'Hermione?' Min röst var torr och den bröts mitt i. Vart var hon, jag kunde inte se henne någonstans. Jag tog ett rosslande andetag och öppnade ögonen. Jag mindes inte så mycket efter det att vi öppnat kuvertet och brevet landat i våra händer. Brevet jaa... Det måste ha varit en flyttnyckel... Jag rörde på mig och stönade omedebart till. Jag var lite öm efter fallet. Jag brukade aldrig falla när jag reste med en flyttnyckel, men den här gången var jag inte precis beredd. När jag öppnade ögonen var det väldigt mörkt, och jag skrek till.
'Draco?!' Hermiones röst hördes någonstans ifrån, hon var i närheten och i nästa sekund lystes mitt ansikte upp av ett starkt ljus.
'Hermione!' Hon kastade sig in i mina armar och höll mig hårt.
'Draco! Skräm mig aldrig sådär igen! Aldrig! Vet du hur rädd jag blev?' Jag skakade på huvudet.
'Förlåt, men det var inte mitt fel. Jag skickade oss inte hit.' Hon skakade på huvudet.
'Jag menar inte det dummer! Du skrek, och skrämde mig halvt till döds!' Jag skämdes.
'Förlåt. Det var bara...' Jag famlade efter ord. Just nu verkade det väldigt futtigt det faktum att jag trodde att jag blivit blind, då vi var någonstans ute i ingenstans. Jag suckade. Lika bra att erkänna allt.
'Jag trodde jag blivit blind.'Hon drog sig tillbaka en bit och såg tyst på mig. Sedan nickade hon innan hon kramade om mig hårt igen.
'Såå, ryktena var alltså sanna. Du gör mig besviken Draco. Väldigt besviken. Har vi inte lärt dig någonting? Du har alltid varit en besvikelse, det visste vi om, men jag trodde det skulle förändras. Du är sjutton år gammal Draco, och när du slutat skolan ska du bli som mig. En av Mästarens närmaste.' Jag skakade ilsket på huvudet och sköt undan Hermione så hon var bredvid mig innan jag reste mig upp.
'Nej far.' Både Hermione och min far vred på huvudena för att se på mig.
'Vad sade du?' Fars röst var lugn, men kallare än is, och det var aldrig ett bra tecken.
'Jag sade nej far. Jag vill inte ingå i hans tjänst som du säger. Far, lyssna på mig. Ja, ryktena stämmer. Men, måste det vara så dåligt? Far...' Min far avbröt mig.
'Draco! Nu ska du lyssna på mig. Kom hit.' Jag såg ångerfyllt på Hermione innan jag tog ett steg mot min far och lade märke till den förtvivlade blicken i hennes ögon. Mitt hjärta värkte. När jag till fullo stod bredvid min far hånlog han mot Hermione och hon såg snabbt ner i marken.
'Draco. Vet du vad...' Han blev avbruten av att något flög förbi i hög hastighet och han såg ilsket på den flygande saken.
'Idiotiska krugglor. Kan aldrig hålla sig borta från någonting sådant här...' Mitt hjärta sjönk som en sten i bröstet. Krugglor var olycksbådande fåglar som bara kom fram när någon hade något ont i sinnet. Min far hade inte precis fått ut oss hit enbart för att prata verkade det som.
'Synd egentligen att hon kom med hit. Jag hade nästan ränkat med att bara du skulle komma, men men... Det här är nästan bättre. Nu kan du inte varna henne.' Han rikade trollstaven mot henne. Någonting i min hjärna reagerade på själva rörelsen, men ändå så stod jag stumt bredvid min far och såg bort mot Hermione. Hon hade tårar i ögonen, men visade ingen rädsla. Hela situationen var absurd. Vad gjorde jag härborta med min far, då allt han ville av mig var att jag skulle sluta mig till Voldemort och hjälpa honom i hans kamp att ta över världen. Han såg mig som en marionett docka som gjorde precis som han ville, för det var han som höll i trådarna, men gissa vad far, du har precis slagit knut på trådarna. Nu är det jag som bestämmer, och jag lyder inte dig. Jag tog det första steget mot Hermione, och upptäckte till min stora förvåning att jag darrade. Jag snarare anade än såg eller hörde att min far började uttala en trollformel.
