helt upp till dig,
men jag tror att du, vare sig du vill det eller ej, tillslut kommer
att förlåta honom. För att du är inte en sådan
människa som hatar genom hela livet. Det skulle väl vara
Voldemort då, men lita på mig. Om några år
kommer du att komma med någon förklaring om varför
han blev ond, och säga att du tycker synd om honom. ´Mione...
Jag vet att du absolut inte vill höra det här just nu, men
snälla... Kom ner och var med oss. Han skulle inte vilja se dig
såhär. Det vet jag, och jag tror du vet det du också.
Vi finns därnere då du väl bestämmer dig för
att komma ner.' Han reste sig upp och gick mot dörren. Då
han kom fram lade han handen på dörrhantaget och vände
sig mot henne.
'Vi älskar dig ´Mione, och vi saknar
dig. Glöm inte bort oss för att han försvunnit. Låt
oss inte förlora dig också...' Med de orden öppnade
han dörren och försvann ner, medans Hermione låg kvar
på sängen med tårar i ögonen medans hon tänkte
igenom allt som hänt under det gågna året. Hur allt
börjat, hur allt slutat, och allt som hänt däremellan.
Hermione lämnade inte sin säng på flera dagar, men
när hon tillslut gjorde det så verkade det som om en liten
bit av hennes hjärta hade läkt.
'Hej killar. Jag är
ledsen för allt som jag gjort, och för allt som hänt,
men jag vill att ni ska veta det här. Mitt hjärta kommer
aldrig läka helt, men en liten del kommer göra det, och
alla minnen som vi fick tillsammmans kommer jag att spara. Någon
gång kommer jag kanske att kunna förlåta, men inte
just nu. Just nu så vill jag bara klara av det sista för
att sedan åka hem.' Harry och Ron nickade. De kunde se att
hennes ögon var rödgråtna, och hon verkade så
liten, och sorgsen, men hon var bestämd och när deras sista
examensprov äntligen var slut så suckade hon. Hon kunde
inte få tillbaka Draco, men hon kunde vårda hans minne,
och hon kunde för alltid älska honom. Avslutnings festen
var inte lika livlig som vanligt, och det hängde än en gång
svarta skynken på väggarna. Det var ett sista minne av
Draco Malfoy. Ingen av de tre kunde sedan minnas mycket av
avslutnings festen. Gryffindor hade vunnit elevhems pokalen till
deras lycka, men sorgen stannade ändå kvar. På tåget
hem så satt Hermione alldeles tyst, och hon pratade inte så
mycket med de andra. Draco´s sista ord stannade kvar i hennes
medvetande.
'Du förstår inte! Trollformeln kommer ta
livet av mig! Det har redan börjat! Den dödade min far, för
att den inte kan användas mot någon med samma blod. Han
ville döda dig, men jag kom i vägen och därför
dog han! Hermione! Snälla, lyssna på mig.' Hon nickar, med
misstro i blicken.
'Hermione, Filiche Sakrikum är en
trollformel som liknar Avada Kedavra. Den dödar, men inte
omedelbart, och den utsätter offret för en ohygglig smärta
intill döden. Men, den kan inte användas mot någon av
samma kött och blod så att säga. Inte utan att slå
tillbaka på den som kastar trollformeln. Min far skulle döda
dig, men han ville att du skulle lida. Att bara se dig dö, utan
att riktigt förstå vad som hänt, var inte
tillräckligt. Han ville att du skulle lida innan du dog. Men det
gick fel då jag kom ivägen. Jag kommer dö...'
'Draco, Nej! Du kommer inte dö! Du kommer att klara dig, och
vi kommer att vara tillsammans för alltid! Dö inte! Jag
klarar mig inte utan dig... Jag älskar dig!'
'Hermione... Jag
kommer dö. Det finns ingenting som kan hejda de här
förtrollningen. Jag kommer dö, men jag vill hinna säga...
Hermione, jag... Jag önskar att jag sagt det tidigare, och allra
helst insett det tidigare, då jag kunde gjort något åt
det, istället för nu, men... Jag älskar dig Hermione.
Jag älskar dig...' Hon hade hans huvud i sitt knä och när
hon kände hur hela hans kropp blev aldeles slapp, så skrek
hon ut sin smärta i natten. Helt plötsligt ryckte hon till.
Hon satt fortfarande på tåget, Harry och Ron var med
henne, och hon förstod att hon precis åter upplevt det
hela igen. Ingen av dem sade någonting på resten av resan
hem. När hon steg av tåget för sista gången i
sitt liv, så visste hon att hon sade farväl till en del av
hennes liv. En del som aldrig skulle komma igen. Hon stannade upp och
vände sig mot platsen där hon visste att Hogwarts låg.
Hon lade frånvarande och omedvetet handen på magen och
sade lågt:
'Ni kunde inte skydda honom, och inte heller
jag... Jag kommer aldrig att glömma honom, och jag kommer aldrig
heller att förlåta.' Hon vände sig mot de andra och
gick ut från Perrong nio och trekvart och visste att hon aldrig
skulle komma dit igen, hon skulle aldrig se Hogwarts igen heller.