'Filiche Sakrikum!' Det tog min hjärna någon hundradels sekund att inse vad min far just sagt. Trollformeln skulle döda Hermione om den träffade henne, och jag insåg att jag inte kunde leva utan just det. Jag kunde leva utan vad som helst, men inte utan henne. Jag kastade mig framför Hermione, och kände hur trollformeln träffade mig istället. Min far flämtade till bakom mig, och jag kände hur smärtan spred sig genom kroppen på mig. Hermione hade rest på sig då jag gått fram till min far, men nu sjönk hon ner på marken bredvid mig och såg chockat på mig. Jag kände mig orolig för att min far skulle attackera henne medans hon satt bredvid mig, men insåg snabbt att han inte skulle göra det. Han kunde inte.
Jag trotsade smärtan och kämpade för att sätta mig upp och Hermione tog snabbt tag om mina axlar för att hålla mig uppe. Jag blinkade till några gånger och föll emot henne, där hon tog emot mig och bara höll om mig. Minnen blixtrade förbi mina ögonlock, minnen från min allra tidigaste barndom, fram till minnen från idag, men alla minnen ledde fram till det här, alla minnen ledde fram till det här ögonblicket. Alla minnen ledde fram till henne. Jag flämtade till.
'Min... Min far...' Flämtade jag fram och såg upp på henne. Hon skakade på huvudet. Jag vred på mig tills jag kunde se platsen där min far stått, men han stod inte där längre. Han låg ner på marken, alldeles stilla. Han var död.
'Hermione...' Jag stönade till. Det gjorde så... Ont!
'Draco!' Hon lät panikslagen. Jag kan inte riktigt klandra henne. Hon vet inte vad den här trollformeln gör mot någon. Jag kan känna hur smärtan stegrar sig, och verkar finnas överallt och ingenstans på en och samma gång, och jag vet att jag inte har mycket tid kvar. Jag ska trotsa smärtan. Jag andas djupt innan jag höjer blicken och ser in i hennes ögon. I hennes ögon finns allt som jag någonsin kunnat drömma om. Hon litar på mig, inser jag plötsligt, och jag känner mig som en skurk. Hon litar på mig och älskar mig.
'Hermione. Jag, jag måste få säga...' Hon avbryter mig.
'Ssch, Draco. Harry och de andra såg oss försvinna. De kommer hitta oss, ta det lugnt. Prata inte. Det gör bara ondare. Ligg still.' Jag skakar häftigt på huvudet.
'Nej, du förstår inte! Trollformeln kommer ta livet av mig! Det har redan börjat! Den dödade min far, för att den inte kan användas mot någon med samma blod. Han ville döda dig, men jag kom i vägen och därför dog han! Hermione! Snälla, lyssna på mig.' Hon nickar, med misstro i blicken.
'Hermione, Filiche Sakrikum är en trollformel som liknar Avada Kedavra. Den dödar, men inte omedelbart, och den utsätter offret för en ohygglig smärta intill döden. Men, den kan inte användas mot någon av samma kött och blod så att säga. Inte utan att slå tillbaka på den som kastar trollformeln. Min far skulle döda dig, men han ville att du skulle lida. Att bara se dig dö, utan att riktigt förstå vad som hänt, var inte tillräckligt. Han ville att du skulle lida innan du dog. Men det gick fel då jag kom ivägen. Jag kommer dö...' Återigen avbröt hon mig.
'Nej! Lyssna på mig Draco. Du kommer inte dö. Du kommer leva, snart kommer de, och vi kommer fixa det här. Du... Du får inte dö!Jag klarar mig inte utan dig... ' Hon snyftade till, och jag ville trösta henne, men jag var inte klar än.
'Hermione... Jag kommer dö. Det finns ingenting som kan hejda de här förtrollningen. Jag kommer dö, men jag vill hinna säga... Hermione, jag... Jag önskar att jag sagt det tidigare, och allra helst insett det tidigare, då jag kunde gjort något åt det, istället för nu, men... Jag älskar dig Hermione. Jag älskar dig...' Hon såg på mig med stora ögon, och tårarna rann nu nerför kinderna på henne då hon verkade ha insett vad den hör förbannelsen egentligen betydde.
'Jag... Jag älskar dig också Draco. Det vet du att jag gör, det vet du.' Andan verkade ha fastnat i halsen på henne, och hon grät så mycket att hon hade svårt att andas. Jag insåg att hon verkligen älskade mig, jag menar Verkligen älskade mig. Och det var mitt fel att jag inte tagit tillvara på det hela.
'Jag kommer alltid älska dig ´Mione. Alltid.' Viskade jag och kände hur livet sjönk undan och allt blev svart.

Epilog

Draco:
Jag gick tyst omkring och försökte få kontakt med dem, med henne, men det gick inte. Jag ställde mig framför henne i hennes uppehållsrum efter att ha slunkit in med en av eleverna, men hon såg mig inte. Hon satt i en fotölj och såg tomt framför sig, hennes ansiktsuttryck var alldeles tomt, men så helt plötsligt ändrades något. Bara minsta lilla. En liten förändring i hennes ögon, men det räckte tydligen. Stora tårar började rulla nerför hennes kinder, och hon började snyfta högt. Det skar som knivar i hjärtat på mig då jag såg henne så, och jag ville bara hålla om henne. Jag tog ett steg framåt för att göra just det, men Ron skyndade sig mot henne från andra sidan rummet, och han fick upp henne på fötter och höll bara om henne. Precis så som jag ville göra. Jag tog ett steg framåt för att ta tag i hans axel och rycka bort honom och ställa mig där han stod just nu och hålla om henne, men då jag lade handen på hans axel gick den rakt igenom, och jag drog snabbt tillbaka handen med ett skrämt, förvirrat och förundrat ansiktsuttryck. Snart kom allt över mig, och jag mindes vad som hänt. Ilskan kom över mig, och jag blev riktigt arg. Inte bara på min far, utan även på mig själv för att jag låtit det hela hända. Jag ville ju vara där för henne, men just nu så kunde jag inte det. Och det var bara mitt fel! Ett mjukt ljussken bakom mig fick min uppmärksamhet, även om jag aldrig vände mig bort från Hermione, jag kunde inte.
'Det är dags Draco, du måste gå nu.' Jag ryckte till.
'Jag är död, är jag inte?' Inget svar, men jag visste redan svaret, även om det gjorde mig så arg.
'Hur kunde jag vara så dum?! Hur kunde detta hända? Jag ville aldrig detta för henne då jag fick tillbaka henne, det var därför jag lämnade henne! För att hon skulle vara säker! Men jag kunde inte låta henne vara, jag upptäckte att hela min värld, var just det. Hon var hela min värld...' Min röst dog bort, och jag vände mig för första gången om och såg på personen som tilltalat mig.
'Du?! Hur vågar du??' Jag var så arg just då, och sen blev allt bara värre.
'Jag är ledsen Draco. Jag medger att jag aldrig varit smart eller vidare öppen när det gällde mugglare, eller mugglarfödda. Och jag uppfostrade dig efter hur jag varit. Jag ser nu att det var fel, jag ser det nu då... -Då jag ser hur du ser på henne. Jag är verkligen ledsen för vad jag gjort Draco, och det gör mig än mer sorgsen att jag måste säga detta, men vi måste gå.' Jag vände mig om och såg på min far.
'Tror du verkligen att jag tänker gå? Med dig dessutom? Jag kan stanna här, jag kan bli ett spöke. Då kan jag alltid vara med henne, jag kan bli ett spöke, och då kan jag alltid finnas där...' Jag visste hur det hela lät. Lamt, sorgset och envist. Jag ville verkligen vara där för henne, men redan då jag sade det visste jag att det var en dålig ide. Om jag stannade skulle jag bli tvungen att se henne försvinna från Hogwarts, träffa någon annan och skaffa en familj. Och då hon sedan dog skulle hon försvinna vidare, och lämna mig ensam kvar. Tanken gjorde mig inte så lite sorgsen, och jag suckade djupt innan jag vände mig mot min far.
'Hon kommer inte glömma dig, vad du än tror. Vad du än tror så älskar hon dig, och hon har något som kommer påminna henne om dig varje dag.' Han måste sett min frågande min, för han log kort mot mig, innan han fick ett sorgset uttryck i ansiktet.
'Jag önskar att jag inte varit så trångsynt och istället lärt känna henne. Hon må vara mugglarfödd, men du kunde inte gjort bättre än henne. Hon fick dig att inse att ditt livs värderingar var fel, och hon fick även mig att inse det, även om det då var försent. Kom nu Draco. Vi måste gå, men... Gå, gå och säg farväl till henne. Hon kan inte se dig, men hon kan känna din närvaro, och hon kommer alltid att minnas detta, men som en dröm.' Utan att jag märkt det hade det blivit mörkt och ingen var nere i uppehållsrummet.

Jag tog mig fort upp till hennes sovsal och satte mig ned vid hennes sida.
'Hermione, du kan aldrig ana hur mycket jag saknar dig just nu, hur jag saknar att se dig skratta och le mot mig, dina kommentarer...' Jag skrattade tyst.
'Jag saknar din närhet, herregud, -jag saknar till och med våra bråk. Då fanns jag iallafall i ditt liv, men tyvärr inte längre. Jag måste gå, men det visste du väl redan? Hermione, låt inte detta ta överhanden. Jag är kanske borta, och vi kommer kanske inte ses på en väldigt lång tid, men jag kommer alltid att finnas här. I ditt hjärta,' Jag rörde lätt vid huden över hennes hjärta, och såg hur hon rörde lätt på sig.
'och i dina minnen. Så länge jag finns där, så är jag aldrig riktigt borta, och jag kommer att tänka på dig varje dag tills vi ses igen. ´Mione, var inte arg på min far. han gjorde fel, men han var trots allt mänslig, och jag har ne känsla av att ni en vacker dag kanske kommer att komma överrens. Snälla, någon dag kanske du kan finna i ditt hjärta att du kan förlåta honom för allt som hänt. Jag har gjort det, och jag hoppas du också kan göra det... Någon dag. Jag sade det aldrig till dig, och när jag väl sade det så var det försent. Jag var en idiot och jag var feg, och ville inte tro att det kunde vara sant, vad som just då skedde. Men det var sant. Det var sant... Jag ångrar nu att jag aldrig sade det till dig. Kunde jag gå bakåt i tiden så skulle jag det, bara så att jag kunde säga det till dig varje dag. Men då jag inte kan gå bakåt i tiden så säger jag det till dig nu. Jag älskar dig ´Mione, och jag kommer alltid älska dig. Jag ångrar absolut ingenting av det som hände mellan oss, ingenting förutom det faktum att jag inte insett detta tidigare, för hade jag det, då skulle jag aldrig låtit dig gå. Jag måste gå nu, men jag lovar att vi kommer ses igen, jag kan inte tillåta något annat. Jag älskar dig.' Jag viskade det sista, och lutade mig fram för att kyssa hennes läppar en sista gång. Hon måste hört mig, för en tår rullade sakta nerför hennes kind. Jag reste mig sakta från hennes säng och vände mig mot min far. Han hade inte sagt någonting under tiden jag talat till Hermione, och det hade förvånat mig, men detta förvånade mig än mer. Min far grät. För första gången på sjutton år så grät min far, kanske mer än sjutton år. Jag rynkade lätt på pannan och gick mot min far.
'Far? Vad är fel?' Han torkade inte bort tårarna och verkade inte heller skämmas över dem.
'Ingenting är fel Draco. Jag tror dock att mitt fel var att tro att man aldrig kunde älska en mugglarfödd. Jag trodde inte ens att du älskade henne, men du har precis bevisat motsatsen. Jag är ledsen för allt Draco, det är jag verkligen, och jag önskar att jag kunde göra allt ogjort. Om jag kunde skulle jag precis som du, vilja gå bakåt i tiden och ändra allt, men jag kan inte, även om jag skulle vilja. Och detta smärtar mig, men vi måste gå...' Han verkade uppriktigt sorgsen, och jag nickade.
'Jag vet far. Jag vet, men... Jag är glad att jag iallafall fick en chans att säga farväl.' En tanke slog mig plötsligt.
'Far...' Han såg på mig medans vi gick nerför trapporna.
'Jaa?'
'Du sade att Hermione har något som kommer påminna henne om mig varje dag... Du kan inte mena...' Min far svarade inte, utan tog bara min hand och ledde mig mot den väg som skulle föra mig över till den andra sidan, där jag skulle vänta på henne tills dess att hon skulle komma. Och jag visste att hon skulle komma, förr eller senare, och nu lättade trycket över hjärtat för mig. Hon skulle bli påmind om mig varje dag, och hon skulle för alltid minnas mig och älska mig, så som jag skulle minnas och älska henne.
'Far,' Jag vände mig mot honom där vi gick, ljuset nu allt närmare, och han såg förvånat på mig.
'Ja Draco?'
'Jag är inte arg på dig. Även om jag gärna skulle vilja finnas där för henne nu, så är jag inte arg. Jag tror inte heller att hon är så arg. Hon är ledsen just nu, men hon kommer över det. Hon är inte arg skulle jag tro, och hon kommer förlåta dig.' Han gav mig ett litet leende och vi var tillslut framme och tog det där sista steget ut och in i ljuset.

Hermiones synpunkt:

Draco hade kämpat mot sin far, allt för att han älskat Hermione och blivit vän med Harry och hans vänner. Han hade gått emot sin far, och för det så hade han blivit straffad. De hade kämpat mot varandra, och Draco hade vägrat använda de förbannelser som hans far lärt honom när han ville att Draco skulle bli en av dem. En dödsätare. För det så fanns han inte längre. Han hade dött, kämpandes för det han trodde på. Sin kärlek till Hermione, och sin vänskap med Harry, Ron och de andra. Han hade gått i Slytherin, men ingen säger att allt finns till för att aldrig förändras. Allt går inte i samma spår, Draco bevisade det för alla. Han hade blivit kär i en Gryffindorare och därmed brutit alla de oskrivna lagar mellan de båda elevhemmen. I och med att Hermione besvarade hans kärlek så raserades alla murar, och alla hårda ord försvann. Han dog för det han trodde på. Att ingenting varar för evigt, ingenting utom kärlek och vänskap. Hermione låg på sin säng i Gryffindortornet, och tårar rann längs med hennes kinder. Ingen kunde få henne att förstå varför han dött. Hon gick på med att om han inte hade kämpat mot sin far, om han istället hade lämnat henne så hade han fortfarande varit i livet. Harry var orolig för henne och Ron likaså. Men, det var Harry som förstod vad hon gick igenom och det var därför han som pratade med henne.

'Hermione? Det är Harry...' Han satte sig ned bredvid henne på sängen och började prata.
'Du, Draco hade blivit arg om han sett vad du gör eller om han hört vad du säger nu. Han skulle hellre dö än att lämna dig. Han dog för den kärlek som han trodde på, den kärlek som ni delade. Den dör inte, aldrig. Den finns där för alltid. Han var hemsk förut, men han älskade dig verkligen, och han förändrades. Jag vet vad du går igenom. Jag har gått igenom samma sak. Alltför många gånger. Många har dött på grund av dem, men han var den som du blev förkrossad över. Tro mig. Han är inte borta. Så länge du minns honom, så länge du älskar honom så finns han i ditt hjärta, och där kommer han för alltid att stanna.' Han reste sig lånsamt upp och beredde sig för att lämna rummet då Hermiones röst nådde honom.
'Du kanske har rätt, men just nu känns det så svårt. Allt känns så svårt då jag vet att han är borta. En del av mig tror att om jag gick upp nu och försvann ner till Stora salen för middagen så skulle han sitta där och le mot oss då vi kom in, trots att en del av mig vet att han är död, och att han aldrig kommer tillbaka. Men det är så svårt att acceptera. Jag vill ha honom här! Här hos oss, hos mig! Varför Harry? Varför?' Hon brast i gråt igen och Harry satte sig försiktigt ner bredvid henne och höll om henne. Han visste inte riktigt hur han skulle besvara hennes fråga, men han visste att hon behövde ett svar på den frågan, annars skulle hon aldrig kunna gå vidare.
'Jag vet inte ´Mione, -jag vet faktiskt inte. Vi kan bara gissa varför, men jag har en känsla av att det var för att han ville ställa allt till rätta.' Hon såg förvirrat upp på honom, och han log då hon upptäckte att hans skjorta blivit någolunda blöt av hennes tårar, men han fortsatte.
'Jag tror att han och hans far hade en hel del att reda ut, och att för att kunna göra det, så behövde han fixa allt här. Det var inte meningen att han skulle dö, varken han eller hans far, men de gjorde det, och jag tror att de just nu håller på att reda ut alltihop. Jag vet inte hur det går, och jag vet inte hur lång tid det kommer att ta, men de kommer att reda ut alltihopa, och då de är klara... Jaa, då kommer de vara som far och son igen, men på ett mycket, mycket bättre sätt.' Han tystnade och såg på henne. Hon svarade inte, utan såg bara tyst framför sig medans hon fortfarande höll om honom. Han reste sig upp för att gå, men hon tog ett hårdare tag om honom och han slappnade av igen.
'Jag tror att du kanske har rätt Harry, eller... -Jag vill tro det, men samtidigt så är det så svårt för mig att kunna förlåta honom. Han dödade sin egen son, och jag kan inte förstå hur någon kan göra så, det spelar ingen roll hur dåligt förhållande man har till varandra. Jag kan inte förstå det men...' Hennes röst dog återigen bort, och hon såg fundersamt på honom.
'Harry...' Hon tvekade.
'-Harry... Tror du att det är möjligt att man kan stanna kvar ett tag efter att man dött, för att hålla koll på någon menar jag?' Han såg konstigt på henne.
'Vad menar du Herm?' Hon tvekade och tog sedan ett djupt andetag.
'Joo, jag menar, inte stannar kvar som ett spöke, utan bara stannar kvar en liten stund. Som för att säga farväl...' Harry såg konstigt på henne, han visste att hon var ledsen och så, men det här?? Hade hon blivit galen?
'Vad menar du Hermione? Vad har hänt nu?' Hon vände blicken uppåt och såg stadigt på henne. Ögonen var nu torra, och hon verkade tveka till om hon skulle säga något mer.
'Joo, jag tror att... -Jag tror att Draco kom till mig härom natten och sade farväl. Du vet, den där natten då jag bröt ihop i uppehålls rummet? Då Ron dök upp och tröstade mig? Joo, han sade så mycket, och sen bad han mig att inte hata Lucius. Att det han gjort visserligen var fel, men att han hoppades att jag en dag skulle kunna förlåta honom för allt han gjort. Ååh Harry. Tycker du jag ska göra det? Jag vet inte om jag kan...' Harry stirrade på henne med uppspärrade ögon. Om Draco verkligen kommit för att säga farväl, då kanske Hermione skulle bli bättre, och det var det som de hoppades på. Men ändå. Det hela verkade så otroligt. Men samtidigt, så var det hela så konstigt och galet att det faktiskt skulle kunna vara sant.
'Jag vet inte ´Mione... Det är helt upp till dig, men jag tror att du, vare sig du vill det eller ej, tillslut kommer att förlåta honom. För att du är inte en sådan människa som hatar genom hela livet. Det skulle väl vara Voldemort då, men lita på mig. Om några år kommer du att komma med någon förklaring om varför han blev ond, och säga att du tycker synd om honom. ´Mione... Jag vet att du absolut inte vill höra det här just nu, men snälla... Kom ner och var med oss. Han skulle inte vilja se dig såhär. Det vet jag, och jag tror du vet det du också. Vi finns därnere då du väl bestämmer dig för att komma ner.' Han reste sig upp och gick mot dörren. Då han kom fram lade han handen på dörrhantaget och vände sig mot henne.
'Vi älskar dig ´Mione, och vi saknar dig. Glöm inte bort oss för att han försvunnit. Låt oss inte förlora dig också...' Med de orden öppnade han dörren och försvann ner, medans Hermione låg kvar på sängen med tårar i ögonen medans hon tänkte igenom allt som hänt under det gågna året. Hur allt börjat, hur allt slutat, och allt som hänt däremellan.

Hermione lämnade inte sin säng på flera dagar, men när hon tillslut gjorde det så verkade det som om en liten bit av hennes hjärta hade läkt.
'Hej killar. Jag är ledsen för allt som jag gjort, och för allt som hänt, men jag vill att ni ska veta det här. Mitt hjärta kommer aldrig läka helt, men en liten del kommer göra det, och alla minnen som vi fick tillsammmans kommer jag att spara. Någon gång kommer jag kanske att kunna förlåta, men inte just nu. Just nu så vill jag bara klara av det sista för att sedan åka hem.' Harry och Ron nickade. De kunde se att hennes ögon var rödgråtna, och hon verkade så liten, och sorgsen, men hon var bestämd och när deras sista examensprov äntligen var slut så suckade hon. Hon kunde inte få tillbaka Draco, men hon kunde vårda hans minne, och hon kunde för alltid älska honom. Avslutnings festen var inte lika livlig som vanligt, och det hängde än en gång svarta skynken på väggarna. Det var ett sista minne av Draco Malfoy. Ingen av de tre kunde sedan minnas mycket av avslutnings festen. Gryffindor hade vunnit elevhems pokalen till deras lycka, men sorgen stannade ändå kvar. På tåget hem så satt Hermione alldeles tyst, och hon pratade inte så mycket med de andra. Draco´s sista ord stannade kvar i hennes medvetande.
'Du förstår inte! Trollformeln kommer ta livet av mig! Det har redan börjat! Den dödade min far, för att den inte kan användas mot någon med samma blod. Han ville döda dig, men jag kom i vägen och därför dog han! Hermione! Snälla, lyssna på mig.' Hon nickar, med misstro i blicken.
'Hermione, Filiche Sakrikum är en trollformel som liknar Avada Kedavra. Den dödar, men inte omedelbart, och den utsätter offret för en ohygglig smärta intill döden. Men, den kan inte användas mot någon av samma kött och blod så att säga. Inte utan att slå tillbaka på den som kastar trollformeln. Min far skulle döda dig, men han ville att du skulle lida. Att bara se dig dö, utan att riktigt förstå vad som hänt, var inte tillräckligt. Han ville att du skulle lida innan du dog. Men det gick fel då jag kom ivägen. Jag kommer dö...'
'Draco, Nej! Du kommer inte dö! Du kommer att klara dig, och vi kommer att vara tillsammans för alltid! Dö inte! Jag klarar mig inte utan dig... Jag älskar dig!'
'Hermione... Jag kommer dö. Det finns ingenting som kan hejda de här förtrollningen. Jag kommer dö, men jag vill hinna säga... Hermione, jag... Jag önskar att jag sagt det tidigare, och allra helst insett det tidigare, då jag kunde gjort något åt det, istället för nu, men... Jag älskar dig Hermione. Jag älskar dig...' Hon hade hans huvud i sitt knä och när hon kände hur hela hans kropp blev aldeles slapp, så skrek hon ut sin smärta i natten. Helt plötsligt ryckte hon till. Hon satt fortfarande på tåget, Harry och Ron var med henne, och hon förstod att hon precis åter upplevt det hela igen. Ingen av dem sade någonting på resten av resan hem. När hon steg av tåget för sista gången i sitt liv, så visste hon att hon sade farväl till en del av hennes liv. En del som aldrig skulle komma igen. Hon stannade upp och vände sig mot platsen där hon visste att Hogwarts låg. Hon lade frånvarande och omedvetet handen på magen och sade lågt:
'Ni kunde inte skydda honom, och inte heller jag... Jag kommer aldrig att glömma honom, och jag kommer aldrig heller att förlåta.' Hon vände sig mot de andra och gick ut från Perrong nio och trekvart och visste att hon aldrig skulle komma dit igen, hon skulle aldrig se Hogwarts igen heller.